Lärarens ansvar och kompetens

En trend – om man kan kalla den det – har upstått bland några av de skolbloggar jag följer. Den lägger fokus på lärarens ansvar för elevernas resultat framför andra förklaringar, som resurser eller struktur.

Läraren är en viktig aspekt av skolan och skolans problem. H*n är den som leder undervisningen och den länk som skall förena eleven och kunskapen. Om en elev lämnar skolan utan godkända betyg är det ett bevis på att läraren/-arna misslyckats med sitt uppdrag. Likaså ger de nationella proven fingervisningar om hur väl läraren/-arna sköter sitt jobb, beroende på i hur hög grad eleverna klarar de här testerna.

Men som lärare är jag känslig för kritik. Inte minst har det visat sig i mina reaktioner på olika inlägg om lärarens ansvar, vare sig jag hoppat in i diskussionerna eller bara följt dem på avstånd. Jag vill gärna framhäva de andra aspekterna och hävdar ofta med en dåres envishet vikten av en fungerande grundstruktur för att kunna göra mitt jobb. Det blir nästan som att jag försöker vifta bort kritiken som handlade det om en irriterande insekt framför ansiktet, men jag framhärdar: Ingen lärare är bättre än de verktyg h*n har att tillgå.

En jämförelse kunde vara läkaren som måste operera med flintaverktyg från stenåldern, eller kocken som bara har slöa knivar i sitt kök. Kan dessa verkligen hållas ansvariga för de skador deras undermåliga verktyg orsakar?

Njäe, förutom att det vore omdömeslöst av läkaren, skulle man inte kunna kalla honom inkompetent, eftersom han säkerligen både vet hur man genomför den aktuella sortens operation och kan det – med rätt instrument i händerna.

Man får göra sitt bästa med det man har. Det gör jag alltid och det var också det mantra som min rektor överförde till mig när barngruppen för förtioelfte gången blivit ett barn större, och när personalgruppen för förtiotolfte skars ner ytterligare. När barnen blev för många att lämna förskolans gård med på egen hand, när planeringstiden försvann helt från schemat och våra lagstadgade raster inte längre gick att ta ut, eftersom vi behövdes i barngruppen. När blöjorna byttes enligt löpandebandprincipen istället för vid behov och när vi inte längre kunde samla hela barngruppen eftersom de var för många och vi för få. Och så vidare…

Vi gjorde vårt bästa med det vi hade, men inte sjutton är det synonymt med att vi uppnådde ett bra resultat. Det gör t.o.m. ont att som lärare göra sitt bästa och samtidigt vara medveten om att ”jag skulle kunna göra så mycket bättre, om jag bara gavs möjligheten”.

Det finns en balans mellan lärarens kompetens och de strukturella förutsättningar h*n ges. Var eller hur den balansen ser ut är oklart, men den finns där. Och kan inte kompenseras bort med fortbildning allena. Eller genom att pumpa in resurser tills klassrummet är proppat.

Jag skulle vilja ringa in den här balansen. Så jag lättare vet i vilken hörna jag skall ställa mig nästa gång min kompetens ifrågasätts.

Annonser

Om Jan Kjellin
Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

30 Responses to Lärarens ansvar och kompetens

  1. Lisa says:

    Hejsan!
    Jag tror på din tanke om lärarens verktyg. De utgörs naturligtvis bland annat av min utbildning, min erfarenhet och min personlighet (särskilt det sistnämnda är väl anledningen till att det kan vara svårt för lärare att ta kritik ibland) – men lika naturligt är detta inte hela sanningen.

    Andra verktyg som påverkar är exempelvis den tid jag har till förfogande för varje enskild elev/varje enskilt barn, rektorns på vad som är viktigt samt dennes lust att göra något åt det, de personella resurser som finns tillgängliga vad gäller andra specialkompetenser (kuratorer, modersmålslärare, speciallärare etc), , lokaltillgång (grupprum etc) samt vilket materiellt stöd som finns i form av läromedel och hjälpmedel. För att nämna några.

    En anledning till att jag som lärare kan bli så ledsen på kritik är väl just att jag inte upplever den som rättvis. För lärare kan göra skillnad – stor skillnad – huvudsakligen om vi får rimliga möjligheter till det.

    Gilla

  2. Morrica says:

    Är det inte lika omdömeslöst av förskolläraren att godta en situation där blöjor byts på löpande band och det inte finns utrymme för någon form av pedagogisk verksamhet på grund av politikers ekonomiska prioriteringar som det är av en kirurg att godta att arbeta med flintastenar som instrument?

    I en akut nödsituation tar man vad man har, men det är inte akuta nödsituationer vi pratar om här, är det?

    Min poäng är inte att de förskollärare som år efter år kämpat vidare med att välmenande och omtänksamt försöka skydda barnen från konsekvenserna av vansinniga ekonomiska prioriteringar är omdömeslösa, utan att pedagogerna, liksom föräldrarna och allmänheten, är grodor i kokande vatten. Vet du hur man kokar en groda? Om man släpper ner den i kokande vatten hoppar den genast ur och flyr, men om man sätter den i rumstempererat vatten och sakta höjer temperaturen sitter den kvar tills det är för sent. Ni hade inte funnit er i situationen om den gått direkt från fungerande till fullständigt vansinnig, men ni fann er i den när det togs i fyrtiotolv steg.

    ”Det finns en balans mellan lärarens kompetens och de strukturella förutsättningar h*n ges. Var eller hur den balansen ser ut är oklart, men den finns där” Du vet det, jag vet det, de allra flesta pedagoger i landet vet det. Ska vi vara ärliga tror jag vi vet rätt bra hur den balansen ser ut också, om vi har tid att sätta oss ner och prata om saken.

    Men alla politiker vet det inte. För många av dem är skolan En Stor Utgiftspost och bör kunna Rationaliseras och Slimmas och Effektiviseras. De känner inte till hur lärande går till, förstår inte skillnaden på att bli undervisad i en grupp på trettiofem elever och att bli undervisad i en grupp på femton elever, inser inte hur stor skillnad välstädade, hela, fräsha toaletter med låsbar dörr i tillräckligt antal gör, är inte medvetna om hur oerhört viktig den arbetstid som kallas planeringstid är för att en lärare skall kunna göra ett bra jobb.

    Vi måste börja sätta ord på detta som vi vet, vi måste förklara och förklara igen det vi vet, vi måste lätta på förlåten och visa vad som sker bakom kulisserna, motivera varför vi måste få utrymme att agera och vilken skillnad nedskärningar gör.

    Vi måste hoppa ut ur grytan innan vattnet börjar koka.

    Gilla

    • Janne says:

      Din liknelse med grodan i grytan är skrämmande lik min verklighet mellan 2006 och fram till i somras! Vi gav efter en millimeter i taget tills vi plötsligt ramlat över pottkanten och då var det redan försent att göra något. Och med det i gott minne att det trots allt var vi själva som varit korkade nog att försätta oss i den här sitsen, genom att gå med på förändringarna. Men förhoppningsvis har jag lärt mig något av den här upplevelsen och kommer att återvända till jobbet som lite besvärligare än tidigare. 😉

      Men det är svårt att hoppa ur grytan, främst i tid förstås, men också att hoppa ur den överlag. Jag själv skrev debattartiklar och insändare i lokalpressen och hade nära kontakt med föräldragrupper tills jag passerade en gräns och fick en varning för ”bristande lojalitet” eller vad de kallade det (jag hade då mailat ut en protestlista om besparingarna till kommunens alla förskolor via jobbmailen). Den varningen – oavsett om den var befogad eller inte – skrämde mig tillräckligt för att lägga band på mig resten av läsåret.

      Så även om jag förstår att det hör till den raljerande tonen och inte är riktat direkt till mig eller menat bokstavligt, så känns det olustigt när du kallar det omdömeslöst att godta den situation jag befann mig i förra läsåret. För egentligen handlar det ju om att inte kunna ta sig ur grytan, även om man verkligen försöker…

      I övrigt tackar jag för en lång och innehållsrik kommentar! 🙂

      Gilla

      • Morrica says:

        Det är klart det känns olustigt, det är olustigt att tvingas godta en sån situation. Och ännu olustigare blir det när någon liten otäck gryteldare kryddar med varningar om bristande lojalitet.

        Men innan du sorterar in mig i de hopplösa cynikernas skara, läs igen vad jag skrev: ”Min poäng är inte att de förskollärare som år efter år kämpat vidare med att välmenande och omtänksamt försöka skydda barnen från konsekvenserna av vansinniga ekonomiska prioriteringar är omdömeslösa, utan att pedagogerna, liksom föräldrarna och allmänheten, är grodor i kokande vatten”

        Visst är det omdömeslöst att bedriva en verksamhet där personalen inte hinner ta rast, där ungarna tas om hand på löpande band och så därtill ha mage att kalla det barnomsorg. Men det är inte grodan i vattnet som får epitetet, det är den som eldar under grytan. Och vilka de är behöver vi kanske inte skriva ut ännu en gång?

        Men du, du skriver ”Och med det i gott minne att det trots allt var vi själva som varit korkade nog att försätta oss i den här sitsen, genom att gå med på förändringarna” och jag undrar om du inte tar på dig skulden för något du inte kunde göra något åt? Ärligt talat, hade ni verkligen vetorätt?

        Gilla

        • Janne says:

          (Den här kommentaren strulade, så jag råkade skriva två versioner av den. Nu har jag försökt kombinera dem…)

          För det mesta saknas vetorätten, vilket är vad som gör mig så förbannad varje gång jag tänker på det. Det handlar ju nästan alltid om beslut som redan tagits, men som presenteras som om det är vi som fattar dem där och då. Eller så ställs vi inför orimliga valsituationer av typen ”antingen tar vi ett barn för mycket, eller så måste någon av oss gå ner i tid”.

          Men samtidigt tänker jag att vetorätt eller inte, så har jag samtidigt ett ansvar genetemot mig själv, mina kollegor och inte minst barnen, att i den mån det är möjligt motsätta mig att kontraproduktiva beslut genomförs. Och ur den aspekten var det faktiskt korkat av mig att resignera inför de här besluten och ge dem mitt – om än motvilliga – godkännande.

          Gilla

          • Morrica says:

            Det är bra, att gå igång på orättvisor är sunt.

            Det uppstår rätt vidriga situationer runt om i landet när okunniga kommunalpolitiker med för mycket makt och för lite insikt i de långsiktiga konsekvenserna av de beslut de fattar får för sig att de är bättre skickade att avgöra hur barns förskola och skola bör organiseras än pedagogerna som tvingas hantera en verklighet i kaos.

            Vad sägs om en liten tankelek så här på kvällskvisten? Tänk om personalen, ställd inför dilemmat du nyss presenterade med ett barn till eller nedskärningar i personalgruppen, helt enkelt sagt ‘nej, det går vi inte med på’. Vad tror du konsekvenserna blivit?

            Gilla

            • Janne says:

              Jag tror tyvärr de hade fått se sig överkörda, om de inte backats upp av aktiva och engagerade föräldrar som vet att utnyttja lokala media för att skapa opinion.

              Gilla

              • Morrica says:

                Eftersom vi leker, och detta inte är något någon förväntas prova i verkligheten – vad tror du skulle hänt om de i det läget satt tyngd bakom sina ord, kopplat in facket och gått i strejk?

                Gilla

                • Janne says:

                  Min fria association till det blir ett ”tänk om”:

                  Tänk om man hade ett fack som var berett att gå till strid i fler frågor än de strikt arbetsrättsliga! Jag får intrycket (jag är visst fortfarande på negativt humör) att mitt Lärarförbund helst vänder ryggen till, bara vi får ut våra raster…

                  Tänk om verksamhetens kvalitet kunde vara en fackligt stridbar fråga och strejk ändå vore ett alternativ, om än en sista utväg. Då kanske den här grodkokningen inte skulle vara så allmänt förekommande som jag tror den är idag…

                  Hoppas fler vill vara med och leka. Det är en konstruktiv lek vi försöker åstadkomma och jag kommer straz att vara datorlös i ca fyra dagar….

                  Gilla

  3. Lilla O says:

    Jag började svara på ditt inägg i min blogg, men som vanligt drog inlägget iväg åt ett helt annat håll…
    http://lillaosblogg.wordpress.com/2009/10/26/vad-ar-egentligen-problemet/

    Gilla

  4. Plura says:

    Värdefull tråd. Både ditt inlägg Janne och Morricas expos.

    Vad jag tänker direkt på är bristande kvalitet i verksamheten. Och då menar jag inte kompetensen utan det Morrica säger om grodan. För det är just det ledarna för verksamheten håller på med inte beskparing utan resursslöeri. Varje gång ett felbeslut görs innebär det stora kostnader och tappad energi för att rätta till felet. Kvalitet är att göra rätt från början.

    Låt de ansvariga politikerna observationer. Att se hur ni gör och analysera förlopp och andra saker i det pedagogiska arbetet. På Toyota pratar man om att själv gå och se med egna ögon för att verkligen förstå situationen. Det heter på Japanska genchi genbutsu.

    Så hoppa ur grytan och ta politkerna vid hand och ställ dem i en cirkel i barnguppen, klassrummet eller vart ni vill och låt den stå där och se en hel dag utan att tala om för dem vad de ska se.

    De kommer säkert hem med ett öronsus och totalt tomhet i huvudet. Efter en natts sömn kanske en och annan insikt börja spria att det inte går att använda den norska uppfinningen ”osthyveln” . Det skapar bara ineffektivitet i det pedagogiska arbetet.

    Gilla

    • Janne says:

      Stort tack för att du benämner det som resursslöseri! Jag har tänkt i de banorna, men aldrig lyckats sätta ord på det. (Det skall finnas en beräkning på kostnaden för en misslyckad skolgång i – var det Lärarnas Tidning, tro? Hittar man den är det intressant läsning, om än spekulativ.)

      Med risk för att viga min måndagkväll åt gnetiga ”det funkar aldrig”-visioner, ville jag bara säga att det där med politikerna testades på en annan av kommunens förskolor som befann sig i samma situation som vi gjorde. Tror det var representanter från Skolnämnden som pallrade sig dit. Personalen slet som de sjudande grodor de var och när dagen var slut och politikerna skulle åka hem, var den enda reaktionen från deras sida några kommentarer om ”vilket fantastiskt jobb ni gör!” och en klapp på axeln.

      Man resignerar ganska snabbt inför den typen av ”support”…

      Gilla

      • Morrica says:

        Inte för att vara sån, men hur hade det sett ut för politikerna om personalen struntat i att slita som galningar den dagen? Jag får intrycket av att man gav politiker, som ofta traskar omkring med tämligen ljusblå glasögon på sig, ett intryck av att ‘jo men titta, det fungerar ju visst, då finns ju ingen anledning att ta klagomålen på allvar’ Tror du inte det haft bättre effekt om personalen bitit ihop och denna enda dag tagit sina lagstadgade raster och kanske t ex retat opp lämpliga ungar lite vid matsituationen för att understryka att det inte alls fungerade?

        Politiker är tjockhudade och har förmågan att se saker som de vill att de ska se ut genom sina blå glas, ibland måste man vara pedagogiskt övertydlig mot dem för att de ska se det uppenbara.

        Gilla

        • Janne says:

          Kan bara instämma.

          Driften att vara och visa sig duktig är dock stark. Särskilt hos de kvinnliga förskollärare och barnskötare i åldern 50+ som dominerar mitt yrke. Kanske är den många gånger för stark?

          Jag måste dessutom balansera mellan att å ena sidan arbeta rimligt hårt och att samtidigt vara med och dela på arbetsbördan.

          Vi står och faller som ett arbetslag. På gott och ont.

          Gilla

          • Morrica says:

            Jo, dessa duktiga Annikor ställer till det på många sätt, för sig själva och för andra, på både kort och lång sikt. De menar väl men konsekvenserna av deras duktighet blir inte alltid så bra.

            Kanske måste man förbereda dagen väl, och förklara noga för de omtänksamma äldre damerna varför de måste göra våld på sin eget behov av att vara duktiga inför överheten, att det är för barnens skull?

            Gilla

      • Plura says:

        Då har nog inte politikerna förstått kraften i ”att se” som jag skrev.

        Skicka boken ”The Toyota Way” till dem som studiematerial och be dem åtekomma när de förstått kraften i att se……

        PS.Boken finns på svenska utgiven av Liber.DS

        Gilla

  5. Lilla O says:

    Grodan ja, det är en talande bild. Vi startade en ny verksamhet förra läsåret och har inte hört någonting från våra högre chefer sedan vi fick uppdraget i slutet av maj 2008. I december skrev vi på eget initiativ en rapport som berättade om vårt första år och skickade den till berörda politiker. Ännu har vi inte hört någonting. Intresset är inte direkt översvallande och jag tror inte att vi är ensamma om att känna så. Nästa steg är kanske som du skriver Plura att springa ner till kommunhuset och dra med dem till klassrummet!

    Gilla

    • Plura says:

      Bra, prova det, försök bara inte stå på tåspettsarna. Jobba på som vanligt med allt som kan strula, haka upp sig eller gå bra. Alltså en helt vanlig dag.

      Det är först då man kan se om det går bra eller dåligt. Och det svåraste av allt, politikerna ska stå och hålla mun hela dagen i sin cirkel och bara se….

      Dagen därpå kanske man kan börja prata om förbättringar som leder framåt.

      Gilla

      • Morrica says:

        Det är viktigt det du säger, Plura. Politikerna kommer inte för att se hur otroligt duktiga och tappra personalen är, utan för att se att verksamheten går på knäna.

        Gilla

  6. Det finns få yrkesgrupper som inte ropar efter fler resurser till sin verksamhet. Lärarkåren har samma problem som andra yrkesgrupper: Vi vill ha mer, men är dåliga på att visa på vilka problem som uppstår när resurserna brister och vi är oense om vilka resurser det behövs mer av.

    Jag tror att vi, för att kunna hitta balansen mellan resurs och kompetens, först måste reda ut vilka resurser som behövs och vilken kompetens. Jag är inte 100 på att vi har samma idé om var det brister.

    Själv tror jag att det finns en resurs som har en intim koppling till kompetens: lön. Lärarnas låga lön sänker statusen på yrket vilket gör att få vill utbilda sig, detta leder till att det är liten konkurens om utbildningsplatserna och senare skolorna. Man får lov att tacka och ta emot för de utbildade lärare som kommer ut, vare sig de är bra eller inte. Med högre lön kommer fler vilja plugga till lärare och vi kommer kunna sålla ut de som inte håller måttet.

    Gilla

    • Morrica says:

      Kristoffer, du lyfter fram en oerhört viktig aspekt: lärar och övrig pedagogisk personal ”är dåliga på att visa på vilka problem som uppstår när resurserna brister och vi är oense om vilka resurser det behövs mer av” och detta leder till att vi rätt som det är framstår som om vi snarare talar i egen sak.

      Vi är lärare. Vår uppgift är, bland annat, att lära våre elever kommunicera. Hur vore det om vi själva började praktisera det vi predikar, skärper till vår kommunikation och slutar mumla i skägget.

      Vilka resurser behövs? Varför behövs dessa? Vilka, både på kort och på lång sikt, blir konsekvenserna av att dessa resurser brister?

      Gilla

  7. Jag tror att det ligger oss i fatet att det bara höjd röster om resurser i form av mer pengar till skolan. Jag tror att det gör att man tas på allvar. Pengar måste ju tas någonstans ifrån och ska vi kräva mer av den varan måste vi ju visa att vi kan förvalta dem väl och ta ansvar för den ökade samhällskostnad vi tycker oss förtjäna.

    Gilla

    • Resursdiskussionen blir ofta väldigt kvantitativ: Man tittar bara på mängden vi får, och vill ha mer. Men man funderar lite över vilken kvalitet man får ut för de pengar man pumpar in.

      Med risk för att göra mig ovän med folk här: Skolbibilotek är en helig ko, man kallar det hjärtat av skolan. Men jag har aldrig hört någon på allvar komma med ett riktigt bra argument för varför vi ska pumpa in en massa pengar i att ha ett bibliotek på skolan som är klart sämre än närmsta stadsbibliotek. Det är väldigt lite bang for the buck, men det skulle aldrig falla någon skoldebattör in att påpeka detta.

      Gilla

  8. Fin Akademisk Tradition says:

    Vad uppfriskande det är att komma hit. Själv tänkte jag lansera begreppet Flumskaps-skolan. Jag jobbar som skolpsykolog och har på så sätt ett inifrån/utifrån-perspektiv (samt 3 egna skolbarn som ger föräldraperspektiv). I detta forum drar tankarna åt rätt håll menar jag. Resursfrågan är avgjord sedan länge. Mer är inte alltid bättre. Mycket mer av dåligt är sämre. Lite mer av mycket bra kan bli mycket bättre. Lite mer av mycket dåligt kan bli mycket sämre o.s.v.
    Som noterats är det avgörande VAD som tillförs och, inte minst, VAD som tas bort. Ett groteskt stort problem och ett stort hinder för att komma någonstans är skolans vägran att differentiera annat än eleverna. Alla vet att det i gruppen pedagoger finns allt från oengagerade gnällspikar som tycker att ungarna stör verksamheten till brinnande kunskapsfyrar som älskar barn och bildning. Utåt sett erkänns detta aldrig. Inom skolan trycks de konflikter som uppstår ur detta förhållande ner. Goda pedagoger skrattar när jag frågar om de någonsin ställer undermåliga kollegor mot väggen och säger ”Du jobbar på ett sätt som raserar allt vi försöker göra”. Självklart gör man inte det. Man försöker kompensera andras inkompetens så gott det går och biter ihop. Kanske längtar man efter att rektorn skall ta ledningsansvar och sålla ut i leden. Man väntar oftast förgäves. Det är stor skillnad på de som inte kan och de som inte vill. De som inte kan göra ”rätt” ska utan prut sättas på kompetenshöjning. Här ska resurser läggas. Behöver man slipa sitt ledarskap eller sina kunskaper inom anpassade läromedel, då är det rektors förbannade skyldighet att erbjuda sådant. Behöver man tid att i arbetslaget reflektera över eleverna och hur man jobbar med dem, då ska tid för detta ges villkorslöst. Här ska resurser läggas. De som däremot inte vill jobba ”rätt” utan tycker att de kan det här med pedagogik fastän omgivningen ser något helt annat, de måste ju avpolleteras eller omplaceras bort från klassrummen. De sänker ju kvaliteten på verksamheten enormt. Inte bara i direkt felhantering av eleverna, utan också genom den destuktiva och kvävande attityd de sprider i kollegiet. Sen finns det som sagt alla varianter mellan dessa motpoler. Även en hel del som både vill och kan.
    Det blir svårt att komma till rätta med det här så länge skolan vägrar att anamma något som ”rätt” eller ”fel”. Om varje pedagog får agera efter eget huvud så blir kritik omöjlig. Istället för professionalism får vi godtycklighet. ”Visst, du kan tycka att det är fel att ryta till mot eleverna men jag vet att det behövs. Det är det enda som hjälper ser du”. Vad svarar man på det om man inte kan slänga en halvmeter forskning i bordet som klart visar att sagda metod är ineffektiv och i förlängningen destruktiv? Och vad säger man om repliken blir, ”Jomenvisst, men dom där förståsigpåarna är inte ute i verkligheten, och har ingen aning om vad det innebär att jobba praktiskt”. Om inte ens det förmenta pedagogiska ledarskapet kan precisera god kvalitet utifrån vetenskapliga rön, hur ska den enskilda pedagogen kunna göra det? Var och en efter eget huvud får råda och det, om något, bidrar till en skral verksamhet. I det perspektivet hjälper fler pedagoger som jobbar ”som man själv vill” inte mycket. Är det hål i tanken så är den bästa lösningen inte att öka mängden bensin som fylls. Saken är den att det kostar att laga hålet. Där behövs antagligen resurser.
    Det jag ser här på flumpe är en antydan till att några är villiga att säga ”Hallå, det är hål i tanken. Vi vill laga det. Ge oss möjlighet att täta till”. Det är hoppingivande. Jag vet inte hur många officiella möten jag suttit i där skolan konsekvent förnekat att det finns brister inom de egna leden. Om något erkännts ”dåligt” så handlar det alltid om bristande resurser. Alltid. Ingen lyfter problemet med att många av elevens lärare vill ha honom förflyttad, att de flesta inte har en aning om anpassat material finns eller hur det i så fall används, att några ser honom som ”svagbegåvad”, att man inte vet hur ett fungerande ledarskap ser ut och att man över sin döda kropp skulle erkänna detta. Man säger inte att dessa brister är en avgörande drivkraft bakom grundregeln att hålla sin klassrumsdörr stängd. Tänk om någon skulle se detta! Tänk om någon skulle kritisera det man såg?

    Gilla

    • Janne says:

      Hej, och välkommen hit!

      Jag gillar verkligen termen ”flumskaps-skola”. Att vi (flumpedagoger) vill förmedla flumskap till våra elever. Det är lite lagom provocerande och tvetydigt på det där spännande sättet. 😉

      Din kommentar är inspirerande – både för bloggens fortlevnad och för de frågor vi behandlar – och jag hoppas och tror att fler än jag kommer att besvara den, för den innehåller många intressanta diskussions-frön…

      Gilla

  9. Fin Akademisk Tradition says:

    Jamen det är ju så sorgligt att ”flum” kopplas ihop med ”slappt”. I min värld krävs det en inre trygghet och stabilitet för att våga möta eleverna face to face. Att prata med dem ”på riktigt” och diskutera/argumentera med nyfikenhet och respekt gör inte den som är osäker. Att göra det är inte att tappa ”kunskapsmålet”. Tvärtom är det att bädda för tätare relationer och i förlängningen ”ordning och reda”. Det är svårt att visa rutten attityd på lektionen mot den lärare som på rasten innan lagt handen på ens axel och frågat om ens lillasyster frisknat till från influensan. Det kallas förebyggande av god pedagogisk miljö om du frågar mig. Men då måste man känna till att lillasyster varit sjuk, och då måste man ha pratat med gossen innan och det på ett sätt som öppnat för honom att vara en smula personlig. Sån’t händer aldrig den som begränsar kommunikationen med eleverna till order om att hålla tyst eller frågor om huruvida läxorna är gjorda. Den läraren bygger inga goda relationer med eleverna och står därför utan det bästa verktyg som finns för att kunna utstråla äkta ledarskap. Man får istället famla sig fram med sanktioner, hot och höjd röst. Mindre effektiv 8 dar i veckan.
    Det ”flum” som inte funkar är då en osäker lärare försöker bygga relationer med eleverna på ett liknande sätt som i det goda exemplet, men där syftet är ett helt annat. Den osäkre agerar inte utifrån vetskapen om att genuint intresse för eleven ger grunden för ett fungerande ledarskap (och bättre kunskapsutveckling), utan ifrån rädslan för konflikt. Detta är dömt att leda till ett läge där några elever i en klass leder stora delar av gruppen i mobbning av läraren. Man vill inte tro att barn gör så, men vi har alla upplevt det. Inte för att de är ”onda” som vissa tycks vilja få det till, men de är instabila och går till attack mot en ledare som är svag. En rädd lärare som gömmer sig bakom ytlig auktoritet avslöjas också som svag, men där sker attacken genom mer av passiv aggressivitet. Alltmer ser vi dock ungdomar som utmanar även dessa ”hårdingar” eftersom de lärt sig att agan är avskaffad och att även den ”tuffe” läraren är maktlös. Det är dessa förespråkare av den gamla skolans diciplin som i sin förtvivlan över att ha blivit avväpnade nu står nakna i den strid det krig de själva skapat. Det är härifrån vi hör de mest nedsättande kommentarena om skitungar och soc-familjer och härifrån kommer kraven på väktare i skolan. En insatsstyrka som kan sopa till med den batong man själv inte har. Även den rädde ”mjukisen” som ville så väl men som blev uppäten av glåpord kan bli elak och cynisk. Här kan vi hitta gamla uvar som dragit sig tillbaks och stängt av helt. De kan rycka på axlarna åt vilka tragiska händelser som helst och de längtar efter pension. Mest av allt vill de vara ifred och slippa mer jobb. Är dessa onda människor då? Naturligtvis inte! Det är bara människor som av någon sorglig anledning inte fått hjälp med hantverket pedagogik och de bra metoder som finns till buds. Att det blivit så är nog mest en fråga om bristande ledarskap på nivån ovanför.
    Nä, sträck på er ni flumskapare som vet hur en optimal inlärningsmiljö skapas. Om ni håller kunskaperna i fokus och vässar er i relationsbyggandet, då kommer ni tillhöra elitskiktet bland pedagogerna. Då kan ni le i smyg när ”tuffare” kollegor fnyser åt ert ”daltande” med eleverna. Ni kan le inombords eftersom ni vet att ”daltandet” ger er ett ointagligt försprång och elever som både kommer på lektioner, gör läxor och presterar sitt bästa på proven. Fortsätt ”dalta” men gör det för helsike inte av rädsla, då blir ni mellanmål för de elever som såras mest av att inte någon vågar leda dem rätt. Några av dem klarar inte det, och securitas är fan i mig inte lösningen på det.

    Gilla

    • Janne says:

      Innan jag spricker av allt smicker du öser över oss vill jag bara passa på att lyfta fram en användbar term du använder: ”Förebyggande av god pedagogisk miljö”.

      Det känns lite som en (nödvändig?) formalisering av det flumpedagogiska arbetssättet. För oss må det vara en självklarhet att försöka se varje elev som en hel människa, med ett liv även utanför skolan. Men för de som inte ser det så, kan ditt exempel på ”förebyggande av god pedagogisk miljö” verka helt ovidkommande för verksamheten/uppdraget eller vad man kallar det.

      Att då förklara det genom att börja tala om ”Förebyggande…” ger en helt annan och tyngre dignitet åt det hela. Det är i alla fall mitt spontana intryck.

      Kanske finns det fler flumpedagogiska metoder att formalisera?

      Gilla

  10. Pingback: Förebyggande av god pedagogisk miljö « Flumpebloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: