Ein Volk, Ein Reich?!

Zoran Alagic – han som envisas med att kalla förskola för dagis enbart i syfte att provocera – kan ha trampat med båda fötterna i klaveret när han dels besvarar en tweet om ett enat fackförbund för alla lärare (istället för som idag, två ofta konkurrerande förbund) med orden ”Ein Volk, Ein Reich”, och dels råkar göra det från Lärarnas Riksförbunds officiella Twitter-konto, @lararnas.

Tweeten plockades snabbt bort från Twitter, men hann lyckligtvis fastna på åtminstone ett screenshot. Och Zoran har gjort sitt bästa för att släta över det inträffade:

@LolaBolmstedt Det var som sagt inte en tweet från lärarnas, utan en provocerande tweet från mig som gick ut fel.—
Zoran Alagic (@ZoranAlagic) November 30, 2012

Men hjälper det? Kan presschefen på Lärarnas Riksförbund försvara att han i det privata, men samtidigt offentliga, besvarar en tanke på ett lärarförbund istället för två med orden och associationen ”Ein Volk, Ein Reich”?

@TorbjoStromberg @marcusfriberg Der finns en brist på respekt i den ständigt återkommande diskussionen om enhetsfack.—
Zoran Alagic (@ZoranAlagic) November 30, 2012

Och kan privatpersonen Zoran verkligen tala om en ”brist på respekt” i skenet av vad han själv skrev?

Nu återstår att se om Zoran lyckas hålla sig kvar på sin plats som Presschef på Lärarnas Riksförbund efter detta, eller om vi får hålla tillgodo med hans privata twittrande? ”Tweets är mina egna och speglar bara mina åsikter”, skriver han på sin Twitter-sida.

Inte så ”bara”, om du frågar mig.

Ein Volk, Ein Zoran.

Såatte…

Dags att tömma den politiska sandlådan

Metta Fjelkner och Lärarnas Riksförbund fick en debattartikel publicerad i tidningen häromdagen. Syftet är att slå ett slag för ett förstatligande eller ökat centralt inflytande i skolans verksamhet genom att ge exempel på hur kommunerna misskött skolan i de snart närapå 20 år den varit kommunal.

Men artikeln har också en annan förtjänst i mina ögon. Den konstaterar att ansvaret för undermineringen av skolan ligger hos båda blocken:

”En socialdemokratisk regering genomförde kommunaliseringen under premissen att staten, som garant för en likvärdig utbildning, skulle behålla kontrollen över fem centrala styrinstrument; resurstilldelningen, meritvärderingen av lärartjänster, lärarutbildningen, uppföljningen samt målformuleringen och lagstiftningen.

Men redan efter ett par år avsade sig den då sittande borgerliga regeringen ansvaret för de båda första styrinstrumenten, resurstilldelningen och meritvärderingen. Dessutom tillät man Skolverket att omformulera sitt uppdrag till att i praktiken strunta i uppföljningen.”

För mig är det här en försiktig kritik av hur skolan kommit att bli den kanske hårdast utsatta politiska krigsskådeplatsen. Något den förstås varit lääänge, men knappast med den intensitet vi ser idag. Ett hopp till Lärarnas Tidning (ingen länk ännu) och intervjun med Niklas Stenlås understryker kritiken.

I sin forskningsrapport En kår i kläm – Läraryrket mellan professionella ideal och statliga reformideologier konstaterar han hur de senaste 20 årens politiska reformer på skolområdet ”har inneburit att lärarna har deprofessionaliserats” och att tendensen gått mot att öka kontrollen av lärarna. Stenlås har granskat kommunaliseringen, mål- och resultatstyrningen, friskolereformen, införandet av kollektiva arbetssätt, individuell lönesättning m.m.

Jag vill koppla samman den ökande politiseringen med den kontinuerliga reformeringen. Om Stenlås observationer stämmer, betyder det att skolans rörlighet – och med den dess kvalitet – begränsas till förmån för möjligheten att svinga det här slagträet mot sina politiska motståndare.

Men hur länge kan man göra det? När spricker slagträet och vad händer då?