Förtroendeblogg

Ponera att du använder delar av din arbets-/förtroendetid för att blogga om ditt yrke.

Ponera vidare att detta sker med dina överordnades tillstånd.

Skulle detta påverka vad du skriver om och hur du formulerar dig?

Skulle du självcensurera?

Skulle du tänka annorlunda om såväl bloggen som redskap som om din egen roll som ”bloggare”?

Idén som förekommer dessa frågor är intressant (se diskussionen) och jag uppfattar att vi som gillar idén har ganska höga tankar om vårt (skol-)bloggande. Men är tanken verkligen hållbar?

Och som vanligt hoppas jag på en givande diskussion!🙂

Om Janne
Flumpedagog och förskollärare. Bland annat...

28 Responses to Förtroendeblogg

  1. Lilla O skriver:

    Min inställning är att jag, trots att jag är hyfsat anonym i min blogg, inte skriver någonting som jag inte redan har sagt, eller kan tänka mig att säga till mina chefer. Jag är ganska så frispråkig och tror på en ärlig och rak kommunikation mellan anställda och arbetsgivare. Jag skulle alltså inte censurera mig själv mer än jag möjligen gör nu om jag fick använda min förtroendetid till att blogga. Däremot hade jag blivit ännu försiktigare när jag skriver om elever om det blev helt officiellt var jag arbetar.

    Gilla

    • Janne skriver:

      Tror du att du hade behövt ha ett tydligare syfte med dina blogginlägg om du skrivit dem på arbetstid/som en arbetsuppgift?

      I min hemkommun (inom vilken jag också arbetar) pågår just nu ett projekt kallat ”Den Goda Skolan” eller nåt sånt. Det går i korthet ut på att vi anställda skall bli bättre på att förmedla de bra exemplen från våra verksamheter som en motvikt till de nattsvarta prognoserna av ytterligare besparingar på skola/förskola.

      Jag gissar att jag skulle påverkas av detta i annu större grad om flumpebloggen plötsligt blev en gren på det kommunala skolträdet…

      Gilla

  2. Mina svar liknar det LillaO skriver och jag tror inte att jag skulle låta mig påverkas. Men, frågan är om jag tycker att det är en så bra idé med bloggande på arbetstid ändå… Vem äger då det jag skriver? Är det jag eller min arbetsgivare som ”tycker” och ”tänker”? Det påverkar ju i högsta grad bloggens syfte och jag tycker det är viktigt att bloggen är min och jag kan skriva vad jag vill i den.

    Så, ja, jag skulle tänka annorlunda när det gäller bloggen som redskap och mig själv som bloggare. Men troligtvis skulle inte innehållet i bloggen påverkas nämnvärt. Om ni nu förstår?

    Gilla

    • Janne skriver:

      Jag hann inte se din kommentar förrän jag svarat Lilla O. Vi är inne på samma spår med ”ägarskapet”, där jag tänker på den här bloggen som en del av den kommunala verksamheten (ifall jag skulle blogga på arbetstid).

      Kanske är känlsan av frihet viktig, även om innehållet förblir ungefär detsamma?

      Gilla

      • Ja, jag tror att det kanske är känslan av frihet det handlar om. Jag står ju såklart för det jag skriver, och jag skulle inte behöva vara anonym egentligen, men det är trots allt en skillnad på att skriva som privatperson mot att skriva som ”yrkesperson”.

        Och vad är då nästa steg? Diarieföra inlägg? Arkivera i 80 år i pappersform? Nä, jag överdriver såklart men ju mer jag tänker på det vill jag inte blogga på arbetstid. Eller jo, det kan jag ju göra som en del av mina arbetsuppgifter, men då ska det tydligt framgå vad som förväntas av mig och vad syftet är. Och vad det nog skulle leda till är att min kreativitet och skrivlust skulle dö ut…

        Gilla

  3. Mats skriver:

    Jag jobbar på högskola och skulle kunna åberopa en tradition av akademisk frihet och oberoende för att romantisera den egna positionens självständighet.

    Samtidigt finns det en ny tradition av informatörer som försöker marknadsföra just det egna lärosätet som en särskilt fri och stimulerande intellektuell miljö. Jag vill nog gärna se mitt eget skrivande som en del av en sådan rörelse.

    Någon skriver avhandlingar, andra drömmer om att bli publicerade på DN-debatt. Jag bloggar och försöker följa med i olika diskussioner utan att först fråga chefen om lov.

    Det är liksom detta som är kärnan i yttrande- och åsiktsfrihet. Två rättigheter som är helt meningslösa om vi inte prövar dem.

    Gilla

    • Janne skriver:

      På tal om din roll som informatör och marknadsförare har jag förgäves försökt hitta information om den forskarskola inom förskolelyftet som Malmö Högskola skall hålla i, tillsammans med Stockholms Universitet…

      Gilla

  4. Pingback: Om att blogga på arbetstid? « Tysta tankar

  5. Lisa skriver:

    Jag har en känsla av att det kan ha varit ett av mina inlägg som var med och startade den här funderingstråden. Det jag var ute efter var att än en gång uttrycka min käpphäst att lärare måste få hinna reflektera över sitt arbete – inte bara på nätter och helger. Den naturliga följdfrågan då är givetvis hur detta ska ske, men jag blev lite överrumplad.

    Vad bra att ni tänker så fort!

    Jag vill få reflektera även på arbetsliv om jag förväntas vara en reflekterande praktiker, men däremot måste ju tanken få vara fri. Inte kan kommunen bestämma hur jag ska göra när jag tänker?! Om jag bloggar, pratar med kollegorna, skriver i min tankebok, funderar intensivt under en promenad… Det vet ju jag bäst hur jag lär mig och utvecklas!( Fast det är ju tyvärr det som arbetsgivarna inte vill tro på – att jag vet en hel del om hur mitt arbete ska bli bra för eleven och för mig.)

    Gilla

  6. Magda skriver:

    Om jag skulle skriva en ”sanktionerad” blogg på min arbetstid (om vi med ”arbetstid” avser de 35 timmarna som vanligen är platsförlagda) och som en del av mitt uppdrag så skulle jag kanske skriva lite annorlunda, men fortfarande fritt. Mina tankar är mina egna, även på arbetstid, fast jag skulle säkert hemfalla till viss positiv propaganda. Samtidigt råkar jag arbeta på en arbetsplats som verkligen ÄR bra så den propagandan lyser nog igenom ändå, emellanåt.

    Jag är redan nu självcensurerande i så måtto att jag inte vill avslöja identiteten på vare sig elever eller arbetskamrater, givet att jag dessutom arbetar på en liten skola (den enda gymnasieskolan i kommunen).

    Men om jag skriver på min förtroendetid (vilket är fallet) så är bloggens syfte lite annorlunda. Jag använder den som en plattform att dela med mig av tankar, idéer och erfarenheter kring min profession och samtidigt få utbyte av andras dito. På en liten arbetsplats är detta ett värdefullt tillskott, tycker jag. Dessutom sker det på de tider jag, och andra, har möjlighet/tid/lust – och inte uppstyrt i en redan fullpetad arbetsvardag. Jag får ny input och utvecklas – och det är ju en av de saker som jag vill använda min förtroendetid till.

    (Fast just detta skriver jag på lite ”tjyvad” tid, då jag sitter med några elever som gör ett omprov… ;-))

    Gilla

  7. Ailas skriver:

    Som bloggare på betald arbetstid skulle jag uppfatta mig som representant för arbetsgivaren och jag skulle känna av lojalitetsplikten starkare än jag gör när jag bloggar som privatperson. En annan sak är givetvis att OM en arbetsgivare nu verkligen skulle vilja ha en betald bloggande lärare bland sina anställda, så skulle man antagligen också välja en person vars värderingar man litar på?

    Men frågeställningen i sig är intressant, dvs hur uppriktig vågar exempelvis just en lärare vara i bloggosfären? Jag har noterat att väldigt många lärare valt att vara anonyma i sina bloggar. Vad tyder det på?

    Gilla

    • Lilla O skriver:

      Jag är inte anonym i första hand för min egen skull, utan för att jag liksom Lisa arbetar på den enda gymnasieskolan i kommunen och kanske kan kollegor och elever känna sig uthängda?1

      Gilla

  8. Pingback: Läraren som bloggar på arbetstid? « Tysta tankar

  9. Janne skriver:

    Jag tror att anonymiteten (eller semianonymiteten, eftersom de flesta av oss ändå verkar använda våra riktiga förnamn, men inte mycket mer) till viss del handlar om en önskan att fokus skall ligga mer på innehållet än på vem som skrivit det.

    Visst finns det en viktig poäng i att bygga åtminstone en formell skyddsmur mellan mitt offentliga bloggande och de människor (främst elever och kolleger) jag arbetar med. Man nallar inte på sekretessen och det kan vara bra med en liten säkerhetszon mellan den och det offentliga.

    Problemet med att blogga anonymt/semianonymt blir ju att istället för att jag uttalar mig som förskolläraren Janne Panne i Flumberga kommun, uttalar mig som en outtalad representant för en hel yrkesgrupp. Och det är vare sig min mening eller en hållbar utgångspunkt.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Usch ja! Vem vill vara representant för en hel yrkeskår?

      ”Bloggvärlden rasar mot ny lärarutbildning” (tänkt löpsedel)

      Gilla

  10. Jag kom på en följdfråga till detta med bloggande lärare. Är bloggen något du skulle ta upp i ett CV t ex? Skulle lägga fram din blogg som ett ”utvecklingsarbete”, typ av nätverkande eller liknande i en framtida anställningsintervju eller skulle du tala tyst om att du bloggar? Kan man se bloggandet som en form av kompetensutveckling som man borde vara stolt över och alltså ta upp i ett CV?

    Och så rent spekulativt, hur tror du en arbetsgivare/rektor skulle känna/reagera inför att en ev blivande anställd berättar om att den bloggar om sitt yrke/yrkesutförande? Kan det ses som ett hot att man bloggar? Eller kanske något positivt? Vad tror du?

    Gilla

    • Janne skriver:

      Väldigt intressant fråga!

      På just den här bloggen försöker jag föra en ganska allmän diskussion utifrån ett givet (flumpedagogiskt) perspektiv, så egentligen kunde jag kanske nämna det i min CV utan att sticka ut hakan alltför mycket. Dessutom har den ju fått ett litet omnämnande i Lärarnas Tidning – och enbart den aspekten gör den ju meriterande. Och som du säger är ju vårt skolbloggande ett slags pågående kompetensutveckling (förutsatt att vi lyckas hålla diskussionerna igång) och det är nog en ganska stark signal om att vi är ambitiösa och framåtskridande. Och vi har uppenbarligen koll på den ”nya” tekniken”😉

      Men samtidigt kommer vi återigen in på frågan om bloggen är privat- eller yrkesliv. Det finns en del av mig som vill se bloggen som något rebelliskt, oförutsägbart och farligt. Då är det knappast av intresse att lyfta fram den vid en intervju. Och frågan om för vem man skriver och vad som händer med innehållet om det sanktioneras av arbetsgivaren säger ju att det nog är bäst att låta den förbli privat om man inte är beredd att riskera en ökad självcensur

      Min fru väntade vårt första barn när jag var på intervju för min nuvarande anställning. Jag höll käft om det tills papperen var påskrivna och det gått ett par veckor. Jag tror jag skulle göra detsamma angående Flumpebloggen.

      Gilla

  11. Jeppe skriver:

    Att blogga handlar om att reflektera över jobb, vardag, livet. Som lärare kan man inte reflektera nog.

    Gilla

    • Janne skriver:

      Men ser du det som en arbetsuppgift eller ett intresse? (Dåliga ordval, men andemeningen går fram, hoppas jag.)

      Representation är ett ord som ploppar upp nu, i samband med att några av oss lärarbloggare lyfts fram på Lärarförbundets nyhetssida (Lärarnas Nyheter) med feed och allt. Minskad anonymitet för oss som inte nödvändigtvis vill skylta i neon med att vi bloggar och även om vi fortfarande skriver efter eget huvud, så är det med ett ”seal of approval” från Lärarförbundet.

      Kanske man kan fakturera facket för det här?😉

      Gilla

  12. Anne-Marie skriver:

    Jättebra diskussion. Jag vet inte hur jag skulle ställa mig. Jag bloggar inte på jobbet annat än undantagsvis och då på mina raster. Men jag tycker det är viktigt att följa de pedagogiska diskussionerna som är på nätet, för jag måste ha pedagogiska diskussioner och jag behöver alla andra lärares tankar. Och tankarna är friare på bloggen och utvecklar mig. Så jag antar att min läsning av bloggar borde få ingå i min arbetstid, det är ju som att ha diskussion med en kollega om pedagogiska frågeställningar och eftersom jag får så mycket information, idéer, länkar och kunskap så torde det också vara rimligt att jag får blogga på min arbetstid. Professionen måste utvecklas. Lärarna måste få uttrycka sig inifrån.
    Anne-Marie

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: