Men SLUTA då!

Nu gjorde han det igen. Skickade ut sitt jäkla nyhetsbrev på min lediga fredag.

Den här gången skriver han om lärarleget och det här med obehöriga lärare. I första stycket skriver han att en viktig anledning till lärarlegitimationens införande är att ”under lång tid har skolans elever alltför ofta mött lärare utan lärarutbildning eller lärare utan utbildning i det ämne de undervisar i, samtidigt som det som händer i klassrummet är avgörande för höjda kunskapsresultat i skolan”. I andra stycket avfärdar han sig själv genom att skriva att ”samtidigt finns det ett stort antal lärare som har undervisat under många år men inte uppfyller behörighetskraven (d.v.s. de undervisar i ett ämne de inte har utbildning i -min kommentar). Det är viktigt att dessa erfarna lärare kan få sin yrkeserfarenhet tillgodoräknad”.

Återigen får han mig att häpna!

Först skapar han regler för att förhindra lärare att undervisa i ämnen de saknar behörighet för. Sedan skapar han undantagsregler till reglerna som tillåter dessa lärare att fortsätta undervisa i ämnen de saknar behörighet för.

Jag har ett tidigare inlägg som jag döpte till ”Tillbaka på ruta ett”. Det här inlägget tillför egentligen föga till det resonemang jag för där. Snarare slår det in spiken lite längre i kistan.

Hur mycket av utbildningsministeriets och lärarfackens tid går idag åt till att skapa kryphål i regelverket för att så många som möjligt av de idag yrkesverksamma lärarna skall kunna få (eller undantas från kravet på att skaffa) lärarlegitimation?

Innan december kommer det att vara svårare att få sin ansökan avslagen än godkänd. Tro mig.

Tillbaka på ruta ett

Det vi idag kunde läsa på Lärarnas Nyheter om ”lokal behörighet” är egentligen slutklämmen på en två år gammal nyhet om validering.

Då handlade det främst om lärare med en gammal utbildning och som inte hämtat ut sitt examensbevis i tid, emedan det idag handlar om lärare i en aktningsvärd ålder av 50+ med en ”gedigen, flerårig erfarenhet av undervisning i ämnet”. Och danspedagoger utan lärarutbildning. Och lärare som tidigare fått sin behörighet från Skolöverstyrelsen. Och väntar vi lite till kanske även flumpedagoger kan undantas från kravet. Det skulle jag tycka var trevligt.

Självklart måste en så undermålig reform som lärarlegitimationen perforeras med undantag för att kunna ge sken av att fungera. Och jag riktar ingen som helst kritik mot vare sig gamla rävar eller danspedagoger. Men jag undrar lite över att man väljer att prata om ”lokal behörighet”. Om jag kan min lärarlegitimationshistoria var den lokala behörigheten – alltså lokala undantag från kravet på (formellt) behöriga lärare – ett av de stora argumenten för införandet av en lärarlegitimation. Att rensa upp i leden och sålla bort de obehöriga lärare som ju bedrog till att sänka resultaten i/och den svenska skolan.

Det är värt att upprepas. Alltså; lärarlegitimationens huvudsakliga syfte var att garantera förekomsten av utbildade och examinerade – d.v.s. behöriga – lärare i skola och förskola. Att borga för kvalitet. Att skapa skillnad. Förändring. Det var det mål man målade upp och som var det som övertygade de redan halvfrälsta att stödja och hjälpa till att driva igenom reformen.

Men det var då. Dagens nyhet om inte mindre än tre undantagsklausuler, varav en står i direkt motsättning till reformens målbild av en skola med enbart behöriga – alltså för sina ämnen färdigutbildade och examinerade – lärare.

”Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation…” -Anders Andrén, Jan Björklunds presschef

Samma gäng som slår näven i bordet, pekar med hela handen mot utgången, sätter likhetstecken mellan ”lokal behörighet” och obehörighet och som så gärna vill ståta med sina ansikten när lärarlegitimationen skrivs in i historieböckerna föreslår nu att obehöriga lärare skall kunna få legitimation! Man häpnar!

Jan Björklund works in mysterious ways.

Istället för att legitimera den lokala behörigheten på en gång avlegitimerar han först hela lärarkåren, gör det svårt även för formellt behöriga lärare att få ut sin legitimation och sedan, när det visar sig alldeles för omständigt, klumpigt och ogenomtänkt, så föreslår han att vi legitimerar den lokala behörigheten.

Och därmed har legg-reformen slutit sig i en cirkel och vi är tillbaka på ruta ett. Bra jobbat. Janne!

Så länge jag får undervisa

”Fram till slutet av januari 2013 har Skolverket utfärdat över 70 000 legitimationer. Totalt har 130 000 personer ansökt.”

Det är den s.k. Professionsutvecklingsenheten på Skolverket som skriver detta. 70 000 legitimerade lärare, eller totalt 130 000 personer (det hänger väl på om de får sitt leg eller inte om de kan gå från att vara ”person” och bli ”lärare”, antar jag).

Men hallå?! Betyder det att jag, den 1 juli 2015 går från att vara förskollärare till att bli förskoleperson? Det känns lite opersonligt, om man får dra en dålig ordvits när man talar om något så allvarsamt och statushöjande som lärarlegitimationen. För den skulle ju vara statushöjande, eller hur? Det var ett delmål. Men man höjer inte statusen genom att sänka den för de som inte hoppar på tåget. Det blir ju någon slags statusrelativism.

Nåväl, 130 000 personer har chansen att bli delaktiga i att sänka sina kollegors status, bara de får sin legitimation. Inte för att det är deras syfte, nej, de vill ju fortsätta vara lärare. Och vem kan ifrågasätta dem för det? Vi har fortfarande världens bästa yrke, även om vi degraderas till ”personer”. Men det ligger förstås mycket i en titel. Man kan förresten ansöka om lektorlegitimation också.

Jag häpnar fortfarande över hur lätt det var för regeringen att få 130 000 lärare att köpa legitimationskonceptet. Trots att dessa personer har en genomförd lärarutbildning och -examen i ryggsäcken, ofta kombinerad med åratal av praktisk erfarenhet, har de köpt idén om att deras lärarskap inte sitter i allt detta, utan i en efterhandskonstruktion som endast tjänar till att bekräfta det de redan vet. Att de är lärare.

Jag upprepar det jag sagt flera gånger tidigare: Ingen blir en bättre lärare av att ha en legitimation i fickan.

Trots att det var implikationen som västes fram genom utbildningsministerns glugg.

Legitimationen går ut på att bekräfta en kompetens som redan bekräftats. Dessutom ingår ju ett introduktionsår, som i det här sammanhanget blir ytterligare en bekräftelse. Som i en saga där det magiska numret ofta är tre, måste nu den aspirerande läraren:

1. Skaffa examen
2. Klara ett provår
3. Skaffa legitimation

Till vilken nytta? Jag ser självklart fördelarna med ett provår, även om det skulle göra mer nytta i form av ytterligare två terminers (betald?) VFU, men i det nuvarande sammanhanget saknas det stora värdet och blir främst bara ytterligare en tröskel att klättra över.

Legitimationen höjer varken lärarnas status eller kompetens. Så vad gör den, förutom att kosta pengar och vara till besvär för Skolverket (som har viktigare saker att göra)?

Jag har inte en aning. Och det har ingen annan heller. Egentligen. Den bara finns här och vi bara gillar läget. Så länge vi får fortsätta undervisa.

Vems legitimation snackar vi om, egentligen?

Jag hamnade i ett fiktivt samtal med min närmaste chef när jag cyklade hem från jobbet idag. Det var lönesamtal och hon frågade mig varför jag inte skaffat lärarlegitimation. Eftersom jag befann mig på cykeln, bekvämt instoppad i en varm huva som hölls på plats av hjälmen, kunde jag med berått mod låta svaret sväva ut i en evighetsmonolog utan att det egentligen skadade någon.

Jag började med mina vanliga invändningar om hur legitimationen inte höjer min reella kompetens och att det känns falskt att betala ytterligare pengar för att få be om att få godkänd en utbildning jag redan betalat ett sexsiffrigt belopp för att genomföra. Sedan tyckte jag nog något om att hon (chefen) gott kunde betala min legitimation om jag nu absolut måste ha en. Vet inte – monologen följde en associativ bana som är svår att spåra baklänges.

Men till slut hittade jag tillbaka till det där om att betala två gånger för samma vara. Och det är ju, som alla säkerligen förstår, helt jäkla orimligt. Det ger (som sagt) ingen högre kompetens, det ger ingen högre status, det kvalitetssäkrar inte ett skit.

Det enda legitimationen legitimerar är den skolpolitik som lett oss hit, där vi är idag. Det och den utbildningsminister som suttit bakom rattarna.

Lärarlegitimationen är Jan Björklunds bekräftelse på att han har rätt.

Varje ansökan är en guldstjärna på hans himmel. Ett erkännande av hans (skol-)politik.

Att jag skulle betala för att ge honom det erkännandet finns inte på kartan.

Möjligvis om det ingick en offentlig tårtning av ministern i fråga. Men absolut inte annars!

Gör om, gör rätt

Introduktionsåret innebär att man i praktiken av en person kan få sin lärarexamen retroaktivt ogiltigförklarad. #skolan #skandal—
Fredrik (frekar06) (@valaret2010) September 23, 2012

Fredrik har rätt. Såvitt jag kan se saknar den examinerade, men olegitimerade, läraren/förskolläraren skyddsnät.

För mig som gammal sur-räv som inte sökt någon legitimation handlar det förstås om ett medvetet val, men som nybakt student är det en väldigt otrevlig situation. Som att spela rysk roulette med de senaste årens studier. Dessutom – som jag redan har påpekat i lärarlegitimationsdiskussionen – kräver det mycket av de mentorer som skall göra den slutliga bedömningen, eftersom man under sitt första ”riktiga” lärarår varken är den lärare man själv vill vara och knappast når upp till den nivå andra vill att man ska befinna sig på.

Att först genomgå en mångårig utbildning och ta en examen som inte bara kostar pengar i form av ett studielån som måste betalas tillbaka, utan även kostar tid, för att sedan tvingas genomföra ytterligare ett examensprov – den här gången praktiskt (trots att man redan – inom ramarna för utbildningen – genomgått verksamhetsförlagd utbildning), är dels förnedrande, dels ett ogiltigförklarande av lärarutbildningens legitimitet.

I Björklunds Sverige kan du inte bli lärare genom att gå en lärarutbildning på högskola och ta examen. Det har inget värde alls, tack vare lärarlegitimationsreformen med allt vad den innebär.

Nu är förstås tanken god i grunden. Provåret och legitimationen är en säkerhetsåtgärd. En slags gränszon som ska skilja de bra lärarna från de mindre bra. Men så länge den är separerad från lärarutbildningen blir den till ett hänsynslöst vapen – en splitterbomb som tar med sig många lovande unga pedagoger när den briserar.

Jan, införliva introduktionsåret i lärarutbildningen. Förläng VFU’n (och utbildningen) med 60 högskolepoäng och lägg merparten av dessa poäng i inledningen av utbildningen. Se till att varje VFU-period betygsätts (åtminstone enligt principen godkänd/ej godkänd) så att både kraven på studenterna och legitimiteten av lärarutbildningen ökar. Lägg ner dumheterna med legitimationen och återupprätta värdet i lärarexamen.

Gör om, gör rätt.

Istället för att kräva det av våra nyblivna lärare, kräv det av dig själv. För en gångs skull.

Bara en flumpedagog…

…kunde ha förutsett att det kunde bli nåt tjall med lärarlegitimationsreformen. Jag antar att det är därför statssekreterare Bertil Östberg (Jan Björklunds vänstra hand) inte utan viss förundran i rösten konstaterar att tjallet var just omöjligt att förutsäga.

”Vi har utrett och förberett det här så noggrant som man rimligtvis kan göra. De svårigheter som uppstått var inte sådana som hade kunnat förutses.”

Dumheter, säger flumpedagogen. Hade legitimationsreformen verkligen varit utredd, förberedd och genomtänkt skulle man både ha lyckats förutsett och förbyggt de nu uppkomna svårigheterna. Huruvida det handlar om inkompetens eller skitsnack får dock de lärde tvista om. Jag nöjer mig med att konstatera att den forcerade reformen nu inte längre får forceras eftersom – hör och häpna – reformer tar tid att in- och genomföra. Jag lägger till alternativet ”aningslöshet” till de två tidigare.

Hela reformen skjuts alltså upp på obestämd tid. Samtliga lag- och förordningsändringar – SAMTLIGA – har nu lagts i malpåse tillsvidare.

Samtidigt, i artikeln bredvid (om man läser om allt detta i pappersversionen av Lärarnas Tidning) konstateras att ”det kan vara fördelaktigare att vänta med att söka legitimationen eftersom den än så länge bara innebär skyldigheter”. Även detta redan konstaterat sedan länge av flumpedagogen och många andra med honom.

Det är så man får hybris.

Luftslottet är punkterat och liknar mest en sacco-säck.

Leg. Dålig Förebild

Det är ingen större hemlighet att jag ofta undrar hur Jan Björklund tänker. Som när han blandar ihop ”auktoritet” och ”auktoritär”. Eller när han talar om kunskap som vore det ett statiskt begrepp. Eller när han lyckas hasta fram dåligt underbyggda förslag om lärarlegitimationer i en fart där ingen hinner börja lufta kritik förrän det är försent och bara att gilla läget (om man inte är en obstinat flumpedagog eller nåt).

Eller som nu; när han avfärdar verkligheten som arena för lärande.

Den sparsmakade artikeln i DN säger lite för lite för att det skall vara värt att fördjupa sig för mycket i. Men kontentan är att den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen – den s.k. VFU’n – brister i kvalitet på grund av att de yrkesverksamma lärarna och de autentiska skolmiljöerna är ”dåliga förebilder”. Allt enligt Jan Björklund.

Jag ser inget fel i att man skapar skolsimulatorer där man som blivande lärare kan utsättas för prövningar i en kontrollerad miljö, och att dessa s.k. övningsskolor blir en del i utbildningen. Men att anse/tro att dessa kan ersätta värdet i att faktiskt komma ut och möta verkligheten – och att försöka jobba i den här verkligheten med ett projekt, tema eller annat uppdrag – är naivt.

Lärarutbildningarna förmedlar en högst teoretisk idealbild av hur lärande fungerar. De utelämnar ofta faktorer som gruppstorlekar, kommunalt huvudmannaskap, individuella behov hos barn/elever m.m. Faktorer som ofta kommer som en mindre chock för lärarstudenterna när de kommer ut på sin VFU. Jag vill påstå att en eventuell brist i förhållandet mellan utbildning och praktik ligger i just detta. Kontrasten mellan teori och praktik.

Och när Jan Björklund med stab presenterar övningsskolor som ett sätt att höja kvalitén på lärarutbildningen är detta perspektiv okänt för honom. Han lever ju som bekant i en bubbla där skolan suger. Och det fett. Här drar de ökända grabbgängen omkring i korridorerna och spelar allan och här har lärare kapitulerat och avsagt sig auktoriteten i klassrummet med mera, med mera. Där det är de dåliga lärarnas fel att skolan är i ”kris” – varför vi nu får bära lärarlegitimationen i en kedja runt halsen som en slags dumstrut.

Då är det logiskt att anta att om det existerar en diskrepans mellan teori och praktik, så är det till praktikens nackdel. På grund av ovanstående. Så att Björklund ser lösningen att samla alla ”bra” lärare i övningsskolor, förlägga huvuddelen av VFU’n till dessa och utöver detta låta lärarstudenterna göra små utflykter till verkligheten (med det i minne att de nu besöker en ”dålig” skola med ”dåliga lärare”)… Ja, det är ju logiskt. Jag skulle antagligen ha tänkt likadant om jag inte visste bättre.

Jag har nyligen utbildat mig till dålig förebild och har alltså rätt att ta emot och handleda VFU-studenter. Jag har för närvarande två i mitt lilla stall av studenter. För dem är det väl kört, kantänkas?

Jag är inte säker på att Jan Björklund förstår hur hans förmedlade syn på mig och mina kollegor påverkas hur andra ser på oss. Vad det gör med den status han samtidigt påstår sig vilja ge oss. Vilken betydelse det har att han – vår egen minister – öppet avfärdar oss som så dåliga förebilder att vi inte ens duger till att handleda våra framtida kollegor eller ersättare. Han kanske inte förstår det.

För att vara utbildningsminister hyser han en förvånansvärt låg tilltro till oss som jobbar med just utbildning.

Jag vill inte skriva mer om lärarlegitimationen…

…men det är nog omöjligt att undvika, även om artiklar som den om Proffice gör det åt mig genom att bekräfta det jag sagt hela tiden; att lärarleget är en ganska oseriös historia.

Det är förstås synd om de som sökt legitimationen och nu får en klump i magen av den oseriösa behandlingen av ansökningarna. Tänk att få sin status bekräftad närmast på måfå. Som att bli stämplad i pannan av en tränad apa.

Det DN skriver är alltså att jag i praktiken skulle ha kunnat skicka in min ansökan i två exemplar och fått två olika svar, beroende på i vilken av postbackarna respektive ansökan råkat hamna. Jag visste förstås inte att det skulle bli såhär, men å andra sidan stämmer det ganska bra överens med mina tankar och åsikter om legitimationen och dess eventuella validitet.

Å andra sidan. I dagsläget är ju legitimationen gratis för de som söker den. Kanske får man en bättre (och säkrare) behandling av sin ansökan om man väntar tills den kostar pengar? Då kanske Skolverket kan byta upp sig från Proffice till Manpower. Eller nåt.

Julpyssel: Gör ditt eget lärarleg

Recept:

1 Google+ konto
1 Färgskrivare
1 Lamineringsapparat
sax

Logga in på ditt G+ konto och redigera din profil som önskat. Klicka dig sedan till den här sidan och följ instruktionerna. Skriv ut bilden. Laminera och klipp ut den. Klart!

Du är nu en (inofficiellt) legitimerad lärare.

Monty Python and the holy lärarleg

Sekvens ur en kommande dokumentär. Skolverkets delegation har kommit till en skola någonstans i Sverige på jakt efter den mytomspunna lärarlegitimationen: