Det finns en grupp på Facebook som heter Fritidspedagoger kräver lärarlegitimation. Den har i skrivande stund 970 medlemmar, varav jag gissar att de flesta är just fritidspedagoger och att de vill ha lärarlegitimation.
Kunde jag, skulle jag ge er min. Och jag tänker att kanske kunde man göra legitimationen opersonlig och sedan handla med den som man gör med utsläppsrätter?
Fast då skulle bara rika människor bli lärare, vilket i och för sig kunde vara bra, för vem är bättre på att lära folk bli framgångsrika än den som själv är framgångsrik? Jag tror Jan Björklund skulle kunna nappa på den här idén, faktiskt…
Men allvarligt talat, Facebookgruppen uppmärksammar mig på en problematisk effekt av legitimationen. Som förskollärare har du möjlighet att arbeta i fritidshem p.g.a. din ”gedigna pedagogiska utbildning” (saxat ur ett brev från Utbildningsdepartementet). Och som förskollärare har du möjlighet att genomföra arbetet som legitimerad, vilket inte en fritidspedagog kan eftersom den yrkesgruppen inte omfattas av legitimationskravet.
Sett ur en skolas perspektiv torde en legitimerad förskollärare kunna ses som värd mer än en fritidspedagog – som förvisso är minst lika kompetent för uppgiften som förskolläraren, men som saknar legitimation. Kanske kan man dessutom tänka att en legitimerad förskollärare är mer lämplig att ta in som tillfällig vikarie än den illegitime fritidspedagogen. Månne ser vi kanske snart en klausul som tillåter eller rentav förordar att legitimerad fritidspersonal (d.v.s. förskolläraren) skall priotireras i sådana vikariesituationer.
Dessutom; sett ur en förskollärares perspektiv (och jag har någon enstaka kollega som sitter i den sitsen) kan en anställning på fritids vara en karriärväg (med sikte på förskoleklass).
Fritidspedagogerna är med rätta oroliga och förbannade.
