I huvudsak huvudlösa huvudmän

När regeringen erbjuder ett ambitiöst fortbildningsprogram som Förskolelyftet, utgår nog de flesta från att alla huvudmän ser det här som en möjlighet.

När sagda fortbildningsprogram erbjuder att fortbilda förskollärare, barnskötare och pedagogiska ledare och dessutom sponsrar huvudmännen med en del av omkostnaderna, tolkar jag det som en signal om att regeringen tycker att det här är en värdefull insats som berör såväl de enskilda enheterna som förskolan i ett nationellt helhetsperspektiv. Man implicerar vad man vill, men utan att inkräkta på huvudmännens huvudmannaskap (och stolthet) genom att beordra.

I skenet av ovanstående är det kanske inte konstigt att jag med hakan i golvet och frustrationen kliande i fingrarna lär mig – first hand – att det finns huvudmän (läs: kommuner) som mest verkar tycka att det är besvärligt och störande och dyrt med de här insatserna.

Jag talar i egen sak nu. Jag hade nämligen hoppats på att söka Förskolelyftets forskarutbildning till veckan, men har efter en tids sammandrabbningar med förskolechefen i min kommun fått ett slutgiltigt och oåterkalleligt avslag. Han anser i sammanfattning att det kostar mer än det smakar och ser heller inte fördelarna med att ha en forskarutbildad förskollärare anställd i kommunen.

Frågan är aktuell. I Pedagogiska Magasinet skriver Annika Andræ Thelin om just statens satsningar på forskarskolor för lärare och tar bl.a. upp hur ”forskarlärarna” möts av passivitet och upplevt ointresse från sina huvudmän. Därtill vet dessa inte och har ingen plan för hur de kan använda sina forskarlärare. Och med andelen akademiker ständigt minskande ute i skolorna borde varje steg för att åtminstone stoppa nedåtgången vara intressant.

Min egen erfarenhet svarar direkt: Problemet ligger ju längre från verksamheten beslutsfattarna sitter. Kollegor och rektor stödjer generellt de flesta former av fortbildningsinitiativ och ser de kvalitativa vinsterna, men fortsätter man upp i hierarkin osynliggörs de kvalitativa värdena och överskuggas av de kvantitativa: Vad kostar det och vad får vi tillbaka?

För mig illustrerar min uteblivna ansökan till Förskolelyftets forskarutbildning en av riskerna med det nuvarande systemet med kommunalt styrda (statliga) skolor. Helena von Schantz skriver i en kommentar på Tysta Tankar om hur skolan är en nationell angelägenhet. Visst är det så. Och denna nationella angelägenhet ligger helt i händerna på i huvudsak huvudlösa huvudmän, angelägna om helt andra saker.

Och bara det faktum att delar av Förskolelyftet inte erbjuds alla förskollärare i landet, utan bara de som har turen att arbeta under en huvudman som tycker att det verkar vara en bra idé, väcker frågor.

In the words of Sverker ”Plus” Olofsson: ”Ska det vara så? Ska det? Ska det? Ska det!?

Om Janne
Flumpedagog och förskollärare. Bland annat...

25 Responses to I huvudsak huvudlösa huvudmän

  1. Mats skriver:

    Jag hatar att satsa på fel häst och det här låter verkligen avskräckande. Berättelserna om dåliga kommunala beslut lagras – samtidigt är det inget direkt bevis för att staten skulle göra det bättre.

    Fast det ligger nära till hands att tro…

    Gilla

  2. Tack för omnämnandet, Janne! Väldigt tråkigt att höra om dina erfarenheter, men så där ser det ut på de flesta håll. I rättvisans namn har kommunpolitikerna inte mycket att vinna på att förbättra skolan. Omvårdnadsbiten är viktig för annars kostar ungarna bara mer någon annanstans, men utbildning är en långsam och osäker gröda som knappast har någon inverkan vid följande val.

    Ett annat problem jag har med kommunen som huvudman är att jag inte tycker att man ska få ”anpassa skolan efter lokala omständigheter”. Skolan skall vara likvärdig och ge alla ungar möjlighet att göra revolution och rädda världen, eller bli en ny Bill Gates. Den grad av anpassning som man kan tillåta utan att likvärdigheten hotas kan man lika gärna åstadkomma med staten som huvudman.

    Gilla

    • Plura skriver:

      Intressant Helena. Är det inte så att kommunaliseringen innebar att staten skickade en påse pengar till kommunen. Ur denna penningpåse står det kommunerna fritt att använda den till asfalt eller barn. Där har du det första problemet.

      Det andra problemet är att skopolitikerna i kommunerna är förbolt okunniga om vad de är satta att förvalta. VAD eller likvärdigheten är tydlig från staten. Men här blandar man nog bort det hela och börjar tumma på VAD istället för att inse att HUR är helt fritt. För det var det som var meningen med den mål- och resultatstyrda skolan efter att SÖs skrotats.

      Gilla

      • Janne skriver:

        De två problemen skulle nog lösa varandra om man kunde åtgärda det sistnämnda. Just okunnighet om skolans ”djupare” funktion och insikt i att det handlar om en långsiktig verksamhet tror jag skulle förbättra läget avsevärt. Man kunde absolut kräva att skolnämnden utbildades i detta inledningsvis varje mandatperiod.

        Utan att veta om det är praktiskt möjligt, tänker jag vidare att en skolnämnd som verkar inom kommunen, men står utanför fullmäktiges inflytande kunde vara en idé att spinna vidare på. Som kan köra sitt race, men ändå har möjlighet att utnyttja den närhet det kommunala systemet ändå (i teorin) erbjuder…

        Gilla

      • Plura skriver:

        Nu får du nog förklar det senaste stycket jag hänger inte med.

        Som VAD:et är uppbyggt har kommunen inget eget race att köra när det gäller likvärdigheten. Däremot HUR de når VADet är upp till varje förskola och skola.

        Gilla

        • Janne skriver:

          Jag tänker att om VAD:et (i form av exempelvis likvärdigheten) verkligen skall ha en chans att uppnås, måste man kringgå den allmänna skol-inkompetensen i kommunen på något sätt. Detsamma gäller HUR:et, som idag alltsomoftast utsätts för indirekt styrning från kommunen.

          Jag hoppas det var tydligare.🙂

          Gilla

          • Plura skriver:

            Innehålls inte VAD:et i förskollan eller skolan är det en brist enligt nya skollagen som kommunen åläggs att rätta till. Görs inte det kommer det att finnas sanktionsmöjligheter för Skolinspektionen.

            Och som vanligt är det inte kommunen som ska styrning på HUR:et. Det bestämmer förskolan och skolan enligt redan existrande lag. Den blir dock tydligare i nya skollagen.

            Med andra ord det är dubbelt tjänstefel politiker och förvaltning begår.

            Gilla

  3. Janne skriver:

    Det är en balansgång att hävda de kommunala huvudmännens olämplighet utan att för den skull oreflekterat hävda statens lämplighet som den logiska motsatsen.

    Jag vill vara tydlig med att jag inte tagit ställning (ännu) för ett förstatligande av skolan. Däremot står det klart för mig att skolan behöver frigöras från det kommunala styret om vi skall kunna bli den progressiva arbetsplats vi behöver vara.

    Progressivitet och likvärdighet torde kunna ses som två ledord. Likvärdigheten kräver någon form av centralisering för att vara överskådlig och kontrollerbar (i en positiv innebörd av ordet), medan progressiviteten snarare behöver motsatsen i form av en frigjordhet från Storebror som tillåter experimenterande och alternativa tillvägagågssätt utan att man hela tiden behöver hålla ryggen fri.

    Kommunerna är som mellansyskon. De har storebror att hunsas av och lillebror att ge igen på.

    Gilla

  4. Lilla O skriver:

    Lärarlyftet i kommunen jag arbetar i hanterades som du beskriver. Synd att det anses för dyrt att ha välutbildad personal. Synd också att viljan att fortbilda sig inte tas tillvara.

    Gilla

    • Janne skriver:

      Jag närmar mig slutet på en ganska lång pappaledighet och är (förstås) kluven inför att återvända till grottekvarnen. Jag skulle gärna stanna hemma med barnen resten av livet.

      En positiv aspekt av att komma tillbaka var dock förhoppningarna om att utvecklas, både personligen och professionellt. Därför reagerade jag antagligen hårdare när jag fick avslag på min förfrågan om att få söka forskarutbildningen.

      När du skriver om hur ”viljan att fortbilda sig inte tas tillvara” är det lite av deja vu. Inte nog med att huvudmannen väljer bort utvecklingsåtgärder av ekonomiska motiv – när vi visar framfötterna och försöker ta egna initiativ till att utveckla verksamheten och höja kvalitén bemöts vi (läs: ”jag”) av arrogans och/eller ointresse!

      Efter att ha fått mitt slutgiltiga nej från min nuvarande huvudman, kontaktade jag en annan, konkurrerande huvudman. Fick nej där också, men bemötandet var det motsatta. Min förfrågan togs emot med intresse och avslaget gavs med en god motivering.

      Nu är problemet inte främst dåliga chefer, utan den struktur som gör det svårt för oss att vara med och ro skutan. Den som kan uttryckas som att t.ex. ”viljan att fortbilda sig inte tas tillvara”.

      Frågan är om det går att komma tillrätta med det, eller om huvudmannaskapet bör lämnas över till någon som är bättre lämpad? (Och nej, jag har inga förslag om vem det skulle kunna vara.)

      Gilla

      • Lilla O skriver:

        Men behöver du verkligen fortbilda dig för att ta hand om annars ungar.😉 Man undrar hur kommunerna resonerar…

        Gilla

      • Plura skriver:

        Åter måste kommunen begå tjänstefel. Redan i dagens skollag finns lagkrav på att ni ska kompetensutveckla er. Lagefterlevnaden är slapp och i mina ögon är huvudmän inkompetenta som inte kan lagen. Och det är alldeles för lätt att gå mot ”röd gubbe”.

        Gilla

        • Janne skriver:

          Grejen är ju den att de känner till kryphålen och otydligheterna och inte är sena att unyttja dem.

          Ang. förskolelyftet i min kommun erbjuder man förstås personalen detta, men bara till två personer/rektor och termin (eller läsår, beroende på hur ofta intagning till kurserna sker) – vilket innebär att jag slåss med 30-40 personer om en av dessa två platser.

          Så visst följer de lagen, men bara såpass att de precis klarar sig undan…

          Gilla

        • Plura skriver:

          Klar sig undan vaddå? När jag säger att de går mot ”röd gubbe” bygger det på att det inte finns några sanktionsmöjligheter mot kommunerna. Det har rättats till i proppen till ny skollag.

          Gilla

          • Janne skriver:

            Nu är jag säkert nattsvart i min cynism, men jag har svårt att lägga min tilltro till en omskriven lag. Månne kan den tvinga kommunerna att gå diskretare mot den röda gubben, men att de plötsligt blint och till fullo skulle börja följa lagens intentioner håller jag för rent otroligt.

            Snarare får den dem att leta nya kryphål…

            Gilla

          • Plura skriver:

            Det är väl när de först hamnar med skägget i brevlådan det kommer att bli allvar.

            Gilla

  5. sspirit skriver:

    Jag lägger här samma svar som jag har skrivit för ett tag sedan på Anne-Marie Körlings blogg.

    Jag är barnskötare och jag har gått en kurs som ingår i Förskolelyftet. Av 25 studerande i min grupp har bara en haft något form av återkoppling på arbetsplatsen. Ingen av oss andra har fått minst en fråga om vad gör vi på dem kurserna, är det något som vi kan ta till vara i vår dagliga arbete? Och jag är rädd att det ser inte så mycket bättre ut i de andra grupperna, här i Stockholm eller runt om i landet.
    Jag fick fri hand av min chef att använda mig hur jag vill och kan av de nya kunskaperna. Allt ligger nu på mig om och vad jag gör med informationen som staten har betalt för och jag ville så gärna ta del av. Skolverket, kommunen och rektorerna prickar att de har utbildat personalen och jag ser ingen som utvärderar hur vi använder oss av detta. Det är mycket naivt tycker jag att tro att vi har alla vilja och kompetensen att driva pedagogiska verksamheter när ingen tittar på vad och hur vi gör. Risken är alldeles för stor för att hamna i gamla mönster.

    Gilla

    • Janne skriver:

      Hej sspirit!

      Känner igen mig i beskrivningen. Jag minns en diskussion på en arbetsplatsträff angående fortbildning (ej Förskolelyftet). Även om det inte sades rent ut, så var det tydligt att fortbildningspengarna skulle gå till gemensamma fortbildningstillfällen snarare än enskilda kurser.

      Bra ur arbetslagssynpunkt, kanske – vi stakar ut en ”gemensam riktning” och ”drar åt samma håll”. Men förödande för min personliga kompetensutveckling (och för arbetslagets kompetensutveckling också). Istället för att gå på kurser/föreläsningar/läsa böcker i frågor som intresserar just mig och som jag ser som värdefulla och relevanta för min arbetssituation, hamnar jag tillsammans med hela jämra förskolan på föreläsning med Kay Pollak! Argh! De korvören som är kvar läggs i bästa fall på en intressant och läsvärd bok.

      (Inget ont om Kay Pollak, men hans insats handlar om personlig utveckling och att tycka om sig själv, inte om kompetensutveckling.)

      Och om man mot förmodan lyckas få gå på något man själv är intresserad av, måste man kämpa för att få klämma in en 5-minuters sammanfattning av föreläsningen eller kursen på en arbetslagsträff. Men ingen har egentligen tid att lyssna, för vi har ju alla akuta problem i barngruppen att ventilera också…

      Jag blev lite raljant, känner jag. Men bättre det än att dra filten över huvudet och somna om.😉

      Gilla

    • Plura skriver:

      Det ni beskriver är så typiskt för inkompetenta chefer. Fortbildning är en ursäkt.

      Om det ska göras på riktigt måste er utbildning i ny kunskap sättas in i den relation verksamheten befinner sig. Det är ju ni som ska få den nya spetskompetensen att föras in i organisationen så ni kan jobba smartare mot SMARTA mål.

      Finns inte detta synsätt är det bara bortkastade pengar.

      Gilla

  6. Christermagister skriver:

    Jag har inte haft någon ”tur” när det gäller Lärarlyftet. Första gången jag sökte var regeln om att studier och arbete inte får överstiga 100% i vägen. Det gjorde att jag inte fick studera på halvtid och arbeta 80%, vilket var det minsta som min tjänst tillät. Jag tog alltså tjänstledigt 20% utan lön i stället (och studerade 50%).

    Sedan hade man i kommunen lagt ut kostnaden på de enskilda skolorna, vilket gjorde att skolan inte hade råd, eller lust, att låta mig vidareutbilda mig. Trots att behovet av specialpedagoger fanns i kommunen var jag alltså ”livegen” och knuten till skolan… Eftersom jag var tillräckligt motiverad utbildade jag mig i alla fall, och kontentan är att jag har fått bekosta min kompetensutveckling helt själv, och att jag lämnat kommunen…

    Men ja e int bitter!😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: