Omröstning!
14 november 2009 15 kommentarer
Signaturen ”Fin Akademisk Tradition” skriver i ett lång och läsvärd kommentar till inlägget ”Lärarens ansvar och kompetens” om problemet med att skolans brister ofta förnekas eller åtminstone tonas ner rejält när man ifrågasätts utifrån.
Han skriver också om dåliga lärare som får hållas, trots att de snarare motverkar än bidrar till skolans och undervisningens kvalitet, och menar att detta till stor del beror på traditionen att varje lärare tillåts utveckla sin unika ”lärarstil”. Skolan blir heterogen till det spretigas gräns och det blir helt enkelt lite ”hur som helst”. Ifrågasättanden av enskilda lärares metoder blir till ifrågasättanden av lärarna själva, eftersom det inte finns några definierade ramar att hålla sig inom. Dessutom gäller samma sak här, som i frågan om utomståendes kritik mot skolan – de ”dåliga” lärarna hålls om ryggen. Kanske för att upprätthålla fasaden utåt, kanske för att man är rädd att själv bli ifrågasatt – men främst för att, som det skrivs i kommentaren, professionaliteten ersätts av godtycklighet. Möjligheten till kritik elimineras av rätten att göra ”lite som man vill”.
Jag tror att det här sätter fingret på ett av skolans problem. Men hur stort problem är det? Rösta och bli en del av statistiken! Men glöm inte att det går att diskutera frågan också! 😉
Om Jan Kjellin
Flumpebloggen 
De allra flesta kollegor jag har träffat på på alla skolor jag har jobbat, har så vitt jag vet och kunnat bedöma (vilket ju bara blir styckevis och delt) varit relativt bra på det de gör. Däremot har det naturligtvis funnits några få undantag. Och det är då det har blivit svårt.
I det ena fallet hade hela ämnesgruppen försökt påtala saken för rektor under många år, men det fanns tydligen ingen väg att göra något åt saken. Iallafall inte som facket gick med på. I det andra fallet fick jag veta saker av mina elever som jag försökte diskutera med den äldre kollegan ifråga, vilket tyvärr inte gav något resultat. Till slut försökte jag, efter elevernas påtryckningar, överlämna saken till rektor – men han tog inte emot den.
Vad kan man göra då? (Mer än att föreslå eleverna att de i sin tur ska gå till rektorn och eventuellt be föräldrarna ringa lite också.)
GillaGilla
Det där är också en nyansering av frågan som jag inte tänkt på. Även de ”dåliga” lärarna har ju (vanligtvis) ett fackligt skydd som många gånger kan fungera kontraproduktivt – som i ditt exempel.
GillaGilla
Det är klart de har, och tur är det. Det vore måttligt kul och förmodligen måttligt pedagogiskt och kunskapsutvecklande om lärarnas jobb plötsligt hände på popularitetsgrad hos elever och föräldrar.
Men problemet kvarstår, finns det någon lösning? Facket föreslog i det aktuella fallet med Vellingerektorn utbildning, och jag tror det skulle vara en god puff i rätt riktning i många fall, vad tror ni?
GillaGilla
Jag tror också på utbildning. Men det hänger på att individen i fråga själv vill det, ser sitt behov av det och dessutom bryr sig tillräckligt mycket om sin situation för att vara beredd att försöka förändra den.
Jag är rädd för att de som verkligen utgör ett problem här, är just den typen av individer som varken kan eller vill se sin olämplighet för det yrke de en gång behärskade. Tjurskallarna som envisas med att göra som de alltid har gjort, för att ”det fungerade bra då”.
Hur puffar man dem rätt?
GillaGilla
Jag tror faktiskt du har fel. Jag tror inte att det hänger på att individen i fråga själv ser sitt behov. Visst blir det sannolikt bättre i en dylik situation om initiativet kommer från individen själv, men jag tror faktiskt att det kan bli en bra puff av att rektor ser, påtalar och helt enkelt skickar iväg individen på lämplig utbildning. Det är inte alltid lätt att stiga utanför sig själv.
Trots allt är rektor högste pedagogiskt ansvarig på sin skola och i det borde ingå ansvar även för detta. Det här låter lite hårt, jag vet det, men ibland måste man vara sträng för att kunna vara snäll.
GillaGilla
Det ingår absolut i rektorns ansvar att identifiera förbättringsområden och att sätta in åtgärder för dessa. En knepighet är kanske att rektorn sällan är ute och ser pedagogen ”live” tillräckligt mycket för att fixa steg 1. Det räcker ju knappast att i ett medarbetarsamtal fråga ”finns det något område där du brister”, och sedan förvänta sig att vederbörande påtalar något utöver det som är ”neutralt”, till ex. jag hinner inte med allt som borde göras, en del saker blir inte så bra som jag vet att de borde bli, jag har inte alltid tillgång till det material jag skulle behöva. Sådant får man säker höra, men det säger väl 90% av alla pedagoger. När det gäller egna tillkortakommande, som ju alla har sin del av (mig inkluderad), är man nog vanligen försiktigare. Kanske vet man inte om dem eftersom, som Morrica säger, det är svårt att utvärdera sig själv eller så vet man om dem och bedömer det olämpligt att slänga dem i knäet på den som sätter ens lön. Dessutom kan man ju erfarenhet av att det ändå inte kommer erbjudas någon rejäl backning för att utveckla den eventuella bristen.
Jag är övertygad om att guldkornet i Samarbete gäller på alla nivåer. Politiker med förvaltning, förvaltning med rektorer, rektorer med pedagoger, pedagoger med elever och, såklart, vuxna i allmänhet med barn och ungdomar.
”If school discipline is broken, the mission is to fix it. And in this highly readable, practical, realistic, positive book — based on his work with thousands of challenging kids and their teachers, parents, and schools — Dr. Greene describes how”
Citatet är taget från http://www.lostatschool.org/ som uteslutande handlar om skolsituationen för många ”stökiga” och ”omotiverade” elever och hur den naturligtvis påverkar hela situationen för alla inblandade. Fokus är extrem-fallen som är så knepiga att relativt kaos uppstår, men modellen gäller i alla lägen. Det finns gott om forskningsreferenser för den akademiskt nyfikne.
Ska man pressa in dem som inte vill utvecklas själv utan förespråkar förflyttning av elever. I viss mån ja, om man ser en chans till attityförbättring. Det kan ju handla om rädsla för att inte kunna. Om det är mer av en grundinställning till sitt uppdrag ska man nog inte kasta pengarna i sjön. Då får man sätta vederbörande i ”liten grupp” istället, där h*n kan få undervisa självgående elever utan behov av en trygg vuxen. Där kan man uteslutande ägna sig åt ämnet och slippa ”flummet”.
Vem som är vem ska rektorn avgöra, med stöttning av ledning/support/konsult vid behov. Det förutsätter att rektorn vågar vara tydlig med att satsa på de som tar sitt uppdrag på allvar och är mogna nog att se sig som annat än fulländade. ”Tjurskallarna” är en ledningsfråga och det är ju märkligt om man inom skolans värld ska få bestämma fritt hur man vill jobba när det inte gäller någon annanstans i samhället!
– Hej, har ni något mot ryggont?
– Javisst, ta av dig strumporna.
– Va?
– Jag tror inte på värktabletter eller sjukgymnastik utan på zonterapi.
– Men det står ju Apotek på skylten.
– Jovisst, men här jobbar vi lite olika. Bernt därborta läser till exempel uppbyggliga bibelcitat och Jane frågar va fan folk gnäller för över lite värk.
Det här skulle kanske väcka lite frustration och klagomål. Likadant som om bilverkstaden lagade bilar med lite vadsomhelst som man tyckte passade bra eller om trädgårdsmästaren vattnade efter ett schema som han tyckte var bra och som plantorna fick rätta sig efter. Det skulle vissna och ruttna en del då, men det är klart, de växter som av en händelse mådde bra av just den behandlingen överlevde ju.
Återigen så hamnar man i att det fria valet av pedagogik är ett problem som gör att ”rätt” och ”mindre rätt”, och till och med ”fel”, knappast går att bedöma. Om man inte kan se och benämna ”fel” tillsammans, då blir det mycket svårt att prata ihop sig om förbättringsområden. Vad ska förbättras om inget är fel? Vi blir lämnade med eleven som bärare av ”rätt” och ”fel” för denna har inte mandat att argumentera emot. Visst kan eleven i vissa fall säga att ”skolan är tråkig” och ”läraren är taskig”, men det betyder ju i det vuxna örat inte annat än att eleven är ”trotsig” och ”omotiverad”. Att skolan faktiskt skulle vara tråkig och läraren faktisk är taskig, det går vi ju sällan vidare med. Summa summarum eleven blir ”fel” och skolan ”gör allt vi kan”.
En sak måste jag kommentera vidare och det gäller ”populäritetsgrad” och motståndet mot att bli bedömd av elever/föräldrar. Jag tror att den motviljan många gånger bottnar i ett felaktigt antagande om att man blir populär hos eleverna om man är slapp och inte ställer krav. Alltså den gamla myten om att eleverna egentligen bara vill äta glass och spela spel.
Det finns ett gäng undersökningar som dementerar detta kraftfullt. Holm et al. hittar i sin ex.uppstas ”Vad kännetecknar en bra lärare” det som andra funnit före dem, nämligen att ”bra lärare” ur ett elevperspektiv visar; engagemang, humor, rättvisa och god pedagogisk förmåga. De ser ”en dålig lärare” som ostrukturerad, oengagerad, svår att samarbeta med, känslig för kritik och dålig på pedagogik. Vi tjänar stort på att förutsätta att alla elever, givna rätt förutsättningar, är öppna för att lyssna och lära. Det stämmer ju på oss alla fram tills det att vi gått i skolan några år. Undantaget de som kanske lider av medfödda skador/brister eller kommer från en alarmerade destruktiv miljö (grav psykisk/fysisk misshandel eller neglekt), men de är en försvinnande liten grupp som tur är. Övriga blir ju av-intresserade av en miljö som inte förstår att på rätt sätt bygga vidare på den medfödda mänskliga egenskapen att i interaktion med omvärlden ständigt lära sig och förstå mer. Jag är säker på att du som flumskapspedagog med värme, engagemang, tilltro till eleven, envishet, humor, tydlighet och ett benhårt fokus på att locka med eleverna mot ökade kunskaper skulle få jättefina betyg av de allra flesta. Kollegan som rutinmässigt delar ut stenciler, släpper iväg tidigt och anammar en låt gå-mentalitet, som inte vill eller kan vara pedagogisk ledare, h*n kommer få sämre omdömen. Där hjälper inte glass eller ”fri lek”. Ingen vill ha det om man skrapar lite på ytan. Däremot ser många ut som om dom vill ha det, men då är utmaningen att våga analysera orsaken till detta märkliga beteende. Det finns inga belägg för att förklaringen skulle ligga i en medfödd olust att lära. I så fall borde eleven i fråga varken kunna stå upp eller prata ett språk, men det kan de ju. Man borde alltid ställa sig frågan hur det kan komma sig att en elev inte tycks kunna lära sig elementär algebra eller principerna gällande fotosyntesen, när de en gång lärt sig ett helt språk. Helt utan läroböcker och endast ett par år gamla. I sjuan kan de sedan inte skilja på verb och varmkorv. Är det inte märkligt? Då tänker jag alltid att det inte i första hand är inlärningssvårigheter vi ser utan en djupt rotad oförståelse inför nyttan med att kunna grammatik. En bristande upplevelse av att ”det här verkar bra/kul att kunna”. Om enda skälet man känner är att vuxna säger att man SKA lära sig detta, då håller det inte såvida man inte verkar i en auktoritär miljö där eleven kan tvingas fram. Inte ens hot om ”svårt att få jobb” och ”du kommer inte in på gymnasiet om 4 år”, tycks ha verkan. Varför har lusten att ta till sig och bemästra kunskaper och färdigheter slocknat hos så många ”omotiverade” elever. Där tror jag vi har en av de heliga gralerna för skolvärlden. Kan det vara så att skolan alltför ofta har brister inom de områden som eleverna själva tycker är viktiga?
GillaGilla
Fin Akademisk Tradition, det känns lite abstrakt, detta samtal. Jag får en stark känsla av att det egentligen inte alls är mig du svarar, även om det vid en flyktig blick ser ut så, utan att du istället tar avstamp i det jag skrivit för att gå vidare åt ditt eget håll. Den ‘flumskapspedagog’ du vänder dig till gissar jag är bloggskaparen, inte sant?
Jag vill ändå kommentera på din kommentar. Jag känner inte närmare till den myt du refererar till, den om glass och kakor eller hur det nu var och avstår därför från att kommentera den biten. Det jag hade i åtanke i min kommentar på Jannes kommentar om facket var snarare de rätt vanliga problemen med dels föräldrar och barns ibland rätt skiftande ambitionsnivåer, dels somliga föräldrars ovilja att se sitt barn som den det är, inte som den föräldrarna önskat vara i den åldern. För att återknyta till Jannes inlägg så är det inte helt ovanligt att föräldrar, särskilt de lite äldre föräldrar som blivit allt vanligare med åren, gärna ser den sorts lärare som de känner igen från sin egen skolgång, medan barnen föredrar och lär sig mer av pedagoger med modernare pedagogik och emellanåt inte alls kommer överens med den lärare föräldrarna uppskattar.
GillaGilla
Sorry M, jag ber om överseende för att min adhd kombinerad med överengagemang gör att det blir spretigt ibland. Jag skriver inte till dig eller någon annan som person. Jag känner ju ingen här så det blir ju bara ett intressant bollande av, ibland slarvigt formulerade, idéer. Jag vet ju inte heller vad som är ”sant” eller ”falskt” i det jag skriver. Den bedömningen är, som den skarpsynte Nietszche menade, mest en vanesak eftersom det oftast finns goda argument såväl för som emot. Vi får inte heller glömma att de faktiska ”orden” i kommunikation utgör ca 10-20% av det som kommuniceras. På detta forum är vi vingklippta och då flyger den ursprungliga tanken och meningen ibland vilse.
Nåväl, ”myten” stöter jag på då och då i min vardag och jag har själv hävdat den ibland. Vanligen då ett förminskande av barns inneboende drivkrafter kunnat dölja min egen klumpighet. Jag har då hävt ur mig stolligheter som ”det spelar ingen roll vad man gör för X vill ändå inte lära sig/göra det här”. Ordet ”man” är fiffigt för det antyder att ingen annan heller kan lyckas, ”jag” får sämre effekt om mitt syfte är som ovan. ”Myt” kanske va att ta i, men jag hör det ganska ofta och (fel-)tolkade det du skrev som en variant av detta. Din kommentar är bra för den gör tydligt att det, som alltid, finns fler aspekter att väga in. Föräldrars förväntningar är ju en, och där är ”beställarkompetensen” varierande. Låt mig dock gissa följande; om din insats med eleven/eleverna leder till det faktiska resultatet att såväl mående som kunnande blir gott, då är väl risken liten att föräldern skulle bedöma dig som dålig även om man tänker sig att en lärare egentligen borde jobba på annat sätt? Kritiken kommer väl oftast när en elev ”spårar” eller börjar sacka efter? Är du trygg i ett arbetssätt som du vet är ganska optimalt, då blir ju den andelen elever ganska liten. Jag tänker också att en ”betygssättning” av elever/föräldrar måste analyseras tillsammans med rektor. Där kan man diskutera varför betygen ligger där dom ligger, ex. dessa två föräldrar ogillar att jag alls är tydlig mot eleverna vad gäller regler för samspel i gruppen eller de här tre tycker att veckobreven är en störande signal om att föräldrarna gör för lite. Om du gör ”rätt” och din rektor vet, och uppmuntrar, det du gör, då ska ju bedömningen av din kompetens inte avgöras av några missnöjda föräldrar som förespråkar ett föhållningssätt som går på tvärs med skolans. Det vore ju absurt.
GillaGilla
Det är alltid välkommet med nya deltagare till det här grupparbetet, som bloggens undertitel benämner det. Du är förstås inte ensam om att uttrycka dig slarvigt/otydligt i stundens hetta, och då är det ju bra att möjligheten att rätta sig själv finns här, liksom möjligheten att fråga ”har jag uppfattat dig rätt”.
Dynamiken mellan å ena sidan min/vår strävan att definiera flumpedagogiken och flumskapandet, samt å andra sidan vetskapen om att det närmaste vi kan komma det är att bollandet sker med bollar i samma färg, är spännande och det som håller diskussionen vid liv.
Jag vill tro att våra läsare följer diskussionerna med stort intresse och att de tilltalas av vår tydliga vilja att just diskutera, framför att debattera eller bara envist hävda vår ståndpunkt.
Därför vill jag tacka alla som deltar i diskussionerna. Utan er och ert föredömliga sätt att bolla idéer och tankar mellan er (oss), hade det här inte varit mycket att hänga i en julgran. Mina inlägg är nämligen bara toppen på isberget.
GillaGilla
Om jag följt diskussionen på ”rätt” sätt, har vi flyttat oss lite från grundfrågan om skolans svårigheter (och ovilja) att hjälpa ”lärare i behov av särskilt stöd” på rätt sätt.
Jag ser i stället frågor om hur vi kan synliggöra dessa individer.
FAT nämner t.ex. medarbetarsamtalet som en bromskloss, då det till sin form ser ut som ett gyllene tillfälle att synliggöra individuella behov, men som i praktiken är helt meningslöst ur den aspekten.
Morrica lyfter in föräldraperspektivet – att olika lärartyper uppskattas olika, beroende på vems perspektiv man tar. Självklart kan inte den typen av påtryckningar påverka skolans pedagogiska arbetssätt, men det visar på ett dilemma när det handlar om att ta fram en bild av kollegiets styrkor och brister om man inte själv (som rektorn vid medarbetarsamtalet) har möjlighet att anlägga ett förstahandsperspektiv.
Sedan börjar jag fundera på enhetstanken. Christer Stensmos bok Ledarstilar i klassrummet som jag läste i slutet av min utbildning utgår ju från att de här olikheterna är nödvändiga för att lyfta fram den individuelle lärarens pedagogiska förmåga på bästa sätt, samtidigt som det förstås också förväntas av eleven att h*n hittar sin optimala ”lärstil”. Båda perspektiven är rimliga, men svårigheten uppstår (som alltid) i mötet.
Går det kombinera olika ledarstilar med en enhetlig pedagogisk tanke? Alltså att lärarna leder på olika sätt, men ändå drar åt samma håll? Eller hänger de här delarna ihop för mycket?
Apoteksexemplet kunde t.ex. i ett utforskande av den tanken resultera i att de tre expediterna rekommenderar olika typer av värkmedicin (tabletter, gel o.s.v…). Olika preferenser inom samma linje.
GillaGilla
Givetvis går det, men det kräver sannolikt tydligt ledarskap från rektor och skolledning.
GillaGilla
Om man lyckas har vi hamnat i den bästa av världar. Jag är helt med på att detta är en bra riktning att gå i. Att tvinga på folk det ena eller andra är dömt att misslyckas i längden, men skapar garanterat öppna eller dolda konflikter och obstruktion i olika former.
Den vardag jag ofta möter behöver ”fixas” på en väsentligt mer basal nivå. Är elever hopplösa eller inte? Spelar det någon roll vad jag gör eller inte? Ska spec.ped. vara den enda som jobbar med anpassat material eller inte? Ger en utredning mer resurser eller inte? Sak jag ljuga för föräldrarna om vad som händer? Ska jag prata med tysta-Marie eller ringa BUP eller mamman eller fråga kuratorn eller ta upp Marie på evt eller hoppas att det går över? Ska jag gå förbi killarna som ropar Hora i korridoren eller stanna upp och prata med dem osv.
På den här nivån av problem är den, i och för sig mycket viktiga, frågan om elevers/pedagogers optimala lär- och inlärningsstilar mindre intressant. Det blir som att välja inredning till ett hus byggt på lera. Det är inte fel eller oviktigt med möbler, men annat känns mer angeläget. Vi kan ta IKEA-trippen när grunden ligger fast. Annars kommer vi ändå vandra som osaliga andar bland bokhyllorna och inte tänka på annat än lervälling.
GillaGilla
Är vi för bra på att hålla varandra om ryggen?
Jag förstår ju frågan och jag vet vad som borde vara svaret (att vi inte vågar/vill lyfta de ”problem” vi har när det gäller ”dåliga” lärare i vår omgivning) men jag vill ändå svara tvärtom:
Vi är på tok för dåliga på att hålla varandra om ryggen!
Om vi var bättre på att samarbeta, bjuda in varandra till varandras klassrum, bjuda in utomstående ”ämnesexperter” till våra klassrum eller byta elever med varandra skulle många ”dåliga lärare” växa, utvecklas och bli ”bättre”. Om vi hade en tradition av att dela med oss av både goda och dåliga exempel på metoder och lektioner och om vi hade TID och möjlighet att sitta ner och reflektera över olika pedagogiska aspekter och tillsammans komma fram till nya utvecklingsmöjligheter för våra gemensamma elever, då skulle de ”dåliga lärarna” medvetet eller omedvetet peppas till att bli ”bättre” och det skulle gynna oss alla men framförallt skulle det gynna eleverna.
GillaGilla
Jag tycker det är underbart att du vänder på perspektivet och ställer hela frågan på ända! Ditt alternativ andas positivt tänkande och öppenhet – och det skulle nog kunna hjälpa många ”dåliga” lärare en bra bit på väg mot att bli ”bättre”, bara genom att visa dem den ”goda” pedagogiken.
(Jag vet att det blev många citationstecken nu. Det beror på en viss olustkänsla inför att vi i den här diskussionen talar mycket om att sitta fast i dåliga arbetssätt ändå benämner det lite slarvigt som ”dåliga lärare”. Det är ju inte det vi menar.)
GillaGilla
Precis samma anledning hade jag till att välja att sätta citationstecken runt ”dåliga” lärare.
GillaGilla