Bara en flumpedagog…

…kunde ha förutsett att det kunde bli nåt tjall med lärarlegitimationsreformen. Jag antar att det är därför statssekreterare Bertil Östberg (Jan Björklunds vänstra hand) inte utan viss förundran i rösten konstaterar att tjallet var just omöjligt att förutsäga.

”Vi har utrett och förberett det här så noggrant som man rimligtvis kan göra. De svårigheter som uppstått var inte sådana som hade kunnat förutses.”

Dumheter, säger flumpedagogen. Hade legitimationsreformen verkligen varit utredd, förberedd och genomtänkt skulle man både ha lyckats förutsett och förbyggt de nu uppkomna svårigheterna. Huruvida det handlar om inkompetens eller skitsnack får dock de lärde tvista om. Jag nöjer mig med att konstatera att den forcerade reformen nu inte längre får forceras eftersom – hör och häpna – reformer tar tid att in- och genomföra. Jag lägger till alternativet ”aningslöshet” till de två tidigare.

Hela reformen skjuts alltså upp på obestämd tid. Samtliga lag- och förordningsändringar – SAMTLIGA – har nu lagts i malpåse tillsvidare.

Samtidigt, i artikeln bredvid (om man läser om allt detta i pappersversionen av Lärarnas Tidning) konstateras att ”det kan vara fördelaktigare att vänta med att söka legitimationen eftersom den än så länge bara innebär skyldigheter”. Även detta redan konstaterat sedan länge av flumpedagogen och många andra med honom.

Det är så man får hybris.

Luftslottet är punkterat och liknar mest en sacco-säck.

Leka skola

Funderingarna om övningsskolor kontra verksamhetsförlagd utbildning (VFU) fortsätter.

Johannes Åman (DN) tolkar Jan Björklunds tal om övningsskolor med den goda tanken att ”kompetens ska finnas samlad så att alla lärarstudenter kan garanteras aktivt stöd från en äldre lärare som inte bara själv är duktig på att undervisa utan också har utvecklat sin förmåga som handledare”.

Ja, han syftar på övningsskolor. Men det är ju liksom också tanken med VFU.

VFU när den inte fungerar är antagligen en ren katastrof. Det kan bero på en undermålig handledare, men även på en student som plötsligt inser att hen är på fel plats. Kanske fel stadium, kanske fel yrke. En insikt som sällan kommer förrän man står där. I verkligheten. Mitt i skiten. Med bajsblöjor upp till öronen eller grabbgäng som spelar allan och driver runt i korridorerna utanför klassrummen.

Jag frågar mig om den insikten går att uppnå i de ordnade och välfungerande skolsimulatorer Björklund förordar?

VFU när den inte fungerar är som sagt en katastrof. Och det stora felet med VFU – det som kan och bör kritiseras – är att kvalitén hänger till stor del på var i landet du läser. På vilket lärosäte. Och i vilken kommun du hamnar.

Mina egna VFU-erfarenheter har lyckligtvis bara bestått av personer som är erfarna lärare, drivna pedagoger och för uppdraget av lärosätet utbildade handledare. Inget tjall på kompetensen här, inte. De har tagit sig an sina studenter och varit måna både om att skapa en god relation till dessa och stötta dem i deras lärande. I de fall det blivit tjall på linjen har man nästan alltid lyckats lösa det i dialog mellan handledare, student och lärosäte. Ibland har det lett till en fördjupad relation, ibland har man gått skilda vägar till nya handledare och studenter. (Och jag själv är relativt nybakad VFU-handledare med min andra student på ingång till veckan. Jag hoppas de uppfattar mig på samma sätt som jag beskriver ovan.) Jag gör delvis den här uppräkningen av positiva VFU-erfarenheter för att väga upp http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/nuvarande-vfu-ovningsskolor-eller-annat.html lite dystrare bild och för att fylla på med några fler bollar att jonglera med vid morgondagens #skolchatt på Twitter. Hoppas ni deltar!

Studenten och hens lärande är alltid i fokus när VFU fungerar som det är tänkt. Jag antar att detsamma gäller de tilltänkta övningsskolorna också.

Men hur är det tänkt med verklighetsförankringen i dessa?

Hur stora ska klasserna/barngrupperna vara – verklighetsstora eller enligt skolverkets rekommendationer? Kommer de att ha ett statistiskt urval av barn i behov av särskilt stöd? Invandrare? Våld i hemmet? Kommer lärarkollegiet att arbeta som i TV (”Klass 9A”) eller som det går till i verkligheten? Och så vidare… Kommer det att finnas en ”dålig” och en ”bra” övningsskola att tillgå, så att lärarstudenten får en chans att uppleva myntets båda sidor?

Jag tror inte att det är konstruktivt att helt förkasta idén om övningsskolor. Men vill man öka kvalitén på lärarutbildningens verksamhetsförlagda del finns det bättre sätt att göra det på. T.ex. ta de regioner där VFU’n fungerar bra, lista ut hur och varför det fungerar så mycket bättre och hitta ett sätt att applicera detta på övriga regioner i landet.

Jag kan förstå (även om jag inte sympatiserar med) att det finns ett behov av att ytterligare kontrollera lärarutbildningen och i förlängningen skolan. Lärarlegitimationer och nationella prov kommer några steg försent – man måste ju smida medan järnet är varmt. Övningsskolor låter detta göras på ett mycket enklare sätt än vad VFU’n gör. VFU’n är såpass anarkistisk att den ger mig – en uttalad flumpedagog – möjlighet att ta emot och indoktrinera unga, lättledda lärarstudenter i den flumpedagogiska irrläran i lönndom, mitt framför nosen på Björklundarn. Jag skulle antagligen inte släppas in ens på gården till en av folkpartiets övningsskolor.

Men kontroll är inte allt. Det här handlar om kvalitet och en förberedelse inför steget ut i verkligheten. Något som inte låter sig göras i en simulator.

Du kan inte lära dig simma på torra land, lika lite som du kan bli läkare av att leka doktor.

Inte heller kan du bli lärare genom att leka skola.

Leg. Dålig Förebild

Det är ingen större hemlighet att jag ofta undrar hur Jan Björklund tänker. Som när han blandar ihop ”auktoritet” och ”auktoritär”. Eller när han talar om kunskap som vore det ett statiskt begrepp. Eller när han lyckas hasta fram dåligt underbyggda förslag om lärarlegitimationer i en fart där ingen hinner börja lufta kritik förrän det är försent och bara att gilla läget (om man inte är en obstinat flumpedagog eller nåt).

Eller som nu; när han avfärdar verkligheten som arena för lärande.

Den sparsmakade artikeln i DN säger lite för lite för att det skall vara värt att fördjupa sig för mycket i. Men kontentan är att den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen – den s.k. VFU’n – brister i kvalitet på grund av att de yrkesverksamma lärarna och de autentiska skolmiljöerna är ”dåliga förebilder”. Allt enligt Jan Björklund.

Jag ser inget fel i att man skapar skolsimulatorer där man som blivande lärare kan utsättas för prövningar i en kontrollerad miljö, och att dessa s.k. övningsskolor blir en del i utbildningen. Men att anse/tro att dessa kan ersätta värdet i att faktiskt komma ut och möta verkligheten – och att försöka jobba i den här verkligheten med ett projekt, tema eller annat uppdrag – är naivt.

Lärarutbildningarna förmedlar en högst teoretisk idealbild av hur lärande fungerar. De utelämnar ofta faktorer som gruppstorlekar, kommunalt huvudmannaskap, individuella behov hos barn/elever m.m. Faktorer som ofta kommer som en mindre chock för lärarstudenterna när de kommer ut på sin VFU. Jag vill påstå att en eventuell brist i förhållandet mellan utbildning och praktik ligger i just detta. Kontrasten mellan teori och praktik.

Och när Jan Björklund med stab presenterar övningsskolor som ett sätt att höja kvalitén på lärarutbildningen är detta perspektiv okänt för honom. Han lever ju som bekant i en bubbla där skolan suger. Och det fett. Här drar de ökända grabbgängen omkring i korridorerna och spelar allan och här har lärare kapitulerat och avsagt sig auktoriteten i klassrummet med mera, med mera. Där det är de dåliga lärarnas fel att skolan är i ”kris” – varför vi nu får bära lärarlegitimationen i en kedja runt halsen som en slags dumstrut.

Då är det logiskt att anta att om det existerar en diskrepans mellan teori och praktik, så är det till praktikens nackdel. På grund av ovanstående. Så att Björklund ser lösningen att samla alla ”bra” lärare i övningsskolor, förlägga huvuddelen av VFU’n till dessa och utöver detta låta lärarstudenterna göra små utflykter till verkligheten (med det i minne att de nu besöker en ”dålig” skola med ”dåliga lärare”)… Ja, det är ju logiskt. Jag skulle antagligen ha tänkt likadant om jag inte visste bättre.

Jag har nyligen utbildat mig till dålig förebild och har alltså rätt att ta emot och handleda VFU-studenter. Jag har för närvarande två i mitt lilla stall av studenter. För dem är det väl kört, kantänkas?

Jag är inte säker på att Jan Björklund förstår hur hans förmedlade syn på mig och mina kollegor påverkas hur andra ser på oss. Vad det gör med den status han samtidigt påstår sig vilja ge oss. Vilken betydelse det har att han – vår egen minister – öppet avfärdar oss som så dåliga förebilder att vi inte ens duger till att handleda våra framtida kollegor eller ersättare. Han kanske inte förstår det.

För att vara utbildningsminister hyser han en förvånansvärt låg tilltro till oss som jobbar med just utbildning.

Den som äger orden…

Jag har följt den nya skoldebatten på Twitter (#merkateder och #skollyftet) och även deltagit i den lite av och till i form av Lancefestivalen. Men trots att diskussionen på Twitter stundtals är både intensiv och givande, så består den mest av arga eller glada tillrop och missförstånden – såväl de medvetna som de ärliga – har många gånger dominerat. 140 tecken är inte så mycket när ämnet är så komplext. Till exempel skulle detta blogginlägg kräva sammanlagt 37 tweets. Färre tweets än så och jag är otydlig.

Jag har inte bloggat nämnvärt under den här tiden, annat än ett och annat inlägg i egenskap av Skäggig Dagisfröken. Jag har nämligen inte vetat vad jag skall skriva om. Andra har skrivit det jag tänkt antingen snabbare eller bättre än jag. Ofta både och. Och jag har funderat på vad diskussionen egentligen handlar om. Vad försöker den där Zaremba säga med sina till reportage förklädda debattartiklar i DN? Varför försöker vissa debattdeltagare piska upp en fiendskap mellan de två fackförbunden? Hur kommer det sig att vi – som borde veta bättre – gör oss delaktiga i skapandet av en polarisering som på sin höjd existerar i marginalerna? Jag talar nu om den ”stora” frågan om katederundervisningens vara eller inte vara.

Det är det där sistnämnda jag och några andra har gått och funderat på på sistone.

Jan Björklund må vara utbildningsminister, men det ger honom varken rätten att välja vilken terminologi som skall användas eller hur de aktuella orden skall definieras. När han inledde katederdebatten och så att säga ”kickstartade” ett smärre läraruppror på nätet, var det bara hans senaste försök att ockupera ytterligare en del av skolverkligheten i form av en retorisk attack. Han har ju tidigare lagt beslag på bl.a. begreppen ”ordning & reda”, ”kunskap” och ”auktoritet”.

Så sent som idag bekräftar Lärarnas Riksförbund denna attack genom att likställa ”katederundervisning” med ”lärarledd undervisning”. Från deras blogg på mynewsdesk.com:

…katederundervisning är en, om än väsentlig, del i undervisningen och den kallas också ibland för ”seminarieundervisning” eller just ”lärarledd undervisning”. (I motsats till den ”inte lärarledda undervisningen” får man förmoda – och jag är väl inte ensam om att undra vad den ”undervisningen” består av?)

Det började alltså med Björklunds lite auktoritärt doftande skildring av katedern som en slags kommandobrygga, varifrån läraren förmedlar kunskap till de stillasittande och lyssnande eleverna. När den initierade kritiken dock blev för häftig, fick han hjälp av Metta Fjelkner (LR) att nyansera katedern till en symbol för lärarens centrala roll i klassrummet. Kritiken höll dock i sig och Maciej Zaremba gjorde då ett försök att beskriva katederundervisning i form av ett exempel från Minervaskolan i Umeå. Men knappt hade tryckpressarna (man använder väl fortfarande tryckpressar?) svalnat, så ropade kritikerna med enad röst att ”vad i hel-ete?! Du beskriver ju elevaktivt lärande och kallar det motsatsen! WTF?”. Jo, vi blev och är fortfarande arga på Zarembas fula metoder, eftersom vi – i egenskap av initierade – genomskådade honom. Och det är nu ovanstående citat och ny definition dyker upp.

Katederundervisning innebär att en lärare leder arbetet i klassrummet.

Och liksom den bloggens författare (Zoran, är det du?) undrar jag självklart vad motsatsen är. Och var den typen av undervisning skulle bedrivas. Tills jag kommer på mig själv med att inse att nu är Björklund farligt nära att muta in den lärarledda undervisningen som ytterligare en beståndsdel i hans bild av vad som saknas i svensk skola idag.

I den bild som redan innehåller: Ordning & reda, (lärar-)auktoritet och kunskap.

För att bota en skola som består av: Flum, anarki och okunskap.

På grund av ”inte lärarledd undervisning”.

Ordinerar dr. Björklund (med god hjälp av Zaremba och Fjelkner) en rejäl dos lärarledd undervisning.

Det handlar om ordens makt. Skolan saknade inte ordning & reda förrän Jan Björklund krävde ordning & reda och eftersom han sade det på det sätt han sade det förstod alla att skolan saknade ordning & reda för varför skulle han annars kräva det? Och i en så upprörd ton, därtill?

Jag har anammat flum-epitetet. Och jag gillar om skolan/förskolan har ett stänk av anarki i verksamhetens utförande. Men för den skull är jag inte oberoende av ordning och reda i mitt arbete, lika lite som jag kan få något av värde gjort utan att vara rummets auktoritet. Jag hävdar envist att mitt arbete leder till kunskap och det är min mest grundläggande uppgift i yrket att leda den undervisning jag är satt att bedriva!

Jag tror inte någon vill säga emot Jan Björklund när han kräver ordning & reda, (lärar-)auktoritet, kunskap och lärarledd undervisning. Det är precis det vi alla vill ha. Det många av oss däremot vänder sig emot är att hans krav implicerar att dessa faktorer är något som generellt sett saknas i skolan idag och att det finns en liten liten kärna skol-lobbyister som är något slags kaosdyrkande anarkistiska kunskapsmotståndare som mest vill sitta och se på när eleverna lär sig på egen hand – och som dessutom styr skolsverige med järnhand.

Den utgångspunkten är fel, förolämpande och förfärligt flummig. Faktiskt.

Den flumpedagogiska skolan i Nossebro

Det var som en motreaktion till Jan Björklunds hårdföra skolpolitik. Jag tänkte att ”jamen, allt som står i opposition till det utbildningsministern vill står ju jag för – och allt som står i opposition till det utbildningsministern vill, kallar han flummigt”.

Ergo: Jag är en flumpedagog.

På den vägen var det. Och är. Och idag beskriver Sydsvenskan en skola som arbetat medvetet flumpedagogiskt sedan 2007 och uppnått resultat som de flesta grundskolor bara fantiserar om. På tre år har de gått från att ha den näst högsta andelen icke godkända avgångselever, till att i somras släppa iväg 100% godkända niondeklassare. Etthundra procent. Varenda en. Till och med killgänget som spelar allan (och de utgår jag ifrån att de också fanns/finns där, som i alla högstadieskolor) lämnade grundskolan med godkända betyg.

Och de har gjort allt på fel sätt, sett till vad Jan Björklund strävar mot. De har – främst av allt – lutat sig mot den forskning som han och hans supporters konsekvent avfärdat som subjektiv och politiskt färgad. Forskning som – om han läser artikeln – bl.a. kommer att visa honom att ”ordning & reda” går att uppnå utan att ta till auktoritära styrmedel som sanktioner och bestraffning.

Andra tvärtomgrepp man tagit har inneburit att man istället för att lyfta ut ”krångliga” (i ordets vidaste bemärkelse) elever i behov av stöd, har man lyft in stödpersonal i form av specialpedagoger (inte speciallärare – mer om det en annan gång, kanske). Allt av respekt och till vinning för den enskilde eleven såväl som gruppen. Och – som nämnt – tväremot vad vår utbildningsminister förespråkar.

Nu hade jag inte som avsikt att formulera det här inlägget som en kampanj riktat mot en enskild person, men faktum är att Jan Björklund sedan han klev upp på sin ministerpost 2006 gång på gång med bestämdhet har uttalat sig om hur den svenska skolan skall bli bättre genom att nonchalera och smutskasta aktuell forskning, framhäva auktoritära styrmedel i from av straff och sanktioner och i varje förslag och beslut söka forma skolan till Nossebros motsats.

Därför gläder det mig att en dagstidning äntligen publicerar en positiv motbild. Kanske är det fortfarande liv i flumpedagogiken, trots allt…

Andra som bloggat om detta är Christer och Mats. Fler tillkommer under dagen, hoppas jag.

Elak kunskap och ful politik

Det kom ett mail från Jan Björklund (angående förslaget om betyg från år sex). Han citerade först SOU 1977:9 (”Betygen [.] medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter”), därefter tolkade han detta som att ”vänsteridéerna på 1970-talet” gjorde betygen till något elakt och kunskap till något fult.

Om vi nonchalerar hans retoriska svada; de svepande generaliseringarna om vänsteridéer (i opposition mot ”högersanningar”), elaka betyg och ful kunskap, så dyker istället frågan om tolkning upp:

Menar Jan Björklund att det ökade incitamentet att meddela kunskap går i linje med att förvärva kunskap? I så fall, hur?

Eller menar kanske Jan Björklund till och med att meddelad kunskap är detsamma som förvärvad kunskap?! Varför formulerade man sig då så konstigt i SOU?

Vi jämför:

”Betygen [.] medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter”

”Betygen [.] medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot kunskaper och färdigheter”

Jag tycker det verkar osannolikt att de två orden – ”att meddela” – skulle vara betydelselösa i SOU’s skrivelse och att ovanstående två exempel har samma innebörd. I mina ögon är det faktiskt bara det andra av citaten som ligger i linje med Jan Björklunds tolkning, eftersom det tydligt kopplar samman betyg och kunskap. Men det är ju å andra sidan ett manipulerat citat och varken sanning eller fakta. Hmm… Nåja, det är väl så det fungerar i (skol-)politiken nuförtiden?

Sammanfattningsvis: Om mitt betyg hänger på att jag kan meddela min kunskap blir det viktigare än att förvärva den, varför ordbajseri och ”kommer det här på provet” blir viktigare komponenter i min utveckling än frågorna ”varför” och ”hur”.

Betyg är inte nödvändigtvis elaka, men de förfular kunskapen.

Lästips!

I januari i år skrev Per Acke Orstadius 23 inlägg om den skolpolitik som representeras av vår skolminister. Läser man bloggen i kronologisk ordning inleds den av tolv inlägg där Jan Björklund synas närmre, både vad gäller hans politiska arbetssätt och den människo- eller elevsyn hans politik representerar. Kritiken är passionerad och svidande, men aldrig obefogad. Därtill är det tänkvärda tankar han förmedlar – ta bara den här kängan mot betygsfrågan:

”Det måste till ett intellektuellt haveri, för att man ska få det till att det ställs samma krav på en människa för att hon ska klara såväl jobbet och utbildningen till frisör som till lärare, veterinär, bilmekaniker, sjuksköterska eller advokat. Om det inte ställs samma krav, varför ska man då använda samma mått när man bedömer de sökandes lämplighet.”

De avslutande elva inläggen utgår från elevens behov och rättigheter, men rymmer samma form av kritik. Inte sällan ges FN’s Barnkonvention centralt utrymme som utgångspunkt i hans resonemang och även här finns det stoff väl värt att diskutera:

”Man kan tvinga en elev till skolan. Man kan tvinga en elev till lydnad. Men man kan inte tvinga en elev att lära sig.”

Jag skulle vilja uppmana alla läsare att kika in på Per Ackes blogg. Läsa inläggen och kommentera dem. Det är viktiga saker han skriver om, och det är beklämmande att min kommentar från i lördags är den enda på hela bloggen hittills…

Bloggen hittar du på: http://perackeorstadius.blogspot.com/

Birth of a flumpedagog?

I en gammal, gammal insändare i Lärarnas Tidning (5/2006) delar Mats Öhlin med sig av sin bild av hur skolan fungerar och hur den borde fungera. I allt väsentligt beskriver han där samma bild som min namne Jan Björklund halvåret eller så senare byggde alliansens skolpolitik på.

De ser en skola utom lärarnas kontroll, där elevernas kunskaper mer eller mindre stickprovstestas ett fåtal gånger under grundskoletiden – ja, knappt en gång vartannat år, om man skall ta Öhlins retorik på hundraprocentigt allvar och lita till att de enda gångerna elevernas lärare får syn på de mognande frukterna av sitt arbete är de nationella proven i år fem och nio, samt betygen i åttan och nian. Nu, liksom då, undrar jag vad Mats (och Jan) egentligen tror att lärare sysslar med när de är i skolan?

Att lösa det här ”problemet” blir förstås dels att öka antalet kontroller, dels att hitta ett sätt att mäta och jämföra fram de lärare och metoder som är effektivast för läs- och skrivinlärningen. En apparat att stoppa in hela skolan i – lärare och allt – för att extrahera ett koncentrat av kunskaper som sedan kan injiceras i eleverna, lite i taget, under grundskoletiden.

Det är som vanligt intrumentalistiskt och behavioristiskt, med en endimensionell syn på både människor och begrepp som ”lärande” och ”kunskap”. Det är kanske ingen slump att Jan Björklunds parti var det som lade fram förslaget om en litterär kanon – ytterligare en illustration av den rigida världsordning som råder i delar av idévärlden…

Men samtidigt ligger det en viktig fråga och pyr under de kvävande lagren av politisk retorik: Hur kan vi garantera våra elever den bästa möjliga skolgången om vi inte vågar syna lärarnas och skolornas arbetssätt och resultat under lupp?

Tyvärr krävs det oerhört mycket arbete för att skyffla undan den dödande politiken och låta skolutvecklingsfrågorna få det syre de behöver för att få liv.

— — —

Den här diskussionen om kontroll var förstås större än mitt lilla bidrag och rasade resten av våren. Till slut nådde den t.o.m. Aftonbladets ”Doktor Gormander”, som i ett kåseri runt skolavslutningen t.o.m. nämnde mig vid namn. Egotripp! Egotripp!

Nu var det tyvärr inte i överdrivet positiva ordalag min insändare nämndes. Snarare tvärtom. Han framställde mig som en flumpedagog, som hellre låter barn gå genom skolan utan att lära sig ett dugg än att ”stressa” dem genom att undersöka om de kan läsa och skriva. Behöver jag påminna om att det här var våren 2006 och ungefär två år innan jag på allvar började överväga att anamma begreppet ”flumpedagog” och vända det till något oppositionellt och (i mina ögon) positivt?

Men vad menade jag då? Vad är det som sår ett flumpedagogiskt frö i mitt sinne den här vårkvällen för fyra år sedan?

Anledningen till att jag var (och är) emot ett normerande kontrollinstrument som metod för att stimulera läs- och skrivinlärningen hos sjuåriga barn, är för att det är ett överflödigt verktyg. Förutsatt att läraren är behörig (det finns i och för sig fortfarande ingen 100-procentig garanti för det i dagsläget), måste man utgå från att han/hon förmår se vilka barn i klassen som t.ex. inte kan läsa eller skriva på en tillfredsställande nivå, och utifrån detta genomföra nödvändiga pedagogiska åtgärder, alternativt begära en eller flera former av stöd.

För det är en sådan bild detta kontrollinstrument antyder. En bild av lärare som behöver hjälp att hitta de här icke läs- och skrivkunniga barnen. Lärare som inte klarar av att göra sitt jobb.

Kontrollen i sig gör ju varken till eller från. Faktiskt. I alla fall i frågan om barns läs- och skrivkunnighet.Däremot blir den ett ypperligt verktyg för var och en som av olika (nästan uteslutande politiska) anledningar vill misskreditera skolan.

Ja, det är otroligt att barn lämnar låg- eller mellanstadiet utan förmåga att uttrycka sig på grammatiskt korrekt svenska. Det är kanske t.o.m. för jävligt. Men då vore det kanske en god idé att försöka göra något åt det, istället för att komma med förslag som låter bra (och som presenteras på grammatiskt korrekt svenska), men som i realiteten är helt innehållslösa. Som förslaget på (ytterligare) läs-/skrivkunnighetskontroller (utöver de som faktiskt redan görs av läraren) i första klass. Till exempel…

— — —

Debatten fortsatte efter sommaren. I nr. 13/2006 av Lärarnas Tidning replikerade Hans-Åke Scherp en insändare(?) av Johan Kant, som försvarade den s.k. ”kontrollidén” och ifrågasatte Sherps inställning.

Scherp uttryckte det väl, när han ställde begreppen ”motivation” och ”hotivation” mot varandra (hotivation avser då användandet av kontroller och inspektioner för att nå vissa mål). Han talade också om lär- och ansvarskultur kontra lydnadskultur.

Kanske tryckte han bara på rätt knappar, men jag kan fortfarande inte annat än sympatisera med Scherp i det här fallet. Ökad kontroll uppifrån ger sällan mer än rädsla, stress och i bästa fall(?) rövslickeri och spel för gallerierna. Ökad kontroll uppifrån är att betrakta som (förtäckta) hot och (dolda) krav på lydnad.

Är det det vi vill ha?

Eller skall vi kanske sträva mot en situation där utbildade lärare på plats känner ansvar och motivation inför utvecklandet av sitt uppdrag?

Frågan är retorisk. Självklart är det ljusår bättre (alternativet är inte ens bra, när jag tänker på saken) med en ansvarskännande lärare som sätter elevernas utveckling i första rummet än en lismande rövslickare som tänker mer på sitt jobb än på sina elever.

Det här var ett av mina första steg mot att så småningom börja kalla mig ”flumpedagog”. Var började det för dig?

Är ”Pornstar” en åsikt?

Jag undrar om Mats Mügge såg kvällens Skolfront (SVT)? Jag undrar i så fall också om han, liksom jag, såg likheterna mellan diskussionen om den Sverigedemokratiske läraren som inte fick jobba kvar på skolan och diskussionen om pornstar-mössan.

Principen är densamma: Läraren anses bära ett ansvar på sina axlar som sträcker sig långt utanför både arbetstid och -plats.

Mats Mügge lade upp ett foto på Facebook av sig själv iklädd en Pornstar-mössa och förlorade sitt vikariat, medan Richard Jomshof engagerade sig politiskt utanför arbetstid och blev av med jobbet – t.o.m. två gånger. Och Emil Koverot hann inte ens börja sin anställning som gymnasielärare förrän anställningen avbröts – på grund av att han därtill är aktiv musiker.

Vi har alltså tre exempel där arbetsgivaren ansett att den anställde misskött eller riskerat att missköta sitt professionella ansvar och vidtagit åtgärder. Intressant är man vidtagit i stort sett samma åtgärd i de tre fallen, vilket implicerar att en Pornstar-mössa har samma dignitet som att sitta i partitoppen hos Sverigedemokraterna, vilket är ungefär detsamma som att spela musik. (Kanske väger mössan och musiken t.o.m. tyngre, eftersom det uppenbarligen krävdes mer arbete att ”få bort” Jomshof än Mügge och Koverot.)

Följdfrågorna är miljarders miljarder… Ponera att t.ex. Jan Björklund hade en lärarutbildning i rockärmen. Vore han lämplig som lärare i skenet av ovanstående? Eller musikern Lasse Berghagen? Och vad är det egentligen vi strävar efter? Vilka krav ställer vi på lärarna? På oss själva? Vilken kläd- och beteendekod är det som gäller? Kan jag som lärare ens äga musik, filmer, konst eller någonting överhuvudtaget, utan att det riskerar att kränka – om än ack så indirekt – någon av mina elever eller deras föräldrar (och andra inflytelserika personer)?

Varje åsikt är en potentiell kränkning – och skäl för avsked. Liksom varje klädesplagg, kroppsutsmyckning, ägodel, uppsyn… Och detta gäller även på fritiden.

Jag vet att jag tar frågan till ytterlighetens gräns. Men hur annars kan jag visa på orimligheten i den bild av lärare som målas upp av de här händelserna. Att sträva efter universellt neutrala lärare är omöjligt, då sådana inte existerar. Inte heller går det att måla upp en normativ ram, genom vilken varje potentiell lärare måste kunna passera, utan att i samma veva plocka bort själva grundförutsättningen för att skapa en demokratisk skola för alla.

Det enda vi kan sträva efter… Ja, t.o.m. kräva! Är att lärare är professionella och så pass seriösa att de inte tar med sig sin Pornstarmössa, sitt Sverigedemokratiska manifest eller sin corpe paint till jobbet. …Om det inte hör till undervisningen, förstås.

Vi kan helt enkelt inte ha en åsiktsstyrd lärarkår.

Obehöriga äga ej tillträde

”Endast den som har en lärarexamen eller motsvarande äldre utbildning och den som har fått ett behörighetsbevis ska få anställas som lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning.” -ur lagrådsremissen Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 236

Stående ovation. Blotta närvaron av outbildad personal i skolor och förskolor är ett hot mot läraryrkets själva legitimitet. Att dessa individer i många fall är synnerligen lämpade att bli lärare är en sak, men att bjuda in dem och låta dem stanna är katastrofalt för både läraryrket i synnerhet och skolan i allmänhet. (Erbjud istället dessa lovande lärarämnen en betald utbildning – det skulle löna sig i längden.)

Att ha en utbildning – en yrkesexamen – är inget värt så länge våra arbetsgivare anställer ”vem som helst” att utföra vårt jobb. Det har växt fram en attityd, t.o.m. hos verksamma lärare, som säger att den kompetens vi tillskansar oss på vår utbildning går att lära sig efterhand och att en stor dos bondförnuft är en bra start. Helt enkelt att ”vem som helst” kan utföra vårt jobb. Och den ständiga tillsättningen av outbildad personal bekräftar bara ytterligare attitydens validitet. Även om vi vet att det inte stämmer.

Frågan om outbildade lärare handlar om så mycket mer än bara det. Den sätter ribban för hur skolan behandlas i media, av politker, av gemene man. Ett yrke som kan utföras av vem som helst kan också behandlas hur som helst. Därför skulle jag gärna sätta upp ”obehöriga äga ej tillträde”-skyltar på varenda skola och förskola i landet. Och det redan imorgon.

Först då kan skoldebatten börja på allvar.