Internationell flumpedagogik

Nä, det handlar nog mer om den generella utvecklingen i skolan än om uttalat flumpedagogiska värderingar. Men skribenten till inlägget på Daily Kos, som skriver om utvecklingen i amerikansk skola de senaste 10-15 åren och som jag citerar i sin helhet nedan, uttrycker ändå mycket av det som oroar mig och många andra, gällande den riktning vår svenska skola rört sig i under de senaste åren.

Med ständigt ekonomiska argument i bakgrunden har klasserna blivit större, organisationen ”effektiviserats” genom att flytta över allt fler administrativa och lokalvårdande uppgifter till lärarna och man har dragit ned på materialkostnader genom att allt mer sällan uppdatera eller förnya olika former av undervisningsmaterial. Allt detta faktorer som på ett ganska självklart sätt kan förklara en nedgång i elevernas kunskapsnivåer. Ett resultat som skulle kunna kompenseras för genom att ge tillbaka lärarna den tid man tagit från dem genom att lägga på dem andra uppgifter, men som istället förväntas bli löst genom fler och tätare mätningar av kunskapsnivåerna. Som att bli av med en böld i arslet genom att stirra stint på den. Det enda som verkar hända är att lärarna, som redan ”effektiviserats”, i sin tur ”effektiviserar” sin undervisning att i allt större utsträckning fokusera mer på de ämnen och frågor som de nationella proven fokuserar på och mindre på de andra ämnena, i en desperat (men antagligen tyvärr riktig) förhoppning om att det är det politikerna vill ha. Inte för att politikerna är elaka eller cyniska, utan för att de inte vet bättre. De är bara inte pedagoger.

Den här förändringen är på väg att förvandla skolan och läraryrket från en kreativ och levande lärandemiljö där själva varandet hade en poäng till en standardiserad process med en given produkt som mål. En produkt utan de flexibla egenskaper den ”gamla” skolan (och med ”gamla” menar jag den skola vi strävade efter innan kunskapsskolan blev vår fyrbåk i ett stormande hav) kunde stoltsera med, men med en standardiserad form som passar standardiserade mallar. Det är också en produkt som innebär en snävare norm för eleverna att passas in i, med fler utanförskapade som resultat. En skola för många, men inte alla.

Jag vill inte påstå att allt i Den Nya Skolan är förkastligt. Men jag vill ställa frågan om det verkligen måste vara så att vi kastar ut barnet med badvattnet, bara för att vi bara är näst bäst i PISA någon enstaka gång?

Och nu, inlägget jag bara tänkte presentera lite kort (där ser man hur det kan gå om man inte håller sig innanför ramarna):

I’ve always been a teacher. Even before I received my teaching credentials 34 years ago, I was the one who Mr. Wells asked to help Kim Hull learn how to do his story problems. I always knew I’d become a real teacher some day because Kim told me I was the first one who ever explained it to him in a way he could actually understand.
Now, I wasn’t ever one of “those who can’t, who teach,” and I always knew it. My high-school guidance counselors had advised me not to go into education because I would be “wasting my brain.” They suggested that due to my 98th percentile math scores, I should go into engineering. But I was undaunted, because I knew that in reality I already was a teacher. I just needed to go to school to get a piece of paper to make it official so I could get paid for it. I was very clearly told that I wasn’t making the best financial choice that I could, but that didn’t matter in the least—I was out to change the world—one student at a time.
I finished college in three years, and began teaching third grade in 1976 at the age of 21, and I’ve never looked back. I found what all who become teachers know, that being a teacher is so much more than a job. It’s always been my passion, my mission, even my identity.
Being a great teacher came naturally to me. Now that doesn’t mean it’s ever been an easy job. I’ve always found it exhausting, challenging, frustrating, and very rewarding—in other words, a perfect job for somebody who needs their brain to be challenged in ways they could never imagine. I went from being able to focus on only one or two things at a time, to being able to easily manage twenty or thirty on-going projects or ideas. Over the years I’ve improved my creativity, flexibility, problem solving skills, and sense of humor.
I’ve taught grades three through six, and felt very lucky that I never felt I was in a rut. I knew people who got burned out, but it honestly never happened to me. I knew I was very blessed to find the perfect occupation. I’ve changed how I do things in my classroom many times, incorporating new ideas, trying new things, always learning, always changing, and loving every minute of it. I’ve always been told in every way that I’m a great teacher, but I honestly didn’t need to be told, because I could feel it. That is, until recently.

Things started to change in education in Oregon about ten or fifteen years ago with a number of tax measures that created huge budget cuts. I noticed programs such a band, art, and drug-abuse prevention being cut for lack of funds along with enrichment programs, swimming class, and all kinds of little things that we used to offer that could no longer be afforded. Class sizes began to grow, and my class size averages went from the low to high twenties and then eventually into the thirties.
All these things were sad and annoying, but they didn’t change how I felt about my job in the least. I just worked harder to make my lessons even more creative, and added in as much enrichment as I possibly could on my own to make up for the cuts. I spent thousands of dollars out of my own pocket to buy materials my school could no longer afford to buy. I wasn’t about to let a little thing like budget cuts stop me from my mission. The first time we cut school days in Oregon, and I had to take a several thousand dollar pay cut in the middle of a school year, it was a definite setback, but I never really thought it would become the norm.
As my class sizes increased, so did the needs of my students. Normally when I would teach something, I would have a handful of students who didn’t get it. I rarely had kids I couldn’t get to make progress. But as the classes got bigger, that began to change. More students with special needs were being mainstreamed into my classroom. I was getting kids in class who had been in America less than six months who spoke no English, with very little help or support. I crazily began to take all kinds of classes, do research on how to reach kids with autism, ADD, emotional disturbances, limited English proficiency—you name it, I studied the best ways to overcome disadvantages. I’ve always had a never-say-die attitude, so I worked my butt off to reach everyone in this increasingly diverse classroom with fewer and fewer resources.
I also began to notice that lots of things that never had been my job before were suddenly added to my list of responsibilities. A silly example, but very time consuming, was janitorial work. Due to limited resources and constant budget cuts, I now had to devote my time to things like cleaning my own classroom, doing clerical work that used to be done for me by the front office, planning my curriculum instead of just my lessons, so many things I began to have trouble keeping up. One year I started a list I called “Jobs Other People Gave Me,” but after adding 57 things to my list in less than a single year, I decided that it wasn’t really healthy for me to continue the list.
Now mind you, that through all of this I still actually loved closing my door and teaching. I continued telling myself that I had wanted a challenge, although at times I privately admitted to myself that maybe I would have liked a little less of a challenge. But I still loved my job, I still got glowing reports from principals, parents, and especially kids. That was what sustained me as things began to change.
When No Child Left Behind came into effect, it didn’t affect me that much at first. My class averages were always above where they needed to be, and I was still having good results, so I didn’t really worry about it much. Philosophically, I knew I didn’t agree with focusing so much on test scores, but I could still keep my students’ scores where they needed to be by focusing on what my experience as a teacher had taught me was best. I pretty much just worked on reaching each kid, pushing, encouraging, helping, inspiring, prodding, and let the test scores take care of themselves. I believed that great teaching overcame the over-emphasis on test scores, so I concentrated on great teaching instead.
One thing that did bother me during that time was that it became acceptable to bash teachers, schools, and education in the media. I wasn’t hearing it personally, but I didn’t like the way people were so ready to berate my passion. Maybe because I was hearing good things on a personal level, I didn’t worry too much about it. I just closed my door and taught my kids.
Then the past few years a few of the buildings in our district didn’t meet their AYP (adequate yearly progress.) The district began to look for ways to help these building to succeed. The focus on test scores escalated to a crazy level. The teachers in one of the elementary buildings in my district were told they could no longer teach anything besides reading, math, and science because those were the subjects that were tested. Our building wasn’t ever told that specifically, but it was understood that we were to focus on practices that would improve our students’ test-taking skills.
The district decided to implement required core instructional materials that were mandated to everyone. Suddenly, the creativity of the job was being removed. They wanted everybody to teach the same materials, the same way. I’ve never been one to buck the system, so I began to wrack my brain for how to use these new materials and still keep the lessons interesting for my students.
At the same time, class sizes and special needs were growing. The behavior classroom was closed and its students were mainstreamed into the regular classroom. I tried to become an expert on dealing with anger issues. I tried to learn how to help fifth graders with severe disabilities, limited mobility, and cognitive levels of very young children, all in my regular classroom now filled with 30-35 students. My job became an even greater challenge than it had always been before, but still my attitude was to think “bring it on!” I just couldn’t fathom the idea that my natural teaching ability wasn’t exactly what was needed to solve any and all challenges that came my way.
Never once in the past 34 years of teaching did I ever want to quit. I even told my husband that if we won the lottery, I’d keep teaching. My students would just have all their own computers, art supplies galore, and any book we wanted to read as a class.
So now I’m into my 35th year of teaching. Last July my district had offered a $20,000 bonus to any teacher who could retire, in order to save money. It struck me as odd that they’d want to get rid of experienced teachers. I didn’t take it because I felt I’m not ready to retire. It’s been such a big part of me forever, and I’m not ready to give it up yet. Besides I’m only 55, and even though I’ve been teaching so long, I’m just barely old enough to retire.
But then one Thursday, on the eighth day of my 35th year of teaching, I suddenly thought for the very first time ever, “I don’t want to be a teacher anymore.” It’s so weird how it just came over me like that. I don’t know if it’s like the challenges in Survivor where they keep adding water until the bucket finally tips over and the slow leak of problems finally made my bucket tip over. Or maybe this is how it happens for all older teachers.
It wasn’t a single thing that gave me this feeling. I’m hoping it doesn’t last. Maybe it was the severely autistic boy who showed up at my door the first day with no notice, but I don’t really think so. Maybe it was the rigid schedule the principal passed out for everybody to be doing the same subject at the same time of day, or the new basal reader we have to use that we aren’t allowed to call a basal reader. Maybe it’s the look in my student’s eyes when we’re reading the newly required dry textbook when I’m used to wild and crazy discussions about amazing novels.
Maybe it’s that for the first time, our school didn’t meet AYP because two few English Language Developing students in the entire school didn’t pass their reading benchmarks.
When I heard this, I instantly thought of the two English Language Learners in my class who hadn’t passed their reading tests last year and how unfair I thought it was that they even counted on our test scores when they came to our school in January and were absent at least twice a week from that point on. I was wondering how I could possibly have gotten them to benchmark level in three days a week for three months. I was thinking how if only those two students hadn’t counted on our scores, we would’ve met AYP as a school. When I mentioned it to my principal, she just said there are no excuses. We aren’t allowed to have any excuses. We have to get kids to the level they need to be no matter what the circumstances. I thought of the little boy I had with an IQ of 87 who could barely read. I thought of the little girl in a wheelchair who’d had 23 operations on tumors on her body in her eleven years, and the girl who moved from Mexico straight into my class and learned to speak English before my eyes, but couldn’t pass the state test. Somehow it doesn’t feel like making excuses to acknowledge that they had good reason not to pass their benchmarks.
Maybe it was the e-mail I got saying that the department of education in Oregon has raised the cut scores again this year by six or seven points per grade level, even though they just raised them a couple of years ago. I found out that if they would have used these new cut scores last year, over half of the students in grades 3-8 who passed their benchmarks wouldn’t have passed. That led to a realization that as a school we have very little chance of meeting our adequate yearly progress this year, but of course I’m not allowed to say that because there are no excuses. It’s hard not to feel discouraged.
Maybe it was one of the two parents who contacted me in the first few days of school to tell me that their child doesn’t particularly love my program this year. I’m so not used to that. I’ve always had kids achieving highly and loving my class. I’m just not sure how I can use the mandated materials in the required time periods, focusing on the required skills and still get kids to really love it.
Maybe it’s the fact that I lost a third of my retirement when they reformed our Public Employee Retirement System a few years back and now I keep reading about how they want to slash it even more because of the greedy teacher unions and how this is the main reason for the budget problems in our state.
Maybe it’s that I haven’t gotten a real raise in a really really long time, or that we had to cut eight days again this year to solve our state’s budget problems. So I’m taking a big hit again, and nobody seems to notice or care.
Anyway, whatever the reason, for the first time in 34 years it hit me, I don’t want to be a teacher any more. I want to sit on a rocking chair on my porch and drink tea instead. Maybe if they offer $20,000 for me to retire next year, I’ll take it. It’s so weird because never in my wildest imagination did I think I’d feel this way. I wonder if I’ll still feel this way when I close my classroom door tomorrow. I sure hope not because it makes me really sad.


Om Jan Kjellin
Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

15 Responses to Internationell flumpedagogik

  1. Maths says:

    Tack för ett otroligt gripande inlägg!!! Och lärarens text sätter fingret på det mesta som gått snett de senaste 15 – 20 åren. Skicka den till Björklund.

    Men man behöver också fundera på vad som lett oss hit. På 80-talet såg det inte ut så här. Det måste på något sätt gå att ändra riktningen på den här stora skutan. Men hur?


    • Janne says:

      Tack. Jag har själv suttit och smält den där texten ett par dagar och hon lyckas verkligen synliggöra effekterna av den här pågående förändringen på ett bra sätt.

      Bara det hur hon drar en så enkel och klar linje mellan större klasser och större hjälpbehov.

      Och, ja, hur ändrar vi riktningen på skutan? Jag funderar också på det.


  2. Anna Kaya says:

    Nu har jag läst hennes text flera gånger och det är ju så otroligt tragiskt hur vi har låtit vårt yrke och vår yrkesutövning genomgå denna negativa förändring. Varför säger vi inte stopp? Varför har vi inte chefer som hjälper till att se över vår situation och värnar om sina anställda? Varför räcker inte vårt fackliga arbete?

    Jag har ett konkret exempel från min kommun. Helt plötsligt togs ett beslut, ett led i att höja måluppfyllelsen, i nämnden att alla 4-6-skolor ska anordna studiestöd/läxhjälp 2 pass/v. Utöver skoltid, såklart. Bara för rektor att verkställa, vilket görs genom att det delegeras till lärarkollegiet. Som i sin tur frågar: ”Vilka arbetsuppgifter ska vi då prioritera bort?”

    Inget svar.

    Ingen diskussion. Bara ett: ”Detta ska göras. Punkt.” Alla ”men” och ”varför” och ”hur” besvaras med ett ”Jag hör vad ni säger…” Inte av illvilja. Inte av nonchalans. Bara av den anledningen att även rektorerna står med bakbundna armar och halvt avslagna ben.

    Våra chefer gör inget. Våra fackliga kan inget göra. Vi lärare får välja mellan att vara en ”jobbig, gnällig lärare som bara ser problem i stället för möjligheter” (vilket leder till sämre löneutveckling och/eller omplacering) eller att tyst utföra fler och fler arbetsuppgifter med sämre och sämre resultat.

    Och så har vi det där med eleverna, de som vi gör allt för. De som inte ska behöva bli lidande.

    Vi blir utnyttjade och vi tilllåter det. Frågan är varför?

    Och så har vi det där med resultaten. De mätbara, många gånger orättvisa, resultaten som bara är siffror som jämförs på orättvisa sätt. Vi är så fel ute. Helt fel väg. Snart är vi där skribenten är. Väldigt snart.

    Var är nödbromsen? Om tillräckligt många drar i den tror jag nog det går att vända skutan innan det är för sent!


  3. Maths says:

    Själv tror jag inte att det vi lärare som låtit det här gå för långt. Det var andra och större krafter i farten. Krafter som runt 1990 även satt klorna i Sverige efter att ha härja i EU i något decenium. För det här är en fråga om inte bara gäller lärare, det finns överallt i samhället, så det gäller att fler får upp ögonen och börjar dra åt ett annat håll.

    Även jag har frågat efter hur vi ska prioritera, utan något vettigt svar. Inga konsekvensanalyser görs, ingen räknar på hur mycket tid något ska ta och om det finns den tid som krävs för ett bra resultat. Det här är en förbannelse med s k målstyrd verksamhet (som egentligen borde heta visionsstyrd, men det är en annan fråga), jobbet tar nämligen aldrig slut.

    Resultat? Lärarinnan från Oregon beskriver det väl ganska bra. Det går inte att få bra resultat som det ser ut idag. Minsta lilla företagare vet, att det krävs resurser för att ha en god kvalitet. Det är genom att skära i resurserna som det kan gå att spara pengar. Hur tror Stockholms stad att man ska få en verksamhet i världsklass utan att skjuta till de resurser som krävs?


    • Anna Kaya says:

      Fast just Stockholms stad satsar väl mer resurser i form av pengar till skolorna än många andra kommuner i landet? Som en parantes, alltså.

      Annars håller jag med om det du skriver, med den lilla skillnaden att jag ändå tror att vi lärare har ett ganska stort ansvar i att vi tillåtit det att gå så här långt. Vi är urusla på att berätta vad vi gör, vilken tid det tar och förklara på vilket sätt det bidrar till att höja resultaten. Dessutom är vi överlag dåliga på att samarbeta vilket leder till att vi inte heller är samstämmiga när det gäller vår arbetsbelastning och vilken inverkan den har på vår prestation.


      • Janne says:

        Handlar inte det också om att det blir ytterligare en uppgift att utföra? Vi vet ju alla hur svårt det är att beskriva vårt yrke på ett sätt så att folk förstår.

        Det kräver tid och energi om vi skall nå ”massan” och jag är inte säker på att vi har de resurserna i oss…


      • Maths says:

        Vem skulle lyssna på oss? Och dessutom ta intryck? Det är staten som dikterar villkoren för vårt arbete genom lagar och förordningar, sedan är det kommunerna som sätter de ekonomiska ramarna, om det finns någon ekonomi. Vi på dagis (aka förskolan) ska ju skapa dokumentationer som beskriver vad vi gör. Men det handlar om pedagogik, vad barnen påstås lära sig, inte arbetsvillkor. Skulle jag sätta upp dokumentationer om mina arbetsvillkor i hallen på avdelningen, skulle jag rask bli inkallad på ett samtal.

        Jag håller med dig om att vi är dåliga på att samarbeta och att folk drar åt olika håll. Och det är ett problem. Men den tiden det tar kanske vi skulle ta oss. Att hitta en gemensam problemformulering och någon form av riktning.

        Vi har inte heller facket med oss. Lärarförbundet vill att vi ska bita ihop och visa hur duktiga vi är, ända in i kaklet. Det finns en intressant artikel om det i senaste Pedagogisk Magasin.

        Är jag lite väl pessimistisk? Kanske. Men jag är å andra sidan hemma med en förkylning. 😉


        • Anna Kaya says:

          Du är inte pessimist, snarare realist. 😉

          Det där med facken är ju en diskussion för sig. Jag kommer aldrig glömma lärarstrejken 1989 eller när det nu var. Hur 17 kan ett fackförbund strejka och inte det andra? Om inte ens fackförbunden kan komma överens i en sådan viktig fråga som den, hur ska då lärare i ett kollegium komma fram till gemensamma ställningstaganden kring deras arbetssituation?

          Vi är ingen stark röst. Vi är många tysta röster med olika budskap. Såklart ingen lyssnar.


  4. Anna Kaya says:

    Visst är det så, ytterligare en sak att göra… jag kan tycka att det borde ingå i rektorns pedagogiska ledarskap att även kartlägga och dokumentera pedagogernas arbete och föra den informationen vidare ”uppåt” men det är ju också något som vi ofta saknar, en pedagogisk ledare. Dessutom finns det väl inte många rektorer som skulle ställa upp för sina lärare på det sättet och markera att man inte klarar av att nå målen om ytterligare uppgifter ska utföras med allt mindre resurser…


    • Janne says:

      Och då är vi tillbaka i Oregon igen. För det finns inga ursäkter längre.

      Klarar vi inte av att nå målen finns det inga förmildrande omständigheter. Inga ursäkter. Inga förklaringar.

      Det är antingen eller. Ett eller noll. Bu eller bä.

      Jag brukar hänvisa till min arbetsplats som ”dagis” när min chef är inom hörhåll. Dels på skämt för att reta honom, dels på blodigt allvar eftersom vår verksamhet är ett skämt i relation till de mål vi har att leva upp till.

      Men det är nästan förbjudet. ”Följer ni inte läroplanen bör ni leta ett annat yrke”, sade han en gång. Till viss del har han rätt, förstås. Men om vi inte kan följa den, oavsett hur mycket vi försöker?

      Det är ju ett moment 22 – om jag måste säga upp mig för att budskapet skall gå fram, går det knappast fram, eftersom jag inte finns kvar för att föra fram det.


    • Maths says:

      Är inte det här fackets uppgift? Det är ju dom som ska slåss för att vi ska få en bra arbetsmiljö och en rimlig löneutveckling. Läs gärna den styrda läraren.

      Sedan sätter du fingret på ett annat problem: vem vill skylta med ett misslyckande? Även om en rektor/förskolechef inser att förusättningarna är orimliga, så bär det emot att erkänna att vi inte kan leverera det som förväntas. Därför väljer man att blunda för de problem som finns. Bara man lyckas skriva de förlösande orden i kvalitetsredovisningen så är man nöjd.


  5. Anna Kaya says:

    Moment 22 i kvadrat. Typ. Eller i cirkel. 🙂

    Så nu har vi klargjort det men den viktiga frågan kvarstår, vad gör vi åt det? Det funkar uppenbarligen inte att lägga ansvaret på andra således är det vi som måste agera. Vad ska vi göra?

    Brainstorma lite nu:

    -skriva debattartiklar
    -bli politiker
    -försämra skolresultat med flit
    -”civil” olydnad och vägra vissa arbetsuppgifter
    -spinna vidare på lärarlistan:
    -byta jobb
    -starta friskola
    -bli rektor

    Fyll på listan, vem vet? Vi kanske kommer på ett unikt vinnande koncept!? 🙂


  6. Emelie says:

    Det är bara 2 år sen jag fick lärarexamen. I 1,5 år har jag jobbat i frivillig verksamhet och jag känner redan att jag kanske aldrig vill jobba i skolan, trots att det var det jag utbildade mej för. Det är ingen jätterolig känsla.


  7. Pingback: Jag vill inte vara lärare längre « Maths hörna


Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in: Logo

Du kommenterar med ditt Logga ut / Ändra )


Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )


Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )


Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: