Ambitionen att försöka

Lite raljant och med en nypa självdistans kommenterade jag Christers rapportering om Anne-Marie Körlings nya bloggkategori (ja, nu petar vi verkligen i detaljerna) ”Hinder för lärande” med att ”vi tar den positiva approachen för en gångs skull”.

Det hör tyvärr till ovanligheterna att vi skolbloggare fokuserar på lösningarna istället för problemen. Det spelar förstås in att vi inte alltid sitter med facit i hand, men även utan en lösning inom räckhåll borde man kunna dela med sig av ambitionen att försöka hitta en lösning. Istället för att ”gnälla”, alltså.

Nu tror jag förstås inte att Anne-Marie Körling är en gnällspik som bara letar fel överallt (ett besök på hennes blogg torde övertyga vem som helst om motsatsen), utan mer att det här är en allmän tendens.

Vi ser något som inte fungerar och vi reagerar på det – vi ser något som fungerar bra och vi tar det för givet.

Nu låter Mats meddela att en ny nättidning/sajt förväntas se dagens ljus någon gång under 2010. S.O.S. – Skola och Samhälle skall den heta och tanken är att den skall sätta ”skola och lärarutbildning i ett samhällsperspektiv”. Utgångspunkten är samma ambition att försöka vara konstruktiva samtidigt som man fyller ett upplevt tomrum i skoldebatten.

Ett tomrum som egentligen redan är fyllt av ett antal skolbloggare som agerar lite var för sig. En deltanke är säkert att samla oss till – jag vet knappt om jag vågar säga det – ett grupparbete i flumpedagogisk anda. Inlägg och diskussioner på både bredd och djup. Allt skrivet med utgångspunkt i ”att det på allvar försöker komma under ytan, schablonerna, det gängse talet”. Som att ta det där blogginlägget man filade på lite mer än vanligt och fila på det lite till.

Jag gillar tanken. Inte minst eftersom den tar vår grupparbetsfilosofi till nästa nivå och dessutom ger den lite mer stuns i och med den intima kopplingen till högskolevärlden (malmö Högskola skall stå värd för sajten och initiativtagarna står med de flesta av sina fötter djupt begravda i den akademiska myllan). Som det står i presentationen ”Att en högskola på det här sättet tar ansvar för att det finns en kritisk offentlighet, när det gäller viktiga samhällsfrågor som skola och lärarutbildning, borgar för kvalitet och saklighet.” Jag gillar tanken och ser S.O.S. som ett komplement (och en möjlig inspirationskälla) till vårt arbete här på Flumpebloggen.

Vill du veta mer om S.O.S. kan du läsa hela deras presentation på Mats blogg.

Det känns som att vi är på väg in i en skoldebatt med en tydligare positiv klang. Chocken över Jan Björklunds bryska skolpolitik har lagt sig. Vi kan i större utsträckning lämna hans utspel om saker som ”ordning & reda” obesvarade för att istället börja synliggöra våra egna visioner.

Det är i alla fall dags att försöka… 😉

Annonser

Om Jan Kjellin
Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

4 Responses to Ambitionen att försöka

  1. Eftersom jag skrev det där om en positiv approach så håller jag naturligtvis med dig, men jag har funderat lite mer på saken.

    För att vi ska kunna vara positiva och hitta alternativa lösningar så måste vi ju för det första hålla med om problembeskrivningen. Ser vi inte samma problem kan vi ju inte komma med en alternativ lösning… Då återstår ju bara kritik mot åtgärden.

    Det kan ju faktiskt finnas ”hinder för lärandet” som ”bara finns där”… Utan ett specifikt mål… Kanske…

    Det är ju inte säkert att motivet/målet med åtgärden/företeelsen är speciellt tydligt (medvetet eller omedvetet). Som jag skrev i en nyare kommentar: ”Anledningen till att det blir mycket kritik är att Björklund gör flera förändringar och uttalanden som leder åt fel håll […] Trots att jag inte är nöjd med skolan som den ser ut i dag så anser jag att det är bättre att inte göra någonting alls än att göra vad han vill, och det måste ju kritiseras…”. Att jag ofta känner så kan ju bero på att motivet är okänt, eller att jag inte håller med om att målet är vettigt…

    Jag återkommer till mina fyra punkter som jag skrev om för ett tag sedan:

    Mål
    Metoder
    Värderingar
    Prioriteringar

    Om inte målen är kända blir all följande debatt i blindo… Vi kan inte finna alternativa metoder, värdera om ”målet helgar medlen” eller avgöra om åtgärden hamnar högt på vår prioriteringslista eller inte.

    Nu har jag visst funderat mig fram, runt och bitit mig själv i svansen! 🙂
    Precis som tidigare blir alltså slutsatsen att vi måste kräva att våra ”motståndare” redovisar sina mål och själva vara tydliga med våra. Då kan vi nog vara positiva och komma med alternativa lösningar!

    P.S. Det låter spännande med S.O.S., men vi behöver nog våra bloggar i alla fall, så här ostrukturerad kan man ju inte vara där, och det behövs ibland!

    Gilla

  2. Mats says:

    Jag tror inte heller att S.O.S kan ersätta bloggarnas informella nätverk.

    Idéen är nog att vara något som inte är knutet till akademiens underliga bild av peer reviewed artikelpublicering som en form av docentmeriteringsväg.

    Jag har en romantisk bild av att verkliga skribenter skriver för att de har någonting att säga!

    Gilla

  3. Hej – nej jag hoppas innerligt att jag inte är en gnällspik – hinder för lärande handlar för mig att inte söka hindren hos eleverna utan söka mer efter vad som hindrar dem att lära. Bara att vara öppen för frågan – så får man fler svar som man pedagogiskt kan utveckla och grubbla på. Exempelvis ser jag hinder i att man i frågehäften anger hur stor plats en elev har att svara på. Det är hinder för lärande. Jag ser att vi utvecklar skolan i en tanke att vi gör det för framtiden och inte stannar alltför mycket i det förgångna… Roligt att läsa här / Anne-Marie Körling

    Gilla

    • Janne says:

      Hej Anne-Marie! Roligt att du har hittat hit. Som sagt så tror jag inte att du ens ligger i farozonen vad gäller gnällerier. Och ditt exempel med frågehäften är bara det en intressant aspekt på de strukturella hinder man brottas med både som lärare och elev – båda rollerna måste förhålla sig till svarsutrymmet på något sätt. Och det finns lika många sätt som det finns elever och lärare. Själv minns jag hur jag skrev jag litet och alltid fick problem att fylla ut de rader som erbjöds, även om mina svar många gånger innehöll betydligt mer än många av mina mer ”storstilade” klasskamraters svar… 😉

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: