En bred genomgång av skolpolitiken visar…

Det krävdes ett förslag om betyg i år tre innan bägaren rann över och lärarkollegiet äntligen tog bort bladet för munnen och började dela med sig av vad de verkligen tycker (och länge har tyckt) om alliansens skolpolitik och de sätt den driver igenom opinionen i media.

Devisen ”en bred genomgång av forskning visar…” lyfts fram som ett ohederligt och respektlöst sätt att övertyga media och allmänhet om det riktiga och giltiga i den skolpolitik som förs och den reformation av skolan som iscensattes runt 2006. Det är en grupp om 17 lärare och rektorer som i DN nu kräver att de skolpolitiska talesmännen faktiskt redovisar den forskning man så vanemässigt hänvisar till. Det kan tyckas vara så dags och jag undrar varför journalister och granskare därute inte redan gjort det.

Det är ju inte så att förslaget om betyg från år tre skiljer sig nämnvärt från redan genomförda betygs-, bedömnings- och kontrollreformer. Det var bara droppen.

Det är samma ”breda genomgång av forskning” man hänvisar till nu som då. Och som fortfarande inte lyckats grävas fram av andra än just de skolpolitiska talesmännen i Alliansen. Även om tydligen resten av det politiska etablissemanget också verkar ha hittat denna vetenskapliga källa. De skolpolitiska förslagen från S skiljer sig nämligen inte nämnvärt från motståndarna, sett till den ”breda genomgång av forskning” man även här verkar bygga sin politik på.

Ytterligare en grupp om fem rektorer och en fil dr. i Utvecklings- och utbildningspsykologi skriver samtidigt (även de i DN) och ifrågasätter även de den vetenskapliga basen i Moderaternas senaste utspel. De gör också en enkel, jämförande analys och frågar sig i vilken typ av samhälle betyg i tidig ålder ger resultat – talar Borg/Tobé om en framtidsvision av ett uppkopplat och informationsbaserat samhälle eller bygger de vidare på samma nostalgiska tillbakablick på industrisamhället som Jan Björklund och den ”breda genomgång av forskning” som hans skolpolitik bygger på?

”De väljare som har sitt förtroende för moderaterna och som fortsättningsvis kommer att lägga sin röst på dem ska vara medvetna om att den inriktning som moderaterna väljer för skolan innebär att Sverige och det svenska skolsystemet kommer att punkteras än mer.” -DN

Sex års skolpolitik och reform av skolan har genomförts med en ”bred genomgång av forskning” och resulterat i ingenting, om man inte räknar de sjunkande resultaten. Det här är något som inte kan åtgärdas, utan bara konstateras av allt tidigare betyg och kontroller. Men man löser inga problem genom att sätta betyg. Det är för övrigt en läxa som även den rödgröna oppositionen bör ta till sig.

Jag har väntat sedan 2006 på att den här snöbollen skall komma i rullning. Flumpebloggen är ett barn av den kampen. Och vi är fler – några, men inte alla, kan du hitta i högerspalten under rubriken ”Flumpedagoger på nätet”. Sociala medier, kanske främst Twitter, har den senaste tiden sett en förändring av den pågående skoldiskussionen. Flera röster har gjort sig hörda, bl.a. fritidspedagoger, som markant drabbats av skolreformerna i det att deras värde som pedagoger gått från lågt till närmast obefintligt i den nuvarande skolpolitiken. Och alltfler lärare uttrycker kritik. Det är inget organiserat motstånd, utan mer en löst sammansatt och ständigt växande rörelse av pedagoger som inte längre accepterar den riktning som stakades ut av Jan Björklund den där ödesdigra hösten 2006 och som nu alltmer blivit en skolpolitisk norm, anammad av både höger och vänster.

Tyvärr är jag inte odelat positiv till att snöbollen nu rullar – om den ens gör det. Det blåser upp till snöstorm varje gång den här typen av utspel görs, men har hittills mattas av efter någon vecka. Skolfrågan är fortfarande politisk. Och någonstans känner jag att det är en av rötterna till varför skolan är ett ”problem”.

Skolan skulle behöva vara partipolitiskt autonom. Den skulle behöva förvaltas av lärarkollegiet – av oss vars lojalitet ligger hos eleverna, snarare än opinionen och väljarna. Först då tror jag vi skulle kunna röra oss framåt, snarare än bakåt eller i sidled.

När demokratin går överstyr?

Oj, oj oj! Skandalen blev ett faktum i det ögonblick nyheten publicerades i NA. Mio, 10 år, fick inte vara pepparkaksgubbe med en motivering som verkade handla om den så kallade ”politiska korrekthet” SD-anhängare ofta kritiserar som traditionsdödande och hotande (mot den s.k. ”svenskheten”).

Dock visade det sig ganska snart handla om något helt annat. Expressen och Aftonbladet publicerade förklarande artiklar om hur pepparkakssången plockats bort efter en demokratisk process där lärare och elever tillsammans valt (och inte valt) ut sånger som skulle ingå i årets luciatåg. Och att läraren dragit den logiska slutsatsen att om man inte sjunger pepparkakssången, så kan det rimligtvis inte heller vara med några pepparkaksgubbar i luciatåget.

Att man som 10-åring inte riktigt uppfattat den nyansen, eller ens reflekterat över de ”grava konsekvenserna” av att plocka bort pepparkakssången ur repertoaren, är förståeligt. Och kanske borde läraren ha varit tydligare med den biten. Hen borde dessutom ha varit tydligare när det ringer en upprörd förälder (och upprörd med rätta, bör tilläggas. Inga pepparkaksgubbar!? Död och förstörelse! Undergången är här!) och ifrågasätter detta demokratiska beslut. Förklarat processen och barnens delaktighet i den och inte bara den avgörande faktorn.

För jag kan mycket väl tänka mig att det där om att ”inte stöta sig” var en – om inte avgörande, så i alla fall tungt vägande – faktor i beslutet. Det är nämligen sjukt enkelt att dra paralleller mellan pepparkaksgubbar och mörkhyade. Liksom det är enkelt att göra sig en bild av ”att komma från Pepparkakeland” som vore detta en kontinent någonstans söder om Europa. Jag gör det varje gång. Och synliggör man den parallellen. Och problematiserar den. Och är 10 år gammal. Då väger de medmänskliga aspekterna större än traditionen. Man vill ju inte göra någon ledsen.

Sedan är det en helt annan diskussion huruvida pepparkaksgubbar bör upplevas som stötande eller inte. Men i det här fallet rådde viss konsensus om att de gjorde det, och man agerade utifrån det.

Det är något som skall bejublas, inte ifrågasättas eller misstänkliggöras.

Bra jobbat av berörda lärare och elever på Kanalskolan. Hoppas fler följer ert exempel och ser värdet i att implementera demokrati i klassrummet.

jag tror det behövs.

UPPDATERING:

…Sedan är det förstås synd att Kanalskolan backar och nu tillåter pepparkaksgubbar i tåget (om det nu var av ovanstående anledning man plockade bort sången). En viktig aspekt av demokrati(sk fostran) är ju att varje val man gör, varje beslut man fattar, får konsekvenser.

De som absolut vill klä ut sig till bakverk ändå kanske kunde klä ut sig till lussebullar istället?

UPPDATERING 2 (11/12):

Jag vill rekommendera hugade läsare att även ge sig i kast med Johannes Anyurus utmärkta debattartikel om ”det rasistiska spåret” i pepparkaks- och tintingate. Den fiskar på djupet och drar upp några obekväma frågor (och sanningar?) om drivkrafterna bakom de upprörda känslorna i dessa två likartade fall.

Leg. Dålig Förebild

Det är ingen större hemlighet att jag ofta undrar hur Jan Björklund tänker. Som när han blandar ihop ”auktoritet” och ”auktoritär”. Eller när han talar om kunskap som vore det ett statiskt begrepp. Eller när han lyckas hasta fram dåligt underbyggda förslag om lärarlegitimationer i en fart där ingen hinner börja lufta kritik förrän det är försent och bara att gilla läget (om man inte är en obstinat flumpedagog eller nåt).

Eller som nu; när han avfärdar verkligheten som arena för lärande.

Den sparsmakade artikeln i DN säger lite för lite för att det skall vara värt att fördjupa sig för mycket i. Men kontentan är att den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen – den s.k. VFU’n – brister i kvalitet på grund av att de yrkesverksamma lärarna och de autentiska skolmiljöerna är ”dåliga förebilder”. Allt enligt Jan Björklund.

Jag ser inget fel i att man skapar skolsimulatorer där man som blivande lärare kan utsättas för prövningar i en kontrollerad miljö, och att dessa s.k. övningsskolor blir en del i utbildningen. Men att anse/tro att dessa kan ersätta värdet i att faktiskt komma ut och möta verkligheten – och att försöka jobba i den här verkligheten med ett projekt, tema eller annat uppdrag – är naivt.

Lärarutbildningarna förmedlar en högst teoretisk idealbild av hur lärande fungerar. De utelämnar ofta faktorer som gruppstorlekar, kommunalt huvudmannaskap, individuella behov hos barn/elever m.m. Faktorer som ofta kommer som en mindre chock för lärarstudenterna när de kommer ut på sin VFU. Jag vill påstå att en eventuell brist i förhållandet mellan utbildning och praktik ligger i just detta. Kontrasten mellan teori och praktik.

Och när Jan Björklund med stab presenterar övningsskolor som ett sätt att höja kvalitén på lärarutbildningen är detta perspektiv okänt för honom. Han lever ju som bekant i en bubbla där skolan suger. Och det fett. Här drar de ökända grabbgängen omkring i korridorerna och spelar allan och här har lärare kapitulerat och avsagt sig auktoriteten i klassrummet med mera, med mera. Där det är de dåliga lärarnas fel att skolan är i ”kris” – varför vi nu får bära lärarlegitimationen i en kedja runt halsen som en slags dumstrut.

Då är det logiskt att anta att om det existerar en diskrepans mellan teori och praktik, så är det till praktikens nackdel. På grund av ovanstående. Så att Björklund ser lösningen att samla alla ”bra” lärare i övningsskolor, förlägga huvuddelen av VFU’n till dessa och utöver detta låta lärarstudenterna göra små utflykter till verkligheten (med det i minne att de nu besöker en ”dålig” skola med ”dåliga lärare”)… Ja, det är ju logiskt. Jag skulle antagligen ha tänkt likadant om jag inte visste bättre.

Jag har nyligen utbildat mig till dålig förebild och har alltså rätt att ta emot och handleda VFU-studenter. Jag har för närvarande två i mitt lilla stall av studenter. För dem är det väl kört, kantänkas?

Jag är inte säker på att Jan Björklund förstår hur hans förmedlade syn på mig och mina kollegor påverkas hur andra ser på oss. Vad det gör med den status han samtidigt påstår sig vilja ge oss. Vilken betydelse det har att han – vår egen minister – öppet avfärdar oss som så dåliga förebilder att vi inte ens duger till att handleda våra framtida kollegor eller ersättare. Han kanske inte förstår det.

För att vara utbildningsminister hyser han en förvånansvärt låg tilltro till oss som jobbar med just utbildning.

Jag vill inte skriva mer om lärarlegitimationen…

…men det är nog omöjligt att undvika, även om artiklar som den om Proffice gör det åt mig genom att bekräfta det jag sagt hela tiden; att lärarleget är en ganska oseriös historia.

Det är förstås synd om de som sökt legitimationen och nu får en klump i magen av den oseriösa behandlingen av ansökningarna. Tänk att få sin status bekräftad närmast på måfå. Som att bli stämplad i pannan av en tränad apa.

Det DN skriver är alltså att jag i praktiken skulle ha kunnat skicka in min ansökan i två exemplar och fått två olika svar, beroende på i vilken av postbackarna respektive ansökan råkat hamna. Jag visste förstås inte att det skulle bli såhär, men å andra sidan stämmer det ganska bra överens med mina tankar och åsikter om legitimationen och dess eventuella validitet.

Å andra sidan. I dagsläget är ju legitimationen gratis för de som söker den. Kanske får man en bättre (och säkrare) behandling av sin ansökan om man väntar tills den kostar pengar? Då kanske Skolverket kan byta upp sig från Proffice till Manpower. Eller nåt.

Legitim legitimation?

Hej alla som hittat hit med hjälp av baksidan av Lärarnas Tidning (eller nätversionen på Lärarnas Nyheter)! Kul att se er i min besöksstatistik.

Det är konstigt hur man fungerar: När jag satt med reporter Rudhe och pratade lärarlegitimation var jag det närmaste jag hittills kommit att faktiskt bara gilla läget, söka den där jäkla legitimationen och låtsas som om det regnar. Jag tror att det beror på att jag plötsligt inte behövde försvara min ståndpunkt, utan förklara den. Då normaliserade jag motståndet – luftslottet – och mitt obstinata jag började leta fördelar med legitimationen istället.

Det är inget dåligt i att försöka sålla bort ”mindre bra” läraraspiranter innan man sätter ut dem i verksamheterna och ger dem befogenhet att utöva det för barnen/eleverna livsavgörande yrke läraren har. Och jag tror också att legitimationen kan komma att fungera som ett ganska bra sådant filter. På sikt. Men det är varken syfte eller funktion i nuläget. För att nå dit skulle jag helst se att det här provåret införlivades i lärarutbildningen, företrädesvis genom en förlängning av VFU’n (som ju ändå skall ledas av en legitimerad lärare framledes), så att den nyexaminerade läraren får examen och legitimation samtidigt. Nuvarande system med examen först, sedan provår, kan ju bara vara provocerande för den utsatte.

Det är inte legitimationens syfte att garantera att det bara är gräddan av lärarpacket som får lärarbefogenheter/-ansvar. Däremot är det dess syfte att ge skenet av att det bara är de mest/bäst lämpade lärarna som blir legitimerade. Men alla idag yrkesverksamma lärare med en examen i bagaget kan i princip hämta ut sin legitimation bara sådär. Hur enkelt som helst, bara man har formalian i ordning. Och frågan om lämplighet har börjat lyftas (minns inte om det också var i Lärarnas Tidning eller Pedagogiska Magasinet), men är fortfarande väldigt luddig. Vad krävs egentligen för att bedömas som olämplig? Idag kan nog även dåliga lärare klassas som lämpliga, vågar jag gissa.

För att vara tydlig: Legitimationen som reform är direktkopplad med Jan Björklunds nu gamla utspel om att skolans kris beror på dåliga lärare, och därför bör man vara medveten om att varje ansökan om legitimation är en indirekt bekräftelse av den bilden. Kanske t.o.m. en direkt bekräftelse, eftersom det är vi lärare som står bakom ansökningarna.

Och det är kärnan i det hela. Även om det går att hitta stora fördelar med legitimationen, och även om dessa mot förmodan skulle väga tyngre än nackdelarna och oklarheterna, så löser den inte skolans problem. Och ändå var det därför den klubbades igenom. Syftet är lika viktigt nu som när du skrev din C-uppsats.

Och detta uppmärksammas faktiskt på fler håll än här. Bloggen Altruist konsult ifrågasätter legitimeringens legitimitet, medan reflektioner och speglingar II fokuserar på de retoriska strategier som försatt oss i den här positionen. Maths kritiserar också legitimationen och kallar den trams, medan Mats ger mig glada tillrop efter att ha läst intervjun med mig.

Legitimationen är inte oproblematisk. Och de problem jag ser är större än frågor om huruvida jag är behörig eller inte.

Vilka problem med legitimationen ser du?

Den som äger orden…

Jag har följt den nya skoldebatten på Twitter (#merkateder och #skollyftet) och även deltagit i den lite av och till i form av Lancefestivalen. Men trots att diskussionen på Twitter stundtals är både intensiv och givande, så består den mest av arga eller glada tillrop och missförstånden – såväl de medvetna som de ärliga – har många gånger dominerat. 140 tecken är inte så mycket när ämnet är så komplext. Till exempel skulle detta blogginlägg kräva sammanlagt 37 tweets. Färre tweets än så och jag är otydlig.

Jag har inte bloggat nämnvärt under den här tiden, annat än ett och annat inlägg i egenskap av Skäggig Dagisfröken. Jag har nämligen inte vetat vad jag skall skriva om. Andra har skrivit det jag tänkt antingen snabbare eller bättre än jag. Ofta både och. Och jag har funderat på vad diskussionen egentligen handlar om. Vad försöker den där Zaremba säga med sina till reportage förklädda debattartiklar i DN? Varför försöker vissa debattdeltagare piska upp en fiendskap mellan de två fackförbunden? Hur kommer det sig att vi – som borde veta bättre – gör oss delaktiga i skapandet av en polarisering som på sin höjd existerar i marginalerna? Jag talar nu om den ”stora” frågan om katederundervisningens vara eller inte vara.

Det är det där sistnämnda jag och några andra har gått och funderat på på sistone.

Jan Björklund må vara utbildningsminister, men det ger honom varken rätten att välja vilken terminologi som skall användas eller hur de aktuella orden skall definieras. När han inledde katederdebatten och så att säga ”kickstartade” ett smärre läraruppror på nätet, var det bara hans senaste försök att ockupera ytterligare en del av skolverkligheten i form av en retorisk attack. Han har ju tidigare lagt beslag på bl.a. begreppen ”ordning & reda”, ”kunskap” och ”auktoritet”.

Så sent som idag bekräftar Lärarnas Riksförbund denna attack genom att likställa ”katederundervisning” med ”lärarledd undervisning”. Från deras blogg på mynewsdesk.com:

…katederundervisning är en, om än väsentlig, del i undervisningen och den kallas också ibland för ”seminarieundervisning” eller just ”lärarledd undervisning”. (I motsats till den ”inte lärarledda undervisningen” får man förmoda – och jag är väl inte ensam om att undra vad den ”undervisningen” består av?)

Det började alltså med Björklunds lite auktoritärt doftande skildring av katedern som en slags kommandobrygga, varifrån läraren förmedlar kunskap till de stillasittande och lyssnande eleverna. När den initierade kritiken dock blev för häftig, fick han hjälp av Metta Fjelkner (LR) att nyansera katedern till en symbol för lärarens centrala roll i klassrummet. Kritiken höll dock i sig och Maciej Zaremba gjorde då ett försök att beskriva katederundervisning i form av ett exempel från Minervaskolan i Umeå. Men knappt hade tryckpressarna (man använder väl fortfarande tryckpressar?) svalnat, så ropade kritikerna med enad röst att ”vad i hel-ete?! Du beskriver ju elevaktivt lärande och kallar det motsatsen! WTF?”. Jo, vi blev och är fortfarande arga på Zarembas fula metoder, eftersom vi – i egenskap av initierade – genomskådade honom. Och det är nu ovanstående citat och ny definition dyker upp.

Katederundervisning innebär att en lärare leder arbetet i klassrummet.

Och liksom den bloggens författare (Zoran, är det du?) undrar jag självklart vad motsatsen är. Och var den typen av undervisning skulle bedrivas. Tills jag kommer på mig själv med att inse att nu är Björklund farligt nära att muta in den lärarledda undervisningen som ytterligare en beståndsdel i hans bild av vad som saknas i svensk skola idag.

I den bild som redan innehåller: Ordning & reda, (lärar-)auktoritet och kunskap.

För att bota en skola som består av: Flum, anarki och okunskap.

På grund av ”inte lärarledd undervisning”.

Ordinerar dr. Björklund (med god hjälp av Zaremba och Fjelkner) en rejäl dos lärarledd undervisning.

Det handlar om ordens makt. Skolan saknade inte ordning & reda förrän Jan Björklund krävde ordning & reda och eftersom han sade det på det sätt han sade det förstod alla att skolan saknade ordning & reda för varför skulle han annars kräva det? Och i en så upprörd ton, därtill?

Jag har anammat flum-epitetet. Och jag gillar om skolan/förskolan har ett stänk av anarki i verksamhetens utförande. Men för den skull är jag inte oberoende av ordning och reda i mitt arbete, lika lite som jag kan få något av värde gjort utan att vara rummets auktoritet. Jag hävdar envist att mitt arbete leder till kunskap och det är min mest grundläggande uppgift i yrket att leda den undervisning jag är satt att bedriva!

Jag tror inte någon vill säga emot Jan Björklund när han kräver ordning & reda, (lärar-)auktoritet, kunskap och lärarledd undervisning. Det är precis det vi alla vill ha. Det många av oss däremot vänder sig emot är att hans krav implicerar att dessa faktorer är något som generellt sett saknas i skolan idag och att det finns en liten liten kärna skol-lobbyister som är något slags kaosdyrkande anarkistiska kunskapsmotståndare som mest vill sitta och se på när eleverna lär sig på egen hand – och som dessutom styr skolsverige med järnhand.

Den utgångspunkten är fel, förolämpande och förfärligt flummig. Faktiskt.

Internationell flumpedagogik

Nä, det handlar nog mer om den generella utvecklingen i skolan än om uttalat flumpedagogiska värderingar. Men skribenten till inlägget på Daily Kos, som skriver om utvecklingen i amerikansk skola de senaste 10-15 åren och som jag citerar i sin helhet nedan, uttrycker ändå mycket av det som oroar mig och många andra, gällande den riktning vår svenska skola rört sig i under de senaste åren.

Med ständigt ekonomiska argument i bakgrunden har klasserna blivit större, organisationen ”effektiviserats” genom att flytta över allt fler administrativa och lokalvårdande uppgifter till lärarna och man har dragit ned på materialkostnader genom att allt mer sällan uppdatera eller förnya olika former av undervisningsmaterial. Allt detta faktorer som på ett ganska självklart sätt kan förklara en nedgång i elevernas kunskapsnivåer. Ett resultat som skulle kunna kompenseras för genom att ge tillbaka lärarna den tid man tagit från dem genom att lägga på dem andra uppgifter, men som istället förväntas bli löst genom fler och tätare mätningar av kunskapsnivåerna. Som att bli av med en böld i arslet genom att stirra stint på den. Det enda som verkar hända är att lärarna, som redan ”effektiviserats”, i sin tur ”effektiviserar” sin undervisning att i allt större utsträckning fokusera mer på de ämnen och frågor som de nationella proven fokuserar på och mindre på de andra ämnena, i en desperat (men antagligen tyvärr riktig) förhoppning om att det är det politikerna vill ha. Inte för att politikerna är elaka eller cyniska, utan för att de inte vet bättre. De är bara inte pedagoger.

Den här förändringen är på väg att förvandla skolan och läraryrket från en kreativ och levande lärandemiljö där själva varandet hade en poäng till en standardiserad process med en given produkt som mål. En produkt utan de flexibla egenskaper den ”gamla” skolan (och med ”gamla” menar jag den skola vi strävade efter innan kunskapsskolan blev vår fyrbåk i ett stormande hav) kunde stoltsera med, men med en standardiserad form som passar standardiserade mallar. Det är också en produkt som innebär en snävare norm för eleverna att passas in i, med fler utanförskapade som resultat. En skola för många, men inte alla.

Jag vill inte påstå att allt i Den Nya Skolan är förkastligt. Men jag vill ställa frågan om det verkligen måste vara så att vi kastar ut barnet med badvattnet, bara för att vi bara är näst bäst i PISA någon enstaka gång?

Och nu, inlägget jag bara tänkte presentera lite kort (där ser man hur det kan gå om man inte håller sig innanför ramarna):

I’ve always been a teacher. Even before I received my teaching credentials 34 years ago, I was the one who Mr. Wells asked to help Kim Hull learn how to do his story problems. I always knew I’d become a real teacher some day because Kim told me I was the first one who ever explained it to him in a way he could actually understand.
Now, I wasn’t ever one of “those who can’t, who teach,” and I always knew it. My high-school guidance counselors had advised me not to go into education because I would be “wasting my brain.” They suggested that due to my 98th percentile math scores, I should go into engineering. But I was undaunted, because I knew that in reality I already was a teacher. I just needed to go to school to get a piece of paper to make it official so I could get paid for it. I was very clearly told that I wasn’t making the best financial choice that I could, but that didn’t matter in the least—I was out to change the world—one student at a time.
I finished college in three years, and began teaching third grade in 1976 at the age of 21, and I’ve never looked back. I found what all who become teachers know, that being a teacher is so much more than a job. It’s always been my passion, my mission, even my identity.
Being a great teacher came naturally to me. Now that doesn’t mean it’s ever been an easy job. I’ve always found it exhausting, challenging, frustrating, and very rewarding—in other words, a perfect job for somebody who needs their brain to be challenged in ways they could never imagine. I went from being able to focus on only one or two things at a time, to being able to easily manage twenty or thirty on-going projects or ideas. Over the years I’ve improved my creativity, flexibility, problem solving skills, and sense of humor.
I’ve taught grades three through six, and felt very lucky that I never felt I was in a rut. I knew people who got burned out, but it honestly never happened to me. I knew I was very blessed to find the perfect occupation. I’ve changed how I do things in my classroom many times, incorporating new ideas, trying new things, always learning, always changing, and loving every minute of it. I’ve always been told in every way that I’m a great teacher, but I honestly didn’t need to be told, because I could feel it. That is, until recently.

Things started to change in education in Oregon about ten or fifteen years ago with a number of tax measures that created huge budget cuts. I noticed programs such a band, art, and drug-abuse prevention being cut for lack of funds along with enrichment programs, swimming class, and all kinds of little things that we used to offer that could no longer be afforded. Class sizes began to grow, and my class size averages went from the low to high twenties and then eventually into the thirties.
All these things were sad and annoying, but they didn’t change how I felt about my job in the least. I just worked harder to make my lessons even more creative, and added in as much enrichment as I possibly could on my own to make up for the cuts. I spent thousands of dollars out of my own pocket to buy materials my school could no longer afford to buy. I wasn’t about to let a little thing like budget cuts stop me from my mission. The first time we cut school days in Oregon, and I had to take a several thousand dollar pay cut in the middle of a school year, it was a definite setback, but I never really thought it would become the norm.
As my class sizes increased, so did the needs of my students. Normally when I would teach something, I would have a handful of students who didn’t get it. I rarely had kids I couldn’t get to make progress. But as the classes got bigger, that began to change. More students with special needs were being mainstreamed into my classroom. I was getting kids in class who had been in America less than six months who spoke no English, with very little help or support. I crazily began to take all kinds of classes, do research on how to reach kids with autism, ADD, emotional disturbances, limited English proficiency—you name it, I studied the best ways to overcome disadvantages. I’ve always had a never-say-die attitude, so I worked my butt off to reach everyone in this increasingly diverse classroom with fewer and fewer resources.
I also began to notice that lots of things that never had been my job before were suddenly added to my list of responsibilities. A silly example, but very time consuming, was janitorial work. Due to limited resources and constant budget cuts, I now had to devote my time to things like cleaning my own classroom, doing clerical work that used to be done for me by the front office, planning my curriculum instead of just my lessons, so many things I began to have trouble keeping up. One year I started a list I called “Jobs Other People Gave Me,” but after adding 57 things to my list in less than a single year, I decided that it wasn’t really healthy for me to continue the list.
Now mind you, that through all of this I still actually loved closing my door and teaching. I continued telling myself that I had wanted a challenge, although at times I privately admitted to myself that maybe I would have liked a little less of a challenge. But I still loved my job, I still got glowing reports from principals, parents, and especially kids. That was what sustained me as things began to change.
When No Child Left Behind came into effect, it didn’t affect me that much at first. My class averages were always above where they needed to be, and I was still having good results, so I didn’t really worry about it much. Philosophically, I knew I didn’t agree with focusing so much on test scores, but I could still keep my students’ scores where they needed to be by focusing on what my experience as a teacher had taught me was best. I pretty much just worked on reaching each kid, pushing, encouraging, helping, inspiring, prodding, and let the test scores take care of themselves. I believed that great teaching overcame the over-emphasis on test scores, so I concentrated on great teaching instead.
One thing that did bother me during that time was that it became acceptable to bash teachers, schools, and education in the media. I wasn’t hearing it personally, but I didn’t like the way people were so ready to berate my passion. Maybe because I was hearing good things on a personal level, I didn’t worry too much about it. I just closed my door and taught my kids.
Then the past few years a few of the buildings in our district didn’t meet their AYP (adequate yearly progress.) The district began to look for ways to help these building to succeed. The focus on test scores escalated to a crazy level. The teachers in one of the elementary buildings in my district were told they could no longer teach anything besides reading, math, and science because those were the subjects that were tested. Our building wasn’t ever told that specifically, but it was understood that we were to focus on practices that would improve our students’ test-taking skills.
The district decided to implement required core instructional materials that were mandated to everyone. Suddenly, the creativity of the job was being removed. They wanted everybody to teach the same materials, the same way. I’ve never been one to buck the system, so I began to wrack my brain for how to use these new materials and still keep the lessons interesting for my students.
At the same time, class sizes and special needs were growing. The behavior classroom was closed and its students were mainstreamed into the regular classroom. I tried to become an expert on dealing with anger issues. I tried to learn how to help fifth graders with severe disabilities, limited mobility, and cognitive levels of very young children, all in my regular classroom now filled with 30-35 students. My job became an even greater challenge than it had always been before, but still my attitude was to think “bring it on!” I just couldn’t fathom the idea that my natural teaching ability wasn’t exactly what was needed to solve any and all challenges that came my way.
Never once in the past 34 years of teaching did I ever want to quit. I even told my husband that if we won the lottery, I’d keep teaching. My students would just have all their own computers, art supplies galore, and any book we wanted to read as a class.
So now I’m into my 35th year of teaching. Last July my district had offered a $20,000 bonus to any teacher who could retire, in order to save money. It struck me as odd that they’d want to get rid of experienced teachers. I didn’t take it because I felt I’m not ready to retire. It’s been such a big part of me forever, and I’m not ready to give it up yet. Besides I’m only 55, and even though I’ve been teaching so long, I’m just barely old enough to retire.
But then one Thursday, on the eighth day of my 35th year of teaching, I suddenly thought for the very first time ever, “I don’t want to be a teacher anymore.” It’s so weird how it just came over me like that. I don’t know if it’s like the challenges in Survivor where they keep adding water until the bucket finally tips over and the slow leak of problems finally made my bucket tip over. Or maybe this is how it happens for all older teachers.
It wasn’t a single thing that gave me this feeling. I’m hoping it doesn’t last. Maybe it was the severely autistic boy who showed up at my door the first day with no notice, but I don’t really think so. Maybe it was the rigid schedule the principal passed out for everybody to be doing the same subject at the same time of day, or the new basal reader we have to use that we aren’t allowed to call a basal reader. Maybe it’s the look in my student’s eyes when we’re reading the newly required dry textbook when I’m used to wild and crazy discussions about amazing novels.
Maybe it’s that for the first time, our school didn’t meet AYP because two few English Language Developing students in the entire school didn’t pass their reading benchmarks.
When I heard this, I instantly thought of the two English Language Learners in my class who hadn’t passed their reading tests last year and how unfair I thought it was that they even counted on our test scores when they came to our school in January and were absent at least twice a week from that point on. I was wondering how I could possibly have gotten them to benchmark level in three days a week for three months. I was thinking how if only those two students hadn’t counted on our scores, we would’ve met AYP as a school. When I mentioned it to my principal, she just said there are no excuses. We aren’t allowed to have any excuses. We have to get kids to the level they need to be no matter what the circumstances. I thought of the little boy I had with an IQ of 87 who could barely read. I thought of the little girl in a wheelchair who’d had 23 operations on tumors on her body in her eleven years, and the girl who moved from Mexico straight into my class and learned to speak English before my eyes, but couldn’t pass the state test. Somehow it doesn’t feel like making excuses to acknowledge that they had good reason not to pass their benchmarks.
Maybe it was the e-mail I got saying that the department of education in Oregon has raised the cut scores again this year by six or seven points per grade level, even though they just raised them a couple of years ago. I found out that if they would have used these new cut scores last year, over half of the students in grades 3-8 who passed their benchmarks wouldn’t have passed. That led to a realization that as a school we have very little chance of meeting our adequate yearly progress this year, but of course I’m not allowed to say that because there are no excuses. It’s hard not to feel discouraged.
Maybe it was one of the two parents who contacted me in the first few days of school to tell me that their child doesn’t particularly love my program this year. I’m so not used to that. I’ve always had kids achieving highly and loving my class. I’m just not sure how I can use the mandated materials in the required time periods, focusing on the required skills and still get kids to really love it.
Maybe it’s the fact that I lost a third of my retirement when they reformed our Public Employee Retirement System a few years back and now I keep reading about how they want to slash it even more because of the greedy teacher unions and how this is the main reason for the budget problems in our state.
Maybe it’s that I haven’t gotten a real raise in a really really long time, or that we had to cut eight days again this year to solve our state’s budget problems. So I’m taking a big hit again, and nobody seems to notice or care.
Anyway, whatever the reason, for the first time in 34 years it hit me, I don’t want to be a teacher any more. I want to sit on a rocking chair on my porch and drink tea instead. Maybe if they offer $20,000 for me to retire next year, I’ll take it. It’s so weird because never in my wildest imagination did I think I’d feel this way. I wonder if I’ll still feel this way when I close my classroom door tomorrow. I sure hope not because it makes me really sad.

Flumpedagogiken relativiserad

Jag slänger in ett kort lästips och visar på samma gång att jag lever, både fysiskt och cybernetiskt, trots den låga inläggsfrekvensen.

På sajten Skolvärlden.se kan man läsa en artikel med titeln Flumpedagogikens försvarare. Det är allas vår Christermagister som fått komma till tals och förklara vad flumpedagogik är. Parallellt med detta presenterar han på sin blogg sin relationspedagogiska linje – ett alternativt sätt att titulera sig om man känner sig obekväm som flumpedagog, men ändå stödjer vårt synsätt.

Christer har helt enkelt blivit relativt flummig! ;)

Den flumpedagogiska skolan i Nossebro

Det var som en motreaktion till Jan Björklunds hårdföra skolpolitik. Jag tänkte att ”jamen, allt som står i opposition till det utbildningsministern vill står ju jag för – och allt som står i opposition till det utbildningsministern vill, kallar han flummigt”.

Ergo: Jag är en flumpedagog.

På den vägen var det. Och är. Och idag beskriver Sydsvenskan en skola som arbetat medvetet flumpedagogiskt sedan 2007 och uppnått resultat som de flesta grundskolor bara fantiserar om. På tre år har de gått från att ha den näst högsta andelen icke godkända avgångselever, till att i somras släppa iväg 100% godkända niondeklassare. Etthundra procent. Varenda en. Till och med killgänget som spelar allan (och de utgår jag ifrån att de också fanns/finns där, som i alla högstadieskolor) lämnade grundskolan med godkända betyg.

Och de har gjort allt på fel sätt, sett till vad Jan Björklund strävar mot. De har – främst av allt – lutat sig mot den forskning som han och hans supporters konsekvent avfärdat som subjektiv och politiskt färgad. Forskning som – om han läser artikeln – bl.a. kommer att visa honom att ”ordning & reda” går att uppnå utan att ta till auktoritära styrmedel som sanktioner och bestraffning.

Andra tvärtomgrepp man tagit har inneburit att man istället för att lyfta ut ”krångliga” (i ordets vidaste bemärkelse) elever i behov av stöd, har man lyft in stödpersonal i form av specialpedagoger (inte speciallärare – mer om det en annan gång, kanske). Allt av respekt och till vinning för den enskilde eleven såväl som gruppen. Och – som nämnt – tväremot vad vår utbildningsminister förespråkar.

Nu hade jag inte som avsikt att formulera det här inlägget som en kampanj riktat mot en enskild person, men faktum är att Jan Björklund sedan han klev upp på sin ministerpost 2006 gång på gång med bestämdhet har uttalat sig om hur den svenska skolan skall bli bättre genom att nonchalera och smutskasta aktuell forskning, framhäva auktoritära styrmedel i from av straff och sanktioner och i varje förslag och beslut söka forma skolan till Nossebros motsats.

Därför gläder det mig att en dagstidning äntligen publicerar en positiv motbild. Kanske är det fortfarande liv i flumpedagogiken, trots allt…

Andra som bloggat om detta är Christer och Mats. Fler tillkommer under dagen, hoppas jag. ;)

Döda papegojor med ADHD

Jag tar en paus i Förskollagsarbetet för att reagera på diskussionen hos Mats om först och främst barn/elever med ADHD (eller?) och i förlängningen om strategier i skola och förskola för att kunna tillmötesgå dessa barn/elever.

Det handlar om att tolka avvikande beteenden genom att sätta amatördiagnoser som kanske främst ADHD i syfte att lättare få det stöd som behövs för att bemöta elevens/barnets behov – något som egentligen inte borde behövas, eftersom barns/elevers rätt till stöd är lagstadgat.

I teorin skall det räcka att läraren ser och definierar behovet av stöd, så skall det sättas in. Men det vet de flesta av oss att så funkar det sällan i praktiken. Där har vi istället en evig dragkamp om definitionsrätten, där min kompetens som lärare/pedagog ifrågasätts varje gång jag uttrycker behovet av stöd. Som att jag inte vet vad jag pratar om:

-Den här eleven är i behov av stöd.

-Nej, det är den inte.

-Öh? Jo.

-Nej.

-Jo. Han har koncentrationssvårigheter och fungerar inte socialt.

-Nej. Han är bara trött.

Och så vidare tills jag inte har något kvar, annat än ”ADHD”…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: