Det är förstås synd om de som sökt legitimationen och nu får en klump i magen av den oseriösa behandlingen av ansökningarna. Tänk att få sin status bekräftad närmast på måfå. Som att bli stämplad i pannan av en tränad apa.

Det DN skriver är alltså att jag i praktiken skulle ha kunnat skicka in min ansökan i två exemplar och fått två olika svar, beroende på i vilken av postbackarna respektive ansökan råkat hamna. Jag visste förstås inte att det skulle bli såhär, men å andra sidan stämmer det ganska bra överens med mina tankar och åsikter om legitimationen och dess eventuella validitet.

Å andra sidan. I dagsläget är ju legitimationen gratis för de som söker den. Kanske får man en bättre (och säkrare) behandling av sin ansökan om man väntar tills den kostar pengar? Då kanske Skolverket kan byta upp sig från Proffice till Manpower. Eller nåt.

Samtidigt åtnjöt jag ändå ett visst erkännande – som att mina gamla inlägg låg och lyfte ränta, eller mognade som vin eller ost. Artikeln i Lärarnas Tidning lyser förstås som en fyrbåk, men jag tänker också på de sporadiska kommentarer och pingbacks till gamla inlägg som ramlade in lite då och då under hösten. Tack för dessa – de påminde mig om det positiva med att göra det här.

Jag hann också fundera över syftet med bloggarna. Jag började alltmer se på Flumpebloggen en som företrädesvis politisk arena. Oppositionell i sitt anslag. ”Upp till kamp!” Nu senast med ett ensidigt fokus på lärarlegitimationen. På gränsen till att bli en tråkig plats att besöka. Och hade jag mot förmodan något att skriva handlade det om jobbet (Skäggig Dagisfröken) eller förskolan (Skäggig Dagisfröken). Skolan i allmänhet varken orkade eller ville jag engagera mig i. Och med ”skolan i allmänhet” som något slags ledord för det jag skriver här, är det klart att det blev ännu svårare att producera något flumpedagogiskt.

Flumpedagogen började helt enkelt stå i opposition till den skäggige dagisfröken. Och tappade mark på grund av det. Som att jag blev mer skäggig (dagisfröken) än flummig (lärare i förskolan).

I nuläget trivs jag med den perspektivförskjutningen. Min arbetssituation kräver dessutom detta av mig.

Skolan i allmänhet behöver dessutom inte mig på samma sätt som när jag startade Flumpebloggen.

Förskolan i synnerhet, däremot. Där finns det saker att göra.

Räkna med mer aktivitet (än här) på Skäggig Dagisfröken framledes.

/Janne

1 Google+ konto
1 Färgskrivare
1 Lamineringsapparat
sax

Logga in på ditt G+ konto och redigera din profil som önskat. Klicka dig sedan till den här sidan och följ instruktionerna. Skriv ut bilden. Laminera och klipp ut den. Klart!

Du är nu en (inofficiellt) legitimerad lärare.

Jag är benägen att hålla med att legget bara kommer krångla till det, speciellt med det focus att man under sina första år inte är superbra. Men jag skulle gärna se dig reflektera över någonting som jag funderat på och det är att: det vore mer logiskt att lärarutbildningarna krävde ett år i yrket FÖRE studier, eftersom man i yrkessituationen kan se om personen är ”lämplig” som lärare, det finns ju en massa kassa lärare som verkligen inte passar, o de ska numer kanske även fungera som legitimationsgodkännare. Nä in med krav på ett års praktik (mån-fred, 8-5, sundsvallsmodellen) år ett på lärarutbildningen, och använd kompetenta lärare/rektoer att sätta kollegiala omdämen och LÖN. /Kram Andreas

Jag har faktiskt pratat med en kollega om det där, och vi var också inne på det där spåret att man skulle tidigarelägga samt förlänga den första VFU-perioden. Jag tar emot en förstaårs-student om ett par veckor och det är hennes första ”riktiga” VFU sedan hon började förskollärarutbildningen i slutet av augusti. Man bör förstås ha förståelse för att lärarutbildningarna är förlagda till det teoretiskas högborgar högskolorna (och ett par universitet), men ändå. Läraryrket är sådant att det inte räcker med att vara teoretiskt behörig via en examen för att vara en fullfjädrad lärare.

Jag tycker Andreas idé om ett introduktionsår före studierna är intressant. Åtminstone skulle det sålla bort en hel del mindre lämpade kandidater till yrket. Och det skulle bespara mången sådan person ett dyrt och poänglöst studielån. Dessutom kunde den lämplighetsbedömning som nu skall ske efter genomgången utbildning och erhållen behörighet till yrkestitlarna, istället ske i förväg och bli ett mer renodlat lämplighetstest. Så har man försökt filtrera fram ”lärarämnen” att utbilda, istället för att sila de redan utbildade genom samma filter.

Jag har tänkt mer i banor om en halv termins – som mest en termins – VFU som inledning på utbildningen. Det är förstås i princip samma sak. Kanske tänker sig även Andreas att introduktionsåret skulle vara införlivat med utbildningen? Det är i alla fall så jag tänker.

Lärares lämplighet är en svår fråga och en varm potatis. Där kan legitimationen bli oss en hjälp, trots allt. Men jag skulle tro mer på legitmationen/lämplighetsutredningen om den vore införlivad i utbildningen och lagd med tyngdpunkten på tidig intervention. Inte när den, som nu, mest liknar ett överflödigt kontrollverktyg som ska ge skenet av att vara behövt.

Skulle du hellre gå en lite längre lärarutbildning, eller föredrar du att gå ett introduktionsår efter genomförd utbildning?

Uppenbarligen är det i alla fall fler än jag som sitter med frågor om lärarleget som är av annan sort än ”kan jag räkna den här kursen?” eller ”det står si och så i mitt examensbevis. Betyder det att jag är behörig för både ditt och datt?” och det är värt att ta fasta på. runt 20% av landets lärare (förskollärare inräknat) har redan ansökt och vi andra kommer förr eller senare att mer eller mindre tvingas ansöka vi också.

Jag är nybliven verksamhetsförlagd lärarutbildare och jag kommer inom kort inte att få utöva det ansvaret utan legitimation. Och jag kommer inte att kunna byta jobb. Och löneförhandlingarna kan bli kniviga (även om jag pratade helt kort med en lärarkollega häromdagen som sade att egentligen borde det inte bli så svårt, för man har ju samma kompetens både med och utan legitimation), liksom jobbläget på det stora hela, ifall SKL verkligen gör verklighet av sitt hot om att se på olegitmerad personal som fredlös. Kort sagt räknar jag med att behöva bita i det sura äpplet förr eller senare, men att jag hellre låter bli senare för att – om inte annat – markera mitt missnöje med reformen.

20 procent pratade jag om, och den siffran stoltserar även Skolverket med. Men det kan ju faktiskt innebära att upp till 80 procent av lärarkollektivet är skeptiska.

Så nu har ni chansen att visa vad ni tycker (och kommentarsfältet är förstås öppet som vanligt):
Take Our Poll

Kunde jag, skulle jag ge er min. Och jag tänker att kanske kunde man göra legitimationen opersonlig och sedan handla med den som man gör med utsläppsrätter?

Fast då skulle bara rika människor bli lärare, vilket i och för sig kunde vara bra, för vem är bättre på att lära folk bli framgångsrika än den som själv är framgångsrik? Jag tror Jan Björklund skulle kunna nappa på den här idén, faktiskt…

Men allvarligt talat, Facebookgruppen uppmärksammar mig på en problematisk effekt av legitimationen. Som förskollärare har du möjlighet att arbeta i fritidshem p.g.a. din ”gedigna pedagogiska utbildning” (saxat ur ett brev från Utbildningsdepartementet). Och som förskollärare har du möjlighet att genomföra arbetet som legitimerad, vilket inte en fritidspedagog kan eftersom den yrkesgruppen inte omfattas av legitimationskravet.

Sett ur en skolas perspektiv torde en legitimerad förskollärare kunna ses som värd mer än en fritidspedagog – som förvisso är minst lika kompetent för uppgiften som förskolläraren, men som saknar legitimation. Kanske kan man dessutom tänka att en legitimerad förskollärare är mer lämplig att ta in som tillfällig vikarie än den illegitime fritidspedagogen. Månne ser vi kanske snart en klausul som tillåter eller rentav förordar att legitimerad fritidspersonal (d.v.s. förskolläraren) skall priotireras i sådana vikariesituationer.

Dessutom; sett ur en förskollärares perspektiv (och jag har någon enstaka kollega som sitter i den sitsen) kan en anställning på fritids vara en karriärväg (med sikte på förskoleklass).

Fritidspedagogerna är med rätta oroliga och förbannade.

Det är konstigt hur man fungerar: När jag satt med reporter Rudhe och pratade lärarlegitimation var jag det närmaste jag hittills kommit att faktiskt bara gilla läget, söka den där jäkla legitimationen och låtsas som om det regnar. Jag tror att det beror på att jag plötsligt inte behövde försvara min ståndpunkt, utan förklara den. Då normaliserade jag motståndet – luftslottet – och mitt obstinata jag började leta fördelar med legitimationen istället.

Det är inget dåligt i att försöka sålla bort ”mindre bra” läraraspiranter innan man sätter ut dem i verksamheterna och ger dem befogenhet att utöva det för barnen/eleverna livsavgörande yrke läraren har. Och jag tror också att legitimationen kan komma att fungera som ett ganska bra sådant filter. På sikt. Men det är varken syfte eller funktion i nuläget. För att nå dit skulle jag helst se att det här provåret införlivades i lärarutbildningen, företrädesvis genom en förlängning av VFU’n (som ju ändå skall ledas av en legitimerad lärare framledes), så att den nyexaminerade läraren får examen och legitimation samtidigt. Nuvarande system med examen först, sedan provår, kan ju bara vara provocerande för den utsatte.

Det är inte legitimationens syfte att garantera att det bara är gräddan av lärarpacket som får lärarbefogenheter/-ansvar. Däremot är det dess syfte att ge skenet av att det bara är de mest/bäst lämpade lärarna som blir legitimerade. Men alla idag yrkesverksamma lärare med en examen i bagaget kan i princip hämta ut sin legitimation bara sådär. Hur enkelt som helst, bara man har formalian i ordning. Och frågan om lämplighet har börjat lyftas (minns inte om det också var i Lärarnas Tidning eller Pedagogiska Magasinet), men är fortfarande väldigt luddig. Vad krävs egentligen för att bedömas som olämplig? Idag kan nog även dåliga lärare klassas som lämpliga, vågar jag gissa.

För att vara tydlig: Legitimationen som reform är direktkopplad med Jan Björklunds nu gamla utspel om att skolans kris beror på dåliga lärare, och därför bör man vara medveten om att varje ansökan om legitimation är en indirekt bekräftelse av den bilden. Kanske t.o.m. en direkt bekräftelse, eftersom det är vi lärare som står bakom ansökningarna.

Och det är kärnan i det hela. Även om det går att hitta stora fördelar med legitimationen, och även om dessa mot förmodan skulle väga tyngre än nackdelarna och oklarheterna, så löser den inte skolans problem. Och ändå var det därför den klubbades igenom. Syftet är lika viktigt nu som när du skrev din C-uppsats.

Och detta uppmärksammas faktiskt på fler håll än här. Bloggen Altruist konsult ifrågasätter legitimeringens legitimitet, medan reflektioner och speglingar II fokuserar på de retoriska strategier som försatt oss i den här positionen. Maths kritiserar också legitimationen och kallar den trams, medan Mats ger mig glada tillrop efter att ha läst intervjun med mig.

Legitimationen är inte oproblematisk. Och de problem jag ser är större än frågor om huruvida jag är behörig eller inte.

Vilka problem med legitimationen ser du?

”Bland de egenskaper, som en lärare nödvändigtvis måste äga, är saktmodighet en av de viktigaste; om han inte är utrustad med ett tålamod av järn, kommer han nämligen trots hela sitt förråd av kunskaper att vara mycket olämplig för lärarämbetet, som måste utövas utan stränghet och vredesmod för att inte genom opassande utskällningar och prygel göra de unga hårdnackade.”

(Ludvig Holbergs Niels Klims underjordiska resa gavs ut första gången 1741.)

Det kallas ”kvalitetstämpel” och ”skyddad yrkestitel”. Man blir någon. Får en uppgraderad titel (leg. förskollärare) och så vidare. Och visst kommer det att påverka självbilden om man blir en legitimerad förskollärare. Men det är ju faktiskt inte det viktiga. Eller hur? Inte heller lönen, trots att den är fjantigt låg och så vidare. Nej, det viktiga med en (förskol-)lärarlegitimation är hur den påverkar mitt yrkesutövande.

Fr.o.m 2015 kommer det att krävas att jag är legitimerad förskollärare för att kunna ”undervisa och ha pedagogiskt ansvar enligt läroplanen”. Dock får jag behålla min eventuellt fasta tjänst (som förskollärare). Men jag får det inte att gå ihop.

En förskollärare som inte får undervisa – vad ska den göra?
En förskollärare utan pedagogiskt ansvar – vad får den göra?

Ska jag gå och driva på avdelningen? Blir jag degraderad till barnskötare (även om jag förstås får behålla min förskollärartitel) och slipper jag då ta pedagogiskt ansvar i form av utvecklingssamtal, dokumentation, pedagogisk utveckling och annat till förmån för tid i barngruppen? (Eget förslag: Jag kan koka och dricka kaffe!) Jag håller det inte för osannolikt att de legitimerade förskollärarna får ta de bitarna, medan vi andra (som förvisso får lägre status och lön) blir de som genomför det pedagogiska arbetet – det som fick oss att söka oss till det här yrket från första början. Jag skriver ”vi” tills jag tagit steget och sökt den däringa legimittasjonen, vilket måste få dröja tills mina frågetecken rätats ut.

Det roliga i kråksången är att jag – i egenskap av VFU-handledare – är behörig att fungera som mentor för blivande (legitimerade) förskollärare. Under förutsättning att jag också legitimerar mig, förstås. Skicka in nåt papper med en kråka på nån rad och poff! så är jag så lämpad att utföra yrket att jag kan titulera mig legitimerad. Men egentligen är det ingen som helst skillnad.

Och jag misstänker att trots mina ovanstående funderingar är det det som gör mig mest skeptisk till hela den här legitimations-cirkusen. Den höjer inte min eller andras kompetens.

Ett luftslott är det. Ett genomskinligt.

P.S. Jag tror jag ska maila mina frågor till Jan Gladh…