Vems är betygen?

Ett av de första inläggen i den här bloggen kom att handla om betyg. En fråga som idag blev aktuell på nytt i och med rapporteringen i media om att betygen i gymnasiet inte är rättvisa.

Problemet, som det framställs i media, är att betygen skiljer sig från resultaten på de nationella proven. Men det är en förenkling och dessutom en förvanskning av vad rapporten faktiskt säger. Förvisso skiljer sig betygen från provresultaten, men ”de nationella proven är inga examensprov och det är helt naturligt att slutbetyget inte alltid är det samma som resultaten på kursprovet för enskilda elever” (Skolverkets pressmeddelande, min kursivering).

Problemet är den bristande likvärdigheten, eller för att konkretisera det ytterligare; den orehörda komplexiteten i själva betygssättningen. I ett annat inlägg redogör vi varför den likvärdiga betygssättningen mer eller mindre är en utopi, så jag vill passa på att hänvisa dit för den som vill fördjupa sig ytterligare i vår flumpedagogiska syn på likvärdighet.

Ett betyg är att betrakta som en abstraktion av lärandeprocessen som helhet. Ditt slutbetyg i grundskolan förvandlar din utveckling under det senaste decenniet till en siffra eller bokstav(skombination). En liten symbol. Det påminner mig lite om en strävan efter en ”theory of everything” (att beskriva universum i en enda matematisk formel). I skapandet av den här abstraktionen måste man, för att betyget skall bli så rättvist som möjligt, ta in så många relevanta variabler som möjligt. Socioekonomisk status (i hemmet och i skolan/närområdet), lärstil (hur eleven lär sig) och ledarstil (hur läraren arbetar) är bara tre variabler som måste läggas till de förvärvande kunskaperna i en rättvis och likvärdig bedömning.

Jag förnekar inte att skolan – vare sig vi talar om grundskolan eller gymnasiet – brottas med ett svårt problem när vi kommer till betygsfrågan. Betygen är samhällets – mer än skolans eller individens – avkastning på den satsning i tid och pengar som gjorts på eleven. Desto bättre betyg, desto bättre avkastning i form av framtida skatteintäkter och andra samhälleliga vinster som kommer sig av en välutbildad befolkning. Det ligger helt enkelt i statens intresse att slutbetygen från grundskola och gymnasium är både höga och rätt satta.

Men hur väl stämmer samhällets intressen överens med skolans? Är läroplanen, kursplanerna, skollagen, de lokala skolplanerna m.m. ett korrekt återgivande av samhällets önskemål/behov, eller skildrar de något annat? Och ifall de nu skildrar något annat, vilket jag misstänker att de åtminstone delvis gör, är det då inte självklart att skolan sätter betyg som inte ses som rättvisa i samhällets ögon eftersom de mäter och värderar för samhället irrelevanta förmågor?

Jag tror att lärare generellt försöker sätta så rättvisande betyg de kan, utifrån de gällande styrdokumenten och att denna strävan i sig självt leder till en bristande likvärdighet (återigen, för en genomgång av vår syn på likvärdighet, läs HÄR) i samhällets ögon.

Jag är t.ex. säker på att mina lärare i grundskolan och gymnasiet gav mig de betyg jag förtjänade. Men det är långt ifrån samma sak som att mina betyg – i jämförelse med mina jämnåriga kamraters i landet betyg – var likvärdiga.

Vad tror du är själva problemet med betygsättningen? Är jag inne på rätt spår eller snubblade jag av banan redan vid start? Har du själv skrivit om den här problematiken eller reagerat på Skolverkets rapport? Dela i så fall med dig av detta i en kommentar och bifoga gärna en länk till ditt inlägg. ”Normala” kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkommet!

Uppdatering:DN nyanserar bilden något i en ledare dagen efter.

Annonser

Om Jan Kjellin
Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

138 Responses to Vems är betygen?

  1. Plura says:

    Problemet är att man tror att summativ bedömning är det som råder.

    Om elven skriver 1+1=1 på nationella prov blir det IG.

    Skulle man använda formativ bedömning och fråga eleven hur h*n tänkt skulle svaret vara: om jag tar en hink sand och häller en hink sand till har jag en hög.

    Helt rätt!

    För den summativa bedömingen har förutsatt att ett äpple och ett ytterligare äpple blir lika med två. Helt riktigt!

    Men utan att förstå barnets tänkande får du fel i ditt bedömande. Efter som det gäller att synliggöra tänkandet.

    Rent logiskt har båda rätt lika mycket som när jag som strateg säger att 1+1=3.

    VSB!!!

    Därför är nationella prov bara ett bevis på G-nivån inget annat.

    Gilla

  2. Det är viktigt att påpeka att medias bild av de nationella proven som värdemätare av betygens giltighet är fel. Som speciallärare/specialpedagog på högstadiet så är ju t ex min uppgift att se till att de elever som inte fått godkänt på de nationella proven förvärvar kunskaper så att de kan få ett godkänt betyg innan de slutar grundskolan. Om vi INTE sätter högre betyg än resultaten på de nationella proven är det alltså ett bevis för att vi har misslyckats…

    När du skriver om rättvisa betyg i det här inlägget så går du på djupet och tar upp problemet med rättvisa förutsättningar för att nå ett visst betyg. Jag tror att det är viktigt att påpeka att det även är problem med betygen som ett ”kvitto på elevens kunskap”. Vi har visserligen skrivit om det förut, men det är värt att upprepa: ett VG i en skola behöver på långa vägar INTE betyda att de eleverna har större kunskaper än elever med G på en annan skola, eller är mindre kunniga än de med MVG på en tredje. Det är det Skolverket menar när de säger att det är ett hot mot rättssäkerheten. Det gör att elevernas framtid bestäms av godtyckliga bokstäver.

    En lösning är att försöka göra betygen likvärdiga, men det tror jag (och de flesta andra pedagoger) är både lönlöst och leder till sämre undervisning. Min lösning är i stället att minska fokuseringen på betyg som urval till fortsatta studier. Ja, man måste uppvisa vissa grundläggande färdigheter för att kunna få erhålla en viss utbildning, men vem tror på allvar att en elev som har MVG i ALLA ämnen har större förutsättningar att ta till sig undervisningen på t ex marinbiologiska institutet än en elev som råkade ha tummen mitt i handen och hade MVG i allt utom slöjd och bild där h*n bara fick VG? Jag tycker att en nedre gräns för vilka färdigheter som behövs för fortsatt utbildning kombinerat med lämplighetstester för vissa utbildningar räcker.

    Gilla

    • Janne says:

      ”Jag tror att det är viktigt att påpeka att det även är problem med betygen som ett ”kvitto på elevens kunskap”.”

      Så sant, och vi kommer antagligen att få tillfälle att återkomma även till denna aspekt av den mångbottnade och mångsidiga betygsfrågan. Jag tror också att vi – vilket du påpekar – behöver en bred diskussion om alternativ eller komplement till betygen. Väljer vi att anamma den linje vi är på vag att slå in på – med betygen som renodlade kunskapsmätare måste de finnas möjligheter att komplettera den begränsade bild de ger för att säkerställa att ”rätt” person hamnar på ”rätt” vidareutbildning.

      Inom arbetsmarknaden ser man aldrig bara till betygen. För att få jobbet krävs ett personligt brev (som bl.a. visar din förmåga att uttrycka dig i skrift, din förståelse för arbetsuppgiften/-erna i fråga samt ditt intresse av att få jobbet. Utöver detta kallas en del till intervjuer för att ytterligare bedöma lämpligheten. Det är förstås klart att ett lärosäte inte har möjlighet att använda just denna metod för att sålla bland de sökande till en viss utbildning (Högskolan Dalarna hade t.ex. i år 500 sökande till lärarprogrammet…), men det förminskar inte behovet av ett komplement till slutbetyget.

      Gilla

      • Plura says:

        Intressant. Måste dock säga att efter genomläsning av Anne-Marie Körlings bok ”Vägen till skriftliga omdömen” finns en modell och ett angreppsätt att hantera vad barn och elever kan.

        Problemet som jag ser det är att debatten för mycket fixerar resultatet = betyg och inte förstår att det är bedömningen eller som jag skulle vilja sammanfatta det med synligörandet av kunskapen och hur man dokumenterar det som avgör.

        Som jag sagt till LillaO, betyg är ointressanta i en anställningssituation. Det är hur du som individ har förmåga att utnyttja ditt kunnande att flytta kunskapen till nya höjder och hur du har förmåga att agera tillsammans med andra som avgör om du är kompetent eller inte.

        Gilla

    • Personliga brev är ju ingen omöjlighet och kanske även dokumenterad erfarenhet och rekommendationer inom vissa utbildningar? Precis som vid en anställning… Visst blir det en kostnad att göra ett urval, men vad kostar en elev som hoppar av efter ett par år? Och vad ”kostar” det när personer hamnar på ”fel plats” i livet…

      Dokumenterad erfarenhet och rekommendationer skulle man ju kunna få genom lärlingssystem inom olika yrken, som lärare kanske via ”assistentjobb” som diskuteras i mitt inlägg om ”lärarsekreterare”:

      http://christermagister.wordpress.com/2009/12/01/lararsekreterare/

      Gilla

      • Elin says:

        Fast jag misstänker att personliga brev, precis som intervjuer, i väldigt stor utsträckning gynnar de elever som fått med sig ett formellt språk hemifrån. Alltså gör en sådan antagningsprocess att socioekonomiska förhållanden får stor betydelse.

        Gilla

  3. Lilla O says:

    Varför inte införa Nationella Prov som mäter endast fakta och kan ge som mest G, allt annat är bara dömt att misslyckas. Summati bedömning funkar inte i alla lägen som du skriver Plura.

    Har skrivit ett inlägg här:http://lillaosblogg.wordpress.com/2009/12/01/en-icke-nyhet/

    Håller med dig Christer om att färdigheter och inte betyg borde räknas.

    Gilla

    • Plura says:

      Helt riktigt LillaO – på den tiden jag anställde folk tittade jag aldrig på betygen från skolan. Konstaterade bara att de tagit en examen.

      Var andra saker jag tittade på som förmåga, stigfinnandet och nyfikenhet. Betyg säger ingenting om du är kompetent eller inte. Det var det jag försökte säga med mitt exempel hämtat delvis från Anne-Maries förträffliga bok ”Vägen till skriftliga omdömen”.

      För det hela går ut på att ställa frågor så man får fram hur motparten tänker. En teknik journalister, revisorer och examinatorer är duktiga på för att få fram bilden av händelser eller kunskap och kompetens. Och som bekant går det inte att mäta kompetens på ett summativt sätt.

      Gilla

    • De nationella proven är egentligen inte prov, utan diagnostiska test. De är inte bara mätare av hur eleverna svarat utan även vilken undervisning eleverna haft. Till exempel finns uppgifter i nationella proven i matematik som är designade för att kunna utläsa hur eleverna lärt sig att räkna med division. Jag tycker att de nationella proven som ett diagnostiskt test är väldigt bra, problemet är hur media använder det för att mäta vilka skolor som är bäst respektive sämst och politiker använder det som slagträ i populistiska debatter. Då har man helt missat poängen tycker jag.

      Jag läser just nu naturvetenskaplig didaktik och det mantra lärarna upprepar gång på gång är att skolan har ett allt för stort fokus på fakta. Dels är fakta färskvara, dels sysslar forskningen väldigt lite med fakta. Men i skolan verkar man väldigt ivrig att ge en sådan bild av sammhället man ska ingå i som vuxen.

      Gilla

  4. Lilla O says:

    Summativ ska det såklart stå, men det förstår ni nog? 🙂

    Gilla

  5. Pingback: Betygen är inte rättvisa… « Christermagister

  6. Mats says:

    Min bild av barn (och studenter) är att de är fixerade vid rättvisa. Om valet står mellan att på ett rättvist sätt mäta oväsentligheter och att på ett orättvist sätt mäta väsentligheter – ja då föredrar de flesta alternativ ett.

    Försöken att föra samman kvalitativ kunskapssyn med behavioristiska belöningssystem är nog dömda att misslyckas.

    Gilla

    • Plura says:

      Jo Mats – visst är det så. Frågan är bara vem som tutat i barn (och studenter) denna knäppa syn om rättvisa. Månne föräldrar, som tyckt sig orättvist behandlad av tidigare betygsystem, gjort det eller?

      Det belyser bara okunskapen i sin högborg om rättvisan. Någon sådan finns inte.

      Däremot är det betydligt bättre att det finns ett kvalitativt betygsystem som är målrelaterat och bygger på hur jag som individ presterar efter kända kriterier. Sådan som fanns när jag började på Teknis en gång i världen. Där sattes betygen efter vad jag som individ lyckades i förhållande till strikta kunskapskrav och inte efter någon slags rättvisa.

      Gilla

    • Morrica says:

      Mats, din kommentar sätter myror i huvudet på mig, hur menar du? Det är väl självklart att studenter, liksom de flesta andra, föredrar att bli rättvist bedömda gentemot att bli orättvist bedömde?

      Gilla

      • Janne says:

        Min tolkning av det Mats skrev var att den orättvisa tolkningen av väsentligheter kommer sig av att väsentligehterna är

        1. omöjliga att mäta

        och

        2. omöjliga att jämföra

        Eller… Omöjliga och omöjliga… Det är i alla fall så svårt att genomföra att det antingen blir orättvist eller framstår som oväsentligt… 😉

        Gilla

        • Mats says:

          En rättvis bedömning av väsentligheter är naturligtvis idealet , men jag ser de beskrivna varianterna som vanligast förekommande alternativ.

          Jag försökte beskriva en sorts fyrfältsfigur (rutan ”orättvis bedömning av oväsentligheter” tror jag att vi inte behöver diskutera)

          En del menar att processbedömning är vägen mot djup och rättvisa. Jag menar att det uppstår andra problem med normativitet.

          Gilla

  7. Eva says:

    Jag tror att det vore bra om man separerade problemen med betygen i grundskolan från problemen i gymnasieskolan (och nu tänkte jag bara skriva om grundskolan).

    I grundskolan läser ju alla barn i princip samma kurser och det vi gör då när vi sätter en viss nivå på ”G” betyget är att vi bestämmer hur lång svans av normalfördelningen vi vill hugga av.

    Dessutom den svans som vi hugger av utmärks av att föräldrarna har låg utbildningsbakgrund, utländsk bakgrund och kön.

    Jag tycker tyvärr att vi har svikit den stora grupp av barn (över 10%) fullständigt när de inte kan komma vidare på normalt sätt i skolsystemet. En stor grupp är förstås de nyinvandrade barnen, speciellt de med föräldrar med låg utbildning.

    Som det nu ser ut skapar vi en underklass av dessa barn. (Jag kommer inte på något bättre ord). Förhoppningsvis kan vissa av dessa barn ändå komma igen senare i livet, men som det nu ser ut är det förskräckande.

    Gilla

    • Morrica says:

      Så hur föreslår du att man borde göra istället? Problemet med otillräckliga förkunskaper är synnerligen verkligt, och man är inte snäll mot barnen om man låter dem gå vidare till nästa steg utan att vara redo för det.

      Gilla

    • Plura says:

      Vad menar du med normalfördelning. I dagens betygssystem finns ingen normalfördelning. Det tillhörde det ”lata” relativa betygssystemet där du slogs ut som plugghästarna när vi ”lata” ville till nästa utbildningsnivå.

      Bekymret med det kvalitativa betygssystemet, sedan elva år tillbaka, är att lärarna själv satt gränserna och tolkningarna utan kunskap om hur fäderna till betygssytemet och kursplanerna fick möjlighet att beskriva tänket.

      Detta tydliggörs i Davidssons utredning inför den nya läroplanen och kursplanen, Skola 11, som Skolverket nu håller på att ta fram. Läs gärna Davidssons utredning ”Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan
      Förslag till nytt mål- och uppföljningssystem” (SOU 2007:28). Och beslutet i riksdagen i mars 09.

      Gilla

  8. Eva says:

    Jag tror att ett jätteproblem som ligger bakom en hel del av de låga betygen är brister i språkkunskaperna. Jag tror att många elever helt enkelt har ett bristande ordförråd och läsförmåga som gör att de inte kan ta in vare sig muntlig eller skriftlig info.

    Så, för att förebygga låga betyg i nian vore det bra med ”tester” på exempelvis ordkunskap inom olika sfärer av livet, och även övningar för att bygga upp läsförståelsen.

    Sen tror jag nästan att det var bättre att gå ut skolan med en ”etta” och ha ett betyg än att gå ut och inte ha något betyg alls, för att man satt ”betygsgränsen” på en ”teoretisk” nivå utan hänsyn till vad alla barn kan klara (ja, jag anser att det finns elever med lägre begåvning som har det oerhört svårt med det som kanske 97% av övriga elever klarar med glans.)

    Om du vill se en komplett knasig nivå så kan du titta på resultaten från det nationella provet i matematik i år 3 där 27% av barnen inte lyckades nå den nivå som man ”teoretiskt sett” hade satt som ”godkänt” i de fyra räknesätten. Det samma gäller år 9 och speciellt matten.

    Vad jag ”tror” är att många av de barn som man nu sviker genom att inte ge dem godkända betyg, kunde komma igen när de kan mer och bättre svenska. De elever som inte har intellektuella förutsättningar att få ”höga” betyg måste få en utgång ur grundskolan som inte innebär ett misslyckande.

    Gilla

    • Morrica says:

      Tyvärr gör ditt mycket personliga sätt att använda citationstecken att jag har lite svårt att hänga med i ditt resonemang, vad du tror och vad du eventuellt vet blir lite oklart, så jag ber om ursäkt om jag svarar på något annat än du avsett att skriva.

      Du menar alltså att det bör läggas större vikt vid svenskämnet, både i form av läsförståelse och i form av ordkunskap, och att detta bör vara genomgående i hela grundskolan? Du menar också att detta bör testas med jämna mellanrum, om jag förstår dig rätt? Vad menar du ska hända med de elever som inte klarar dessa tester? Ska de få specialundervisning, ska de få gå om tills de klarar testerna eller ska de få en alternativ väg genom skolan?

      Att en dryg fjärdedel av eleverna inte klarade godkändnivån i matte betyder alltså att nivån är knasig? Inte att undervisningen de fått varit undermålig, felaktig eller illa genomförd, utan att nivån är felaktigt satt? Jag är inte alls säker på att jag förstått dig rätt här?

      Gilla

    • Plura says:

      Märk väl Eva! Det finns inget IG i grundskolan. Däremot hänger det ihop att för att lösa ett problem ska du kunna koda ett skrivet problem.

      Där faller det ut i två väsentliga delar. Språkkunskap och förmågan att omsätta det i matematik eller logiskt tänkande.

      Men 1+1=1 är lika rätt som 1+1=3.

      Därmed sagt att summativ bedömning att 1+1=2 bara gäller nationella prov och säger inget annat än att du tänker inom systemet och får godkänt.

      Hade du frågat barnet hur h*n tänkrer i de första exemplen, det som kallas formativ bedömning, skulle du till din förvåning se att det är lika rätt. Barnet hade tänkt utanför ”boxen”. Hade inte Eienstein tänkt utanför boxen hade vi inte haft relativitetsteroin……

      Gilla

  9. Eva says:

    Och frågan om förkunskaper.

    Den skulle man helt enkelt kunna lösa med ”antagningsprov”.

    Gilla

    • Morrica says:

      Hur då lösa, menar du? Otillräckliga förkunskaper är lika otillräckliga hur än de testas, är de inte?

      Gilla

      • Eva says:

        Det är i alla fall mer humant än att stämpla alla barn i baken vare sig de vill plugga teoretiska ämnen eller ej.

        Och givetvis får du inte veta människors totala potential från antagningstest heller, men de är bättre än betygen i grundskolan som de fungerar nu.

        Gilla

  10. Eva says:

    Anledningen att jag skriver ”tester” är att de inte bör vara betygsgrundande utan undervisningsgrundande. Dessa ”tester” bör dessutom främst vända sig till elever med svårigheter med svenska eller med någon form av läs-och skrivsvårighet. Och ja, resultatet bör leda till specialträning inom de svaga fälten.

    Det är alltså inte fråga om att ”inte klara” tester utan om att hitta de svaga delarna av ordförråd, grammatik och läsning för att sätta in lämplig pedagogik för att stärka dem.

    Ja om en dryg fjärdedel av eleverna i 3:e klass klarar de uppgifterna i de fyra räknesätten så har man givit för svåra uppgifter (I synnerhet eftersom de klarar de andra uppgifterna till över 90%). Man måste ta hänsyn till någon form av normal mognad också, och man kan inte pressa in alla barn i en teoretisk form. Vad är det för vits med att tala om för en fjärdedel av barnens föräldrar att deras barn inte når upp till en hypotetisk norm?

    Gilla

    • Morrica says:

      Vitsen, Eva, är att informera föräldrarna om att deras barn inte är redo att ta nästa steg i matten eftersom deras förkunskaper inte räcker till. Det du försöker vifta undan som en oviktig hypotetisk norm riskerar i själva verket att bli till en nästan oöverstiglig tröskel inom bara ett par år om man försöker med metoden att ge barnen lättare frågor för att stärka deras föräldrars, och för all del deras egen, självkänsla istället för att konstatera att kunskapsnivån är för låg och att barnen inte alls tillägnat sig de kunskaper de behöver för att kunna gå vidare.

      Om sedan lösningen är att börja lägga grunden för baskunskaperna tidigare, att senarelägga nästa nivå eller att ändra på undervisningen för att kunna behålla nivåerna där de ligger idag är en annan diskussion. Inte mindre viktig, men annan.

      Gilla

      • Eva says:

        Ska jag förstå det som att du tycker att föräldrarna ska ta över ansvaret för barnens undervisning?

        Det är väl inte att ”stärka barnens föräldrar” att ägna närmare 1/3 av utvecklingssamtalen i år 3 till att upplysa föräldrarna att deras barn inte passerar en idiotiskt satt norm?

        Många utvecklingssamtal är rena gnällistor från lärarna och hur du kan tro att det stärker föräldrarna är mig en gåta.

        Gilla

        • Morrica says:

          Du drar långtgående slutsatser, tydligen uttrycker jag mig illa och lämnar utrymme för vidlyftigt tolkande.

          Det jag sa, och säger igen, är att om barnet inte är redo att gå vidare till nästa nivå bör föräldrarna informeras om att det ligger till så. Allt annat är oärligt både mot barnet och föräldrarna.

          Jag sa också att det är fel, mot barnet i första hand, att låtsas att det kan mer än det kan genom att anpassa frågorna. Det är lika fel att göra på det viset för att få föräldrarna att känna sig stolta över sitt barn som det vore att ljuga för dem.

          Slutligen sa jag också att det är viktigt att eleverna faktiskt har tillräckliga och väl befästa förkunskaper innan de går vidare till nästa nivå. Det är nämligen så att om man slarvar med förkunskaperna i matte blir resultatet att det bara blir svårare och svårare. En stor bov i dramat när det gäller den sjunkande kunskapsnivån i matte i nian är just dessa bristande förkunskaper i de tidiga årskurserna, där eleverna lyfts från nivå till nivå utan att vara redo för att ta steget.

          Gilla

          • Eva says:

            Det är inte fråga om att låtsas att barnen kan mer utan om att lägga kravnivån på en nivå som det går att klara. När 27% inte klarar kravnivån är det inte ett misslyckande av barnen, och inte heller av lärarna utan ett misslyckande för konstruktörerna av de nationella proven.

            Du har rätt i att matematikkunskaperna bör stärkas. I det fallet är ett förmodligen rätt bra förslag att titta på Finlands matematikpedagogik. Just i matematik har de ett klart försprång.

            Olika barn är olika men om man kan klara individualisering i klasserna, både upp och ner, så finns (fanns?) det ju matematikmaterial som kan fungera även för elever med väldigt lätt för matte … det som min dotter stötte på var ”Mattestegen”.

            För just barn som ”har det lätt” är kanske det där med att ”befästa kunskaper” det som gör att de tröttnar på matte.

            Några lärarstudenter skrev för något år sen en uppsats med synpunkter från år 6 och 8 elever med den talande titeln: ”Matematik, nyttigt men inte särskilt intressant”.

            Gilla

            • Morrica says:

              Att nästan tre av fyra elever klarar nivån tyder på att det inte är någon omöjlighet, däremot pekar det på hur viktigt det är att lärare i de första årskurserna faktiskt kan matte på mycket högre nivå än de är satta att lära ut. Lärarna behöver dessa kunskaper för att förstå de fyra räknesätten, inte bara behärska dem som verktyg, och för att kunna individualisera och inte bara gullifiera matematikundervisningen.

              Även de barn som tycks ha lätt för matte behöver befästa kunskaperna, om läraren vet vad h*n sysslar med går det lätt och enkelt att variera detta i tillräcklig grad för att det skall vara både utmanande och spännande. Matte är trots allt ett av de ämnen som är enklast att individualisera.

              Gilla

            • Vi ska nog akta oss för att dra för mycket lärdomar från finland, att de klarar sig bättre i PISA- och TIMMS-mätningarna behöver inte betyda att de har bättre matteundervisning.

              Vill man hitta orsaker till att det är så illa som det är med mattekunskaperna i svenska skolor är mitt stalltips att man hittar dem i det bristande intresset för matematik hos lärare för de yngre åldrarna. Och den viktigaste lösningen ligger följdaktigen i att få fler matematikintresserade att utbilda sig till lärare för de yngre åldrarna. Ett viktigt steg tror jag, tvärtemot vad regeringen verkar vara inne på, är att förstärka ämnesdidaktikens roll på låg- och mellanstadiet så att man har ämneslärare där med, liksom för de äldre åldrarna. Bort med klasslärarna en gång för alla så kan vi börja genomföra riktiga förändringar.

              Gilla

              • Morrica says:

                Kristoffer, med risk för att börja låta tjatig – väl formulerat än en gång!

                Gilla

              • Plura says:

                Bra skrivet Kristoffer!

                Skulle oxå vilja slå ett slag för den pedagogik Anne-Marie Körling kör med sina klasser som inte är, som jag förstår det, läroboksbunden men ger eleverna en förståelse för hur vardag och matematik hänger ihop.

                Matematik är inte rabblande av mutiplikationstabeller eller formler utan förståelse för hur det ingriper i vardagen och hur man bygger ett logiskt tänkande i unga år.

                Matematik är spännande och bygger på att ha klara kunskaper i modersmålet för att ha gemensam problemgrund för att lösa uppgiften.

                Gilla

              • Eva says:

                Jag har tittat på PISA resultaten från 2006 och där separerar man i vissa tabeller finska barn som talar finska från finska barn som talar svenska och det spännande är att de svensktalande finska barnen presterar tämligen lika de svenska barnen i läsning och naturvetenskap.

                I matte klarar både svensk- och finsk-talande finska barn sig bättre än de svenska barnen.

                Om man detaljgranskar de svenska barnens resultat i naturvetenskap så är det där möjligt att skilja på första- och andra- generationens invandrarbarn mot ”infödda” svenska barn. Resultatet är sämst för första- generationen, något bättre för andra- generationen och bäst för ”infödda” barn. Detta resultat ser jag som en direkt följd av hur väl de kan svenska.

                ”Infödda svenska barn” och ”svensktalande finska barn” presterar på ett mycket likartat sätt.

                Av detta drar jag slutsatsen att ”stimulans av svenska” är ett bra sätt att höja våra PISA resultat och att dessutom bör vi kika på Finlands matte-undervisning.

                Gilla

                • Plura says:

                  För att ytterligare belysa detta med statistik och betyg.

                  Läs gärna: ”Redovisning av uppdrag om skillnaden mellan betygsresultat på nationella prov och ämnesbetyg i svenska, matematik och engelska i årskurs 9”, Skolverket, Dnr 75-2008:3789.

                  Rapporten hittas på http://www.skolverket.se

                  Gilla

                • Plura says:

                  Det här med PISA och TIMSS.

                  Läs gärna en spännande analys jag hittade på e-tidningen Skolindicatorn.

                  Läs och begrunda: http://www.skolindicator.se/skolindicator/view.cfm?oid=1172&sat=no

                  Gilla

                • PISA och TIMMS har blivit kritiserade för att mäta kunskaper som gynnar elever i vissa länder. Finlands höga resultat tror jag beror mycket på att de har väldigt låg invandring, inga friskolor och att deras skolsystem ligger väl i linje med hur TIMMS och PISA-testerna är utformade.

                  Gilla

                  • Eva says:

                    Japp, lite invandring, lätt språk att läsa och skriva (finska) och när det gäller matte bra pedagogik.

                    Som sagt svensktalande svenska barn är på ungefär samma nivå som svensktalande finska barn i läsning och naturvetenskap.

                    Gilla

                    • Plura says:

                      Bra pedagogik!? Hur ser den ut? Rabbla tal i formler eller tabeller?

                      Eller får ungana lära sig logiskt tänkande?
                      Att 1+1=1 och 1+1=3 eller lär de sig bara i boxen att 1+1=2?

                      Har finnar varit någar framträdande fysiker eller matematiker i världen? Inte vad jag känner till.

                      Däremot har svenskar och danskar genom århundraden varit framträdande inom området. Namn som Manne Siegbahm, Niles Borhe, Hannes Alvén, m fl. Hittar ingen finne i Nobelsammanhang.

                      Gilla

          • Ditt resonemang lägger ansvaret för lärandet i knät på eleverna, det är förvisso i linje med hur folk generellt diskuterar undervisning, men man hamnar väldigt fel tror jag. Jag köper inte att det är mognad hos eleverna som är boven i dramat, jag är övertygad om att alla elever i den svenska skolan, med undantag för elever med utvecklingsstörning eller andra handikapp, har kapacitet att uppnå de mål som skolan sätter som minimikrav på kunskap i de olika årskurserna, förutsatt att eleven får bra pedagogik i en bra pedagogisk miljö. Förutom uppväxtvillkoren är skolmiljön den viktigaste faktorn för elevernas lärande och den enda faktor som skolan kan göra någonting åt.

            Sen pratar du väldigt mycket om nivåer. Att man ska uppnå en viss nivå för att kunna ta sig an nästa. Jag skulle gärna se att du utvecklar dina tankar kring detta. Jag upplever att det är ett vanskligt sätt att beskriva kunskap på. Matematikkunskaper är inte staplade på varandra på ett sätt som erbjuder en nivåindelning, i stället är de intrikat sammanflätade med varandra där relationerna mellan de olika områdena är viktiga för förståelsen. Sen är frågan om huruvida betyg eller omdömmen kan hjälpa oss att upptäcka kunskapsbrister inom matematiken då dessa brister kan ta sig uttryck långt senare. Till exempel kan elever som i ettan fått lära sig att noll är det lägsta talet få problem i högstadiet när de ska räkna med negativa tal. Elever som lärt sig stryka nollor när de dividerar kan få problem med mer avancerade tal i gymnasiet och barn som lärt sig algoritmer kan få problem när de ska räkna huvudräkning eller med miniräknare. Dessa brister, baserade på dålig undervisning, tror jag inte att vi i dag upptäcker med våran betygssättning.

            Sen är frågan vad vi ska göra för de elever som inte uppfyller kraven. Vilka är de insatser som Björklund och hans anhängare vill sätta in när man ser att elever inte klarar minimigränsen? Att få mer undervisning i matematik kan visa sig vara direkt kontraproduktivt och elever som går om en årskurs ligger ofta på ungefär samma kunskapsnivå som innan när de gått ut. I stället tycker jag att det är rimligare att se dessa resultat som ett tecken på brister i elevens undervisning där ämnesdidaktisk fortbildning av lärarna eller fördjupad ämnesintegrering kan vara en del av lösningen.

            Gilla

            • Eva says:

              OK Kristoffer om du tror att det bara är att ”undervisa på” och att det är LÄRARNA som ensamma äger problemet då får du hitta bra metoder att komma tillrätta med att just invandrarbakgrund, föräldrars utbildningsbakgrund och kön slår så oerhört kraftigt på elevernas resultat.

              Hur kan du förklara det?

              Gilla

              • Jag menar inte att lärarna ensamma äger problemet och jag skriver rent av att uppväxtvillkoren är den viktigaste faktorn.

                Jag menar att det skolan kan påverka är hur skolan funkar. Dels blir det väldigt svårt att påverka elevers uppväxtvillkor från skolans håll, dels skulle en sådan påverkan innebära att skolan och dess personal går utanför sitt uppdrag och sin kompetens.

                Jag tycker att det är oerhört viktigt att arbeta bort orättvisa skillnader i barns uppväxtmiljöer, men det är inte direkt en skolfråga, även om det i högsta grad påverkar skolornas arbete.

                Vad syftar du på när du pratar om att ”undervisa på” Jag tycker att jag sagt precis motsatsen: Att det inte går att arbeta i gamla invanda hjulspår utan att det som krävs är pedagoger som på ett helt annat sätt än i dag kan möta eleven där den är. En uppfattning som jag upplever är helt i linje med din Piagetanska inställning.

                Gilla

                • Eva says:

                  Eftersom ”invandrarbakgrund” är en av de viktigaste förklaringarna till icke godkända betyg, och ”invandrarbakgrund” vill jag uttyda som ”inte så bra på svenska” så har jag sagt från början att jag anser att idoga ”tester” för att se vilka ord och vilken grammatik som barn inte kan i svenska är ett konkret förslag för att förbättra och snabba upp deras inlärning.

                  Jag är dessutom rätt övertygad om att ”invandrarbakgrund” också är nära länkat till föräldrar med låg utbildningsbakgrund i många fall, och om man kommer till rätta med språkproblemen så kommer man indirekt åt även denna snedvridande effekt.

                  Att jobba med språket är att ”möta eleven där han/hon är.”

                  Gilla

                  • Fast då säger vi väl samma sak?

                    Det är det som händer i klassrummet som läraren kan påverka. Lärarens måste möta eleven där eleven är. Alltså måste läraren ha en djup förståelse för hur barn med olika bakgrund kommer med olika bagage, förhållningssätt och förförståelse.

                    Jag menar inte att lärarna inte ska ta hänsyn till olika barns levnadsvillkor, men att skolan har väldigt liten möjlighet att gå in och peta i hemförhållanden och bakgrund.

                    Sen tror jag att de problem som elever med invandrarbakgrund möter i skolan även beror på andra saker än svårigheter med språket, även om jag tror att det är en viktig bit. Elever som kommer från länder där man skriver från höger till vänster kan få problem på grund av detta, vissa elever kommer från kulturer där man har än annan bas än tio till exempel vilket också kan ställa till det om man inte som pedagog har de kunskaper som behövs för att bemöta det och kanske rent av kan vända det till en stor fördel för eleven.

                    Gilla

                    • Morrica says:

                      Kristoffer, gång på gång påvisar du hur oerhört viktig lärarens kunskap, insikt och bildningsnivå är.

                      Svenska skolans problem, ligger det snarare i lärarutbildningen än skolan som sådan?

                      Gilla

            • Morrica says:

              Väl formulerat, Kristoffer.

              Gilla

            • Plura says:

              För att ytterligare komplicera bilden med nollor och ettor i matematiken.

              Börjar vi anse att nollor är lika viktiga som ettor och exikverar dem i det binära talsystemet blir tillvaron mer abstrakt men viktig. För datorer bygger i botten på det binära talsystemet.

              Eller om vi omsätter det i elektriska strömmar. Nollor av och ettor strömmen på. Det är så cpun fungerar i datorn. Maskinkoden i datorn styrs av nollor och ettor för att vi ska kunna kommunicera med varandra.

              Tänk på det nästa gång ni snackar matematik. Superviktig för att vi ska kunna kommunicera på bloggen!!!!!!!

              Gilla

        • Lilla O says:

          Men ska vi sänka kraven? Då försvinner visserligen många obehöriga, men det löser ju ingenting. Tror också att mycket av dagens specialundervisning går ut på att isoleras och tvingas traggla det som är svårt och tråkigt ännu mer.

          Jag tror att vi behöver fokusera mer på strategier för lärande. Att hjälpa eleverna att bli medvetna om hur de lär sig och låta dem pröva många olika sätt.

          Det kanske kan hjälpa föräldrarna också?

          Att det negativa kommer i fokus är nog tyvärr allt för vanligt. Synd.

          Gilla

          • Morrica says:

            Lilla O, sänka kraven och förväntningarna ytterligare vore sannolikt katastrofalt för många, och bedrövligt för övriga.

            För att kunna fokusera på strategier för lärande behöver lärare veta mer om strategier för lärande. Är vi tillbaka vid fortbildningsbehovet?

            Gilla

            • Lilla O says:

              Troligen. Är just lite småhög efter två fantastiska fortbildningsdagar. Idag har jag och eleverna pratat ansvar och kunskap. Spännande!

              Gilla

          • Plura says:

            Är det inte så att bra pedagoger möter eleverna på den planhalva de finns på.

            Läste om en lärare som hade ett antal grabbar som läste fordonsprogrammet. Började med att köra det traditionella stuket. Inga av eleverna begrep nyttan av svenska. Tragla någon obegripligt Strindberg eller vad det var.

            När samma lärare började att prata utifrån den verklighet grabbarna befann sig förstod de vikten av svenska för att kunna sätta ord på de problem de upplevde kring att motorn inte fungerad och att den behövde repareras.

            Inlärning måste börja i den verklighet elevn befinner sig i.

            Gilla

            • Eva says:

              Bra pedagog 🙂 Just det är ju att komplettera språket med de ”områden” där de behöver stöd.

              Sen så kanske man kan utvidga studieintresset till andra områden när man väl kommer igång.

              Det kan man ju själv föreställa sig hur meningslöst det måste kännas med Strindberg om man inte ens kan uttrycka det man vill tala om i vardagen.

              (Inget ont om Strindberg, jag gillar honom)

              Gilla

              • Plura says:

                Visst är Strindberg bra! Både Fröken Julie, Hemsöborna, Röda Rummet (som jag för övrigt hämtat min frukaost i några gånger när jag bott över på Berns), m fl.

                Men tro inte att detta ligger naturligt för de elever som inte kommer från miljöer där detta är en naturlig del av uppväxten.

                Och det är inte att komplettera att de behöver stöd utan att fånga upp eleven i den verkligheten h*n befinner sig i.

                Om det sedan föder kunskapstörst till andra områden typ Strindberg, Karin Boye, Tomas Tranströmmer eller Thommas Mann är en helt annan sak….

                Gilla

  11. Eva says:

    *Inte klarar skulle det vara

    Gilla

  12. Eva says:

    Om du vill att elever ska ha vissa förkunskaper för att gå vissa utbildningar, antagningstesta dem då. Stämpla dem bara inte som generellt odugliga, vilket görs nu med hjälp av IG !

    Gilla

    • Morrica says:

      Ett tips, Eva, klicka på ‘svara’ under den kommentar du vill svara på så hamnar den i anslutning till den och kommunikationen underlättas, i synnerhet för dem som eventuellt kommer senare och vill delta i samtalet.

      Problemet är detsamma, oavsett hur man uttrycker det. Ett IG stämplar inte någon som generellt oduglig, det talar om att personen vid det tillfället som betyget utfärdades inte uppnått målen för kursen och därför inte är godkänd. Det är allt.

      Gilla

      • Eva says:

        Jo Morrica det är inte bara så. Utan godkända betyg kan du inte antas på nationella program. Om du nu inte heller skulle vilja in på gymnasiet så har du säkert bekymmer med arbetsgivares åsikter också. De kan ju knappast avgöra varför du inte får godkända betyg.

        Dessutom har man valt en ”godkänt” nivå i matematik i 9:an som är på tok för hög. Att 10% av en årskurs inte klarar sig är helt förfärligt.

        Detta är inte lärarnas fel, de kämpar för att klämma in elever med skohorn i en mall som är felaktigt gjord från början.

        Det är ett behavioristiskt feltänk som ligger bakom. Som Watson lär ha sagt ”Ge mig ett dussin friska välskapta spädbarn och min egen speciella värld att uppfostra dem i och jag garanterar att jag kan välja ut var och en slumpvis och träna honom att bli den typ av specialist som jag väljer – läkare, advokat, konstnär, företagsledare, ja också tiggare eller tjuv, helt oavsett hans anlag eller böjelser, förmåga, kallelse och den ras han tillhör”.

        Man kan ju se det som en överoptimistisk attityd med en närmast religiös tro på möjligheterna med pedagogik att man tror att ALLA barn ska kunna prestera på en viss nivå.

        Dagens syn på människors förmåga är att vi ju (ganska självklart) har en kombination av arvs och miljöfaktorer som förklarar hur vi lyckas.

        Jag har pekat på att det ju är ganska självklart att även välbegåvade barn som INTE KAN SPRÅKET TILLRÄCKLIGT VÄL kommer lätt att misslyckas i skolan. Sen finns det då barn som är svagbegåvade, och varför i hela friden vi ska straffa dem med stämpeln IG, kan jag inte förstå?

        Gilla

        • Morrica says:

          Eva, säger du att elever bör antas till gymnasiet utan tillräckliga förkunskaper?

          Gilla

          • Eva says:

            Jag tror inte att alla elever behöver vara precis lika duktiga i engelska, svenska och matte när de börjar gymnasiet nej. Jag tycker att man bör ha olika förkunskapskrav för olika program.

            Ja, detta är lite återgång till det gamla, men för att man inte skulle vara låst av sina grundskolebetyg tycker jag att man också måste ha en tillåtande utbildning, där man när som helst skulle kunna komplettera och läsa upp sina förkunskaper.

            Alltså, om man kom på när man började gymnasiet att man ville in på en annan linje än man har förkunskaper för, så kunde man ägna första året åt att läsa upp sina kunskaper.

            Eller om man kom på efter avslutat gymnasium att man ville plugga på högskolan, så skulle man lätt och självklart kunna komplettera sina förkunskaper för att göra detta.

            Att däremot just när eleverna är 16 år pressa in alla i en form som inte fungerar på grund av brist på förkunskaper eller motivation i vissa fall, eller för enkla kurser (tänk matte A för MVG eleverna från grundskolan) det är att göra alla en otjänst.

            Gilla

          • Menar du att betyg ger en bra bild av elevers förkunskaper?

            Gilla

            • Eva says:

              Nej, jag tror antagningsprov skulle vara bättre.

              Gilla

              • Jag tror i grunden inte att man ska ha antagning alls till gymnasiet. Till högskolan kan man ha antagningsprov, men ännu hellre antagningsintervjuer.

                Gilla

              • Lilla O says:

                Men ett prov mäter bara elevernas kunskaper vid just det tillfället, antingen det är ett nationellt prov eller ett antagningsprov. De måste kombineras med mycket annat. Skriftliga omdömen och intervjuer kanske. Inte till gymnasiet, men till universitet och högskola.

                Gilla

      • Dåliga omdömmen påverkar elevers självförtroende negativt. Elever som får IG kommer att få svårare med sitt fortsatta lärande på grund av att de känner sig otillräckliga.

        Gilla

        • Eva says:

          Håller med fullständigt.

          Gilla

        • Morrica says:

          Om vi ska ha en godkändnivå som betyder något måste vi på ett eller annat sätt kommunicera till de elever som ännu inte nått upp till denna nivå att de ännu inte nått upp till godkäntnivån. Om vi sedan väljer att benämna detta ‘otillräckliga kunskaper’, ‘icke godkänd’, ‘ej avslutat kurs’, ‘ej behörig’ eller helt enkelt låter bli att skriva in kursen i fråga i betyget kan göra detsamma, men på ett eller annat sätt måste de få veta att de inte uppnått tillräckligt hög nivå för att fortsätta vidare till nästa.

          Gilla

          • Eva says:

            Och som jag sagt så tror jag att ”antagningsprov” är svaret när det gäller gymnasie- och högskoleintagningarna.

            Du kanske har en kunskapssyn som innebär att kunskap är små tegelstenar som staplas upp i en större och större hög.

            Jag som är ”piagetian” i själ och hjärta menar att det är bara en del av kunskapsinhämtningen, den del som kallas assimilation. Ackomodationen innebär att du integrerar kunskaperna med dina tidigare modeller ”i huvudet” så att ditt sätt att tänka förändras.

            Jag är också ett stänk ”vygotskyan” i det att jag anser att ackomodationen kan stödjas av en frågande lärare eller frågande kamrater.

            Det skinnerianska i mitt sätt att se på kunskap är att ibland behöver man just faktakunskaper (Europas länder, namn på blommor, glosor) men detta är bara en del av kunskapsinhämtandet. Det är tyvärr denna del som är lättast att mäta, och det kan ge en olycklig slagsida åt prov.

            Gilla

          • Och jag vill ihärdigt påstå att det är läraren, och inte eleven, som inte uppnått målen.

            Gilla

            • Eva says:

              OK, då bör du glädja dig åt om lärare får lön efter de betyg han/hon sätter 🙂

              Fundera över konsekvenserna.

              Gilla

            • Morrica says:

              Jag säger inte emot dig, Kristoffer, men om vi vill hänga kvar i ett system där betygs erhålls efter avslutad utbildning kommer vi inte ifrån att vi måste kunna kommunicera även det faktum att alla inte uppnått godkänd.

              Gilla

    • Plura says:

      IG finns inte i grundskolan. Bara i gymnasiet!!!

      Gilla

  13. Janne says:

    Eva och Morrica! Jag hoppas jag inte pajar rytmen i diskussionen när jag avbryter den, endast för att säga att jag följer den med nyfikenhet och stort intresse… 🙂

    Gilla

  14. Lilla O says:

    Jag arbetar med de elever som inte når målen och därför får gå på det Individuella Programmet. Gemensamt för de flesta är att de har en stark inlärd hjälplöshet. De är helt övertygade om att de är på ett visst sätt, ”jag är kass på matte” ”jag är en person som inte läser böcker” ”jag har aldrig kunnat engelska” ”Jag kan inte sitta still” osv.osv.osv. i det oändliga.

    Att bara arbeta med betyg och prov med dessa elever är helt meningslöst. De behöver hjälp att förändra sin självbild, bygga upp ett självförtroende och sin självkänsla. De måste lära sig att skilja på prestation och person. De behöver hjälp att ta makten över sitt eget lärande, att hitta strategier som fungerar för dem.

    Flummigt? Ja kanske, men det handlar om människor.

    Att bara låta dem gå vidare till gymnasiet är inte rätt väg att gå. De sitter redan med ett gäng ”snällbetyg” och de är inte dummare nog än att de förstår att de fått dem utan att kunna det som krävs. Att sänka kraven hjälper ingen, men de måste förändras.

    Gilla

    • Lilla O says:

      Måste också tillägga att för mycket curlande och felaktig hjälp endast gjort dessa elever passiva. Höga, men rimliga förväntningar är enormt viktigt.

      Gilla

      • Morrica says:

        Höga, rimliga förväntningar och överblickbara, nåbara delmål på vägen mot de större målen, feedback och konstruktiv kritik, skulle jag vilja lägga till.

        Gilla

        • Lilla O says:

          Håller med Morrica. Tror att det är riktigt viktigt att vi som lärare är väldigt mycket mer tydliga med vad som krävs för det betyg eleven siktar mot och att vi tillsammans med dem lägger upp en strategi. Väldigt lätt för mig att säga som träffar knappt 30 elever i veckan. Då hinner man med mycket feedback och konstruktiv kritik.

          Och språk, det är det vi arbetar med hela tiden.

          Gilla

    • Eva says:

      Vad tror du om att jobba med dessa elevers språk som ett sätt att förbättra deras möjligheter? (Helst utan de eländiga betygen då, utan mer för att de ska förstå)

      Gilla

  15. Pingback: Per har fel, men jag hinner inte berätta mer än så just nu | Lancefestivalen

  16. Ailas says:

    Här var det en livlig diskussion kring de alltid aktuella betygen! Medger att jag inte läst alla inläggen i debatten, kvällen är ju sen… Vill bara göra ett kort inpass i frågan.

    Betygen kan aldrig någonsin bli ”rättvisa”, oavsett vilka nationella och andra prov vi ger, oavsett hur många fortbildningsdagar och studiedagar som ägnas åt betygsfrågan. Det borde ju till och med en journalist inse… 🙂

    Rent ideologiskt tycker jag att prov och betyg är, egentligen, ett stort hinder i elevernas verkliga lärande, även om jag i någon mån ändå inser betygens värde. Men, absolut inte som kunskapsmätare.

    Redan det faktum att olika lärare har mycket olika kunskapssyn, sätt att undervisa och engagera etc gör att eleven redan från start kan hamna i ”orättvisor” beroende på vilken lärare han/hon får. Tänker vi sedan på olika sätt att konstruera frågor, så… Ja, då behöver man inte säga mer. Den som tror på betygen är bra naiv.

    Intagningsprov och tester vid urval till högre utbildning vore att föredra, men rättvist blir det inte då heller. Även sådana tester skulle snabbt komma att styra undervisningen och elever som haft oturen att undervisas av s k ”dåliga lärare” skulle missgynnas. Etc, etc…

    Hur göra för att mer lyfta fram förståelse, nytänkande och kreativitet i undervisningen? Knappast genom att återinföra ett betygssystem som redan befunnits väga lätt…

    Gilla

    • Plura says:

      Bra skrivet!

      Betyg har aldrig speglat kunskap (VG) och kompetens (MVG)……

      Att veta i ett ämne är lika med G och inget annat. Speglar bara relationen vetskap in – vetskap ut.

      Och hur lycklig blir man av det?

      Inte mycket, möjligen att man har massor av onödigt vetande.

      Gilla

      • Morrica says:

        Plura, onödigt vetande är en självmotsägelse.

        Gilla

        • Plura says:

          Visst är det det.

          Vill bara säga att allt vi läro oss inte är direkt användbart i yrkelslivet, som somlig vill tro. Men viktigt för att vara en samhällsmedborgare!

          Gilla

        • Jag skulle snarare vilja gå längre än att påstå att det finns onödigt vetande. Det finns rent av dåligt vetande. Till exempel så blir elever som kan algoritmer sämre på huvudräkning och mycket av skolans undervisning resulterar i att eleverna lär sig att de inte duger.

          Gilla

          • Morrica says:

            Att lärare i okunskap, frustration och vad mer det nu kan vara åstadkommer (eller överför från sig själva kanske?) en känsla av att inte duga till i eleverna, vad har det med vetande att göra?

            Gilla

            • Jag har många gånger höra folk säga ”jag vet att jag inte kan så det är ingen idé att försöka” eller liknande.

              Men egentligen vill jag opponera mig mot vetande som begrepp i den här diskussionen över huvud taget eftersom kunskap har ganska lite med vetande att göra. Vi vet över huvud taget väldigt lite om någonting alls i samhället. Vetande förknippar jag med sanningar och definitiva svar. Sådant tänkande tror jag är direkt skadligt att ägna sig åt i skolan, även om det är mycket vanligt.

              Gilla

              • Plura says:

                Fick en gång lära mig följande uppbyggnade av det skolan sysslar med av forne Univeritetskanslern Hagström.

                Det vi lär oss i skolan är vetande = ämneskunskap. Matematik, Svenska, Engelska, Fysik, Kemi, Biologi mm

                Om du kombinerar ett antal ämnen får du kunskap på nästa nivå. Det skolan gör tillexempel i tema.

                Ett exempel på kunskap är hur du tillexempel ska studera hur fuktvandring sker i en vägg. Då kombinerar du matematiken med fysiken och kemin och vetskapen om olika materials förmåga att magianisera fukt och hur temperaturen styr den relativa fuktigheten.

                Den översta nivån är kompetens. Hur har du som individ har förmåga att ta din kunskap och flytta denna till en ny nivå.

                Kompetens hur man hanterar fukten har genomtiden gjort att vi idag har mer än ett glas i fönstret tex. Annars är det ju vanligt när man är ute på landet, där sådana fortfarande finns, ser kondensutfall på glaset när det är kallt ute och varmt inne.

                Tycker det är viktigt att skolan har en förklaringsmodell för det här med kunskaper. För när vi diskuterar betyg är det nivån av vetande i ett ämne man sätter det på, inte hur du lyckas kombinera ett antal ämnen eller för den delen vara krevativa och tänka utanför boxen.

                Gilla

                • Morrica says:

                  Så enkelt uttryckt: Vetande: tomat är en frukt; Kunskap: den hör inte hemma i en fruktsallad?

                  Gilla

                  • Plura says:

                    Helt riktig!

                    Det är när du har kunskap som du vet att den inte hör hemma i en fruktsallad. Även om den är en frukt.

                    Å andra sidan måste du veta vad en fruktsallad är för att kunna skapa den. Det som kallas materialkunskap i mitt tidigare liv som ”supertekniker”.

                    Gilla

              • Morrica says:

                Aha, då förstår jag vad du menar om vetande och känslan av brist på kunnande och förmåga.

                Gilla

    • Morrica says:

      Oavsett vad vi tycker om saken måste vi förhålla oss till betyg.

      Jag funderar – för vems skull sätts betygen? Är det för eleverna, lärarna, skolan eller är det rent av för politikerna?

      Gilla

      • Plura says:

        Knepigt!

        Kan det vara för att ha något att ranka personen för att nå högre utbildningar och nå någon slags examina som leder till en första anställning?

        För när jag har anställt personer tidigare i mitt liv har betygen inte varit det jag kollat. Det är andra saker som avgjort om jag anställt personen ifråga.

        Gilla

        • Morrica says:

          Plura, jag håller faktiskt med dig för en gångs skull, betygen per se är inte intressanta i arbetslivet. Examina, formella behörigheter etc spelar roll med sällan själva betyget.

          Gilla

      • Eva says:

        Jan Björklunds idéer om ännu tidigare betyg avslöjar att det är för politikerna.

        Och också för vissa ”väljarna” som tror att det finns enkla samband mellan undervisning och betyg.

        Högre stadier vill ha urvalsinstrument så där finns också en intressent.

        Elever med bra betyg tycker säkert det är kul med betyg. Elever utan betyg tycker säkert det är skit.

        Om lärarna får lön efter betyg så är det säkert för lärarnas skull också.

        Om det vore för ”kunskapens” skull så är betyg tveksamma och leder säkerligen till negativa resultat speciellt för svaga elever. Barnen uppfattar säkerligen mer betygen som en stämpel på dem som person, snarare än på deras kunskaper. (Det var någon som nämnde detta för elever på ivprogrammet)

        Gilla

        • Lilla O says:

          För vems skull? Allas och ingens. Om vi inte hinner vara tydliga på annat sätt är betygen ett enkelt sätt att värdera och sortera. Att tro att det är rättvist är både dumt och naivt. Jag tror inte att det blir bra för någon, men Björklund och många andra håller inte med.

          Gilla

          • Janne says:

            ”Om vi inte hinner vara tydliga på annat sätt är betygen ett enkelt sätt att värdera och sortera.”

            Klockrent! Kanske är det såhär vi måste se på saken för att inte slå knut på oss själva varje gång betygen hamnar på tapeten; fingervisningen. Och signalen till eleven/föräldrarna/gymnasie- eller högskolan/m.fl. om att det finns mer under ytan än betyget visar…

            Gilla

      • Ailas says:

        Jag tror att betygen sätts allra mest för traditionens skull, dvs de är så förankrade i skolverksamheten att de flesta inte kan tänka sig en skola utan betyg. Många elever säger exempelvis att man vill ha med sig något från skolan när man slutar. Kunskapen i sig anses inte vara ”något”? Inte heller ett utbildningsbevis? Nej, det vill till (orättvisa) betyg! Sedan gnälls det.

        Få älskar betygen, men de flesta vill ändå ha dem…

        Gilla

        • Eva says:

          Då får vi väl se till att ha ett system så alla faktiskt får betyg i grundskolan. Om det så är att flytta ner nivåerna hur mycket som helst.

          Gilla

  17. Eva says:

    Plura – jag har ingen aning om hur finnarnas mattepedagogik ser ut, men faktum kvarstår att deras ungar presterar betydligt bättre än svenska ungar.

    Någon som vet något om finlands mattepedagogik?

    Gilla

    • Plura says:

      Känner som sagt inte till hur finsk pedagogik är. Förmodligen bättre en det svenska självräkningen från läroböcker och att man i sekvens ska räkna a), b), c) ….. i ordningsföljd när det räcker att köra en eller två varianter för att förstå.

      Och här har jag förstått att det finns mycket övrigt att önska av pedagoger. Att intressera barn för matematik.

      För matematik, svenska språket och engelska språket är de vetskaper alla måste ha för att knäcka koderna i all annan vetskap.

      Gilla

    • Timmsrapporten har visat att de länder som hamnar i topp i mycket mindre utsträckning använder mattebäcker än de som hamnar lågt. Sverige är exeptionellt lärobokscentrerade i matematiken.

      Jag tror inte att finland har någon specifik pedagogisk modell, däremot har läraryrket en högre status där vilket gör att matematikintresserade i större utsträckning söker sig till läraryrket. I sverige tror jag att många lärare i låg- och mellanstadiet skälva ofta ogillar matematikämnet och det bäddar inte för en god undervisning.

      Sen vill jag envisas med min brasklapp: Att finland presterar bättre i PISA och TIMMS betyder inte nödvändigtvis att deras elever är bättre på matematik. Det visar bara att de klarar den här typen av diagnostiska prov bättre.

      Gilla

      • Morrica says:

        ”Att finland presterar bättre i PISA och TIMMS betyder inte nödvändigtvis att deras elever är bättre på matematik. Det visar bara att de klarar den här typen av diagnostiska prov bättre”

        Ändå tillmäts denna typ av prov stort värde, i synnerhet av människor som egentligen inte vet vad resultaten faktiskt visar. På det viset kan de bli rent kontraproduktiva och faktiskt göra skada trots att de avsetts vara informativa.

        Gilla

      • Eva says:

        Intressant det där du säger om att de inte använder matteböcker så mycket.

        Och du har säkert rätt i att många lärare som undervisar matte speciellt i lägre stadier, inte själva är så särskilt intresserade.

        Gilla

  18. Morrica says:

    Kristoffer, du skriver ”I sverige tror jag att många lärare i låg- och mellanstadiet skälva ofta ogillar matematikämnet och det bäddar inte för en god undervisning” och jag är övertygad om att du har fullständigt rätt, och mycket väl formulerat. Matematik och räkning är ju inte samma sak, och trots att de flesta lärare i de yngre klasserna sannolikt kan lära eleverna räkna till både tio och hundra så blir det väldigt illa bäddat när de missar att förklara t ex betydelsen av likhetstecknet.

    Gilla

  19. Det pratas mycket om nivåer och kunskapskrav i den här diskussionen och jag tycker mig märka att många hamnat i tankefällan att kunskap är hierarkiskt indelad där viss kunskap är högre än annan och vissa saker är svårare än andra i ett endimensionelt fält.

    Jag tycker att frågan ”är kunskapskraven i dag för höga?” i grunden är helt fel ställd. Frågan borde i stället vara ”är kunskapskraven i dag relevanta?”. Undervisningen i dag fokuserar väldigt mycket på att ge elever faktakunskaper och utantillkunskaper. Matematikundervisningen till exempel handlar väldigt mycket om att räkna tal enligt vissa modeller och är väldigt abstrakt och naturvetenskapsundervinsingen handlar om att skriva labbrapporter och kunna rabbla grundämnenas valenselektroner. Detta är inte att ha för hög nivå på undervisningen och kunskapskraven, det är att ha helt fel fokus på undervisningen. Matematikundervisningen måste ju handla om hur man förhåller sig till saker i sin omgivning, hur man kan använda matematiken för att förstå och agera i sin omgivning. Naturvetenskapsundervisningen borde lära eleverna hur man bygger hypoteser och bygger upp sina tankar med resonemang.

    Den nyfikenhet som många elever känner inför dessa ämnen slocknar i många fall totalt redan innan de gått ut högstadiet. Mycket på grund avdålig undervisning och felaktigt fokus. Naturorientering är ofta direkt missvisande då den ofta fokuserar på ett facittänkande där man levererar sanningar till eleverna. Men naturvetenskapen sysslar inte med sanningar, utan med teorier och modeller. Ingen forskare i dag har någon aning om vad gravitation eller magnetism är, ändå vill lärarna lära ut sanningar om det.

    Gilla

    • Plura says:

      Nu tog du väl i!

      Jag har tidigare försökt säga att 1+1=1 och 1+1=3 rent matematiskt, om du från början gör en formativ bedömning och omkullkastar givna teorem. Om du bara algebramässigt tänker inom boxen 1+1=2 är det bara utantillkunskap du förmedlar.

      Eller som jag sa när jag gått ut gymnasiet. På gymnasiet gick jag på ett formelinstitut, där vi lärde oss att virda och vända på matematiska formler för att numeriskt få ut en lösning. Inte dett dugg vad matematik är, att skapa en logik och utgå från en tes som du bevisar är sann.

      Visst är naturvetenskap en kombination av fysik, kemi, matematik och biologi som bygger på teser om materians uppbyggnad. Däremot är det nog väl magstarkt att säga att vi inte vet vad gravition och magnetism är. Det är liktydigt med att omkullkasta all gängse teknisk kunskap.

      Vad sanning sedan är i naturvetenskapliga sammanhang är en helt annan sak. För att inte framstå som en anti klimatdebatten kan alla teknikområden ifrågassättas. Dit hör det som ska avhandlas i Köpenhamn nästa väcka. Visst finns det problem med klimatet. Frågan är bara är förklaringsmodellerna och beräkningsmodellerna byggda på teser och vetskap om fysiskaliska lagar eller något annat?

      Som i all vetenskap och konst gäller det att tänka utanför boxen.

      Gilla

      • Naturvetenskapsmän har sagt till mig att man inte vet vad magnetism och gravitation är. Det finns och vi kan bygga modeller kring det, men det är inte samma sak som att veta vad det är för någonting. I skolan får man ofta lära sig om gravitation enligt Isaac Newtons modell, men den teorin omkullkastades redan av Einsteins relativitetsteori.

        Naturvetenskapsmän vill hitta modeller som på ett så bra sätt och så allmängiltigt som möjligt beskriver biologiska, fysikaliska och kemiska fenomen. Men jag vill påstå att väldigt få naturvetenskapsmän gör anspråk på att tala sanning. Man är rent av själva ofta medvetna om att de egna modellerna har luckor och att de sannolikt kommer att kastas omkull av framtida upptäckter och rön.

        Det viktiga uppdraget för skolan är att ge eleverna förmågor att själva arbeta naturvetenskapligt. Den bild vi ofta ger av naturvetenskap som krånglig och svåråtkomlig stämmer inte, det naturvetenskapliga arbetssättet är intuitivt och lätt för barn att ta till sig om de får chansen. Att göra tråkiga laborationer och fylla i labrapporter och memorera formler är inte vad naturvetenskap handlar om.

        Sen vill jag bara vara lite bessewisser och påpeka att matematik inte är naturvetenskap. Det är lika mycket ett verktyg i humaniora och språk.

        Gilla

        • Morrica says:

          Hörde en fantastisk definition på vetenskap häromdagen: om man kan snöa in på det så är det en vetenskap.

          =)

          Naturvetenskap, liksom andra vetenskaper, utger sig inte för att ha några definitiva sanningar, utan istället, precis som du elegant visar Kristoffer, för att beskriva, i modeller och teorier och definitioner, vad vi vet just nu och vad vi vill ta reda på. Labbrapporter etc har sin givna plats men de får inte bli huvudsyftet, lika lite som grammatikundervisning får bli huvudsyftet med språklektioner, även om den har sin givna plats.

          Tankevurpan att vilja väcka elevernas naturvetenskapliga nyfikenhet kommer tillbaka – man säger att man vill väcka den samtidigt som man i handling gör allt för att släcka den. Elever är människor och människor är nyfikna, men det är lättare att sätta betyg på en kurs som bygger på att eleverna skall hitta fram till eller leverera en samling på förhand givna svar än en kurs som bygger på att de ska tillgodogöra sig en bas och ta avstamp ifrån.

          Gilla

        • Plura says:

          Om vi ska rumla om i vetenskapen ett tag.

          Matematiken är till för att beräkningmässigt leda i bevis de naturvetenskapliga teorierna. Och visst kan du använda matematik i humaniora och språk. Ett sådan område är just datorer och de algoritmer som omvandlar vårt skrivande till ettor och nollor i maskinkoden i cpu:n som vidaretransporterar det i kabeln till värddatorn för denna blogg som sedan omsätter det till skrivet språk så vi kan läsa våra inlägg.

          Men att påstå att Eienstiens relativitetsteori omkullkastade Newtons modell om gravitation stämmer inte riktigt. Om inte gravition funnes skulle vi inte kunna leva på jorden och utan relativitetsteorin skulle vi inte kunna förklara det som forskas på i CERN-labbet. Där förövrigt magnetism är avgörande för att hålla protonerna på plats när de slungas ut i acceleratorn för att så småning om krocka och skapa energi i fussionen.

          Och jag håller med om att naturvetenskap och teknik ska lekas fram. Det är för inte mitt gamla lärosäte KTH har devisen ”Vetenskap och konst”.

          För tenik är en konstart på högnivå som fordras att man tänker utanför boxen eller våga misslyckas med ett försök. Många av de stora upptäckterna har börjat med ett misslyckande eller att tesen inte stämde. Och någon så kallad absolut sanning finns inte utan allt är relativt.

          Gilla

          • Morrica says:

            Plura lyckas sätta fingret på en av de stora stötestenarna i relationen naturvetenskap och betyg: ”Och någon så kallad absolut sanning finns inte utan allt är relativt”

            Gilla

          • Einstein har inte omkullkastat gravitationens existens utan Newtons modell, du resonerar bara utifrån gravitationens existens, inte utifrån riktigheten i Newtons modell, vilket är min poäng. Vidare har ju Einsteins relativitetsteori fått problem när man börjar röra sig mot kvantfysiken.

            Därmed inte sagt att Newtons idéer var poänglösa, de var tvärtom väldigt viktiga, och även om vi i dag vet att de inte håller 100% kan vi fotrfarande använda oss av dem för att få en vardagsförståelse av viktiga fenomen. Bara vi inte säger att modellen är sann, för det är den inte.

            Gilla

            • Men men, det här var ett stickspår. Jag ville bara visa att naturvetenskap i skolan felaktigt presenteras som någonting som ger säkra svar.

              Gilla

              • Plura says:

                Beror vad man menar med ”säkra svar”. Är det inom boxen = teoremet, ja. Men som jag sa i mitt inlägg tidigare ”Och någon så kallad absolut sanning finns inte utan allt är relativt.”

                Gilla

              • Janne says:

                Som stickspår betraktat är det ändå intressant eftersom det inte bara rör naturvetenskapen, utan (egentligen) all (skol-)kunskap.

                Vi har modellerna och tolkningsföreträdena, men till syvende och sist består ändå all kunskap av olika grader av konsensus. Förutom det naturvetenskapliga dilemmat kan vi t.ex. inte heller förhålla oss objektiva inom ramarna för historieämnet och den pinsamma debatten om en litterär kanon för en tid sedan pekar på samma typ av problem.

                Skolan måste plocka russinen ur kunskapskakan. Skolan måste förenkla (vilket jag tror är en av huvudanledningarna till problemet med naturvetenskapen) och måste främst av allt skapa illusionen om att den Kunskap som i media och av politikerna framhävs som målet med vår verksamhet är absolut.

                Inte minst – och nu försöker jag koppla tillbaka stickspåret till huvudspåret – i skenet av betygsfrågan. Det torde vara lurigt att mäta eller värdera något, när själva måttstocken är relativ…

                Gilla

                • Morrica says:

                  ”måste främst av allt skapa illusionen om att den Kunskap som i media och av politikerna framhävs som målet med vår verksamhet är absolut”

                  Varför?

                  Gilla

                  • Janne says:

                    Som jag skriver i efterföljande stycke, ”inte minst i skenet av betygsfrågan”.

                    Alltså; vi sätter betyg på eleverna utifrån de givna kriterierna, och även om vi själva är medvetna om att det inte är likvärdigt, så måste vi sträva därefter. Och ett sätt att sträva efter det är att måla upp bilden av att åtminstone kunskapsmålen är fasta (i motsats till relativa).

                    Att 1+1=2, trots att Plura vid flera tillfällen hävdat att så är nödvändigtvis inte fallet.

                    Det är en sak om jag som lärare för den filosofiska diskussionen med mina elever. Men om skolan som institution skulle hävda alltings relativitet tror jag vi skulle ta oss vatten över huvudet. Jag ser inget konstruktivt i att lägga den diskussionen på den nivån.

                    Gilla

                • Plura says:

                  Jo – så är det!

                  Tydligast kom det i uttryck i Leif Davidssons utredning kring målen i grundskolan. Som låg till grund för det riksdagsbeslut som togs i mars om nya kurs- och läroplaner för grundskolan.

                  Lite raliant sa han vid ett tillfälle att ordet likvärdig finns inte i skolan. När utredningen undersökte sakernas tillstånd konstaterade de att det fanns lika många linjaler som det fanns skolor. Som det inte skulle räcka fanns det också lika många skalor.

                  Så betygssättning är i högsta grad relativ och inte abslout. Det gäller att använda summativ bedömning på ett sunt sätt i kombination med formativ bedömning för att kunna sätta ett betyg. Och betyg är bara ett resultat av en bedömning.

                  Det är här kraften ska läggas ned på att få lärare att bli duktiga frågeställare än att förlita sig på facitmallar i en ensidig summativ bedömning…..

                  Gilla

            • Plura says:

              Det där med Eienstien och relativitetsteorin samt kvantfysiken.

              Vår käre Albert gjorde sin upptäckt i 28 årsåldern. Resten av livet försöket han att bevisa att hans ”helhetsteori” stämde. Men lyckades aldrig. Forskarna av i dag har ännu inte löst materiens gåta och big bang.

              Så tesen är fortfarande att allt är relativt i naturvetenskapen. Men varje beräkningsmodell inom en existerande teorin är absolut. Det är bara när man ska applicera den på den nya teorin det inte stämmer och man får skapa nya randvillkor.

              Och det är väl det som är tröstrikt, att vi alltid kan hitta något nytt därut som stavas utveckling!

              Gilla

    • Morrica says:

      Att intresset för naturvetenskapliga och tekniska utbildningar sjunker år för år är en tydlig indikator på något – och det du pekar på är en viktigt del av detta, Kristoffer.

      Jag har en känsla av att man en gång i tiden tänkte sig att i grundskolan skulle eleverna tilldelas en kunskapsbas, tillräcklig för att kunna förstå så mycket att nyfikenheten för t ex naturvetenskap väcktes. Man skapade sig, tycks det när man betraktar ämnenas uppbyggnad, en bild av att man måste börja från början och att denna början befinner sig i det lilla, i detaljerna. Man ville visa världen i ett sandkorn, evigheten i en blomma och man ville det så innerligt gärna att man tappade bort perspektivet och snöade in på bara småsakerna, sammanhanget försvann i abstraktioner och eleverna? Tja, de tappade intresset eftersom deras medfödda nyfikenhet sökte något helt annat än det skolan tycktes ge.

      För att kunna åstadkomma en varaktig och fruktsam ändring i dessa missförhållanden krävs ett par saker: lärare som inte bara är kunniga i sitt ämne långt utöver vad undervisningen kräver, utan som är passionerade och intresserade av sitt ämne. Det krävs lärare som är villiga och vågar samarbeta över ämnesgränserna i sån grad att eleverna knappt märker att de lär sig saker och ting som faktiskt kan delas in i olika ämnesfält när man känner ett sorteringsbehov. Det krävs tid, massor av tid, och det krävs ändamålsenliga lokaler.

      Och jag håller med dig om den underförstådda uppmaning jag läser in i din kommentar, Kristoffer – släng ut facittänkandet genom fönstren.

      Gilla

  20. Eva says:

    Amen 🙂

    Gilla

  21. Intressant artikel i DN där SKL tagit fram åtta punkter de menar verkar bädda för höga betyg i en skola: http://www.dn.se/nyheter/sverige/knepen-som-gor-att-skolorna-lyckas-1.1008766

    Gilla

  22. Mats says:

    Är det inte så att dessa faktorer handlar om goda resultat – inte höga betyg?

    Sambandet undersöks mellan dessa storheter undersöks inte.

    Jag håller med Morrica – de flesta är överens om att betyg aldrig kan bli ”rättvisa”. Frågan är vilken funktion betygen har för barnen.

    ”Varför ska jag då anstränga mig?”

    För de barn som är inskolade i behaviorismens belöningssystem blir det väldigt tomt utan morötter.

    Gilla

  23. Pingback: Kan man betygsätta i Wordle? « Flumpebloggen

  24. Pingback: Skriftliga omdömen | Christermagister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: