Ekot av en nationell prövning

Skolverket utvärderar vårens historiska nationella provomgång i år tre och det uppmärksammas lite här och var. Dock får jag en bestämd känsla av att nästan alla gör en ansträngning för att läsa ut något mer ur rapporten, än bara de fakta – svart på vitt – som presenteras.

Två huvudspår stavas klass och kön, medan någon enstaka linje tittar närmre på inlärning och kunskap.

Klassaspekten handlar om den generella sanning vi alla redan känner till; att barn från studieovana miljöer överlag har det svårare att anamma kunskaper. I rapporten framgår det tydligt hur föräldrarnas utbildning påverkar elevens möjlighet att nå önskat resultat (på det nationella provet, bör tilläggas) och vi kan konstatera det uppenbara: Man tillhör sin samhällsklass även som tredjeklassare.

Jag kan inte tycka att det här är något att höja på ögonbrynen åt, mer än i betydelsen att ”nu har vi ytterligare bevis för det vi sagt hela tiden” och förhoppningsvis kan det här i ett längre perspektiv påverka resursfördelningen i form av t.ex. pengar, utbildad personal och strukturella förändringar som gör det möjligt att ytterligare kompensera för den här klyftan, som delar den statistiska elevgruppen ungefär på mitten (om man drar gränsen mellan föräldrar med gymnasial eller eftergymnasial utbildning). Att Maj Götefelt på Skolverket lite förvånat(?) konstaterar att ”tydligen finns de här skillnaderna helt från början,” tolkar jag välvilligt som en klantig fomulering.

Det andra huvudspåret, som handlar om kön, säger även det, vad vi alla mer eller mindre redan vet. Att det finns de facto skillnader mellan pojkar och flickor. I det här fallet visar det sig i språkdelen av testen, där flickorna dominerar. Men är det ett problem, eller skapar vi ett?

I DN spekulerar Maj Götefelt i om det kan ligga biologiska orsaker bakom de här skillnaderna, medan hon i SvD föreslår kompensatorisk undervisning för att hjälpa pojkarna att komma ikapp. Men varför? Pojkarna må vara 13 procentenheter sämre än flickorna på ”stavning och interpunktion genom skrivning av en berättande text” (Skolverkets rapport) och generellt sämre på hela språktesten, men…

…98% – jag upprepar: Nittioåtta procent – av eleverna uppnådde kravnivån på det här delprovet (jämfört med 93% i delprovet i matematik). Endast två statistiska procent drog ett kort språkstrå vid det här provtillfället och presterade sämre än tillåtet, och då ingår elever med utländsk bakgrund i det underlaget. (Dock inte elever med svenska som andraspråk.) Visst är det två procent för många, men är det skäl nog för att göra det till ett Problem? Kanske de hade en dålig dag?

Jag skrev att det förutom ovanstående huvudspår fanns de som tittade lite närmre på inlärnings- och kunskapsaspekten. Jag tänkte inte själv gå in på den biten just nu, men kan ju ställa en retorisk fråga ur just den aspekten istället:

När i en människas liv är det rimligt att börja tala om tillräckliga respektive otillräckliga baskunskaper?

Annonser

Om Jan Kjellin
Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

16 Responses to Ekot av en nationell prövning

  1. Morrica says:

    Du frågar ”När i en människas liv är det rimligt att börja tala om tillräckliga respektive otillräckliga baskunskaper?”

    Jag svarar: i samma ögonblick som de otillräckliga baskunskaperna blir ett hinder för människans utveckling eller står i vägen för något människan vill göra. Oavsett om människan i fråga är 9, 19 eller 90 år.

    Gilla

    • Janne says:

      Du förstod att frågan var indirekt riktad till dig, antar jag. 😉

      Plötsligt vet vi att alla fyra räknesätt inte nödvändigtvis introduceras under de första tre skolåren (förskoleklassen ej räknad). På min tid (i mitten av 80-talet) fick jag klara mig med addition och subtraktion tills någon gång efter att jag börjat i mellanstadiet, så det här förvånade mig inte nämnvärt. Din reaktion (på din blogg) fick mig dock att börja fundera på just det här med baskunskaperna.

      Varför behöver en nioåring behärska de fyra räknesätten? Hur avancerad matematik behöver nioåringen för att fortsätta utvecklas? Att dela en tjuga i fyra delar går att göra utan ”formell division”, med grundläggande mängdlära – något de flesta barn kommer i kontakt med redan i förskolan och utvecklar i förskoleklass. Detsamma gäller multiplikation, som inledningsvis bara är ett smidigare sätt att addera samma tal flera gånger (tre vaser á fem kronor). De flesta barn kan det här utan att de ”vet” det. Och lite den tanken är det jag får när jag läser rapporten. De här sju procenten som inte nådde kravnivån i mattedelen kanske misslyckades med att översätta uppgiften till ”rätt språk”?

      Jag vet att jag hade problem med samma sak i gymnasiet.

      Så egentligen min fråga borde ha handlat om det här: Vems är felet när eleven misslyckas på det nationella provet; eleven, läraren eller h*n som formulerar frågorna?

      P.S. Kastar in delar av mitt svar som en kommentar på din blogg. Så det inte känns som jag ”kapar” ditt inlägg… 🙂

      Gilla

      • Morrica says:

        Nej, jag förstod faktiskt inte det, vilken tur att jag svarade ändå =)

        Så synd att du inte tog med frågan också i din kommentar på min blogg, då hade jag svarat för länge sedan, men bättre sent än aldrig:

        Din fråga är felformulerad. Det är ingens ‘fel’ att eleven inte uppnått de mål h*n borde uppnått, och framförallt inte elevens. De som brustit i sitt ansvar är lärarna, både förskolläraren som haft ansvar för att lägga grunden, bland annat i form av den grundläggande mängdlära du skriver om, och grundskolläraren som haft ansvar för att eleven börjat få den formella kunskapen om de fyra räknesätten som eleven behöver för att kunna gå vidare med sin matematik.

        Ingen begär att eleven skall kunna multiplikationstabellerna som ett rinnande vatten eller kunna lösa ekvationer, även om det ibland låter så i diskussioner här och där på nätet. Ville bara ha det sagt också.

        Gilla

        • Janne says:

          Även om frågan förstås var och är retorisk, tänker jag mig att det är samma sak att det är någons ”fel” och att denne någon brustit i ett ansvar. Och frågan kvarstår ju ändå, i sin modifierade formulering om vem som bär ansvaret för att en elev inte lyckas besvara frågan på det nationella provet; eleven, läraren/-arna eller den som formulerat frågan?

          Jag själv menar att den matematiska och begreppsliga grunden finns där, men att det har en enorm betydelse – i alla fall på den nivå det aktuella provet hölls – hur frågorna formuleras. Både utifrån den generella uppfattningen att elever är väldgt måna om att besvara frågor på rätt sätt och att de inte behärskar den matematiska disciplinen såpass att de lyckas genomföra en avvägning mellan de vilket av de fyra räknesätten, varav två (addition och multiplikation) är närbesläktade, som bör användas. Även om de alltså behärskar räknesätten.

          Jag saxar ur rapporten: ”Delprov H, där förståelsen för de fyra räknesätten, inte räknandet, prövades, hade lägst andel elever som nådde kravnivån, 73 procent.

          Jag tolkar det som att eleverna inte hunnit bearbeta de kunskaper i räkning de uppenbarligen redan besitter. En process som förstås tar tid och kräver gjorda erfarenheter innan den omvandlats till den bildning som krävs för den typ av analytiska uppgifter som Delprov H innehöll.

          Gilla

          • Morrica says:

            Eftersom jag inte sett frågorna eller provet så kan jag inte gå in i den här diskussionen, hur intressant den än är =(

            Givetvis är det av betydande vikt hur frågorna formulerats, men det förminskar inte betydelsen av att lärare obekymrat sprätter med fingrarna, rycker på axlarna och säger att det är en världslig sak, pluttiflikationen kommer i fyran!

            Jag raljerar en aning, men det är tråkigt att se hur många barn som inte får hjälp av skolan med att lägga den bas de behöver för att kunna gå vidare med sin matematik, och det gäller i andra ämnen också. Jag, med mina vuxna elever, ser ekot av denna lättsamma inställning till baskunskaper i elevers osäkerhet. Det finns en tydlig åldersgräns som utgörs av kommunaliseringen. Elever födda på åttiotalet och senare, som gått i svenska kommunala grundskolor, har svårigheter av en magnitud som är sällsynt, om den ens finns, bland äldre elever, och bland elever som tillägnat sig baskunskaper i andra skolformer än den kommunala grundskolan. Problemen försvinner inte, och inte heller kommer det när de lär sig mera, de lär sig inte mera om de inte har någon bas att bygga på.

            Mitt statistiska underlag är ytterst begränsat, och mina slutsatser av uteslutande empirisk art, så jag pratar inte om alla kommunala skolor i landet, och jag pratar inte om alla elever, självklart inte! Det finns gott om duktiga elever med en solid bas att bygga vidare på, men det har uppkommit en ny problematik i och med kommunaliseringen och de direktiv som kom i och med den, det vore att göra eleverna en björntjänst att förneka detta.

            Och det är dumt.

            Gilla

            • Plura says:

              Morrica – intressant skrivning. Brukar aldrig bli bra när man har 290 småpåvendömen.

              Samtidigt är det intressant att läsa artikeln i SvD idag, om den engelska skolan. Cambridge Primary Review gjort en stor undersökning. En slutsats är att den engelska läroplanen fokuser huvudämnena matematik och engelska språket så pass att varje dag ägnar skolan tre timmar åt dessa två ämnen på bekostnad av andra viktig ämnen som naturvetenskap och drama.

              Artikeln hittar du här http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3702837.svd

              Som alltid gäller det att koppla balansen mellan barnet/elevens mognad och mängden kunskap. Frågan är om det ska vara som på min tid i den gamla pluggskolan med läromedelstyrd undervisning i tider av Internet?

              Gilla

              • Janne says:

                Spännande att undersökningen (som jag är säker på att Mats redan skrivit om på ”Tysta Tankar”, även om jag inte hittar inlägget just nu) uppmärksammas i svenska medier, inte minst den nu förda skolpolitiken söker flytta skolan i riktning mot just den typ av system som nu kritiseras av undersökningen. Hoppas någon tvingar fram en kommentar om detta av Jan Björklund.

                Gilla

            • Janne says:

              Jag har inte heller sett provet och frågorna, utan drar helt enkelt slutsatser som jag bedömer som rimliga, utifrån det som står i rapporten. (Om någon vet om/var man kan kika på det här provet, får man gärna tipsa oss!) Och raljera går bra, inte minst efter att man berättat att man gör det. 😉 Jag raljerar också, utifrån min ståndpunkt.

              Jag själv har inte sett eller upplevt den här kunskapsklyftan du talar om, så jag kan i min tur inte delta i den diskussionen. Men jag fördjupar mig gärna, om det går! En fråga som kanske kan knyta ihop våra två diskussioner vore i så fall vilka paralleller du drar mellan din bild av den ”kommunala kunskapsproblematiken” och reultaten på det nationella provet? Alltså om slutsatsen av dina erfarenheter bekräftas av provresultatet och i så fall hur?

              Gilla

              • Morrica says:

                Tyvärr så gör den ju det, slutsatsen bekräftas och ingen är ledsnare än jag över att se det.

                Elever som är kloka och insiktsfulla, intelligenta och begåvade på alla sätt saknar kunskaper om likhetstecknets betydelse, hur de olika räknesätten fungerar, de har ingen aning om att differens inte betyder ‘mindre än’ utan ‘skillnaden mellan’ och står därmed fullständigt hjälplösa inför de negativa talens mysterium, decimaltal blir oöverstigliga hinder eftersom det för den som aldrig fått lära sig hur det kommer sig att 7*8=56 inte automatiskt finns en koppling till att 70*8=560, för att inte tala om hur skumt det sedan blir att 0.7*0.8=0,56

                När man förhör sig om hur eleverna fått sina grunder i matte finner man ofta att de lärare de hade när de var yngre helt enkelt aldrig förklarade för dem hur det hela går till, utan som små elever var de var hänvisade till att traggla med matteböcker och miniräknare, utan att någonsin förstå vad i hela fridens dagar det var de höll på med. Hemma fanns ingen som kunde förklara, och matteläxorna renderade guldstjärnor för flest rätta svar, och retsamma kommentarer från andra barn om de ställde frågor.

                Och nu tycks provresultatet bekräfta att trenden håller i sig.

                Vi borde fråga oss varför, och i nästa andetag vad vi kan göra åt saken.

                Gilla

                • Janne says:

                  Det är sannerligen ingen rolig bild du målar upp!

                  Samtidigt, när jag läser vad Skolverket har att säga om saken, får jag intrycket att det inte verkar föreligga några större problem i själva ”räknandet”, medan der är de delprov som går ut på att på olika sätt beskriva sin matematiska förståelse som ger lägre resultat. För mig är det – som jag redan berört vid ett par tillfällen – delvis andra processer som berörs.

                  Man kan besitta kunskap utan att förstå den. Och formulerar jag mig så, känns det som att jag förstår lite bättre vad du menar.

                  Jag tror inte jag på allvar förstod poängen med andragradsekvationer förrän jag i semivuxen ålder gjorde någon slags uträkning som antagligen hade med sprit att göra och fick en sjukt intensiv AHA-upplevelse.

                  Jag har en kompis som var ”totalt okunnig” inom geografi och samhällskunskap tills hans rollspelsintresse gick överstyr och han började skapa sin egen rollspelsvärld. Då fick han sin AHA-upplevelse och insåg att han hade massor av kunskaper på dessa områden som han kunde använda sig av.

                  Kanske de elever du träffat också saknat de nödvändiga AHA-upplevelserna, som liksom syftar till att aktivera deras latenta kunskaper? Att förklaringarna gavs, men att de inte lyckades/hann bearbeta dem?

                  Gilla

                  • Morrica says:

                    Kanske.

                    Det är klart att det skulle kunna vara sammanträffande, som jag sa är mitt underlag långt ifrån tillräckligt för att vara statistiskt tillförlitligt. Men ändå, jag kan inte låta bli att fundera över hur det kan komma sig att just lärare i svenska kommunala skolor är så dåliga på att förmedla dessa AHA-upplevelser i just matte, när andra lärare från andra skolvardagar förefaller kunna göra det i möe högre grad. Det verkar finnas utrymme för utveckling här.

                    Och vet du, ärligt talat blir jag rätt bekymrad över hur många svenska kommunala lärare genast skyndar att försvara undervisningen och förklara att det är så bra så som det är; snarare än att fundera över om något skulle kunna ändras för att göra undervisningen ännu bättre.

                    Gilla

                    • Janne says:

                      Jag det inte om du menar mig, men jag vet att jag nog i viss mån tillhör den gruppen. Och istället för att bli långrandig här, ska jag ta det i ett separat inlägg. Vänta lite…

                      Gilla

  2. Jag har precis lämnat in en hemtenta så jag orkar inte skriva så mycket. Ville bara länka till en videointervju med Dyla Wiliam, en gigant inom bedömning. Han har väldigt många intressanta saker att säga.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: