Spegel, spegel…

Föregående inlägg om ”lärarkompetens och resurser” hinner knappt börja diskuteras förrän Skolverket presenterar fyra faktorer som förklarar delar av försämringen av skolan i Sverige. Jag tänker att Skolverkets rapport tangerar frågan om lärarkompetens (och resurser) och redovisar därför min tolkning av de fyra faktorerna, vilka är som följer: Segregering, decentralisering, differentiering och individualisering.

Segregeringen. Möjligheten att välja skola – fri såväl som kommunal – tillsammans med en ökad bostadssegregering är den första faktorn. Vi har alltså en situation där föräldrar (och elever, men främst föräldrarna) å ena sidan blivit medvetna om möjligheten att göra ett aktivt val och – förstås – välja den i deras ögon bästa av de skolor som är tillgängliga. Den som signalerar vad de vill att deras barn skall kunna bli. Samtidigt ökar kontrasten i samhällsbilden och ditt bostadsområde berättar förmodligen mer om dig och dina barn än du kanske vill att det skall göra. Och även om du väljer skola med största omsorg, så tvingas ändå ditt barn bära stigmatat av att komma från den eller den stadsdelen – ett stigmata som det fria skolvalet inte förmår bortse från. Vänder vi på den delen av pannkakan handlar det också om situationen utanför skolan. Hur påverkar det eleven att gå i en ”fin” skola på andra sidan stan, när alla kompisar går på den ”vanliga” skolan ett stenkast från hemmet? Även det blir ju en form av segregation i och med att man skapar ett utanförskap på hemmaplan. Sammantaget bidrar segregeringen av skolan till att skapa en social situation där såväl lärare, föräldrar som eleverna själva tenderar att tillskriva andra elevgrupper brister och dåliga egenskaper som sedan föreverkligas enligt principen för självuppfyllande profetior.

Decentraliseringen. Frågan om vem som – i likvärdighetens namn – bäst ser den enskilda skolans behov är invecklad. Det nuvarande systemet ter sig logiskt i teorin; det är lättare för kommunerna att se de lokala behoven, än det är för en central myndighet som på sin höjd kan skapa sig en generell överblick. Men i praktiken lämnades skolfrågan i händerna på en instans som saknade (och i alltför stor utsträckning fortfarande saknar) tillräcklig insikt i skolans komplexa uppdrag och istället måste förlita sig helt på ekonomi och kvantitet (mätbarhet) – med en oundviklig försämring av skolans likvärdighet och ökad segregation som följd.

Differentiering. Jag tror den här frågan behöver svaras i skenet av det jag skriver om decentraliseringen. När en skola tilldelas resurser i form av ekonomiska medel, och det sker utan den hänsyn till respektive skolas behov som jag talar om ovan, minskar också möjligheterna att handskas med svårigheter i elevgruppen. ”Lilla Gruppen” blir en enda utväg. Det får till effekt att elever som inte är betjänta av att vara i en liten undervisningsgrupp ändå hamnar där, eftersom den hjälp de borde få i klassrummet inte går att få.

Individualisering. Jag citerar Christermagister:”Tanken är ju att undervisningen ska anpassas efter individerna, men med fortsatt stöd av lärarna”. Det har alltså skett ett missförstånd i övergången till Lpo 94 – antagligen tack vare bristen på tydliga riktlinjer om hur läro- och kursplanerna skulle implementeras – och detta har resulterat i en ond spiral av otydligt ledarskap kombinerat med effekterna av decentraliseringen som försvårat möjligheten att skapa en mer homogen tolkning av de nya direktiven. Jag har svårt att se individualiseringen som en negativ faktor, när det problemet egentligen är misstolkningen av ordet i fråga.

Det känns som om de sista två faktorerna är avhängiga de första två, vilka råkar vara stora samhälleliga strömningar. Segregera och decentralisera. Att skolan påverkas av detta är egentligen inga konstigheter. På sätt och vis skall det kanske vara så – skolan som spegelbild av det omgivande samhället. Kanske är det t.o.m. så att skolans kris egentligen är samhällets kris. Att det är samhället som förändrar skolan. Inte tvärtom. Det tål att tänkas på i skenet av det omfattande förändringsarbete som pågår inom skolans alla väggar.

Vi blir inte vackrare för att vi putsar spegeln oftare.

Hur har du reagerat på Skolverkets rapport? Förutom Christermagister har även flumpebloggarna Ny i svenska skolan och Tysta tankar skrivit om detta. Har du själv också skrivit om detta skulle vi uppskatta om du ville berätta om det i en kommentar och bifoga en eventuell länk till ditt inlägg. ”Normala” kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!

Annonser

Om Jan Kjellin
Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

8 Responses to Spegel, spegel…

  1. Lilla O says:

    Jag är inne i en period när jag känner att jag är väldigt trött på medias bild av skolan och har endast skrivit ett kort inlägg om hur rapporten kan tolkas. Har dock beställt publikationerna från Skolverket och ska läsa dem. När det gäller individualisering håller jag helt med Christer, självklart ska undervisningen utgå från varje elev, men det betyder inte att läraren inte ska styra undervisningen. Snarare tvärt om.

    Gilla

  2. Plura says:

    Läser med glädje ”Vägen till skriftliga omdömen” av Anne-Marie Körling. Hon ställer sig frågan hur länga ska man betrakta Lpo 94 som nya läroplanen. Hur länge ska den vara ny. Den har gällt i 15 år.

    Läroplanen ger nationella mål på hur det pedagogiska arbets ska ske i förhållande till det kunskapsinnehåll som ska förmedlas till eleverna. Och till varje nationellt mål finns krav – lärarna skall…

    Undra hur många som ser den kopplingen. Hade förmånen att få lyssna till en inspeling av en intervju, inför en distanskurs, där rekotrn för skolan tydligt sa att läroplanen är ett fortbildnigsinstrument som den skolan använder för att tydliggöra det pedagogiska uppdraget.

    Hur många av er har sådana rektorer?

    Gilla

    • Janne says:

      Skolan är en långsam organism. Precis som med Lpo 94, har Lpfö 98 precis sipprat igenom alla nivåer och börjar äntligen uppmärksammas av kommunpolitkerna – det vill säga: Nu drar vi nästan alla åt samma håll.

      Kan tänka mig att grundskolans dilemma är ungefär detsamma.

      Och eftersom de negativa aspekter Skolverket nämner i rapporten säkerligen skulle påverkas positivt om det fanns en samsyn kring skolplanens betydelse för verksamheten, är det viktigt att vi lärare blir bättre på att understryka det faktum att de aktuella läroplanerna faktiskt gällt i 15 respektive elva år och att vi har rätt att förvänta oss att dessa dokument är utgångspunkten i t.ex. kommunens skolplan.

      Som jag redan sagt: Vi måste alla dra åt samma håll.

      Gilla

      • Plura says:

        Håller med dig. Och det visar ju sig vid inspektioner att kommuner inte fattat att deras ”kommunal mål” inte har någon bäring i uppdraget och betraktas som brister som ska åtgärdas.

        Och du ska se hur molokna förvaltningsmänniskor är när jag och min kollega undervisar och säger detta. Det stor problemet, som jag ser det, är att skolpolitikerna på lokal nivå har sämst kunskap om vad utbildningsuppdraget är. Det är just de som hittar på alla knasigheter.

        Men även om du tycker att det tagit elva år i förskolan så måste jag säga att den är mer mottaglig för att förstå värdet av Lpfö 98 än vad Lpo 94 är för grundskolan. Och jag måste hålla med Anne-Marie, hur länge ska läroplanen vara ny, speciellt när det blir en ny i varje skolform den närmsta framtiden. Hur länge ska de vara nya??

        Gilla

        • Janne says:

          ”Det stor problemet, som jag ser det, är att skolpolitikerna på lokal nivå har sämst kunskap om vad utbildningsuppdraget är.”

          AMEN! Det här är ett enormt problem som drabbar alla pedagoger – ”flummiga” eller ej. Svårt att ignorera är det också, inte minst för oss ute på fältet.

          Och angående den ”nya” läroplanen så går det nog hand i hand med ovantående, gissar jag. Den dag de lokala skolpolitikerna förstår vad den handlar om är den dag vi kan tala om den som något naturligt..

          Gilla

  3. Lilla O says:

    Jag saknar rektorer som faktiskt är pedagogiska ledare. Tyvärr är det för lätt att välja bort att arbeta enligt läroplanen och det är en ledarfråga tycker jag. Visst ska läraryrket vara fritt, men det minsta man kan begära är väl att styrdokumenten följs och kanske ännu mer att de problematiseras, konkretiseras och diskuteras.

    Gilla

    • Plura says:

      Lilla O – håller med dig.

      Det visar bara en brist hos rektorer. De har kanske själva inte läst läroplanen och de krav de har på sig att vara just pedagogiska ledare. Skulle kunna betraktas som ett tjänstefel att inte läst Lpo 94 2.8.

      Och just det är en återkommande brist i inspektionerna. Har sätt jättemånga förvånde ansikten när jag och en kollega börjar undervisa i mål- och resultatstyrning utifrån läroplanen och vad den innebär för skolan.

      Gilla

  4. Lilla O says:

    Här finns ett inlägg om individualisering och även lite om rektorernas roll:
    http://lillaosblogg.wordpress.com/2009/09/29/jag-kanske-ar-dum-men/

    Gällande Lpo-94 tycker jag att det är sorgligt att den fortfarande betraktas som nu och konstig trots att den är femton år gammal. Att undervisa efter Lgr-80 är också tjänstefel.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: