Barn och elever – som att jämföra äpplen med päron?

För att barnen ska kunna ta till sig nya erfarenheter och utveckla nya kunskaper måste de vuxna i förskolan knyta an till barnens teorier och hypoteser och till deras förutsättningar, tidigare erfarenheter och intresse. Endast då upplever barnen verksamheten som meningsfull…

Ovanstående är saxat ur Skolverkets slutrapport Förslag till förtydliganden i läroplanen för förskolan och såvitt jag vet håller Jan Björklund fullständigt med om ovanstående. Han förstår behovet av att behålla förskolan som en plats där barnet upptäcker och utvecklar sin inneboende kraft att lära.

Därför är heller inte Skolverkets förslag särskilt dramatiska. Tvärtom är de på det stora hela taget en välkommen uppgradering av Läroplanen; lite tydligare ansvarsfördelning, omformulerade mål och ny struktur för att lättare kunna passa in de tillagda målen med det underliggande syftet att höja den pedagogoiska ambitionsnivån i förskolan.

Det är egentligen bara det där sista som sticker lite i mina ögon. Uppdragsformuleringen. Men jag är beredd att svälja stoltheten och mina invändningar mot principen ”allt kan bli bättre” till förmån för det sansade förslaget till förändring.

Och så låter jag mina tankar flyga fritt en liten stund och ser dem landa på citatet jag inledde med. Byter ut några ord, och vips! ser det ut såhär:

För att eleverna ska kunna ta till sig nya erfarenheter och utveckla nya kunskaper måste lärarna i skolan knyta an till elevernas teorier och hypoteser och till deras förutsättningar, tidigare erfarenheter och intresse. Endast då upplever eleverna verksamheten som meningsfull…

Och det är konstigt. För den där sommaren mellan mellan förskola och skola. De där tre månaderna innan ”barnet” blir en ”elev”. Förändrar de verkligen så mycket att ovanstående inte längre är giltigt?

Av retoriken att döma. Av politiken. Av de betygsliknande omdömena, ordningen och redan med mera får jag intrycket att Jan Björklund inte längre tror på barnets behov av att uppleva mening i det h*n gör. Eller på den vuxnes behov av att skapa ”professionellt personliga” relationer till varje elev. Elever behöver tydligen inte känna lust eller motivation – det räcker med (själv)disciplin. Men varför denna förändring i synsätt? Bara för att vi nu börjar tala om elever och lärare istället?

Jag menar att vi – oavsett om vi är lärare i förskola eller skola – behöver lära känna varje barn/elev såpass att vi kan använda vår pedagogiska fingertoppskänsla för att lura fram varenda litet korn av lärande ur barnet/eleven och hjälpa honom/henne att odla det till den bildning som är vårt gemensamma mål.

Eller har jag fel? Förändras lärandeprocessen verkligen så mycket mellan förskola och skola att det är motiverat att arbeta på så skilda sätt?

Advertisements

Om Janne
Flumpedagog och förskollärare. Bland annat...

10 Responses to Barn och elever – som att jämföra äpplen med päron?

  1. Jag tycker helt klart att ditt citat platsar in i läroplanen för grundskolan, och egentligen finns den redan där, bara lite träigare skrivet; t ex på s 12:

    Läraren skall
    • utgå från varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter
    och tänkande,
    • stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan,
    • organisera och genomföra arbetet så att eleven
    – utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras
    att använda och utveckla hela sin förmåga,
    – upplever att kunskap är meningsfull och att den egna
    kunskapsutvecklingen går framåt,

    Men jag håller med om att det är svårt att hitta de delarna av läroplanen i den aktuella retoriken!

    Gilla

  2. Plura says:

    Nja, vet inte om det är att jämföra äpplen eller päron…

    Däremot finns det en skillnad mellan Lpfö98 och Lpo94. I det ena fallet pratas om att ”Arbetslaget skall” och det andra att ”Läraren skall”.

    Jag skev i ett annat sammanhang följande: ”Målet för ”undervisningen” och ”utveckling och lärande” handlar om förflyttningar från en nivå till en annan. Som arbetslag i förskolan och lärare i grundskolan samt gymnasium ska de som utförare genomföra de direktiv som sägs i läroplanen för att nå målet”.

    ”alla på förskolan och skolan har ett utföraruppdrag. När det gäller normer och värden är det ganska självklart att alla som arbetar i skolan – vare sig man är lärare eller vaktmästare – skall medverka till att förebygga kränkningar mellan elever och mellan elever och personal. För att upprätthålla en nolltolerans på detta område krävs att alla i skolan har samma värdegrund för sin verksamhet. På andra områden i skolans vardag kan det vara svårare att engagera icke undervisande personal”.

    Samma gäller givitvis förskolan.

    Jag tror inte det finns en skillnad mellan de olika skolformerna, speciellt inte i värdegrunden och kränkande behandling. Där råder noll tolerans oavsett ålder…..

    Gilla

  3. Jag får en känsla av att vi bär på en idé om att barn egentligen inte kan ta ansvar för saker. Så för att vi ska kunna göra dem ansvariga ikläder vi dem rollen elev. Att vara elev innebär ett visst ansvar känns det som, om man läser mellan raderna i mediadebatter och annat. Bland annat så får man ansvar för sin egen motivation och sina egna studieresultat. Så där arbetslaget har varit ansvarigt för utbildningen för förskolan har det i skolan förskjutits åt elevernas håll. Man pratar om att barnen är ansvarsbärare i skolan, det är i deras knän vi lägger eventuella problem. Det är ju väldigt praktiskt för lärarna eftersom det då aldrig blir deras fel om någon elev saknar motivation eller om de inte uppnår målen. Jag tror att vi omedvetet gör denna förskjutning när barnen ikläds elevrollen. Förskolan betraktas nog fortfarande av många som en slags barnpassning och saker man lär sig där ses som bonus.

    Gilla

    • Janne says:

      Intressant vinkling om ansvar! Det känns som en logisk progression att utöka elevens ansvar efterhand h*n passerar skolsystemet. Och även om det må vara ack så praktiskt, så är det olyckligt om det samtidigt sker en förskjutning av ansvaret från lärarna och skolan till eleven. Snarare borde väl det här ansvaret breddas så det omfattar både läraren/skolan och eleven.

      Beträffande förskolan så benämner vi ju barnen där som just barn (till skillnad från elever). Vad det säger om deras förmåga att ta ansvar vet jag inte. Däremot heter det ofta att barnen växer med ansvaret och att det är en för det mesta positiv upplevelse att göras ansvarig för t.ex. dukning av bord inför lunch eller mellanmål. Det signalerar tillit till barnets förmågor och kompetens – på en praktisk nivå.

      Sedan kan jag bara beklaga de vanligt förekommande fördomarna om förskolan som barnpassningsinstitution (inte minst hos den genomsnittlige kommunpolitikern) och funderar på om kanske förskolan skulle gynnas av en egen ”Flumpeblogg”? 😉

      Gilla

    • Plura says:

      Kristoffer du skriver – ”Det är ju väldigt praktiskt för lärarna eftersom det då aldrig blir deras fel om någon elev saknar motivation eller om de inte uppnår målen.”

      Det är just det sveket som är ett problem. Läraren är klassrummets ledare. Ledare ska alltid se till att medarbetarna – i detta fallet eleverna och för förskolan barnet – är motiverade att nå målen.

      Om inte ska nog lärare eller förskole pedagogen söka en annan arena. Älskar du inte att stå på scen och motivera och få andra att göra stordåd bör du nog söka ett jobb där du inåtvänt kan sitta vid ett skrivbord och vända papper.

      Gilla

  4. Nu var jag lite otydlig. Jag var ironisk när jag menade att det är praktiskt att lämpa över ansvar på eleven, däremot så tror jag att lärare som inte är intresserade av att utvecklas och som inte vill vara självkritiska tycker att det är skönt att skylla på barnen.

    Man får lätt för sig att det finns en viss pott av ansvar och att om elevens ansvar ökar så minskar lärarens. Men så är givetvis inte fallet. Jag tror inte att man ser det så i förskolan när man låter barnen duka, snarare känner man kanske som lärare att det egna ansvaret ökar, men läraren har mer något slags metaansvar, den ansvarar för att emancipera barnet i uppgiften.

    Det är kanske skolans enskilt viktigaste uppdrag: Att göra eleverna myndiga att ta ansvar för sig själv och situationer de är delaktiga i. Men ansvar är ingenting man bara kan dumpa i knät på någon, man måste lära sig att axla det. Och olika ansvarsområden kräver olika kompetenser. Och läraren måste hela tiden ta ansvar för den processen, det ansvaret minskar inte i och med elevernas ökande ansvarstagande.

    Gilla

    • Janne says:

      Tack för att du förtydligade dig! 🙂

      Det är självklart fritt att raljera över den här – liksom andra – frågor. Känslor av otillräcklighet inför den uppgift du beskriver resulterar nog inte sällan i dylika försvarsmekanismer (att lämpa över ansvaret på den enskilde eleven).

      ”Låt den kasta första stenen, som…” och så vidare.

      Med det sagt är det förstås inget någon av oss försvarar, men som är viktigt att fundera över. Hur fungerar de här mekanismerna? Är det en brist på ambition hos vissa lärare, eller finns det andra förklaringsorsaker?

      Personligen ser jag samma problematik i att fokusera på den enskilde lärarens ansvar, som i att fokusera på den enskilde elevens. Det förenklar en komplicerad och mångbottnad bild. Jag tror jag saknar följdfrågorna. Som t.ex. ”Varför har läraren tappat ambitionen eller intresset av att utvecklas?”

      Gilla

      • Plura says:

        Janne – här satte du huvudet på spiken – ””Varför har läraren tappat ambitionen eller intresset av att utvecklas?””

        Har inget bra svar, men ett minne från en rektor, som tidgare varit lärare, uttrycket sig vid ett utbildningstillfälle i målarbete och analys av resultat. Han sa ungefär så här:

        ”Om vi nu ska följa upplägget med en mål- och resultatstyrd skola kan inte lärarna konstatera att det brister och rycka på axlarna och fortsätta som inget hänt. Och framför allt kan vi inte ha lärare som går in i klassrummet när höstterminen startar och kommer ut när vårterminen slutar. Tur att dessa lärare är på väg bort ut systemet med evig ledighet.”

        Rått kanske, men verkar vara en bild som jag tycker mig få återberättad vid flera tillfällen. Det är väl just kravet på att när något inte går som det ska oviljan till förbättringar finns. Alltid bekvämt att sitta av tiden fram till guldklockan och pensioneringen……

        Gilla

        • Janne says:

          Nu raljerar jag säkert, men min bestämda uppfattning är att lärarna väldigt sällan ”rycker på axlarna” – inledningsvis. Men när man aldrig får gehör för att peka på när det brister. När rektorerna själva rycker på axlarna och i bästa fall hittar på sätt att försöka dölja bristerna, ja till slut får man nog.

          Men det är väl det du menar, va? Att den mål- och resultatstyrda skolan tvingar rektorerna att faktiskt lyssna på sina lärare…

          (Jag har 39,8 graders feber och är allmänt dassig, så jag ligger lågt ett tag nu. Fortsätt diskutera!)

          Gilla

  5. Mats says:

    Det finns nyanser här att gräva i.

    Fenomenograferna har av tradition en stark betoning av vuxennivån i processerna. Vi ska lära barnen att lära genom metareflektion och språkligt fokus.

    De sociokulturella har en annan ingång och ser de viktigaste processerna mellan barnen.

    Reggioentusiasterna försöker använda estetik och har ibland starka föreställningar om kompetenta barn som styr sina egna processer.

    De här tre barnen tycks samsas i Björklunds behavioristiska och disciplinära lekhage – målstyrningen är ju alltid en banalisering av lärandet som till sin karaktär är inifrånstyrd och i någon mening oförutsägbart.

    Det som ser ut som passiva lärare kan i min värld vara något helt annat. De stora skådespelarna och inspiratörerna är ofta ganska narcissistiska projekt. Kanske behövs de – men inte i den omfattning de själva tycks tro.

    Krya på dig Janne!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: