Bara en flumpedagog…

…kunde ha förutsett att det kunde bli nåt tjall med lärarlegitimationsreformen. Jag antar att det är därför statssekreterare Bertil Östberg (Jan Björklunds vänstra hand) inte utan viss förundran i rösten konstaterar att tjallet var just omöjligt att förutsäga.

”Vi har utrett och förberett det här så noggrant som man rimligtvis kan göra. De svårigheter som uppstått var inte sådana som hade kunnat förutses.”

Dumheter, säger flumpedagogen. Hade legitimationsreformen verkligen varit utredd, förberedd och genomtänkt skulle man både ha lyckats förutsett och förbyggt de nu uppkomna svårigheterna. Huruvida det handlar om inkompetens eller skitsnack får dock de lärde tvista om. Jag nöjer mig med att konstatera att den forcerade reformen nu inte längre får forceras eftersom – hör och häpna – reformer tar tid att in- och genomföra. Jag lägger till alternativet ”aningslöshet” till de två tidigare.

Hela reformen skjuts alltså upp på obestämd tid. Samtliga lag- och förordningsändringar – SAMTLIGA – har nu lagts i malpåse tillsvidare.

Samtidigt, i artikeln bredvid (om man läser om allt detta i pappersversionen av Lärarnas Tidning) konstateras att ”det kan vara fördelaktigare att vänta med att söka legitimationen eftersom den än så länge bara innebär skyldigheter”. Även detta redan konstaterat sedan länge av flumpedagogen och många andra med honom.

Det är så man får hybris.

Luftslottet är punkterat och liknar mest en sacco-säck.

Leka skola

Funderingarna om övningsskolor kontra verksamhetsförlagd utbildning (VFU) fortsätter.

Johannes Åman (DN) tolkar Jan Björklunds tal om övningsskolor med den goda tanken att ”kompetens ska finnas samlad så att alla lärarstudenter kan garanteras aktivt stöd från en äldre lärare som inte bara själv är duktig på att undervisa utan också har utvecklat sin förmåga som handledare”.

Ja, han syftar på övningsskolor. Men det är ju liksom också tanken med VFU.

VFU när den inte fungerar är antagligen en ren katastrof. Det kan bero på en undermålig handledare, men även på en student som plötsligt inser att hen är på fel plats. Kanske fel stadium, kanske fel yrke. En insikt som sällan kommer förrän man står där. I verkligheten. Mitt i skiten. Med bajsblöjor upp till öronen eller grabbgäng som spelar allan och driver runt i korridorerna utanför klassrummen.

Jag frågar mig om den insikten går att uppnå i de ordnade och välfungerande skolsimulatorer Björklund förordar?

VFU när den inte fungerar är som sagt en katastrof. Och det stora felet med VFU – det som kan och bör kritiseras – är att kvalitén hänger till stor del på var i landet du läser. På vilket lärosäte. Och i vilken kommun du hamnar.

Mina egna VFU-erfarenheter har lyckligtvis bara bestått av personer som är erfarna lärare, drivna pedagoger och för uppdraget av lärosätet utbildade handledare. Inget tjall på kompetensen här, inte. De har tagit sig an sina studenter och varit måna både om att skapa en god relation till dessa och stötta dem i deras lärande. I de fall det blivit tjall på linjen har man nästan alltid lyckats lösa det i dialog mellan handledare, student och lärosäte. Ibland har det lett till en fördjupad relation, ibland har man gått skilda vägar till nya handledare och studenter. (Och jag själv är relativt nybakad VFU-handledare med min andra student på ingång till veckan. Jag hoppas de uppfattar mig på samma sätt som jag beskriver ovan.) Jag gör delvis den här uppräkningen av positiva VFU-erfarenheter för att väga upp http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/nuvarande-vfu-ovningsskolor-eller-annat.html lite dystrare bild och för att fylla på med några fler bollar att jonglera med vid morgondagens #skolchatt på Twitter. Hoppas ni deltar!

Studenten och hens lärande är alltid i fokus när VFU fungerar som det är tänkt. Jag antar att detsamma gäller de tilltänkta övningsskolorna också.

Men hur är det tänkt med verklighetsförankringen i dessa?

Hur stora ska klasserna/barngrupperna vara – verklighetsstora eller enligt skolverkets rekommendationer? Kommer de att ha ett statistiskt urval av barn i behov av särskilt stöd? Invandrare? Våld i hemmet? Kommer lärarkollegiet att arbeta som i TV (”Klass 9A”) eller som det går till i verkligheten? Och så vidare… Kommer det att finnas en ”dålig” och en ”bra” övningsskola att tillgå, så att lärarstudenten får en chans att uppleva myntets båda sidor?

Jag tror inte att det är konstruktivt att helt förkasta idén om övningsskolor. Men vill man öka kvalitén på lärarutbildningens verksamhetsförlagda del finns det bättre sätt att göra det på. T.ex. ta de regioner där VFU’n fungerar bra, lista ut hur och varför det fungerar så mycket bättre och hitta ett sätt att applicera detta på övriga regioner i landet.

Jag kan förstå (även om jag inte sympatiserar med) att det finns ett behov av att ytterligare kontrollera lärarutbildningen och i förlängningen skolan. Lärarlegitimationer och nationella prov kommer några steg försent – man måste ju smida medan järnet är varmt. Övningsskolor låter detta göras på ett mycket enklare sätt än vad VFU’n gör. VFU’n är såpass anarkistisk att den ger mig – en uttalad flumpedagog – möjlighet att ta emot och indoktrinera unga, lättledda lärarstudenter i den flumpedagogiska irrläran i lönndom, mitt framför nosen på Björklundarn. Jag skulle antagligen inte släppas in ens på gården till en av folkpartiets övningsskolor.

Men kontroll är inte allt. Det här handlar om kvalitet och en förberedelse inför steget ut i verkligheten. Något som inte låter sig göras i en simulator.

Du kan inte lära dig simma på torra land, lika lite som du kan bli läkare av att leka doktor.

Inte heller kan du bli lärare genom att leka skola.

Leg. Dålig Förebild

Det är ingen större hemlighet att jag ofta undrar hur Jan Björklund tänker. Som när han blandar ihop ”auktoritet” och ”auktoritär”. Eller när han talar om kunskap som vore det ett statiskt begrepp. Eller när han lyckas hasta fram dåligt underbyggda förslag om lärarlegitimationer i en fart där ingen hinner börja lufta kritik förrän det är försent och bara att gilla läget (om man inte är en obstinat flumpedagog eller nåt).

Eller som nu; när han avfärdar verkligheten som arena för lärande.

Den sparsmakade artikeln i DN säger lite för lite för att det skall vara värt att fördjupa sig för mycket i. Men kontentan är att den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen – den s.k. VFU’n – brister i kvalitet på grund av att de yrkesverksamma lärarna och de autentiska skolmiljöerna är ”dåliga förebilder”. Allt enligt Jan Björklund.

Jag ser inget fel i att man skapar skolsimulatorer där man som blivande lärare kan utsättas för prövningar i en kontrollerad miljö, och att dessa s.k. övningsskolor blir en del i utbildningen. Men att anse/tro att dessa kan ersätta värdet i att faktiskt komma ut och möta verkligheten – och att försöka jobba i den här verkligheten med ett projekt, tema eller annat uppdrag – är naivt.

Lärarutbildningarna förmedlar en högst teoretisk idealbild av hur lärande fungerar. De utelämnar ofta faktorer som gruppstorlekar, kommunalt huvudmannaskap, individuella behov hos barn/elever m.m. Faktorer som ofta kommer som en mindre chock för lärarstudenterna när de kommer ut på sin VFU. Jag vill påstå att en eventuell brist i förhållandet mellan utbildning och praktik ligger i just detta. Kontrasten mellan teori och praktik.

Och när Jan Björklund med stab presenterar övningsskolor som ett sätt att höja kvalitén på lärarutbildningen är detta perspektiv okänt för honom. Han lever ju som bekant i en bubbla där skolan suger. Och det fett. Här drar de ökända grabbgängen omkring i korridorerna och spelar allan och här har lärare kapitulerat och avsagt sig auktoriteten i klassrummet med mera, med mera. Där det är de dåliga lärarnas fel att skolan är i ”kris” – varför vi nu får bära lärarlegitimationen i en kedja runt halsen som en slags dumstrut.

Då är det logiskt att anta att om det existerar en diskrepans mellan teori och praktik, så är det till praktikens nackdel. På grund av ovanstående. Så att Björklund ser lösningen att samla alla ”bra” lärare i övningsskolor, förlägga huvuddelen av VFU’n till dessa och utöver detta låta lärarstudenterna göra små utflykter till verkligheten (med det i minne att de nu besöker en ”dålig” skola med ”dåliga lärare”)… Ja, det är ju logiskt. Jag skulle antagligen ha tänkt likadant om jag inte visste bättre.

Jag har nyligen utbildat mig till dålig förebild och har alltså rätt att ta emot och handleda VFU-studenter. Jag har för närvarande två i mitt lilla stall av studenter. För dem är det väl kört, kantänkas?

Jag är inte säker på att Jan Björklund förstår hur hans förmedlade syn på mig och mina kollegor påverkas hur andra ser på oss. Vad det gör med den status han samtidigt påstår sig vilja ge oss. Vilken betydelse det har att han – vår egen minister – öppet avfärdar oss som så dåliga förebilder att vi inte ens duger till att handleda våra framtida kollegor eller ersättare. Han kanske inte förstår det.

För att vara utbildningsminister hyser han en förvånansvärt låg tilltro till oss som jobbar med just utbildning.

Jag vill inte skriva mer om lärarlegitimationen…

…men det är nog omöjligt att undvika, även om artiklar som den om Proffice gör det åt mig genom att bekräfta det jag sagt hela tiden; att lärarleget är en ganska oseriös historia.

Det är förstås synd om de som sökt legitimationen och nu får en klump i magen av den oseriösa behandlingen av ansökningarna. Tänk att få sin status bekräftad närmast på måfå. Som att bli stämplad i pannan av en tränad apa.

Det DN skriver är alltså att jag i praktiken skulle ha kunnat skicka in min ansökan i två exemplar och fått två olika svar, beroende på i vilken av postbackarna respektive ansökan råkat hamna. Jag visste förstås inte att det skulle bli såhär, men å andra sidan stämmer det ganska bra överens med mina tankar och åsikter om legitimationen och dess eventuella validitet.

Å andra sidan. I dagsläget är ju legitimationen gratis för de som söker den. Kanske får man en bättre (och säkrare) behandling av sin ansökan om man väntar tills den kostar pengar? Då kanske Skolverket kan byta upp sig från Proffice till Manpower. Eller nåt.

Julpyssel: Gör ditt eget lärarleg

Recept:

1 Google+ konto
1 Färgskrivare
1 Lamineringsapparat
sax

Logga in på ditt G+ konto och redigera din profil som önskat. Klicka dig sedan till den här sidan och följ instruktionerna. Skriv ut bilden. Laminera och klipp ut den. Klart!

Du är nu en (inofficiellt) legitimerad lärare.

Monty Python and the holy lärarleg

Sekvens ur en kommande dokumentär. Skolverkets delegation har kommit till en skola någonstans i Sverige på jakt efter den mytomspunna lärarlegitimationen:

En lång eller flera korta

Jag fick en kommentar från Andreas för en tid sedan. Jag tycker den är intressant och citerar den här i sin helhet:

Jag är benägen att hålla med att legget bara kommer krångla till det, speciellt med det focus att man under sina första år inte är superbra. Men jag skulle gärna se dig reflektera över någonting som jag funderat på och det är att: det vore mer logiskt att lärarutbildningarna krävde ett år i yrket FÖRE studier, eftersom man i yrkessituationen kan se om personen är ”lämplig” som lärare, det finns ju en massa kassa lärare som verkligen inte passar, o de ska numer kanske även fungera som legitimationsgodkännare. Nä in med krav på ett års praktik (mån-fred, 8-5, sundsvallsmodellen) år ett på lärarutbildningen, och använd kompetenta lärare/rektoer att sätta kollegiala omdämen och LÖN. /Kram Andreas

Jag har faktiskt pratat med en kollega om det där, och vi var också inne på det där spåret att man skulle tidigarelägga samt förlänga den första VFU-perioden. Jag tar emot en förstaårs-student om ett par veckor och det är hennes första ”riktiga” VFU sedan hon började förskollärarutbildningen i slutet av augusti. Man bör förstås ha förståelse för att lärarutbildningarna är förlagda till det teoretiskas högborgar högskolorna (och ett par universitet), men ändå. Läraryrket är sådant att det inte räcker med att vara teoretiskt behörig via en examen för att vara en fullfjädrad lärare.

Jag tycker Andreas idé om ett introduktionsår före studierna är intressant. Åtminstone skulle det sålla bort en hel del mindre lämpade kandidater till yrket. Och det skulle bespara mången sådan person ett dyrt och poänglöst studielån. Dessutom kunde den lämplighetsbedömning som nu skall ske efter genomgången utbildning och erhållen behörighet till yrkestitlarna, istället ske i förväg och bli ett mer renodlat lämplighetstest. Så har man försökt filtrera fram ”lärarämnen” att utbilda, istället för att sila de redan utbildade genom samma filter.

Jag har tänkt mer i banor om en halv termins – som mest en termins – VFU som inledning på utbildningen. Det är förstås i princip samma sak. Kanske tänker sig även Andreas att introduktionsåret skulle vara införlivat med utbildningen? Det är i alla fall så jag tänker.

Lärares lämplighet är en svår fråga och en varm potatis. Där kan legitimationen bli oss en hjälp, trots allt. Men jag skulle tro mer på legitmationen/lämplighetsutredningen om den vore införlivad i utbildningen och lagd med tyngdpunkten på tidig intervention. Inte när den, som nu, mest liknar ett överflödigt kontrollverktyg som ska ge skenet av att vara behövt.

Skulle du hellre gå en lite längre lärarutbildning, eller föredrar du att gå ett introduktionsår efter genomförd utbildning?

Vi behovsprövar lärarleget

Jag har fått många positiva reaktioner på mitt gästspel i Lärarnas Tidning och det har fått mig att fundera. Kanske är det fler än någon enskaka obstinat flumpedagog som känner skepsis inför lärarlegitimationen?

Uppenbarligen är det i alla fall fler än jag som sitter med frågor om lärarleget som är av annan sort än ”kan jag räkna den här kursen?” eller ”det står si och så i mitt examensbevis. Betyder det att jag är behörig för både ditt och datt?” och det är värt att ta fasta på. runt 20% av landets lärare (förskollärare inräknat) har redan ansökt och vi andra kommer förr eller senare att mer eller mindre tvingas ansöka vi också.

Jag är nybliven verksamhetsförlagd lärarutbildare och jag kommer inom kort inte att få utöva det ansvaret utan legitimation. Och jag kommer inte att kunna byta jobb. Och löneförhandlingarna kan bli kniviga (även om jag pratade helt kort med en lärarkollega häromdagen som sade att egentligen borde det inte bli så svårt, för man har ju samma kompetens både med och utan legitimation), liksom jobbläget på det stora hela, ifall SKL verkligen gör verklighet av sitt hot om att se på olegitmerad personal som fredlös. Kort sagt räknar jag med att behöva bita i det sura äpplet förr eller senare, men att jag hellre låter bli senare för att – om inte annat – markera mitt missnöje med reformen.

20 procent pratade jag om, och den siffran stoltserar även Skolverket med. Men det kan ju faktiskt innebära att upp till 80 procent av lärarkollektivet är skeptiska.

Så nu har ni chansen att visa vad ni tycker (och kommentarsfältet är förstås öppet som vanligt):

Legitim legitimation?

Hej alla som hittat hit med hjälp av baksidan av Lärarnas Tidning (eller nätversionen på Lärarnas Nyheter)! Kul att se er i min besöksstatistik.

Det är konstigt hur man fungerar: När jag satt med reporter Rudhe och pratade lärarlegitimation var jag det närmaste jag hittills kommit att faktiskt bara gilla läget, söka den där jäkla legitimationen och låtsas som om det regnar. Jag tror att det beror på att jag plötsligt inte behövde försvara min ståndpunkt, utan förklara den. Då normaliserade jag motståndet – luftslottet – och mitt obstinata jag började leta fördelar med legitimationen istället.

Det är inget dåligt i att försöka sålla bort ”mindre bra” läraraspiranter innan man sätter ut dem i verksamheterna och ger dem befogenhet att utöva det för barnen/eleverna livsavgörande yrke läraren har. Och jag tror också att legitimationen kan komma att fungera som ett ganska bra sådant filter. På sikt. Men det är varken syfte eller funktion i nuläget. För att nå dit skulle jag helst se att det här provåret införlivades i lärarutbildningen, företrädesvis genom en förlängning av VFU’n (som ju ändå skall ledas av en legitimerad lärare framledes), så att den nyexaminerade läraren får examen och legitimation samtidigt. Nuvarande system med examen först, sedan provår, kan ju bara vara provocerande för den utsatte.

Det är inte legitimationens syfte att garantera att det bara är gräddan av lärarpacket som får lärarbefogenheter/-ansvar. Däremot är det dess syfte att ge skenet av att det bara är de mest/bäst lämpade lärarna som blir legitimerade. Men alla idag yrkesverksamma lärare med en examen i bagaget kan i princip hämta ut sin legitimation bara sådär. Hur enkelt som helst, bara man har formalian i ordning. Och frågan om lämplighet har börjat lyftas (minns inte om det också var i Lärarnas Tidning eller Pedagogiska Magasinet), men är fortfarande väldigt luddig. Vad krävs egentligen för att bedömas som olämplig? Idag kan nog även dåliga lärare klassas som lämpliga, vågar jag gissa.

För att vara tydlig: Legitimationen som reform är direktkopplad med Jan Björklunds nu gamla utspel om att skolans kris beror på dåliga lärare, och därför bör man vara medveten om att varje ansökan om legitimation är en indirekt bekräftelse av den bilden. Kanske t.o.m. en direkt bekräftelse, eftersom det är vi lärare som står bakom ansökningarna.

Och det är kärnan i det hela. Även om det går att hitta stora fördelar med legitimationen, och även om dessa mot förmodan skulle väga tyngre än nackdelarna och oklarheterna, så löser den inte skolans problem. Och ändå var det därför den klubbades igenom. Syftet är lika viktigt nu som när du skrev din C-uppsats.

Och detta uppmärksammas faktiskt på fler håll än här. Bloggen Altruist konsult ifrågasätter legitimeringens legitimitet, medan reflektioner och speglingar II fokuserar på de retoriska strategier som försatt oss i den här positionen. Maths kritiserar också legitimationen och kallar den trams, medan Mats ger mig glada tillrop efter att ha läst intervjun med mig.

Legitimationen är inte oproblematisk. Och de problem jag ser är större än frågor om huruvida jag är behörig eller inte.

Vilka problem med legitimationen ser du?

Titel: Leg. Förskollärare

Det var ett tag sedan (förskol-)lärarlegitimationen var på min tapet. Men när jag ögnar igenom uppslaget i senaste numret (6/11) av Tidningen Förskolan blir jag påmind om att jag fortfarande inte lyckats räta ut mina frågetecken och farhågor kring denna.

Det kallas ”kvalitetstämpel” och ”skyddad yrkestitel”. Man blir någon. Får en uppgraderad titel (leg. förskollärare) och så vidare. Och visst kommer det att påverka självbilden om man blir en legitimerad förskollärare. Men det är ju faktiskt inte det viktiga. Eller hur? Inte heller lönen, trots att den är fjantigt låg och så vidare. Nej, det viktiga med en (förskol-)lärarlegitimation är hur den påverkar mitt yrkesutövande.

Fr.o.m 2015 kommer det att krävas att jag är legitimerad förskollärare för att kunna ”undervisa och ha pedagogiskt ansvar enligt läroplanen”. Dock får jag behålla min eventuellt fasta tjänst (som förskollärare). Men jag får det inte att gå ihop.

En förskollärare som inte får undervisa – vad ska den göra?
En förskollärare utan pedagogiskt ansvar – vad får den göra?

Ska jag gå och driva på avdelningen? Blir jag degraderad till barnskötare (även om jag förstås får behålla min förskollärartitel) och slipper jag då ta pedagogiskt ansvar i form av utvecklingssamtal, dokumentation, pedagogisk utveckling och annat till förmån för tid i barngruppen? (Eget förslag: Jag kan koka och dricka kaffe!) Jag håller det inte för osannolikt att de legitimerade förskollärarna får ta de bitarna, medan vi andra (som förvisso får lägre status och lön) blir de som genomför det pedagogiska arbetet – det som fick oss att söka oss till det här yrket från första början. Jag skriver ”vi” tills jag tagit steget och sökt den däringa legimittasjonen, vilket måste få dröja tills mina frågetecken rätats ut.

Det roliga i kråksången är att jag – i egenskap av VFU-handledare – är behörig att fungera som mentor för blivande (legitimerade) förskollärare. Under förutsättning att jag också legitimerar mig, förstås. Skicka in nåt papper med en kråka på nån rad och poff! så är jag så lämpad att utföra yrket att jag kan titulera mig legitimerad. Men egentligen är det ingen som helst skillnad.

Och jag misstänker att trots mina ovanstående funderingar är det det som gör mig mest skeptisk till hela den här legitimations-cirkusen. Den höjer inte min eller andras kompetens.

Ett luftslott är det. Ett genomskinligt.

P.S. Jag tror jag ska maila mina frågor till Jan Gladh…