Form och innehåll

”Universitetet hade grundats under medeltiden inte i första rummet för att få fram ny kunskap utan för att bevara gammal kunskap. Detta innebar att kunskap, per definition, kom från böcker. Vadhelst man såg med egna ögon räknades inte. Även om det var sant så var det inte kunskap. Krukmakare lärde sig om lera från leran själv; gruv- och stenbrytare lärde sig om sten från stenar. /…/ Att smutsa ned sin händer med tingen själva var otänkbart för akademiker.”

Kan man bevara kunskap? Går den att lagra?

Även om citatet ovan, taget från Björn Sundquists översättning av Alan Cutlers ”Snäckan i berget”, kanske inte i första hand handlar om att ta ställning för en empiriskt grundad kunskapssyn går det att dra paralleller till dagens diskussioner om kunskapens inre kärna. Om vad kunskap är.

Runt mitten av 1600-talet var en ny kunskapssyn på frammarch. Plötsligt började nytänkande vetenskapsmän utmana den rådande ordningen som sade (lite generaliserat) att all kunskap fanns i böcker och att det endast genom att läsa dessa böcker och tolka deras innehåll gick att finna ny kunskap. Så kom de här rebellerna och utförde praktiska experiment som antingen bekräftade eller omkullkastade tidigare sanningar. T.ex. genomförde Francesco Redi ett av världshistoriens första kontrollerade experiment när han, sommaren 1666, placerade ut klumpar av oxbajs och härsket kött från allehanda djur för att låta detta ruttna i solen och se om självalstring (alltså den spontana uppkomsten av liv) var möjligt. Det var det inte, visade det sig.

Idag står vi inte inför en lika dramatisk förändring av vad vetenskap och kunskap är, men likväl kan jag känna hur den Rådande Ordningen tornar upp sig över mig och gräver fram svar i skrifterna på de frågor PISA och andra instanser ställer oss inför. Liksom all (erkänd) vetenskap var förenlig med Bibelns innehåll i mitten av 1600-talet, antingen genom bokstavsläsning eller tolkning, så hittar den Rådande Ordningen svaren i böckerna – i historien. I det som redan varit. Det är den Rådande Ordningen som gäller, nu som då:

”Förändringar kunde ju bara medföra ett förfall av Guds ursprungligen perfekta skapelse – de var definitionsmässigt av ondo och därmed inte värda kristna funderingar. Dessutom fanns ju alla viktiga händelser under de sextusen åren sedan världens skapelse återgivna i Bibeln. Det fanns inget behov av ytterligare efterforskningar.”

Hur mycket kan man luta sig på gammal kunskap i sökandet efter ny? Är svaret på PISA’s frågor att läsa om förra kapitlet eller ska vi våga vända blad istället?

Nej, det är ingen antingen-eller fråga. I den här ”boken” tror jag inte man kan hoppa över några kapitel och ibland måste man också läsa om ett kapitel. Men jag kan inte undvika att tänka att det där universitetet i det första citatet. Det där som bevarar snarare än skapar kunskap. Att det påminner mig en del om hur många vill att skolan ska se ut.

Och att det i sin tur säger en del om hur lite den generella diskussionen – den i stugorna och på politikerdebatterna – egentligen handlar om just kunskapens väsen.

Att man hanterar kunskap som form istället för innehåll.

Annonser

Om Jan Kjellin
Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

7 Responses to Form och innehåll

  1. Maths says:

    Intressanta tankar. Om kunskap går att bevara och lagra? Javisst! I böcker. Tyvärr går det inte att lagra och föra vidare allt på muntlig väg. Den typen av ”kunskap” blir också lite svårare att ta ställning till.

    Är PISA vetenskap? Nej, det är en rapport. Den avrapporterar vissa undersökningar. Rapportskrivning och en avhandling är två olika dokumenttyper.

    Sedan ska vi nog göra skillnad på kunskap och kunskap. I t ex fysik och kemi kan vi nog ta de undersökningar som kommer på allvar. Även om man ibland måste reviderar lite. Men hur är det med genetiken? Eller en samhällsvetenskap som pedagogiken? Hur mycket ”kunskap” har vi? Egentligen? För när forskningen rör oss själva som samhällsvarelser, då är vi inte så neutrala längre. Det blir mycket som påverkar.

    Gilla

    • Janne says:

      Det jag finner intressant är hur bilden av kunskap som ett slags statiskt tillstånd utmanades av den empiriskt grundade forskningen som visade på just hur lite kunskap vi hade samlat på oss i mitten av 1600-talet. Och hur en liknande bild idag utmanas av ”en skola i kris”.

      PISA (som en symbol för den mediala bekräftelsen av den här krisen) har spetsat till frågan och bidragit till en uppdelning mellan konservativ och progressiv kunskap, i det att en riktning ser lösningen (på ”en skola i kris”) i en anpassning av den befintliga kunskapsbanken, medan den andra riktningen ser lösningen i skapandet av nya kunskaper. Hårddraget, alltså.

      Sedan undrar jag om inte böcker är alltför statiska för att kunna bevara kunskap utan att samtidigt torka ut den? Vad har en faktabok för bäst-före datum nuförtiden? Ett par år? Tio? Tjugo?

      Gilla

  2. Mats says:

    På ett retoriskt plan talar vi gärna om att ”producera ny kunskap” – samtidigt som den gode forskaren ”står på giganternas axlar”.

    De här metaforerna krockar ibland och det finns naturligtvis starka strukturer som inte gärna ser nya tankar växa sig starka.

    ”Ett litet paradigmskifte har väl ingen dött av”
    okänd tänkare

    Gilla

    • Janne says:

      Låter som en tänkare i min smak!

      Det är onekligen en balansgång att producera ny kunskap samtidigt som man inte bör peta sina förgångare i ögonen, och jag följer den i ovan nämnda bok, som handlar om geologins (som vetenskap) födelse.

      Nicolaus Steno utförde en slags balanskonst där han i ena handen höll sina upptäckter om att jorden inte bara var betydligt äldre än 6000 år och att den var stadd i ständig förändring, medan han i andra handen höll den Rådande Ordningen, som sade saker som att jorden visst var 6000 år gammal, för det stod i bibeln. Och var man för tydlig i sin kritik av detta blev man antingen avfärdad som idiot och/eller fängslad.

      Nu är det inte lika hårda bud för flumpedagoger, men ändå… 😉

      Gilla

  3. Maths says:

    Gallileo och Darwin stod inför liknande problem. Motståndet var starkt och många av samhällets grundvalar stod på spel.

    Ser man till moderna avhandlingar innehåller de ofta en inledning där man beskriver forskningsläget inom sitt ämne och en teoretisk genomgång där man förklarar på vilken grund man har valt att stå. Det är klart att det bli konservativt. Vem kan gå utanför de uppdragna riktlinjerna? Man måste ha väldigt starka skäl för att avvika.

    Men läs gärna Thomas Kuhn. Vet inte hur ”inne” han är idag, men han beskriver s k paradigmskiften, alltså när det har skett så stora förändringar att man måste anse att ståndpunkterna i grunden har förändrats.

    Samtidigt är nog boken ändå det bästa sättet att sprida kunskap och hur man har kommit fram till det man anser vara kunskap. Jag kan beskriva mina utgångspunkter, hur jag gjorde min unsersökning, hur mitt material såg ut och vilka slutsatser jag drar. Sedan måste läsaren värdera om det jag har gjort är trovärdigt eller inte.

    Gilla

  4. Mats says:

    Kuhn är väl Piaget fast på ett överindividuellt plan?

    Gilla

    • Maths says:

      Nu hänger jag inte med, Mats. Kuhn är inte psykolog, han är vetenskapshistoriker. Han insats handlar om insikten att vetenskapen kanske inte gör jämna ”framsteg”, utan att forskarna jobbar på inom ett paradigm (en uppsättning med föreställningar) men när anomalierna, avvikelserna, blir för många sorterar ”kunskapen” om sig och får en ny innebörd.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: