Förberedande av god pedagogisk miljö
15 november 2009 22 kommentarer
”Det är svårt att visa rutten attityd på lektionen mot den lärare som på rasten innan lagt handen på ens axel och frågat om ens lillasyster frisknat till från influensan. Det kallas förebyggande [‘förberedande’ skall det förstås vara -Janne] av god pedagogisk miljö om du frågar mig. Men då måste man känna till att lillasyster varit sjuk, och då måste man ha pratat med gossen innan och det på ett sätt som öppnat för honom att vara en smula personlig. Sån’t händer aldrig den som begränsar kommunikationen med eleverna till order om att hålla tyst eller frågor om huruvida läxorna är gjorda. Den läraren bygger inga goda relationer med eleverna och står därför utan det bästa verktyg som finns för att kunna utstråla äkta ledarskap. Man får istället famla sig fram med sanktioner, hot och höjd röst.” – Fin Akademisk Tradition
Förberedande av god pedagogisk miljö. Smaka på orden. Ovanstående citat tillhör signaturen ”God Akademisk Tradition” och är plockat från en kommentar till inlägget ”Lärarens ansvar och kompetens”.
En av flumpedagogikens (och egentligen hela skolvärldens) stora utmaningar är att beskriva sin verksamhet så att andra förstås den. De flesta av oss som är aktiva i diskussionerna här, fösöker oavbrutet beskriva vår verklighet – med olika resultat. Själv satt jag och fikade med en gammal kurskamrat i eftermiddags och vi konstaterade båda att just oförmågan att på djupet få folk att förstå vad det är vi egentligen gör på jobbet är ett av de största hindren då det gäller att skapa förståelse för vår situation.
Ekonomer tillåts uttala sig i media som om de inte bara förstår verksamheten, utan därtill kan hjälpa oss bli bättre på det vi gör. Folk som gått nio år i grundskolan ser det som en utbildning i skolkunskap och både uttalar sig och tycker därefter. Och vår högste chef, skolminister Jan Björklund, ser sina kunskaper från sin tidigare karriär som yrkesmilitär som fullt tillräckliga för sin position. Jag vet att jag raljerar nu, men jag hoppas det må vara förlåtet. Skall försöka hålla det till en engångshändelse.
Problemet jag försöker illustrera är den närmast obefintliga förståelsen för vad vår branch egentligen handlar om. Och att jag tror att formaliseringen av de olika moment vi genomför i vårt yrke kan bidra till en lite större förståelse.
När så ”Fin Akademisk Tradition” bjuder på terminologin, definitionen och ett första exempel, ja, då är det bara att hänga på. Därför efterlyser jag nu fler exempel på det flumpedagogiska momentet ”förebyggande av god pedagogisk miljö”.
Och som vanligt kan ni antingen skriva ert exempel i form av en kommentar här nedanför, eller så länkar ni till er egen blogg, ifall ni hellre skriver där…
Om Jan Kjellin
Flumpebloggen 
Det finns vissa grundläggande saker som en äkta flumpedagog värnar om. På min blogg har jag diskuterat begreppet respekt och som den flumpedagog jag är, menar jag att ömsesidig respekt är oerhört viktig i klassrummet. På samma sätt bör man se till att ingen ska behöva tappa facet inför sina klasskamrater. Även en flumpedagog behöver tillrättavisa ibland, men det sker bäst med lite humor eller så enskilt. Hur vi lyckas som lärare handlar alltså väldigt mycket om hur vi bemöter eleverna. Det gäller alltså att snabbast möjligt skapa en personlig relation till var och en, sedan har du dem som i en liten ask… No problemas!
GillaGilla
Jag lägger gärna till din blogg i högerspaltens lista över ”flumpedagoger på nätet”, om jag får. 🙂
GillaGilla
”Det gäller alltså att snabbast möjligt skapa en personlig relation till var och en, sedan har du dem som i en liten ask… No problemas”
Way to go Ailas! Lite okonventionellt uttryckt och kanske för ”stöddigt” i någons öra, men uppfriskande och pricksäkert. Det är just det här jag fiskar efter. Vi brukar välja vår beskrivning av saker och ting efter vår bakomliggande ”grundideologi”, och Ailas formulering skulle kunna spegla en positivt ”hantverksmässig” syn på just denna del av lärar-elev-relationen. Några, ganska många är jag rädd, ser det som en instrumentell och ”kylig” inställning som avslöjar att man inte egentligen tycker om barn. Synd det, för min erfarenhet är just den att om man följer Ailas råd så blir väldigt många ”omöjliga” ungar ganska fort ”möjliga”. Speciellt om man kryddar med det otroligt underutnyttjade ässet Humor. Glöm inte att säga eller göra det oväntade ibland. Det handlar inte om att boka en klassresa till Thailand utan kan vara så enkelt och billigt som att säga något ”helt tvärtom” på fullt allvar:
-Hörru Simon, kan du ta hand om mina boa-ormar i helgen?
-Va?
– Jo jag ska resa till Danmark och gå en kurs i grönsaks-karate och behöver ormvakt tills på söndag kväll.
– Grönsaks-karate finns väl inget som heter?
osv
Sen blir man kallad grönsaksgubben av 10-åringarna och dom vill att man visar tomat-greppet på lunchrasterna. Dom vet och du vet att det är på larv, men man har något kul ihop = förebyggande av god pedagogisk miljö. Detta påhittade exempel kan göras på 1000 olika sätt och tar inte mer än kanske 15 minuter i anspråk under en vecka. Utväxlingen på den kvarten skulle antagligen visa sig god om den kunde mätas (vilket säkert går om man har tid, fantasi och lite basal vetenskapsmetodik till hands).
GillaGilla
Visst är det så, så enkelt men samtidigt riktigt svårt. Finns det standardiserade mallar tro? Något att efterlysa hos Herr Björklund kanske.
GillaGilla
Sådana mallar vore väl en oxymoron, vore det inte?
Det skulle inte förvåna mig om man försöker ta fram dylika, dock.
GillaGilla
Ja, en mall kanske inte är riktigt rätt väg att gå. Däremot tror jag tänket med att förberedelsearbetet skall ha ett helhetsperspektiv där alltså även den sociala miljön räknas in som en beståndsdel är viktigt att formulera tydligt.
Det att en lärares förberedelsetid omfattar både praktisk lektionsplanering och förberedande av den pedagogiska miljön genom en kombination av socialt och praktiskt arbete.
Sånt tar tid – och måste tillåtas göra det. Och vi måste vara så tydliga att t.o.m. ekonomer förstår vad vi menar när vi säger det.
GillaGilla
Tydliga som gåsstrecken över himlen, sa Bill. Tydliga som pennstrecken på papperet, sa Bull.
Måns fnös åt dem båda men kom inte på någon lämpligt dräpande kommentar, de hade ju rätt!
GillaGilla
I skoldebatten kan vi ofta läsa mellan raderna att barnen är problemet, att de måste skärpa sig och korrigeras för att skolan ska funka. Men då har man inte fattat vad pedagogik är. Det är psykologer som går en och meckar i folks huvuden, inte pedagoger. Pedagogens uppgift är att skapa en miljö som främjar lärande. Vi får de barn vi får och har i uppdrag att göra det så bra för dem som möjligt så att de lär sig så bra som möjligt. Det kan aldrig ligga på eleverna att fixa den biten.
Så, förberedande av god pedagogisk miljö är vår viktigaste uppgift. Jag vill gå så långt att säga att förberedande och upprätthållande av goda pedagogiska miljöer är lärarens enda jobb.
GillaGilla
Ni har väl läst senaste numret av Pedagogiska Magasinet, där Christina Robertson i sin artikel om lärares skicklighet tar upp som andra punkt i listan över vad som är utmärkande för just skickliga lärare, ”skapandet av en god miljö för lärande”.
Alltid lika kul att bli bekräftad… 🙂
GillaGilla
Förlåt.
Jag är petig, jag vet, men formuleringen ‘förebyggande av god pedagogisk miljö’ skär i mina ögon och gör att jag har så svårt att ta till mig det som sägs här att jag måste få säga det.
Förlåt än en gång för min petighet, men att förebygga innebär att agera så att man i möjligaste mån förhindrar att något, vanligen katastrofalt eller bedrövligt, inträffar. Raka motsatsen till vad diskussionen handlar om, nämligen att lägga en grund för en god pedagogisk miljö, att skapa möjligheter för, skapa utrymme för, bygga förutsättningar för, för-bygga så att man kan bygga vidare och erhålla en god pedagogisk miljö.
Nu har jag sagt det, och ska inte säga mer om den saken.
GillaGilla
Petighet kan vara ett ”pain in the ass”, men det behöver inte nödvändigtvis ursäktas för det. 😉 I alla fall inte när du har så rätt som du har i det här fallet!
Ska genast åtgärda den här pinsamma missen!
GillaGilla
Tack *bugar ödmjukt*
GillaGilla
Jag, som jobbar med elever som på många sätt mår dåligt, ser ju en till aspekt på detta ämne. Nämligen att bygga upp en relation så man möjliggör för inlärning.
Jag har idag skrivit ett inägg om hur det kan vara att jobba med utåtagerande barn som får utbrott, http://nyisvenskaskolan.blogspot.com/2009/11/nar-jobbet-gor-ont.html, och hur långt ifrån min roll som pedagog det egentligen kan vara.
Hur ska ett barn som systematiskt blivit misshandlat och sviket av alla vuxna i sin omgivning helt plötsligt kunna sitta ner i en skolbänk och ”inhämta kunskap”?
En viktig del av mitt jobb för att lägga en grund för en god pedagogisk miljö handlar om att bygga upp ett förtroende, skapa trygghet och att orka stå kvar även när det stormar som mest. Även när det innebär sparkar och slag.
GillaGilla
Jag är intresserad av hur det här relationsarbetet (som jag egentligen menar är underbart och helt avgörande) går att kombinera med bilden av det kompetenta och autonoma barnet. Ni vet den blivande bolognastudenten som läser kursplaner och sedan styr över sina studier helt själv.
Antagligen går det inte att frigöra sig från att läraren genom att gå in i de här relationerna även riskerar att skapa beroende och osjälvständighet – ungefär som föräldrar alltid har gjort. Men jag ser ingen annan väg och tror att den här formen av närhet är en förutsättning för att skolan ska lyckas. Instrumentalisering leder fel.
Samtidigt ställer detta nya ideal krav på långsiktighet och kontinuitet. Annars blir det alltför många uppbrott och besvikelser.
GillaGilla
Du nämner föräldrar i din kommentar – och det kanske inte är orimligt att jämföra med barnet som efter hand frigör sig från sina föräldrar? Anknytning och ”avknytning”?
Men det är som du påpekar en svår balans. Vi får inte växa ihop med våra elever.
GillaGilla
Hur menar du att en god och personlig relation till eleverna riskerar att skapa beroende och osjälvständighet?
Den opersonliga läraren skapar integritetslösa barn som antingen blir tanklösa ja-sägare eller går under. Lärare som möter barnen på deras nivå och bygger upp en god relation skapar en grogrund för barnen att öka sitt självförtroende och tillit till sig själv.
Jag ser det som att skolan har två val: Antingen låter vi barn tuktas in i vuxenlivet eller så låter vi dem växa in i vuxenlivet. Valet mellan dessa två känns uppenbart för mig. Närhet och kärlek är nödvändiga ingredienser för att skapa självständiga individer med stark integritet. Med piska och hårda tag skapas jagsvaga och rädda människor.
GillaGilla
Jag försökte svara för Mats, men gav upp. Dessutom är jag själv nyfiken på svaret…
GillaGilla
Förlåt – jag är en sådan oregelbunden människa. Min grundideé är att den avgörande kvaliteten i relationer är långsiktighet och detta är ett central problem i skolans och förskolans verksamhet.
Många av oss som jobbar i den här världen vet om att det går att få stenar att flyga om vi verkligen vågar gå nära den andre i ett verkligt möte – men att dessa är krävande och i någon mening även utmattande då de riskerar att bli en sorts beroende (”Du kan lösa mattetalet – gör det för min skull!”)
Jag är orolig över att en del lärare berusas av sin narcissisiska personlighet och att elevernas framgångar blir näring åt våra utsvultna jag. Det kanske fungerar som energigivare till en viss gräns men fokus riskerar att hamna fel. På sikt är lärarens uppdrag att göra sig själv överflödig.
Nu när jag jobbar på högskolan är det här problemet ibland hjärtskärande. Studenterna tror att det är mitt jobb att göra dem motiverade. var kan de ha fått en så tokig idé ifrån?
GillaGilla
Pingback: Hinder för lärande: tråkiga förebilder « Christermagister
Ha ha! ja, vi tar den positiva approachen för en gångs skull. Bättre att lyfta fram hjälpmedlen än hindren… 😉
GillaGilla
Ja, ett av hindren för lärande är nog att vi (pedagoger som kollektiv) tar till den positiva approachen för sällan.
GillaGilla
Pingback: En positiv approach « Christermagister