Så länge jag får undervisa

”Fram till slutet av januari 2013 har Skolverket utfärdat över 70 000 legitimationer. Totalt har 130 000 personer ansökt.”

Det är den s.k. Professionsutvecklingsenheten på Skolverket som skriver detta. 70 000 legitimerade lärare, eller totalt 130 000 personer (det hänger väl på om de får sitt leg eller inte om de kan gå från att vara ”person” och bli ”lärare”, antar jag).

Men hallå?! Betyder det att jag, den 1 juli 2015 går från att vara förskollärare till att bli förskoleperson? Det känns lite opersonligt, om man får dra en dålig ordvits när man talar om något så allvarsamt och statushöjande som lärarlegitimationen. För den skulle ju vara statushöjande, eller hur? Det var ett delmål. Men man höjer inte statusen genom att sänka den för de som inte hoppar på tåget. Det blir ju någon slags statusrelativism.

Nåväl, 130 000 personer har chansen att bli delaktiga i att sänka sina kollegors status, bara de får sin legitimation. Inte för att det är deras syfte, nej, de vill ju fortsätta vara lärare. Och vem kan ifrågasätta dem för det? Vi har fortfarande världens bästa yrke, även om vi degraderas till ”personer”. Men det ligger förstås mycket i en titel. Man kan förresten ansöka om lektorlegitimation också.

Jag häpnar fortfarande över hur lätt det var för regeringen att få 130 000 lärare att köpa legitimationskonceptet. Trots att dessa personer har en genomförd lärarutbildning och -examen i ryggsäcken, ofta kombinerad med åratal av praktisk erfarenhet, har de köpt idén om att deras lärarskap inte sitter i allt detta, utan i en efterhandskonstruktion som endast tjänar till att bekräfta det de redan vet. Att de är lärare.

Jag upprepar det jag sagt flera gånger tidigare: Ingen blir en bättre lärare av att ha en legitimation i fickan.

Trots att det var implikationen som västes fram genom utbildningsministerns glugg.

Legitimationen går ut på att bekräfta en kompetens som redan bekräftats. Dessutom ingår ju ett introduktionsår, som i det här sammanhanget blir ytterligare en bekräftelse. Som i en saga där det magiska numret ofta är tre, måste nu den aspirerande läraren:

1. Skaffa examen
2. Klara ett provår
3. Skaffa legitimation

Till vilken nytta? Jag ser självklart fördelarna med ett provår, även om det skulle göra mer nytta i form av ytterligare två terminers (betald?) VFU, men i det nuvarande sammanhanget saknas det stora värdet och blir främst bara ytterligare en tröskel att klättra över.

Legitimationen höjer varken lärarnas status eller kompetens. Så vad gör den, förutom att kosta pengar och vara till besvär för Skolverket (som har viktigare saker att göra)?

Jag har inte en aning. Och det har ingen annan heller. Egentligen. Den bara finns här och vi bara gillar läget. Så länge vi får fortsätta undervisa.

Jag vill inte skriva mer om lärarlegitimationen…

…men det är nog omöjligt att undvika, även om artiklar som den om Proffice gör det åt mig genom att bekräfta det jag sagt hela tiden; att lärarleget är en ganska oseriös historia.

Det är förstås synd om de som sökt legitimationen och nu får en klump i magen av den oseriösa behandlingen av ansökningarna. Tänk att få sin status bekräftad närmast på måfå. Som att bli stämplad i pannan av en tränad apa.

Det DN skriver är alltså att jag i praktiken skulle ha kunnat skicka in min ansökan i två exemplar och fått två olika svar, beroende på i vilken av postbackarna respektive ansökan råkat hamna. Jag visste förstås inte att det skulle bli såhär, men å andra sidan stämmer det ganska bra överens med mina tankar och åsikter om legitimationen och dess eventuella validitet.

Å andra sidan. I dagsläget är ju legitimationen gratis för de som söker den. Kanske får man en bättre (och säkrare) behandling av sin ansökan om man väntar tills den kostar pengar? Då kanske Skolverket kan byta upp sig från Proffice till Manpower. Eller nåt.

Vi behovsprövar lärarleget

Jag har fått många positiva reaktioner på mitt gästspel i Lärarnas Tidning och det har fått mig att fundera. Kanske är det fler än någon enskaka obstinat flumpedagog som känner skepsis inför lärarlegitimationen?

Uppenbarligen är det i alla fall fler än jag som sitter med frågor om lärarleget som är av annan sort än ”kan jag räkna den här kursen?” eller ”det står si och så i mitt examensbevis. Betyder det att jag är behörig för både ditt och datt?” och det är värt att ta fasta på. runt 20% av landets lärare (förskollärare inräknat) har redan ansökt och vi andra kommer förr eller senare att mer eller mindre tvingas ansöka vi också.

Jag är nybliven verksamhetsförlagd lärarutbildare och jag kommer inom kort inte att få utöva det ansvaret utan legitimation. Och jag kommer inte att kunna byta jobb. Och löneförhandlingarna kan bli kniviga (även om jag pratade helt kort med en lärarkollega häromdagen som sade att egentligen borde det inte bli så svårt, för man har ju samma kompetens både med och utan legitimation), liksom jobbläget på det stora hela, ifall SKL verkligen gör verklighet av sitt hot om att se på olegitmerad personal som fredlös. Kort sagt räknar jag med att behöva bita i det sura äpplet förr eller senare, men att jag hellre låter bli senare för att – om inte annat – markera mitt missnöje med reformen.

20 procent pratade jag om, och den siffran stoltserar även Skolverket med. Men det kan ju faktiskt innebära att upp till 80 procent av lärarkollektivet är skeptiska.

Så nu har ni chansen att visa vad ni tycker (och kommentarsfältet är förstås öppet som vanligt):

O.s.a.

Den 16 september 2008 publicerade Dalarnas Tidningar en debattartikel av undertecknad där jag med avstamp i en kort redogörelse för anknytningsteori ifrågasatte de stora barngrupperna och den låga personaltätheten i Falu kommuns förskolor. Jag hänvisade dessutom till Skolverkets ”råd och kommentarer för kvalitet i förskolan” angående just dessa faktorer och avslutade med frågan vad kommunfullmäktige avsåg att göra ”för att garantera att kommunens förskolebarn kan tillgodogöra sig verksamheten utifrån sina individuella behov, trots barngruppernas storlek och den låga personaltätheten”.

Veckan därpå fick jag ett slags icke-svar av skolnämndens ordförande och det blev tyst. (Jag skrev ett svar, men tidningen publicerade det inte.)

Snabbt hopp till Skolportens förskolebrev nr 6/2010 (som kom den 4 juni). Där hittar jag en länk till Monica Nylunds artikel om Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss bok Förskola för de allra minsta – på gott och ont.

De lyfter ungefär samma fråga som jag, fast i bokform, vilket ger dem möjlighet att bredda frågeställningen och ta in fler aspekter än anknytningen. Men det identifierade problemet är detsamma; verksamhetens strukturella grundförutsättningar är avgörande för kvaliten och som det generellt ser ut i förskolan idag är den snarare skadlig än utvecklande.

Den enda kommentar som finns till artikeln leder mig ytterligare ett steg, till en namninsamling på sajten Upprop.nu. Det är föräldern Kajsa Heinemann som tillsammans med ytterligare föräldrar ställer följande krav:

En lagstiftning om tak på barngruppers storlek på landets samtliga förskolor

Att man följer Skolverkets allmänna råd från 2005 som lyder: 12 barn för de minsta, och 15 för de stora – på tre heltidsanställda

Fler utbildade förskollärare

Ökad tillsyn av landets samtliga förskolor.

Att ansvariga politiker tar ansvar för de avknoppningar som har genomförts, och ser till att mångmiljonvinsterna återinvesteras i verksamheterna, samt tar tillbaka tillståndet från förskolechefer/aktieägare/vd som låter personlig vinst gå före kvalitet

Parallellt med detta läser jag en debattartikel i Lärarnas Tidning av Malin Jönsson och Helena Lückner, två förskollärare i Göteborg. De lyfter ungefär samma fråga, men ur ett annat perspektiv: De ständigt försämrade möjligheterna för oss (förskol-)lärare att utföra vårt uppdrag sänker verksamhetens kvalitet. De avslutar med frågan: ”Vi tar vårt ansvar för kvaliteten, när ska arbetsgivarna ta sitt?”

Det är den frågan som knyter ihop säcken. Det var i princip den frågan jag gav min arbetsgivare (kommunen) när jag bad om en redovisning för hur de ansåg att de kunde garantera kvaliteten i sina förskolor, trots de stora barngrupperna och den låga personaltätheten.

Jag fick inget svar 2008. Jag tror inte Malin och Helena får något svar nu heller. Men på något sätt känns det ändå som rätt tillfälle att skicka in en uppdaterad version av min gamla debattartikel.

Vem vet, kanske får jag svar den här gången?

Vems är betygen?

Ett av de första inläggen i den här bloggen kom att handla om betyg. En fråga som idag blev aktuell på nytt i och med rapporteringen i media om att betygen i gymnasiet inte är rättvisa.

Problemet, som det framställs i media, är att betygen skiljer sig från resultaten på de nationella proven. Men det är en förenkling och dessutom en förvanskning av vad rapporten faktiskt säger. Förvisso skiljer sig betygen från provresultaten, men ”de nationella proven är inga examensprov och det är helt naturligt att slutbetyget inte alltid är det samma som resultaten på kursprovet för enskilda elever” (Skolverkets pressmeddelande, min kursivering).

Problemet är den bristande likvärdigheten, eller för att konkretisera det ytterligare; den orehörda komplexiteten i själva betygssättningen. I ett annat inlägg redogör vi varför den likvärdiga betygssättningen mer eller mindre är en utopi, så jag vill passa på att hänvisa dit för den som vill fördjupa sig ytterligare i vår flumpedagogiska syn på likvärdighet.

Ett betyg är att betrakta som en abstraktion av lärandeprocessen som helhet. Ditt slutbetyg i grundskolan förvandlar din utveckling under det senaste decenniet till en siffra eller bokstav(skombination). En liten symbol. Det påminner mig lite om en strävan efter en ”theory of everything” (att beskriva universum i en enda matematisk formel). I skapandet av den här abstraktionen måste man, för att betyget skall bli så rättvist som möjligt, ta in så många relevanta variabler som möjligt. Socioekonomisk status (i hemmet och i skolan/närområdet), lärstil (hur eleven lär sig) och ledarstil (hur läraren arbetar) är bara tre variabler som måste läggas till de förvärvande kunskaperna i en rättvis och likvärdig bedömning.

Jag förnekar inte att skolan – vare sig vi talar om grundskolan eller gymnasiet – brottas med ett svårt problem när vi kommer till betygsfrågan. Betygen är samhällets – mer än skolans eller individens – avkastning på den satsning i tid och pengar som gjorts på eleven. Desto bättre betyg, desto bättre avkastning i form av framtida skatteintäkter och andra samhälleliga vinster som kommer sig av en välutbildad befolkning. Det ligger helt enkelt i statens intresse att slutbetygen från grundskola och gymnasium är både höga och rätt satta.

Men hur väl stämmer samhällets intressen överens med skolans? Är läroplanen, kursplanerna, skollagen, de lokala skolplanerna m.m. ett korrekt återgivande av samhällets önskemål/behov, eller skildrar de något annat? Och ifall de nu skildrar något annat, vilket jag misstänker att de åtminstone delvis gör, är det då inte självklart att skolan sätter betyg som inte ses som rättvisa i samhällets ögon eftersom de mäter och värderar för samhället irrelevanta förmågor?

Jag tror att lärare generellt försöker sätta så rättvisande betyg de kan, utifrån de gällande styrdokumenten och att denna strävan i sig självt leder till en bristande likvärdighet (återigen, för en genomgång av vår syn på likvärdighet, läs HÄR) i samhällets ögon.

Jag är t.ex. säker på att mina lärare i grundskolan och gymnasiet gav mig de betyg jag förtjänade. Men det är långt ifrån samma sak som att mina betyg – i jämförelse med mina jämnåriga kamraters i landet betyg – var likvärdiga.

Vad tror du är själva problemet med betygsättningen? Är jag inne på rätt spår eller snubblade jag av banan redan vid start? Har du själv skrivit om den här problematiken eller reagerat på Skolverkets rapport? Dela i så fall med dig av detta i en kommentar och bifoga gärna en länk till ditt inlägg. ”Normala” kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkommet!

Uppdatering:DN nyanserar bilden något i en ledare dagen efter.

Ekot av en nationell prövning

Skolverket utvärderar vårens historiska nationella provomgång i år tre och det uppmärksammas lite här och var. Dock får jag en bestämd känsla av att nästan alla gör en ansträngning för att läsa ut något mer ur rapporten, än bara de fakta – svart på vitt – som presenteras.

Två huvudspår stavas klass och kön, medan någon enstaka linje tittar närmre på inlärning och kunskap.

Klassaspekten handlar om den generella sanning vi alla redan känner till; att barn från studieovana miljöer överlag har det svårare att anamma kunskaper. I rapporten framgår det tydligt hur föräldrarnas utbildning påverkar elevens möjlighet att nå önskat resultat (på det nationella provet, bör tilläggas) och vi kan konstatera det uppenbara: Man tillhör sin samhällsklass även som tredjeklassare.

Jag kan inte tycka att det här är något att höja på ögonbrynen åt, mer än i betydelsen att ”nu har vi ytterligare bevis för det vi sagt hela tiden” och förhoppningsvis kan det här i ett längre perspektiv påverka resursfördelningen i form av t.ex. pengar, utbildad personal och strukturella förändringar som gör det möjligt att ytterligare kompensera för den här klyftan, som delar den statistiska elevgruppen ungefär på mitten (om man drar gränsen mellan föräldrar med gymnasial eller eftergymnasial utbildning). Att Maj Götefelt på Skolverket lite förvånat(?) konstaterar att ”tydligen finns de här skillnaderna helt från början,” tolkar jag välvilligt som en klantig fomulering.

Det andra huvudspåret, som handlar om kön, säger även det, vad vi alla mer eller mindre redan vet. Att det finns de facto skillnader mellan pojkar och flickor. I det här fallet visar det sig i språkdelen av testen, där flickorna dominerar. Men är det ett problem, eller skapar vi ett?

I DN spekulerar Maj Götefelt i om det kan ligga biologiska orsaker bakom de här skillnaderna, medan hon i SvD föreslår kompensatorisk undervisning för att hjälpa pojkarna att komma ikapp. Men varför? Pojkarna må vara 13 procentenheter sämre än flickorna på ”stavning och interpunktion genom skrivning av en berättande text” (Skolverkets rapport) och generellt sämre på hela språktesten, men…

…98% – jag upprepar: Nittioåtta procent – av eleverna uppnådde kravnivån på det här delprovet (jämfört med 93% i delprovet i matematik). Endast två statistiska procent drog ett kort språkstrå vid det här provtillfället och presterade sämre än tillåtet, och då ingår elever med utländsk bakgrund i det underlaget. (Dock inte elever med svenska som andraspråk.) Visst är det två procent för många, men är det skäl nog för att göra det till ett Problem? Kanske de hade en dålig dag?

Jag skrev att det förutom ovanstående huvudspår fanns de som tittade lite närmre på inlärnings- och kunskapsaspekten. Jag tänkte inte själv gå in på den biten just nu, men kan ju ställa en retorisk fråga ur just den aspekten istället:

När i en människas liv är det rimligt att börja tala om tillräckliga respektive otillräckliga baskunskaper?

Kursplaneutkasten: Omfattning

• Hur ser ni på omfattningen i kursplaneutkasten i förhållande till den garanterade undervisningstiden i skollagen?

• Ge exempel på delar av det centrala innehållet som är för enkelt/inte nog avancerat i förhållande till elevernas ålder.

(Kursplaneutkasten hittar du HÄR.)

Kursplaneutkasten: Struktur

Skolverkets uppdrag ”innebär att kursplaneras struktur utformas så att det första avsnittet berör ämnets syfte inklusive mål för undervisningen. Därefter följer ämnets centrala innehåll för årskurserna 1-3, 4-6 och 7-9. Kursplanens olika delar ska tydligt relatera till varandra. Alla mål för undervisningen ska vara sprungna ur syftet med undervisningen. Det centrala innehållet ska beskriva vilket innehåll som ska behandlas i undervisningen. Innehållet ska vara relaterat till syftet med undervisningen i ämnet”.

• Stämmer detta med de kursplaneutkast du har läst? Motivera!

• Är denna relation lika tydlig i alla kursplaner? Vilka likheter/skillnader ser ni?

• Diskutera er förståelse för hur de olika delarna i kursplanerna ska användas.

(Kursplaneutkasten hittar du HÄR.)

Kursplaneutkasten: Språk

Enligt Skolverkets diskussionsunderlag skall språket ”ska vara så tydligt att de reviderade kursplanerna kan användas av lärare och förstås av föräldrar”.

• Stämmer detta med de kursplaneutkast du har läst? Motivera!

• Används återkommande begrepp på ett konsekvent sätt i kursplaneutkasten för de olika ämnena? Om inte ge exempel.

(Kursplaneutkasten hittar du HÄR.)

Kursplaneutkasten: Användbarhet

• Vilket stöd ser ni att kursplaneutkasten ger för planering av undervisningen?

• Vilka möjligheter ser ni att kursplaneutkasten ger till ämnesövergripande undervisning?

• Har det centrala innehållet en lagom konkretionsnivå?

(Kursplaneutkasten hittar du HÄR.)