Skolplikten: Rättighet och tvång?

Det har gått mer än sju år sedan jag läste en nu mer än tio år gammal artikel av Mats Dahlkvist med titeln Skolplikten och samhällsordningen, och därefter skrev ett sammanfattande och kommenterande blogginlägg om det (på min första skolblogg. Tänk vad tiden går). Eftersom frågan kom upp som ett sidospår i veckans #fskchatt tänkte jag att jag skulle damma av och putsa upp det där gamla inlägget:

Artikeln publicerades i Utbildning & Demokrati nr. 3/2002, och handlar om ”nödvändigheten och önskvärdheten av obligatorisk skolgång”. Dahlkvist frågar sig om den skolplikt vi har i Sverige är förenlig med de grundläggande principer som vårt samhälle vilar på – eller, för att använda ett begrepp som vi i skolans värld väl känner till, värdegrunden. Kan vi försvara skolplikten genom att åberopa de värden som läroplanerna förmedlar? (Och kan vi för den delen försvara existensen av läroplanerna?!)

Även om skolplikten kan ses som både önskvärd och nödvändig, finns där en problematik som Dahlkvist menar alltför sällan lyfts fram i det offentliga talet om skolan. Skolplikten, eller ”skolobligatoriet” (den term Dahlkvist verkar föredra), existerar visserligen i diskussionen, men i form av ett tomrum eller som en självklarhet. Man adresserar inte skolplikten nämnvärt i det offentliga rummet, inte heller inom den (tongivande) pedagogiska forskningen och inte i vardagligt prat, hos oss ”vanliga medborgare”. Istället för att diskutera skolobligatoriet, diskuterar vi skolobligatoriets mål och riktlinjer i form av dess läroplaner. Eller dess sociala syften att t.ex. inkludera utsatta grupper. Att diskutera mål, riktlinjer eller syften med skolobligatioriet är förstås ett sätt att implicit beskriva dess nödvändighet och erkänna dess giltighet.

Men vad är då problemet? Varför är frågan om skolpliktens vara eller inte vara så viktig? Dahlqvist ställer tre frågor. Har en politisk styrelse rätt att:

…föreskriva skolplikt för alla?
…föreskriva nationellt gällande läroplaner?
…i skolans undervisning förespråka en viss samhällsordning och en viss politisk ordning som den rätta?

Kan en politisk styrelse göra detta och ändå betraktas som legitim? Besvara frågorna i skuggan av skolsystemet i Irak under Saddam Hussein, och besvara dem sedan i skenet av skolsystemet i Sverige under Göran Persson. Likheterna är förvillande många, även om syftena skiljer sig åt.

I ett historiskt sken, där den politiska styrelsen agerat med mandat från obestridliga auktoriteter som Gud och/eller kungen har frågan om ett skolobligatorium inte varit problematisk. Det var i det skenet skolobligatoriet infördes, med det tydliga syftet – inte att utbilda massan för massans egen skull, utan för den nytta den utbildade massan skulle utgöra i nationens tjänst. Hur kan man ifrågasätta Gud eller kungen, liksom? Men det som händer i början av 1900-talet, när den politiska demokratin får sitt genombrott i vårt land, borde ha ställt allt på ända. Eller inte.

För självklart vore det praktiskt ohållbart att plötsligt rösta om allt i vårt samhälle – att börja om på noll. Så vi överförde helt enkelt den gamla, närmast feodala skolan till det nya demokratiska samhället. Och genom åren har detta, vårt samhälle, cementerat en ny ordning för vad som kännetecknar ”det goda samhället”. Och i denna nya, sköna värld blir alltså frågan om skolplikten plötsligt osynlig.

De tre frågorna ovan omformuleras nu av Dahlkvist genom att han lägger till ”demokratisk” före ”politisk styrelse”, och vips! har vi hamnat i en diskussion om skolplikten kan rättfärdigas av den samhälleliga och politiska ordning som råder idag. Han spetsar till det hela genom att formulera två möjliga vägar:

Den första vägen är att utgå från liberal politisk filosofi – d.v.s. det politiska tänkande som är rådande i västvärlden. Här hittar vi en kombination av etiker och filosofer: Hobbes och Locke (kontraktsteorier), Bentham (utilitarism), Kant (pliktetik), Rawls (rättvisebegreppet) och Nozick (rättighetsteorier). Här blir Dahlkvists slutsats att en obligatorisk skola av den art vi har i det svenska samhället inte överensstämmer med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle grundar sig på. Den individuella friheten, de individuella rättigheterna – och kanske främst tankefriheten – har så stark ställning inom dessa teorier att ett skoltvång står i stark motsättning till detta. Skolan i sig – och läroplanerna – kan rättfärdigas, men alltså inte tvånget att gå i skola.

Den andra vägen börjar i motsatt ände. Här utgår vi från att det värdefulla är själva tvånget. Och om detta inte går att förena med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle bygger på, så är det den som bör förändras. Det som krävs, enligt Dahlkvist, blir då någon form av kommunitärt eller republikanskt politiskt filosofiskt tänkesätt. Här ser man samverkan och samhällsliv som överordnade värden, vilket innebär både rättigheter och skyldigheter för individen gentemot samhället. Skolobligatoriet och de nationella läroplanerna går nu att försvara. Det problematiska med det kommunitära försvaret av skolplikten är förstås det faktum att vi lever i ett demokratiskt samhälle. Hur kan det försvara en så grundläggande styrning av sina medborgare? Eller: Vilken grad av kommunitärt tänkande är vi beredda att anlägga för att försvara skolplikten?

Dahlqvist applicerar detta på skoldiskursen och ser den som bestående av två delar: Dels den liberala nytto- och rättighetsbaserade ”manifesta” delen, som handlar om vår rättighet och vårt behov av en bra skola. Dels den kommunitära ”latenta” delen, som ligger halvt omedveten, halvt intuitiv och för det mesta helt oproblematiserad – den som handlar om (behovet av) tvånget att gå i skola.

Det intressanta i denna tudelning är – om den stämmer – att den består av två relativa motsatser. Yin och yang. Svart och vitt. Den abstrakta individen och det konkreta samhället. Denna dubbelhet borde rimligtvis ”färga av sig” i diskursen. Och Dahlqvist pekar på ett par sådana ”missfärgningar”.

FN’s 26′e deklaration om de mänskliga rättigheterna visar till exempel tydligt denna dubbelhet, då den å ena sidan hävdar rättigheten till undervisning, samtidigt som den å andra sidan hävdar att grundläggande undervisning skall vara obligatorisk, bara för att ytterligare vända ett varv och hävda föräldrarnas rätt att välja undervisning för sina barn.

Även skollag och läroplaner innehåller formuleringar som vittnar om ett övergripande syfte om att inordna de blivande medborgarna i ett (sparsamt definierat) samhällssystem. Ett syfte som hamnar i skymundan som så självklart att det inte behöver ifrågasättas. Klart vi ska bli en del av det omgivande samhället när vi lämnar produktionen… Jag menar skolan.

Skolan står i det mesta kvar där den ställdes vid folkskolans införande, menar Dahlqvist. De kommunitära inslagen är starka och genomsyrar fortfarande den svenska skoldiskursen. Dahlqvist antar att detta beror på att det kommunitära tänkandet ligger som en stark latent bas hos de flesta av de politiska ideologierna av idag (från i princip socialdemokraterna till moderaterna) I skolobligatoriet avslöjar sig det kommunitära tänkandet trots den ideologiska och retoriska ytan av rättigheter, fria val och individers behov.

@HERO_Respondi För många, men inte alla. Exv en del invandrartjejer >
@lancefestivalen @sofialerjeus @tim_sweden @skaparn @forskolechatt—
Håkan Fransson (@Knipplebo) March 22, 2013

@HERO_Respondi > skulle trol komma utanför utan "plikt" från samhället.
@lancefestivalen @sofialerjeus @tim_sweden @skaparn @forskolechatt—
Håkan Fransson (@Knipplebo) March 22, 2013

Visserligen kan man se det från fler håll. Som t.ex. att skolobligatoriet blir ett redskap för att nå de utsatta och minde bemedlade, en idé och förhoppning om en utjämning av de sociala glappen. Ett exempel från 2013 är att, då jag häromveckan lyfte idén om att skrota skolplikten, dök det upp ett exempel om invandrarflickor. Tänk om deras familjer helt enkelt väljer att inte sätta (flicke-)barnen i skolan!? Detta, menar Dahlqvist, är i sig en tillräckligt stark ideologisk tanke för att motivera och försvara ett skolobligatorium. Eller, som Dahlqvist själv väljer att utmanande uttrycka det:

”Kort sagt, är vi på denna punkt ungefär som föräldrar i alla tider har varit. Enligt vår mening skall barnen göra i framtiden det som som vi själva anser vara gott, om vi så skall tvinga dem till skolan för att lära sig det!”

Jag tror att hans citat, som är medvetet tankeprovocerande formulerat, pekar på den lärdom man bör dra av hans text. Liberal eller kommunitär – det är kanske inte det viktigaste trots allt. Det viktigaste tror jag är att hålla en dialog levande, att förhindra att de bakomliggande orsakerna och argumenten för det rådande systemet blir latenta, självklara och oproblematiserade.

Och nu är jag tillbaka i år 2013. Det känns som att frågan om skolplikten är mogen att lyftas igen. Rörelser som #skolvåren, #fskchatt och den alltmer unkna stuvning av ogenomtänkt skolpolitik förd sedan jag skrev inlägget verkar skapa en stämning av öppen och förutsättningslös diskussion om skolväsendet och dess natur. Vad ska förskolan med skolan till? Behöver vi skolplikt för att fylla våra skolor med elever? Och så vidare.

Jag har långt ifrån skrivit ett svar på frågan om skolobligatoriets vara eller inte vara. Jag vet faktiskt inte själv helt och hållet vad jag tycker och de potentiella (men samtidigt spekulativa) konsekvenserna om vi skulle våga skrota det är rätt läskiga. Samtidigt vet jag att kombinationen föräldrar + barns rättigheter är en kraftfull soppa. Rena dynamiten, faktiskt.

Och i all jakt efter status. Vad kan vara mer statushöjande än att representera en skola som alla vill gå i, trots att de faktiskt inte måste?

lärarleg som valuta

Det finns en grupp på Facebook som heter Fritidspedagoger kräver lärarlegitimation. Den har i skrivande stund 970 medlemmar, varav jag gissar att de flesta är just fritidspedagoger och att de vill ha lärarlegitimation.

Kunde jag, skulle jag ge er min. Och jag tänker att kanske kunde man göra legitimationen opersonlig och sedan handla med den som man gör med utsläppsrätter?

Fast då skulle bara rika människor bli lärare, vilket i och för sig kunde vara bra, för vem är bättre på att lära folk bli framgångsrika än den som själv är framgångsrik? Jag tror Jan Björklund skulle kunna nappa på den här idén, faktiskt…

Men allvarligt talat, Facebookgruppen uppmärksammar mig på en problematisk effekt av legitimationen. Som förskollärare har du möjlighet att arbeta i fritidshem p.g.a. din ”gedigna pedagogiska utbildning” (saxat ur ett brev från Utbildningsdepartementet). Och som förskollärare har du möjlighet att genomföra arbetet som legitimerad, vilket inte en fritidspedagog kan eftersom den yrkesgruppen inte omfattas av legitimationskravet.

Sett ur en skolas perspektiv torde en legitimerad förskollärare kunna ses som värd mer än en fritidspedagog – som förvisso är minst lika kompetent för uppgiften som förskolläraren, men som saknar legitimation. Kanske kan man dessutom tänka att en legitimerad förskollärare är mer lämplig att ta in som tillfällig vikarie än den illegitime fritidspedagogen. Månne ser vi kanske snart en klausul som tillåter eller rentav förordar att legitimerad fritidspersonal (d.v.s. förskolläraren) skall priotireras i sådana vikariesituationer.

Dessutom; sett ur en förskollärares perspektiv (och jag har någon enstaka kollega som sitter i den sitsen) kan en anställning på fritids vara en karriärväg (med sikte på förskoleklass).

Fritidspedagogerna är med rätta oroliga och förbannade.

Segregationsstrukturer

En av mina hjältar, Michael Wesch, tipsar mig om en YouTube-video. Den lyfter fram den intressanta frågan om hur pass åtskild skolan egentligen är från det omgivande samhället. Om vår strävan är att vara en del av sammanhanget ”samhället”, varför stänger vi då in oss i skolbyggnader, klassrum m.m.? Varför gör vi redan där en strukturell åtskillnad mellan ”här” och ”där”?

Och hur påverkar denna strukturella uppdelning mellan skola och samhälle vårt sätt att tänka – som lärare och som elever?

2011 – relationernas år!

Jag har uppdaterat om-sidan efter en kommentar från Eric på Barnomsorgsbloggen som fick mig att inse att den gamla beskrivningen av vår flumpedagogik inte riktigt gäller längre.

Det politiska oppositionsinslaget har klivit åt sidan för en mer dialogisk syn på skolpolitiken där det (med rätta) upplevs som mer konstruktivt att bejaka det som är bra än att såga det som är dåligt. Christermagister har samtidigt tillfört nytt liv till diskussionen med sin omformulering av vårt flumpedagogiska arbete som relationspedagogiskt – en beskrivning som mycket bättre skildrar det vi står för idag. Tycker jag.

Jag utropar härmed 2011 till relationspedagogikens år!

Lästips!

I januari i år skrev Per Acke Orstadius 23 inlägg om den skolpolitik som representeras av vår skolminister. Läser man bloggen i kronologisk ordning inleds den av tolv inlägg där Jan Björklund synas närmre, både vad gäller hans politiska arbetssätt och den människo- eller elevsyn hans politik representerar. Kritiken är passionerad och svidande, men aldrig obefogad. Därtill är det tänkvärda tankar han förmedlar – ta bara den här kängan mot betygsfrågan:

”Det måste till ett intellektuellt haveri, för att man ska få det till att det ställs samma krav på en människa för att hon ska klara såväl jobbet och utbildningen till frisör som till lärare, veterinär, bilmekaniker, sjuksköterska eller advokat. Om det inte ställs samma krav, varför ska man då använda samma mått när man bedömer de sökandes lämplighet.”

De avslutande elva inläggen utgår från elevens behov och rättigheter, men rymmer samma form av kritik. Inte sällan ges FN’s Barnkonvention centralt utrymme som utgångspunkt i hans resonemang och även här finns det stoff väl värt att diskutera:

”Man kan tvinga en elev till skolan. Man kan tvinga en elev till lydnad. Men man kan inte tvinga en elev att lära sig.”

Jag skulle vilja uppmana alla läsare att kika in på Per Ackes blogg. Läsa inläggen och kommentera dem. Det är viktiga saker han skriver om, och det är beklämmande att min kommentar från i lördags är den enda på hela bloggen hittills…

Bloggen hittar du på:
http://perackeorstadius.blogspot.com/