Döda papegojor med ADHD

Jag tar en paus i Förskollagsarbetet för att reagera på diskussionen hos Mats om först och främst barn/elever med ADHD (eller?) och i förlängningen om strategier i skola och förskola för att kunna tillmötesgå dessa barn/elever.

Det handlar om att tolka avvikande beteenden genom att sätta amatördiagnoser som kanske främst ADHD i syfte att lättare få det stöd som behövs för att bemöta elevens/barnets behov – något som egentligen inte borde behövas, eftersom barns/elevers rätt till stöd är lagstadgat.

I teorin skall det räcka att läraren ser och definierar behovet av stöd, så skall det sättas in. Men det vet de flesta av oss att så funkar det sällan i praktiken. Där har vi istället en evig dragkamp om definitionsrätten, där min kompetens som lärare/pedagog ifrågasätts varje gång jag uttrycker behovet av stöd. Som att jag inte vet vad jag pratar om:

-Den här eleven är i behov av stöd.

-Nej, det är den inte.

-Öh? Jo.

-Nej.

-Jo. Han har koncentrationssvårigheter och fungerar inte socialt.

-Nej. Han är bara trött.

Och så vidare tills jag inte har något kvar, annat än ”ADHD”…

Annonser

Om Jan Kjellin
Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

23 Responses to Döda papegojor med ADHD

  1. Anders B Westin says:

    Att det funkar på detta sätt beror på vår ständiga längtan att definiera skuld.

    Är det biologiskt determinerat så finns med nödvändighet ingen skuld.

    Och då är det bara att krypa till korset och inse fakta.

    I annat fall så kan ju föräldrarna alltid ”ta sitt ansvar” som ändå egentligen också beror på den kausala ordningen.

    Men då börjar det bli så jobbigt – så då lägger de flesta ned.

    Det får oftast bara finnas ett steg och en dimension i förklaringsmodellen.

    Kan det bero på att flertalet endast läst envariabelanalys i matten.

    Två eller fler variabler.

    Nej fy fan. Den kursen gick inte jag.

    Gilla

    • Janne says:

      Visst är det jobbigt. Och just därför önskar jag att det inte lades sten till börda genom att min bedömning ifrågasätts enbart för att den kostar pengar. För det gör det ännu jobbigare.

      Samtidigt kanske just enkelheten är bristen. Det slår mig inte att jag kanske borde redovisa min flervariabelanalys för att på så vis argumentera för min (elevens) sak. För jag inbillar mig att mitt ord räcker. This parrot is dead.

      Gilla

      • Mats says:

        Den svenska motsvarigheten Fingal Olson väcker andra tankar:

        Börjar efter 1.45

        Det har något med tolkningsföreträde och förväntningar att göra?

        Gilla

  2. enligt O says:

    Ungefär som att försöka förklara att även elever utan en dyslexidiagnos faktiskt kan behöva ViTal för att kunna lyssna och läsa. Diskuterade kort med Eva Flyborg, Göteborgs ledande folkpartist om skolan och försökte förklara att problemet inte är att vi har svårt att upptäcka de elever som behöver stöd, utan att få gehör för det. Således räcker det inte ens med ett nationellt prov i veckan.

    Gilla

    • Janne says:

      jag blir så provocerad varje gång jag påminns om den fula retoriken bakom rådande skolpolitik. Jag är ärligt förvånad över hur majoriteten av Sveriges lärare svalt utbildningsministeriets upprepade insinuationer om att de inte har förmåga att upptäcka elever i behov av stöd utan hjälp av yttre kontrollinstrument som nationella prov och betygsliknande omdömen. Det är ett slag i ansiktet.

      Vi ser problematiken och i de allra flesta fall kan vi också tydligt definiera behoven utan att för den skull behöva sätta en amatördiagnos. Det är inte hos oss lärare eller hos våra kontrollverktyg problemet ligger och Jan Björklund (eller om någon annan tar över efter valet) borde höja blicken något och skärskåda nästa steg i hierarkin istället.

      De kommunala huvudmännen är fanimej roten till allt ont i skolan!

      Gilla

      • Plura says:

        Där sa du ett sant ord.

        Svenska problem i skolan ligger inte på riksnivå utan på genomförar nivån, kommunerna. Som har en excellent förmåga att blanda ihop sina roller som myndighet resp utförare och arbetsgivare.

        Och ångesten är stor i de 290 påvedömena. Trots Skolverkets info om nya skollagen verkar det vara stort behov av kunskap, hur gör du för att tillämpa tankarna bakom lagen. Inte bara vad lagen säger.

        Gilla

  3. de kommunala huvudmännen är i varje fall roten till mycket ont i skolan. Men nog sjutton behöver både skolor och lärare extern resultatkontroll. En orsak till att vi halkar ner i internationella undersökningar är just vår brist på resultatutvärdering, det är jag övertygad om.

    Gilla

    • Janne says:

      Vi får inte vara rädda för att bli granskade. Tvärtom bör vi (lärare) se på ”extern resultatkontroll” som en hjälp och ett verktyg för oss att få bekräftat både vad vi gör rätt och vad våra huvudmän gör fel.

      Det är min fasta övertygelse att de egentliga bristerna i skolan inte går att finna hos vare sig lärarna eller eleverna.

      Gilla

  4. Vi kunde inte vara mer överens. Det finns så många systemfel, men på något sätt är lösningen nästan alltid att det är lärarna som ska skärpa sig.

    Gilla

  5. Jag tycker inte om när man ger diagnoser om man inte kan göra det. Anne-Marie

    Gilla

  6. janne says:

    Det är en sjuk värld om man ska ha en diagnos fär att få stöd. Räcker det inte att man förverkligar tanken om att ALLA elever ska ha det stöd de behöver?
    Problemet är inte lärares förmåga att se problemen, som man skriver i flera kommentarer. vi ser och skriver utvecklingsplaner med förslag på åtgärder, som vi vet fungerar, men som inte finns att tillgå. För i ärlighetens namn: hur många kan, i ett klassrum med 32 elever, ges möjlighet att sitta enskilt för att få arbetsro, eller få enskild handledning av sin SO-, svensk- eller engelskalärare?
    Så länge rektorer ser mer till ekonomiska resultat och eventuell negativ publicitet i media så kommer inget att ske, varken extra stöd eller polisanmälan vid våld. Man slipper helst en medial debatt om kvalitet och om man klarar av att slippa negativ publicitet genom att göra INGET så föredrar man det VARJE gång!

    Gilla

  7. Plura says:

    Är inte problemet att skolan, och jag vet inte om förskolan hakar på, är grovt felaktigt snackar baserat på flumet om miljö a lá 70-tal.

    Det är faktiskt så att somliga ungar har biologiska problem. Så det här med arv och miljö är bullshit!!!

    Läs gärna debattinlägget i SvD 100930 på Brännpunkt.

    Gilla

    • Janne says:

      Som representant för förskolan kan jag bara hävda att vi har en tradiiton av att kunna kompensera för den typ av funktionshinder Milerad hanvisar till. D.vs. vi lyckas med konststycket att genom att anpassa de miljömässiga faktorerna kompensera för de individuella svårigheterna hos barnet.

      Och tro det eller ej, men oftast går det att se uppenbara samband mellan föräldrarnas sociala situation och barnets svårigheter (=miljö).

      Sedan kan vi förstås prata oss trötta om huruvida det handlar om ett socialt eller biologiskt arv… 😉

      Gilla

      • Plura says:

        Tja, vad ska man säga???

        Är det barnets biologiska problem som beror på föräldrarnas socialsituation eller tack vare den?

        Jag tycker att det är störande att hänvisa till sociala situationer. Jag har träffat allt för många från olika sociala situationer med samma biologiska problem för att köpa detta dravel om miljö. Det är och förblir för mig ett flum från 70-talet :((

        Gilla

        • Janne says:

          Hönan eller ägget…

          Jag tror att frågan egentligen är en annan. För det handlar egentligen inte om orsaken till svårigheterna, utan om vår förmåga att möta dem på ett kompensatoriskt eller konfrontatoriskt sätt.

          Att hämta sitt vatten ur en kran istället för att behöva gå till sjön med en hink, är ett exempel på hur miljöanpassning kan kompensera bort ett handikapp (bristande tillgång till vatten), även om funktionshindret (behovet av vatten) finns kvar.

          Och det är först när vi inte kan eller vill kompensera för de handikapp som uppstår när ett funktionshinder möter en given miljö (t.ex. skolan), som det blir ett problem. Och då spelar det mindre roll om problemet är biologiskt i grunden. För det är miljön som lyfter fram det.

          Gilla

          • Plura says:

            Nu säger du något viktigt. Miljö är inte det primära utan det sekundära.

            När oförståelsen för det biologiska finns blir det fel. Och här har du arvet från 70-talet.

            Gilla

            • Janne says:

              Jag blir osäker på vad du menar med arvet från 70-talet – du får gärna förtydliga.

              Det miljörelativa handikappbegreppet klubbades igenom av WHO i början av 80-talet, om jag minns rätt, efter en mer än decennielång kamp för funktionshindrades rättigheter i samhället. För mig rymmer det en enorm logik – miljön är synonym med de verktyg jag har att tillgå för att klara av min vardag.

              Handikappet blir med det synsättet ett symtom, inte på funktionshindret, utan på avsaknaden av verktyg. Och i förlängningen – om vi förflyttar oss till skola och förskola – blir miljön ändå primär. Inte nödvändigtvis som förklaring på ett behov av särskilt stöd, utan som den faktor man kan påverka.

              Vi kan inte anpassa barnet/eleven till skol-/förskolemiljön genom att plocka bort hyperaktiviteten ur ADHD’n, men vi kan kompensera för hyperaktiviteten genom att anpassa miljön till barnet/eleven.

              Tyvärr kräver det både pedagogiskt kunnande OCH pengar. Och det sistnämnda är alltså orsaken till bakgrunden till ovanstående blogginlägg.

              Gilla

            • Plura says:

              Janne – allt du skriver är helt rätt.

              Vad du säger om miljö är att den ska påverkas så att mina handikapp inte ska påverka inlärning och social funktion. De biologiska defekterna är det ju inte mycket att göra åt.

              När jag säger miljö ur ett 70-talsperspektiv var den förhärskande synen att alla problem härstammade ur den miljö jag socialt befann mig i. Alla problem var arv av miljön i en slags klassretorisk litania som fick framsteg i den psykologiska världen – Freud var husgud och sitter kvar fortfarande i föreställningsvärlden hos somliga.

              Om man vågade andas att det berodde på biologiska defekter var man illa ute på den tiden.

              Hoppas det jag bringat något ljus i det här synsättet med att alls djävulskap berodde på arvet från den miljö växt upp i.

              Gilla

              • Janne says:

                Det sociala arvet är förstås inte helt utan betydelse, även om det allena inte kan skapa några irreparabla funktionshinder. Däremot är jag i princip övertygad om att det kan skapa ”simulerade” fall av främst neuropsykiatriska funktionshinder – alltså att ett beteende lärts in via föräldrar och uppväxtmiljö.

                Med risk för att framstå som enormt fördomsfull vill jag exemplifiera detta med bilden av ofta överviktiga, rökande och långtidssjukskrivna (med värk) f.d. vård-/omsorgsarbetare handla 2 liters Coca-cola flaskor på stormarknaden utanför stan i sällskap av sina barn, som om inte de blivit diagnosticerade på riktigt, ofta uppvisar ADHD/DAMP-relaterad problematik i skolan.

                Är det en klassfråga? Ett socialt arv? Eller en biologisk slump?

                Gilla

                • Plura says:

                  Det är inte helt enkelt detta. Det är jag den förste att skriva under på.

                  Och dina frågor är inte enkla att svara på. Men skulle det varit sjuttiotal hade svaren varit kristallklara.

                  Är det en klassfråga: JA!
                  Ett socialt arv: JA!
                  Biologisk slump: NEJ!

                  Gilla

                  • Janne says:

                    Det är kanske det som är det fina i kråksången; att svaren inte är kristallklara? Det vore enkelt om det alltid var så att den ena faktorn vägde tygre än den andra. Men det vet vi ju att så är det aldrig.

                    Det är som Anders börjar peka på i den första kommentaren, en mängd olika variabler som inte bara väger olika tungt var för sig, de påverkar varandra sinsemellan också.

                    Postmodernism i ett nötskal – varje fall är unikt och bör behandlas så….

                    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: