Vems är debatten?

Nu har Flumpebloggen varit aktiv i tre veckor, ungefär. Vi har diskuterat och problematiserat lärarrollen, kunskapsbegreppet, ”ordning & reda” och betyg. Vi har också hunnit med att kika lite närmare på Jan Björklunds inflytande i skolpolitiken (men vi har ännu inte pratat om betydelsen av hans lite hemliga övertagande av ansvaret för lärarutbildningarna) och hans retorik.

Gemensamt för ovanstående diskussioner har varit ”diskutörernas” beredvillighet att hålla ett öppet sinne och ta in flera aspekter av frågan. Vi försöker (och nu talar jag helt fräckt för oss alla) undvika att måla oss i motsatspar – svart mot vitt – eftersom det är en av de underliggande problemen med den nu förda skolpolitiken; den förenklar och polariserar. En återblick:

Lärarrollen: Vi beskrivs som förmedlare av kunskap, vilket medvetet eller omedvetet utesluter en mängd andra uppgifter som på olika sätt ingår i yrket. Jag själv förväntas t.ex. byta blöjor och servera mat dagligen, bara för att ge två självklara exempel på uppgifter utöver kunskapsuppdraget. Vissa delar i uppdraget kan förstås ifrågasättas, medan andra är självskrivna. Men utan att se till dessa ”andra uppgifter” går det inte att föra en på djupet konstruktiv diskussion om lärarrollen. Det blir fragmentariskt och missvisande.

Kunskapsbegreppet: Kunskap blir mer eller mindre likställt med fakta i debatten, vilket medvetet eller omedvetet utesluter en mängd andra aspekter på och av den ”kunskap” vi vill att våra elever skall bära med sig när de lämnar förskolan, grundskolan, gymnasiet eller högskolan. Jag syftar på innehållet i termer som exempelvis ”bildning”, ”erfarenhet” och ”förståelse”. Det är klart att man i den levande diskussionen kan välja att lägga större fokus på en specifik aspekt av kunskapsbegreppet, men det får inte ske på bekostnad av helheten. Kunskap är större än fakta, vilket inte nödvändigtvis blir uppenbart för alla som följer debatten.

Ordning & reda: Behovet av en fungerande arbetsmiljö erkänns förstås av alla, oavsett politisk ståndpunkt. Det här är egentligen mer en fråga om retorik än om flumpedagogik, men den har länge varit central i skoldebatten och väcker fortfarande frågor och skapar missuppfattningar. Och i likhet med ovanstående punkter måste man alltså förstå begreppet i sin kontext. Innebörden av ”ordning & reda” kan inte regleras på central nivå med gränsvärden för buller, placering av skolbänkar m.m. utan hänger istället intimt ihop med hur den individuella läraren arbetar för att nå fram till sina elever (och – förstås – hur väl han/hon lyckas med det).

Betyg: Betygs- och nationella prov-debatten är intressant, eftersom den bygger på den snäva/retoriska beskrivningen av kunskap. Det skruvar till diskussionen ytterligare ett varv. Men för att försöka bibehålla min röda tråd måste man alltså först problematisera att betygen endast mäter en snäv aspekt av kunskapsbegreppet, och därefter ifrågasätta värdet av detta i skenet av den ofantliga massa av erfarenheter som utgör skoltiden. Varför mäter vi och värderar bara en bråkdel av det jobb som utförs i skolan – och varför just denna bråkdel?

Jan Björklund: Han får en egen punkt på listan på grund av sitt inflytande i skoldebatten och -politken. Genom sin retorik bär han det största ansvaret för de begränsade bilder av skolan som dominerar debatten. Självklart är det en ohållbar förväntan att alla aspekter alltid adresseras i debatten, men regelbundna erkännanden från ministerns håll om att ”frågan är mer komplicerad än såhär” skulle vara en välkommen förändring och ett första steg mot en verklig och konstruktiv dialog om skolan.

Nyanserad bild av ett barn?

Nyanserad bild av ett barn?

I alla dessa förenklingar till förmån för debatten skapas onyanserade bilder av skolan som inte helt överensstämmer med verkligheten, men som ändå får representera den. Och när vi som flumpedagoger går in i debatten vågar jag påstå att det är de här bilderna vi ifrågasätter mer än vi ifrågasätter frågorna i sig.

Om skoldebatten vore konstruktiv, skulle vi snart bli varse att våra individuella åsikter antagligen går isär på både den ena och andra punkten. Men än så länge letar vi fortfarande efter den gemensamma plattform en konstruktiv diskussion måste utgå från. En plattform som inte enbart kan utgöras av detaljer ryckta ur sitt sammanhang.

Det ligger på den som styr debatten att skapa denna gemensamma plattform.

Annonser

Om Jan Kjellin
Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

27 Responses to Vems är debatten?

  1. Lisa says:

    Har vi pratat så mycket om lärarrollen? Jag tycker att den mest har blivit en bidiskussion när det har handlat om betyg eller annat…

    Nåja. Det viktigaste är ju iallafall att peka på att den inte kan begränsas till just kunskapsförmedlare – snarare tvärt om. Bara uttrycket tyder ju på att man med hull och hår fortfarande tror att folk helt oproblematiskt lär sig saker bara jag som lärare kan stå till tjänst med en bra tratt och ett ordentligt flöde. Men, som jag brukar säga till eleverna, JAG kan inte lära er något. Det är NI som kan lära er. Som lärare och pedagog och handledare ska jag dock göra mitt bästa för att ge er bra förutsättningar för lärandet – genom t.ex. överblickar och helhetsbilder, studietekniska tips, uppmuntran och stöd i otaliga former, utmaningar, mönster etc.

    Däremot kan man ju inte påstå att jag får stöd i min lärarroll av att behöva leka polis på lektionerna – eller av att behöva försöka kreera kuratorns och speciallärarens roll för att hans/hennes tjänst är indragen.

    Gilla

    • Janne says:

      Nej, vi har nog inte pratat så mycket om lärarrollen, annat än som den bidiskussion du talar om. Dumt egentligen, när så mycket kretsar kring just oss lärare. Och med ombyggnationen av lärarutbildningen runt hörnet borde ju egentligen en sådan diskussion ha inletts för länge sedan.

      Antar att den lätt drunknar bakom alla detaljer i form av betyg, kunskapsbegreppet, ordning & reda och allt sånt där – trots att den egentligen är ytterligare en röd tråd som går genom alla de här frågorna och skulle behöva lyftas fram.

      Gilla

    • Samtidigt tycker jag att det är väldigt viktigt att ge läraryrket en väl avgränsad definition. Jag tycker att det är lika viktigt att definiera vad som inte ingår i lärarens arbete som att definiera vad som gör det. Till exempel borde det ingå i lärarens arbetsuppgift att spionerar på föräldrarna åt försäkrningskassan. En hel del av de åtgärder som gör politiskt ger lärare arbetsuppgifter som jag tycker ligger utanför vad jag tycker borde ligga inom lärarkompetensen.

      För mig är kärnan att lärare ska arbeta som pedagoger. Det ska betyda att lärare alltid är pedagoger när de är i tjänst, och i alla situationer man befinner sig i ska man vara pedagogisk. Det gäller inte bara i klassrummet utan även på skolgården, i matsalen och i korridoren.

      Nästa steg blir kanske att definiera vad pedagogik är. Och kärnan i det är för mig att det handlar om elevens miljö. Lärarens arbete handlar alltså om att skapa en miljö som är så gynnsam som möjligt för de elever man har. Med det följer att man det man som skola kan påverka är elevernas miljö, inte eleverna själva, alltså blir problemformuleringar som gör eleverna till bärare av skolans problem felaktiga. Det kan aldrig vara barnen som är problemet, det måste vara hos skolan vi letar fel om det inte blir som vi vill.

      Gilla

  2. Väl skrivet.

    Jag skulle vilja lägga till att under ”ordning och reda” handlar det för mig också mycket om skolans demokratiska inriktning. Vi kan inte införa en massa generella regler och straff utan att ta hänsyn till elevernas vardsagsupplevelser samtidigt som vi försöker fostra demokratiska samhällsmedborgare. Det är också viktigt att framhålla att vi inte alltid kan lägga skulden på eleverna eller de enskilda lärarna. Vid brister i ”ordning och reda” måste vi börja med att granska organisationen. När en elev ”flippar ur” i ett kalt betongklassrum fyllt av över 30 tonåringar och läraren tuggar fradga av frustration är det inte enbart dessa två individer som behöver tillrättavisas!

    Visst bär Jan Björklund ”det största ansvaret för de begränsade bilder av skolan som dominerar debatten”, men även media har ett ansvar här. Jag är besviken på journalisternas flathet i att konfrontera honom om de bakomliggande målen och de djupare frågorna. Han kommer undan för lätt i mediadebatten och får stora rubriker för självklara uttalanden och när han sparkar in öppna dörrar.

    Gilla

    • Janne says:

      Bra tillägg, Christer.

      Angående media håller jag med, men med vissa reservationer. Det är klart att man både kan och bör förvänta sig att ”media” har tillräcklig koll för att kunna ställa Björklund mot väggen och ifrågasätta honom. Men de kan ju inte heller ifrågasätta hans krav på ”ordning & reda” utan att själva bli ifrågasatta av den rubrikläsande allmänheten.

      Det finns helt enkelt inte tillräckligt med utrymme för att bemöta hans retorik…

      Gilla

      • Jag tror att vi skulle kunna komma väldigt långt med att bara be honom utveckla sina resonemang. ”Vad är kunskap för dig?”, ”Vad menar du när du säger ordning och reda?”, ”I vilken forskning hittar du stöd för att elitskolor är gynsamt för skolans utveckling?”

        Gilla

  3. Pingback: Att nå fram i skoldebatten « Christermagister

  4. FredrikN says:

    Många anser att Björklund har rätt. Det stämmer med eras egna erfarenheter. Så enkelt är det.

    Gilla

    • Janne says:

      Hej Fredrik!

      tack för din kommentar. Jag är inte säker på att jag tolkar den som du avsåg, eftersom den var så kortfattad. Men den var hursomhelst tänkvärd!

      Det är jätteviktigt att komma ihåg att Jan Björklunds skolpolitik uppskattas av många väljare. Han har ett stöd ”ute i stugorna” som måste respekteras och förstås. Det är bra att du påminner oss om det.

      Du vill förklara stödet för hans politik med att folk känner igen sig i hans bilder av skolan, och det är till del en rimlig och trovärdig förklaring. Kanske minns man den skoltrötta bakersta raden i sitt klassrum, eller så bär man med sig minnet av hur man fick samma betyg som en betydligt sämre klasskamrat, bara det att man själv fick en stark fyra, medan kamraten fick en svag. Det finns nog många situationer som kan färga ens personliga upplevelse av skolan.

      Själv bär jag t.ex. på ett minne av jag hur jag en gång efter gymnastiken – som liten och tanig mellanstadieelev – drogs in i högstadiekorridoren och knivhotades av några enorma och finniga ynglingar.

      Men det är ju inte så enkelt.

      Och om vi inte lyckas förstå varför så många nöjer sig med det där enkla, så kommer vi heller inte att lyckas göra oss hörda.

      Sedan är det det där med ”Mål, metoder, värderingar och prioriteringar” som Christer beskriver så bra. Att man kan dela mål, men vara oense om vilka metoder som är bäst. Eller kanske det är värderingarna som skiljer oss åt? Eller prioriteringarna – det kanske finns viktigare skolfrågor än den om, låt säga, betygen?

      Det här är lite av en metafråga. Den handlar mer om bakgrunden och formen för skoldiskussion än att den ”är” skoldiskussionen. Men det är en nödvändig fråga att söka besvara. Vi måste hitta ett språk som kan mäta sig med Björklunds, och som visar upp det bedrägliga i att lita till det enkla…

      Gilla

      • En parentes kanske: Jag har förstått att Jan Björklund enligt undersökningar är den partiledare som den vuxna befolkningen har lägst stöd för.

        Sen undrar jag om folk verkligen känner igen sig i allt han säger. Den enda grupp han aldrigt kritiserar eller problematiserar är de som ska utföra undervisninger: Lärarna. Han menar av någon märklig anledning att problemet för att skolan är dålig inte kan ligga hos lärarkåren, inte ens delvis. Det går nog inte så väl ihop med människors uppfattning av sina gamla lärare. Jag känner väldigt få människor som gillade sina lärare under skoltiden. Och jag har träffat ett flertal som liksom jag själv valde att plugga till lärare för att de själva haft så usla erfarenheter av skoltiden.

        Jag tycker att det är olyckligt att det inte finns någon stark kraft som vågar sig på att lyfta denna problemformulering: Att det som i slutändan avgör om det går bra för en elev i skolan är kompetensen på denna elevs lärare. Det tassas kring denna fråga även bland Björklunds motståndare, man verkar inte vilja stöta sig med lärarkåren. Om vi ska verka för att forskning ska vara vägledande för skolan måste vi våga lyfta fram sådan problematik eftersom mycket forskning pekar på stora kompetensbrister i läraryrket som orsak till problem hos eleverna.

        Gilla

        • Plura says:

          Här satte du fingret på en öm punkt.

          De flesta yrkesgrupper, från sätt präster, läkare och lärare, får utstå extern kritik utan att de känner sig förfördelade. Men av någon, för mig obegriplig anledning, är just dessa extra känsliga. Har det månne med ordet ”rädsla” att gör….att bli avslöjad att man inte uppfyller idealbilden av yrket i alla lägen. Det är jättenyttigt att få konstruktiv kritik. Då har jag chansen att förrbättra mitt dåliga beteende. Och inte bara rycka på axlarna och svara ja, ja och gå vidare som om inget hänt.

          Och det här är väl också sentensen av varför skolan och lärare har svårt för mål- och resultatstryning. Det sätter helt plötsligt krav på mig som individ om att öka måluppfyllelsen…..

          Gilla

          • Janne says:

            Handlar inte det om att just dessa också har extra känsliga yrken? Eller om vem som ger kritiken?

            Det är lika lätt som rimligt att ange lärarens kompetens som en nyckelfaktor för elevens framgång, men hur går man vidare? Om jag ”bara” lyckas nå 29 av 30 elever – hur befogad är den externa kritiken och vad är dess egentliga syfte? Är det ens i teroin möjligt för mig att nå även den 30’e eleven utan att det drabbar övriga 29 negativt?

            Att sänka standarden för att nå alla är knappast rätt väg att gå. Inte heller att lämna den stackars eleven vind för våg. Så vad göra? Hur göra?

            Jag tror inte det handlar om en rädsla för mål- och resultatstyrning. Inte heller om de ökade kraven – för kraven ökar ju egentligen inte, bara synligheten.

            Jag skriker gärna högt om bristande resurser. Inte för att nedvärdera min betydelse som lärare eller avleda kritik, utan för att jag behöver ha drägliga arbetsförhållanden för att kunna utföra mitt arbete på bästa sätt.

            Gilla

            • Det har framgått i bland annat Timms (vars validitet jag iofs betvivlar) att svenska lärare låter matematikboken styra innehållet i undervisningen i mycket högre grad än i de länder som klarat sig bättre i testet, dessutom låter vi barnen prata mindre. Det finns vidare undersökningar som visar att den dialogiska arbtesmiljö många forskare menar kännetecknar en bra lärandemiljö är mycket ovanlig i svenska skolor. Dylan Wiliam, engelsk forskare menar att det enda man med säkerthet kan säga av den helhetsbild forskningen ger av skolan är att kompetensen hos lärarkåren är för låg. Om man läser boken ”Banal mobbing” framstår en tydlig bild där många skolor till sin själva struktur systematiskt förtrycker eleverna.

              Jag är inte ute efter att sätta dit någon som har svårigheter att nå enskilda elever. Jag tror inte att det finns någonting konstruktivt med det. Men jag menar att det i den svenska skolan ofta finns en sådan brist på kompetens att jag skulle vilja beteckna det tjänstefel av de inblandade. Jag tror att läraryrkets framtid som högstatusyrke står och faller med mottaglighet för kritik och granskning. Jag vill i alla fall inte arbeta i ett klimat där jag får höra att jag är duktig alldeles oavsett vad jag gör. Jag vill få välförtjänt beröm och välgrundad kritik.

              Gilla

              • Janne says:

                Jag tolkar förstås de här resultaten och ritar pilar med rödpennan till det jag brukar ropa om resurser. Andra tolkar det nog heller efter sina huvuden. Nåväl:

                Den praktiska vinsten av att lämna över läraransvaret till läroböckerna eller se till att eleverna håller käft (är det förresten inte precis de sakerna Jan Björklund vill att vi skall göra?), är att det sparar tid. Vi behöver inte planera/förbereda lektionerna i samma utsträckning och vi hinner mer, eftersom lektionen inte avbryts av diskussioner i ämnet.

                Å ena sidan uttrycker det en strävan efter mer undervisningstid i en situation där alltmer av arbetstiden handlar om administrativa sysslor.

                Å andra sidan uttrycker det en desperat jakt på tid i mer allmänna drag i en situation där ytterligare arbetsuppgifter tillförs de befintliga utan att dessa minskas. Mer jobb på mindre tid.

                Jag hoppas det inte uppfattas som ett motstånd mot din önskan om att få relevant och konstruktiv kritik. Det var inte min avsikt. Jag blir bara orolig inför tanken på den vägning mellan kompetens och resurser som måste göras inför en sådan process. Det torde vara svårt att göra en sådan vägning rättvis…

                Gilla

                • Jag tror absolut inte att detta har med resurser att göra. Det finns länder där lärarkårer med mindre personaltäthet arbetar mindre lärobokscentrerat t ex.

                  Jag tror även att det ligger en viss fara med att generellt ropa på fler resurser. Fler resurser till vad? frågar sig då vän av ordning. Och då tror jag att man behöver ett bra svar på den frågan.

                  En skola hade räknat ut att de nya bedömningarna i grundskolan som Björklund infört skulle ta 160 timmar per lärare och termin i anspråk att utföra, det är nästa fyra veckors arbete, dessa fyra veckors arbete måste ju tas någonstans ifrån, förslagsvis det pedagogiska och didaktiska arbetet. Det vore spännande att se vad Björklund skulle svara på frågan om hur 160 timmar mindre pedagogiskt arbete per lärare och termin ska göra undervisningen bättre.

                  Å andra sidan menar bland andra Dylan Wiliam att det är vanskligt att tro att ökad lärartäthet gör situationen bättre. Han menar att det som det är i dag r för låg kompetens inom lärarkåren och ska man ta in fler kommer dessa sannolikt ha ännu lägre kompetens vilket utarmar både proffesionaliteten och statusen för yrket. Så även om det kanske styr upp en svår situation nu kan det i förlängningen utarma lärarkåren och försvaga den.

                  Nu tror jag också på mer resurser i skolan, men de ska gå till att höja löner och att anställa annan personal än lärare, till exempel administrativ personal och fritidsledare.

                  Jag tycker att vi börjar hamna off topic här och hoppas att du skriver ett inlägg om den här frågan, den förtjänar sin egen diskussion.

                  Gilla

                  • Janne says:

                    Då blir det ett kort svar nu och ett inlägg längre fram (i tiden):

                    För mig är resurser att t.ex. ha möjlighet att planera och förbereda det pedagogiska arbetet på arbetstid – det är inte en självklarhet att det är så.

                    Resurser kan också vara att – som du skriver – avlasta oss delar av den administrativa bördan genom att anställa personal för de uppgifterna.

                    Gruppstorlekar och lärartäthet är, som du säger, inte nödvändigtvis kärnan i förbättringsarbetet, men jag vill fortfarande hävda att den har betydelse.

                    Skolverket anger t.ex. i sina ”allmänna råd om kvalitet i förskolan” siffror som sägs ange optimala gruppstorlekar samt personaltäthet. Jag vet inte om det finns motsvarande siffror för grundskolan, men jag tycker att den typen av hintar från den typen av instans borde beaktas – men även detta blir en kommunal resursfråga i form av ”skall verksamheten fungera eller skall den vara bra?”

                    Jag filar på ett inlägg…

                    Gilla

                    • Plura says:

                      Det här med resurser, är det inte frågan om hur man skapar en pedagogisk verksamhet som ser till elevernas och barnens perspektiv med de krav som ställs i styrdokumenten.

                      Det skulle innebära att man rannsakar hur det pedagogiska arbetet går till väga. Hur stor del att lärarnas och pedagogens tid är ”värdeskapande” och vad tillför inte eleven/barnet de kunskaper och värderingar han behöver för att lämna förskolan, grundskolan och gymnasiet.

                      Vad jag vill säga med detta, är det utifrån lärarens inåtvända genomförande perspektiv man ska se utbildningen eller är det utifrån elevens eller barnens perspektiv man ser, ett utifrån perspektiv.

                      För elevens eller barnets (fast de inte är medvetna om det) perspektiv är det HUR läraren/pedagogen har förmåga att förmedla kunskap som avgör. VAD h*n kan är av underordnat roll, en självklarhet eller förutsättning i mötet i klassrummet eller barngruppen.

                      Och som jag ser förslaget till ny skollag kommer det bli lagstadgat att lärare och pedagoger på förskolor och skolor kommer att ha ansvaret för att förbättringar ständigt görs i utbildningen/lärandet för att öka måluppfyllelsen.

                      Men HUR ni gör det är upp till varje förskola och skola enligt läroplanerna…..

                      Gilla

  5. Plura says:

    Om medias bild av verkligheten ska ändras finns det ett bra knep att ta till. Börja odla kontakt med ledarskribenterna på de opionsbildande medierna i ”gamla media”.

    Inte helt omöjligt. Har själv till och från gjort det. Och det finns de som brinner för skolfrågorna på ledarsidorna……

    Och jag tipsar om christers inlägg http://christermagister.wordpress.com/2009/09/18/att-na-fram-i-skoldebatten/#comment-4133

    För det är väl lite av dirty dancing det är frågan om i debatten…..och majoren är ju just major och ser det mesta från ett kaserngårdsperspektiv i sin retorik. För att bemöta den, använd fiendens teknik för att vinna kriget inte striden…..

    Gilla

    • Stephanie says:

      Hej!

      När jag läste montessoripedagogik så diskuterade vi en del kring just detta. Montessoripedagogiken verkar vara ett rött skynke för Jan Björklund och mina lärare på universitetet hade försökt att få bemöta honom via SvD och DN men helt utan resultat.

      De hade sagt att det inte var en debatt de var intresserade av att föra. Dock verkar det vara lite lättare i södra Sverige, men jag har själv inte någon särskilt bra koll på det området. Men som anhängare utav den s k flumpedagogiken kan det ju vara värt att veta att andra redan har försökt.

      Sedan säger inte jag att entusiaster ska ge upp, för till syvende och sist är det väl ändå droppen som urholkar stenen.

      Gilla

      • Plura says:

        Håller med att det är svårt att bemöta etablisimanget. Men som all lobbyverksamhet gäller det att odla kontakterna och utifrån det göra sin röst hör. Att utan att vara känd tro sig få göra genmälen göre sig icke….

        Ett annat effektivit sätt kan kanske vara att flumpedagogerna startar en etidning som framför de fyra värderingarna, på Christers blogg, och dess grund för utbildning och riktar e-tidningen mot maktieliten. Det funkar, de läser det som skrivs……

        Gilla

        • Etidning låter som ett fantastiskt förslag. Jag tror att det dessutom kan leda till en mobilisering av kunnigt folk som vill verka mot den sorgliga skolpolitiska utveckling vi ser.

          Jag tror på att verka för att skapa bättre plattformar för diskussion. Jag som pluggar på lärarhögskolan i stockholm försöker få till en paneldebatt mellan Björklund och Sherp och flera institutioner verkar vara intresserad. Plattformar där det ges tid att utveckla resonemang tror jag är ett formidabelt vapen. Jan Björklunds dominans tror jag till stor del bottnar i att hans enkla budskap hinner fram i media och så fort man vill bemöta det är det reklampaus.

          Gilla

          • Plura says:

            Håller med att Björklunds har förmågan i sin retorik att nå ut i media. Därför är det viktigt att motståndarna också har denna förmåga om man ska använda de traditionella mediat.

            Samtidigt, efter som jag själv startat en etidning, vet att det är jättelätt att få intervjuobjekt. Det finns en smicker i att få synas. Och opinionsutrymmet är större idag än tidigare. Och du når fram mer riktat med denna typ av tidning än blogg, traditionellt media och idedebatter.

            Så någon borde sätta igång…..

            Gilla

            • Janne says:

              Jag är uppenbarligen inte tillräckligt bevandrad i de ”nya” medierna för att helt och hållet förstå vad en etidning är, men tänker mig att Dagens Skola är nåt i stil med vad du menar?

              Gilla

              • Plura says:

                Går Dagens skola ut till prenumeranter via en förstasida i ett mail med klickbara länkar till en hemsida med alla artiklar?

                Gilla

                • Janne says:

                  Jag vet faktiskt inte. Själv anser jag epostprenumerationer vara lite opraktiske och föredrar istället RSS-flöden.

                  I princip handlar det alltså om en slags ”digest”-tjänst, där länkar till den senaste veckans inlägg på Flumpebloggen mailas till prenumeranter? Fast man kallar inläggen artiklar istället? Och har en annan layout? Och fler skribenter än en?

                  Jag har redan sedan innan starten av Flumpebloggen lekt med tanken på att knyta fler ”skribenter” till bloggen – inte minst för att öka inläggsfrekvensen. Men innan det sker behöver jag/vi få till en ganska tydlig… Öh… ”Profil”, i brits på bättre ord i mitt förråd.

                  Förutom sättet att skriva – formuleringar, jargong, saklighet/objektivitet, förhållningssätt – behöver vi definiera rtt område som flumpedagogiskt. Alltså, vad passar att skriva om här och vad faller in under ”allmän skoldebatt” och kan/bör bloggas om på den privata bloggen istället?

                  Sådana frågor bör vara relativt väl besvarade innan ”redaktionen” utökas, så vi slipper onödiga diskussioner ifall det eller det inlägget inte hör hemma o.s.v.

                  Jag tycker det här är en väldigt inressant diskussion, och föreslår därför att den fortsätter i kommentarerna till Om Flumpebloggen-sidan, där den känns mer relevant. Jag vill också uppmana er andra att klicka in er där och lägga er i. 🙂

                  Gilla

  6. Pingback: Lärarkompetens och resurser « Flumpebloggen

  7. Pingback: Jag har slarvat… « Tysta tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: