Leka skola

Funderingarna om övningsskolor kontra verksamhetsförlagd utbildning (VFU) fortsätter.

Johannes Åman (DN) tolkar Jan Björklunds tal om övningsskolor med den goda tanken att ”kompetens ska finnas samlad så att alla lärarstudenter kan garanteras aktivt stöd från en äldre lärare som inte bara själv är duktig på att undervisa utan också har utvecklat sin förmåga som handledare”.

Ja, han syftar på övningsskolor. Men det är ju liksom också tanken med VFU.

VFU när den inte fungerar är antagligen en ren katastrof. Det kan bero på en undermålig handledare, men även på en student som plötsligt inser att hen är på fel plats. Kanske fel stadium, kanske fel yrke. En insikt som sällan kommer förrän man står där. I verkligheten. Mitt i skiten. Med bajsblöjor upp till öronen eller grabbgäng som spelar allan och driver runt i korridorerna utanför klassrummen.

Jag frågar mig om den insikten går att uppnå i de ordnade och välfungerande skolsimulatorer Björklund förordar?

VFU när den inte fungerar är som sagt en katastrof. Och det stora felet med VFU – det som kan och bör kritiseras – är att kvalitén hänger till stor del på var i landet du läser. På vilket lärosäte. Och i vilken kommun du hamnar.

Mina egna VFU-erfarenheter har lyckligtvis bara bestått av personer som är erfarna lärare, drivna pedagoger och för uppdraget av lärosätet utbildade handledare. Inget tjall på kompetensen här, inte. De har tagit sig an sina studenter och varit måna både om att skapa en god relation till dessa och stötta dem i deras lärande. I de fall det blivit tjall på linjen har man nästan alltid lyckats lösa det i dialog mellan handledare, student och lärosäte. Ibland har det lett till en fördjupad relation, ibland har man gått skilda vägar till nya handledare och studenter. (Och jag själv är relativt nybakad VFU-handledare med min andra student på ingång till veckan. Jag hoppas de uppfattar mig på samma sätt som jag beskriver ovan.) Jag gör delvis den här uppräkningen av positiva VFU-erfarenheter för att väga upp http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/nuvarande-vfu-ovningsskolor-eller-annat.html lite dystrare bild och för att fylla på med några fler bollar att jonglera med vid morgondagens #skolchatt på Twitter. Hoppas ni deltar!

Studenten och hens lärande är alltid i fokus när VFU fungerar som det är tänkt. Jag antar att detsamma gäller de tilltänkta övningsskolorna också.

Men hur är det tänkt med verklighetsförankringen i dessa?

Hur stora ska klasserna/barngrupperna vara – verklighetsstora eller enligt skolverkets rekommendationer? Kommer de att ha ett statistiskt urval av barn i behov av särskilt stöd? Invandrare? Våld i hemmet? Kommer lärarkollegiet att arbeta som i TV (”Klass 9A”) eller som det går till i verkligheten? Och så vidare… Kommer det att finnas en ”dålig” och en ”bra” övningsskola att tillgå, så att lärarstudenten får en chans att uppleva myntets båda sidor?

Jag tror inte att det är konstruktivt att helt förkasta idén om övningsskolor. Men vill man öka kvalitén på lärarutbildningens verksamhetsförlagda del finns det bättre sätt att göra det på. T.ex. ta de regioner där VFU’n fungerar bra, lista ut hur och varför det fungerar så mycket bättre och hitta ett sätt att applicera detta på övriga regioner i landet.

Jag kan förstå (även om jag inte sympatiserar med) att det finns ett behov av att ytterligare kontrollera lärarutbildningen och i förlängningen skolan. Lärarlegitimationer och nationella prov kommer några steg försent – man måste ju smida medan järnet är varmt. Övningsskolor låter detta göras på ett mycket enklare sätt än vad VFU’n gör. VFU’n är såpass anarkistisk att den ger mig – en uttalad flumpedagog – möjlighet att ta emot och indoktrinera unga, lättledda lärarstudenter i den flumpedagogiska irrläran i lönndom, mitt framför nosen på Björklundarn. Jag skulle antagligen inte släppas in ens på gården till en av folkpartiets övningsskolor.

Men kontroll är inte allt. Det här handlar om kvalitet och en förberedelse inför steget ut i verkligheten. Något som inte låter sig göras i en simulator.

Du kan inte lära dig simma på torra land, lika lite som du kan bli läkare av att leka doktor.

Inte heller kan du bli lärare genom att leka skola.

Legitim legitimation?

Hej alla som hittat hit med hjälp av baksidan av Lärarnas Tidning (eller nätversionen på Lärarnas Nyheter)! Kul att se er i min besöksstatistik.

Det är konstigt hur man fungerar: När jag satt med reporter Rudhe och pratade lärarlegitimation var jag det närmaste jag hittills kommit att faktiskt bara gilla läget, söka den där jäkla legitimationen och låtsas som om det regnar. Jag tror att det beror på att jag plötsligt inte behövde försvara min ståndpunkt, utan förklara den. Då normaliserade jag motståndet – luftslottet – och mitt obstinata jag började leta fördelar med legitimationen istället.

Det är inget dåligt i att försöka sålla bort ”mindre bra” läraraspiranter innan man sätter ut dem i verksamheterna och ger dem befogenhet att utöva det för barnen/eleverna livsavgörande yrke läraren har. Och jag tror också att legitimationen kan komma att fungera som ett ganska bra sådant filter. På sikt. Men det är varken syfte eller funktion i nuläget. För att nå dit skulle jag helst se att det här provåret införlivades i lärarutbildningen, företrädesvis genom en förlängning av VFU’n (som ju ändå skall ledas av en legitimerad lärare framledes), så att den nyexaminerade läraren får examen och legitimation samtidigt. Nuvarande system med examen först, sedan provår, kan ju bara vara provocerande för den utsatte.

Det är inte legitimationens syfte att garantera att det bara är gräddan av lärarpacket som får lärarbefogenheter/-ansvar. Däremot är det dess syfte att ge skenet av att det bara är de mest/bäst lämpade lärarna som blir legitimerade. Men alla idag yrkesverksamma lärare med en examen i bagaget kan i princip hämta ut sin legitimation bara sådär. Hur enkelt som helst, bara man har formalian i ordning. Och frågan om lämplighet har börjat lyftas (minns inte om det också var i Lärarnas Tidning eller Pedagogiska Magasinet), men är fortfarande väldigt luddig. Vad krävs egentligen för att bedömas som olämplig? Idag kan nog även dåliga lärare klassas som lämpliga, vågar jag gissa.

För att vara tydlig: Legitimationen som reform är direktkopplad med Jan Björklunds nu gamla utspel om att skolans kris beror på dåliga lärare, och därför bör man vara medveten om att varje ansökan om legitimation är en indirekt bekräftelse av den bilden. Kanske t.o.m. en direkt bekräftelse, eftersom det är vi lärare som står bakom ansökningarna.

Och det är kärnan i det hela. Även om det går att hitta stora fördelar med legitimationen, och även om dessa mot förmodan skulle väga tyngre än nackdelarna och oklarheterna, så löser den inte skolans problem. Och ändå var det därför den klubbades igenom. Syftet är lika viktigt nu som när du skrev din C-uppsats.

Och detta uppmärksammas faktiskt på fler håll än här. Bloggen Altruist konsult ifrågasätter legitimeringens legitimitet, medan reflektioner och speglingar II fokuserar på de retoriska strategier som försatt oss i den här positionen. Maths kritiserar också legitimationen och kallar den trams, medan Mats ger mig glada tillrop efter att ha läst intervjun med mig.

Legitimationen är inte oproblematisk. Och de problem jag ser är större än frågor om huruvida jag är behörig eller inte.

Vilka problem med legitimationen ser du?

I huvudsak huvudlösa huvudmän

När regeringen erbjuder ett ambitiöst fortbildningsprogram som Förskolelyftet, utgår nog de flesta från att alla huvudmän ser det här som en möjlighet.

När sagda fortbildningsprogram erbjuder att fortbilda förskollärare, barnskötare och pedagogiska ledare och dessutom sponsrar huvudmännen med en del av omkostnaderna, tolkar jag det som en signal om att regeringen tycker att det här är en värdefull insats som berör såväl de enskilda enheterna som förskolan i ett nationellt helhetsperspektiv. Man implicerar vad man vill, men utan att inkräkta på huvudmännens huvudmannaskap (och stolthet) genom att beordra.

I skenet av ovanstående är det kanske inte konstigt att jag med hakan i golvet och frustrationen kliande i fingrarna lär mig – first hand – att det finns huvudmän (läs: kommuner) som mest verkar tycka att det är besvärligt och störande och dyrt med de här insatserna.

Jag talar i egen sak nu. Jag hade nämligen hoppats på att söka Förskolelyftets forskarutbildning till veckan, men har efter en tids sammandrabbningar med förskolechefen i min kommun fått ett slutgiltigt och oåterkalleligt avslag. Han anser i sammanfattning att det kostar mer än det smakar och ser heller inte fördelarna med att ha en forskarutbildad förskollärare anställd i kommunen.

Frågan är aktuell. I Pedagogiska Magasinet skriver Annika Andræ Thelin om just statens satsningar på forskarskolor för lärare och tar bl.a. upp hur ”forskarlärarna” möts av passivitet och upplevt ointresse från sina huvudmän. Därtill vet dessa inte och har ingen plan för hur de kan använda sina forskarlärare. Och med andelen akademiker ständigt minskande ute i skolorna borde varje steg för att åtminstone stoppa nedåtgången vara intressant.

Min egen erfarenhet svarar direkt: Problemet ligger ju längre från verksamheten beslutsfattarna sitter. Kollegor och rektor stödjer generellt de flesta former av fortbildningsinitiativ och ser de kvalitativa vinsterna, men fortsätter man upp i hierarkin osynliggörs de kvalitativa värdena och överskuggas av de kvantitativa: Vad kostar det och vad får vi tillbaka?

För mig illustrerar min uteblivna ansökan till Förskolelyftets forskarutbildning en av riskerna med det nuvarande systemet med kommunalt styrda (statliga) skolor. Helena von Schantz skriver i en kommentar på Tysta Tankar om hur skolan är en nationell angelägenhet. Visst är det så. Och denna nationella angelägenhet ligger helt i händerna på i huvudsak huvudlösa huvudmän, angelägna om helt andra saker.

Och bara det faktum att delar av Förskolelyftet inte erbjuds alla förskollärare i landet, utan bara de som har turen att arbeta under en huvudman som tycker att det verkar vara en bra idé, väcker frågor.

In the words of Sverker ”Plus” Olofsson: ”Ska det vara så? Ska det? Ska det? Ska det!?”

Birth of a flumpedagog?

I en gammal, gammal insändare i Lärarnas Tidning (5/2006) delar Mats Öhlin med sig av sin bild av hur skolan fungerar och hur den borde fungera. I allt väsentligt beskriver han där samma bild som min namne Jan Björklund halvåret eller så senare byggde alliansens skolpolitik på.

De ser en skola utom lärarnas kontroll, där elevernas kunskaper mer eller mindre stickprovstestas ett fåtal gånger under grundskoletiden – ja, knappt en gång vartannat år, om man skall ta Öhlins retorik på hundraprocentigt allvar och lita till att de enda gångerna elevernas lärare får syn på de mognande frukterna av sitt arbete är de nationella proven i år fem och nio, samt betygen i åttan och nian. Nu, liksom då, undrar jag vad Mats (och Jan) egentligen tror att lärare sysslar med när de är i skolan?

Att lösa det här ”problemet” blir förstås dels att öka antalet kontroller, dels att hitta ett sätt att mäta och jämföra fram de lärare och metoder som är effektivast för läs- och skrivinlärningen. En apparat att stoppa in hela skolan i – lärare och allt – för att extrahera ett koncentrat av kunskaper som sedan kan injiceras i eleverna, lite i taget, under grundskoletiden.

Det är som vanligt intrumentalistiskt och behavioristiskt, med en endimensionell syn på både människor och begrepp som ”lärande” och ”kunskap”. Det är kanske ingen slump att Jan Björklunds parti var det som lade fram förslaget om en litterär kanon – ytterligare en illustration av den rigida världsordning som råder i delar av idévärlden…

Men samtidigt ligger det en viktig fråga och pyr under de kvävande lagren av politisk retorik: Hur kan vi garantera våra elever den bästa möjliga skolgången om vi inte vågar syna lärarnas och skolornas arbetssätt och resultat under lupp?

Tyvärr krävs det oerhört mycket arbete för att skyffla undan den dödande politiken och låta skolutvecklingsfrågorna få det syre de behöver för att få liv.

— — —

Den här diskussionen om kontroll var förstås större än mitt lilla bidrag och rasade resten av våren. Till slut nådde den t.o.m. Aftonbladets ”Doktor Gormander”, som i ett kåseri runt skolavslutningen t.o.m. nämnde mig vid namn. Egotripp! Egotripp!

Nu var det tyvärr inte i överdrivet positiva ordalag min insändare nämndes. Snarare tvärtom. Han framställde mig som en flumpedagog, som hellre låter barn gå genom skolan utan att lära sig ett dugg än att ”stressa” dem genom att undersöka om de kan läsa och skriva. Behöver jag påminna om att det här var våren 2006 och ungefär två år innan jag på allvar började överväga att anamma begreppet ”flumpedagog” och vända det till något oppositionellt och (i mina ögon) positivt?

Men vad menade jag då? Vad är det som sår ett flumpedagogiskt frö i mitt sinne den här vårkvällen för fyra år sedan?

Anledningen till att jag var (och är) emot ett normerande kontrollinstrument som metod för att stimulera läs- och skrivinlärningen hos sjuåriga barn, är för att det är ett överflödigt verktyg. Förutsatt att läraren är behörig (det finns i och för sig fortfarande ingen 100-procentig garanti för det i dagsläget), måste man utgå från att han/hon förmår se vilka barn i klassen som t.ex. inte kan läsa eller skriva på en tillfredsställande nivå, och utifrån detta genomföra nödvändiga pedagogiska åtgärder, alternativt begära en eller flera former av stöd.

För det är en sådan bild detta kontrollinstrument antyder. En bild av lärare som behöver hjälp att hitta de här icke läs- och skrivkunniga barnen. Lärare som inte klarar av att göra sitt jobb.

Kontrollen i sig gör ju varken till eller från. Faktiskt. I alla fall i frågan om barns läs- och skrivkunnighet.Däremot blir den ett ypperligt verktyg för var och en som av olika (nästan uteslutande politiska) anledningar vill misskreditera skolan.

Ja, det är otroligt att barn lämnar låg- eller mellanstadiet utan förmåga att uttrycka sig på grammatiskt korrekt svenska. Det är kanske t.o.m. för jävligt. Men då vore det kanske en god idé att försöka göra något åt det, istället för att komma med förslag som låter bra (och som presenteras på grammatiskt korrekt svenska), men som i realiteten är helt innehållslösa. Som förslaget på (ytterligare) läs-/skrivkunnighetskontroller (utöver de som faktiskt redan görs av läraren) i första klass. Till exempel…

— — —

Debatten fortsatte efter sommaren. I nr. 13/2006 av Lärarnas Tidning replikerade Hans-Åke Scherp en insändare(?) av Johan Kant, som försvarade den s.k. ”kontrollidén” och ifrågasatte Sherps inställning.

Scherp uttryckte det väl, när han ställde begreppen ”motivation” och ”hotivation” mot varandra (hotivation avser då användandet av kontroller och inspektioner för att nå vissa mål). Han talade också om lär- och ansvarskultur kontra lydnadskultur.

Kanske tryckte han bara på rätt knappar, men jag kan fortfarande inte annat än sympatisera med Scherp i det här fallet. Ökad kontroll uppifrån ger sällan mer än rädsla, stress och i bästa fall(?) rövslickeri och spel för gallerierna. Ökad kontroll uppifrån är att betrakta som (förtäckta) hot och (dolda) krav på lydnad.

Är det det vi vill ha?

Eller skall vi kanske sträva mot en situation där utbildade lärare på plats känner ansvar och motivation inför utvecklandet av sitt uppdrag?

Frågan är retorisk. Självklart är det ljusår bättre (alternativet är inte ens bra, när jag tänker på saken) med en ansvarskännande lärare som sätter elevernas utveckling i första rummet än en lismande rövslickare som tänker mer på sitt jobb än på sina elever.

Det här var ett av mina första steg mot att så småningom börja kalla mig ”flumpedagog”. Var började det för dig?

Pornstar-Mats

Mats Mügge har en Pornstarmössa i garderoben. Själv har jag minst två hårdrockströjor med halvporriga motiv i min. Vad har du i din?

Om inte Diskrimineringsombudsmannen (DO) fäller Frilufts Förskolor för deras behandling av timvikarierande barnskötaren Mats Mügge kan det bli en central fråga nästa gång du söker jobb som lärare i skola/förskola.

Hos Christermagister pågår en intressant och livlig diskussion med utgångspunkt i det aktuella fallet. Frågan just nu är huruvida en Pornstarmössa är förenlig med läraruppdraget eller inte. Läs och delta! Ett sidospår man dock tappat längs vägen är frågan om gränsen mellan det privata och det professionella. Jag tänkte försöka spinna vidare på den tråden här istället.

Den omtalade mössan dök alltså upp på Facebook, där ett par uppkopplade föräldrar ”råkade” hitta den och förfasas så pass att de kontaktade ledningen för Frilufts Förskolor, som inte såg andra vägar att gå än att göra sig av med mössans ägare, trots att han, enligt Peter Wallebo, som äger Frilufts Förskolor, fungerar ”jättebra” och som de är nöjda med. Och trots att Mats Mügge erbjuder sig att plocka bort bilden omgående.

Det första problemet jag ser är att förskolan utan vidare viker sig för föräldrarnas krav.

Det andra problemet jag ser är att man inte öppnar för Mats Mügge att ta bort det stötande materialet från sin Facebook-profil, trots att han erbjuder sig att göra det.

Men det största problemet är ändå hur hela den här historien handlar om svårigheten eller oviljan hos föräldrarna att skilja mellan den private och den professionelle Mats Mügge, och ledningens anmärkningsvärda oförmåga att sätta stopp för den boll som satts i rullning.

För visst går det väl att skilja på arbete och fritid?

När man läser artiklarna står det klart att Mats Mügge var en populär och omtyckt kollega och ”fröken”. Han var dessutom på väg att få ett längre vikariat. Och hela den här tiden hade han den där Pornstar-mössan gömd i garderoben hemma. Varför agerade inte förskolan tidigare? Varför märkte ingen något? Hur kunde Pornstar-Mats dupera sina kollegor så oerhört att det krävdes bildbevis för att slutligen fälla honom?

Eller var det kanske så att Pornstar-Mats aldrig befann sig på förskolan?

Läraryrket är nämligen speciellt såtillvida att under större delen av min arbetstid är en levande och närvarande förebild för mina barn/elever. Jag förväntas agera enligt de värden som omfattas av läroplanen och som utgör grunden i värdegrundsbegreppet. Detta för att genom mig själv som gott exempel förmedla dessa värden på ett konkret och tydligt sätt. Detta kräver av mig att jag spelar en roll, där jag förstärker dessa värden genom mitt handlande och min närvaro. Men när jag kommer hem kan jag släppa den här rollen och bli den nyanserade och verkliga människa jag är – med mina personliga fördelar, styrkor, svagheter och brister. Kanske t.o.m. för en stund bli den där killen med porriga hårdrockströjan (om den inte ligger i tvätten).

Varför skulle Mats Mügge vara annorlunda?

UPPDATERING: Christer sänker nivån i ett nytt inlägg där han närmar sig frågan ur ett mer principiellt perspektiv. Var går gränsen för vilka kläder en pedagog får ha på sig på sin fritid – och vem avgör det? Kika in och delta i diskussionen!

Obehöriga äga ej tillträde

”Endast den som har en lärarexamen eller motsvarande äldre utbildning och den som har fått ett behörighetsbevis ska få anställas som lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning.” -ur lagrådsremissen Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 236

Stående ovation. Blotta närvaron av outbildad personal i skolor och förskolor är ett hot mot läraryrkets själva legitimitet. Att dessa individer i många fall är synnerligen lämpade att bli lärare är en sak, men att bjuda in dem och låta dem stanna är katastrofalt för både läraryrket i synnerhet och skolan i allmänhet. (Erbjud istället dessa lovande lärarämnen en betald utbildning – det skulle löna sig i längden.)

Att ha en utbildning – en yrkesexamen – är inget värt så länge våra arbetsgivare anställer ”vem som helst” att utföra vårt jobb. Det har växt fram en attityd, t.o.m. hos verksamma lärare, som säger att den kompetens vi tillskansar oss på vår utbildning går att lära sig efterhand och att en stor dos bondförnuft är en bra start. Helt enkelt att ”vem som helst” kan utföra vårt jobb. Och den ständiga tillsättningen av outbildad personal bekräftar bara ytterligare attitydens validitet. Även om vi vet att det inte stämmer.

Frågan om outbildade lärare handlar om så mycket mer än bara det. Den sätter ribban för hur skolan behandlas i media, av politker, av gemene man. Ett yrke som kan utföras av vem som helst kan också behandlas hur som helst. Därför skulle jag gärna sätta upp ”obehöriga äga ej tillträde”-skyltar på varenda skola och förskola i landet. Och det redan imorgon.

Först då kan skoldebatten börja på allvar.

Omröstning!

Signaturen ”Fin Akademisk Tradition” skriver i ett lång och läsvärd kommentar till inlägget ”Lärarens ansvar och kompetens” om problemet med att skolans brister ofta förnekas eller åtminstone tonas ner rejält när man ifrågasätts utifrån.

Han skriver också om dåliga lärare som får hållas, trots att de snarare motverkar än bidrar till skolans och undervisningens kvalitet, och menar att detta till stor del beror på traditionen att varje lärare tillåts utveckla sin unika ”lärarstil”. Skolan blir heterogen till det spretigas gräns och det blir helt enkelt lite ”hur som helst”. Ifrågasättanden av enskilda lärares metoder blir till ifrågasättanden av lärarna själva, eftersom det inte finns några definierade ramar att hålla sig inom. Dessutom gäller samma sak här, som i frågan om utomståendes kritik mot skolan – de ”dåliga” lärarna hålls om ryggen. Kanske för att upprätthålla fasaden utåt, kanske för att man är rädd att själv bli ifrågasatt – men främst för att, som det skrivs i kommentaren, professionaliteten ersätts av godtycklighet. Möjligheten till kritik elimineras av rätten att göra ”lite som man vill”.

Jag tror att det här sätter fingret på ett av skolans problem. Men hur stort problem är det? Rösta och bli en del av statistiken! Men glöm inte att det går att diskutera frågan också!

Lärarens ansvar och kompetens

En trend – om man kan kalla den det – har upstått bland några av de skolbloggar jag följer. Den lägger fokus på lärarens ansvar för elevernas resultat framför andra förklaringar, som resurser eller struktur.

Läraren är en viktig aspekt av skolan och skolans problem. H*n är den som leder undervisningen och den länk som skall förena eleven och kunskapen. Om en elev lämnar skolan utan godkända betyg är det ett bevis på att läraren/-arna misslyckats med sitt uppdrag. Likaså ger de nationella proven fingervisningar om hur väl läraren/-arna sköter sitt jobb, beroende på i hur hög grad eleverna klarar de här testerna.

Men som lärare är jag känslig för kritik. Inte minst har det visat sig i mina reaktioner på olika inlägg om lärarens ansvar, vare sig jag hoppat in i diskussionerna eller bara följt dem på avstånd. Jag vill gärna framhäva de andra aspekterna och hävdar ofta med en dåres envishet vikten av en fungerande grundstruktur för att kunna göra mitt jobb. Det blir nästan som att jag försöker vifta bort kritiken som handlade det om en irriterande insekt framför ansiktet, men jag framhärdar: Ingen lärare är bättre än de verktyg h*n har att tillgå.

En jämförelse kunde vara läkaren som måste operera med flintaverktyg från stenåldern, eller kocken som bara har slöa knivar i sitt kök. Kan dessa verkligen hållas ansvariga för de skador deras undermåliga verktyg orsakar?

Njäe, förutom att det vore omdömeslöst av läkaren, skulle man inte kunna kalla honom inkompetent, eftersom han säkerligen både vet hur man genomför den aktuella sortens operation och kan det – med rätt instrument i händerna.

Man får göra sitt bästa med det man har. Det gör jag alltid och det var också det mantra som min rektor överförde till mig när barngruppen för förtioelfte gången blivit ett barn större, och när personalgruppen för förtiotolfte skars ner ytterligare. När barnen blev för många att lämna förskolans gård med på egen hand, när planeringstiden försvann helt från schemat och våra lagstadgade raster inte längre gick att ta ut, eftersom vi behövdes i barngruppen. När blöjorna byttes enligt löpandebandprincipen istället för vid behov och när vi inte längre kunde samla hela barngruppen eftersom de var för många och vi för få. Och så vidare…

Vi gjorde vårt bästa med det vi hade, men inte sjutton är det synonymt med att vi uppnådde ett bra resultat. Det gör t.o.m. ont att som lärare göra sitt bästa och samtidigt vara medveten om att ”jag skulle kunna göra så mycket bättre, om jag bara gavs möjligheten”.

Det finns en balans mellan lärarens kompetens och de strukturella förutsättningar h*n ges. Var eller hur den balansen ser ut är oklart, men den finns där. Och kan inte kompenseras bort med fortbildning allena. Eller genom att pumpa in resurser tills klassrummet är proppat.

Jag skulle vilja ringa in den här balansen. Så jag lättare vet i vilken hörna jag skall ställa mig nästa gång min kompetens ifrågasätts.

Barn och elever – som att jämföra äpplen med päron?

”För att barnen ska kunna ta till sig nya erfarenheter och utveckla nya kunskaper måste de vuxna i förskolan knyta an till barnens teorier och hypoteser och till deras förutsättningar, tidigare erfarenheter och intresse. Endast då upplever barnen verksamheten som meningsfull…”

Ovanstående är saxat ur Skolverkets slutrapport Förslag till förtydliganden i läroplanen för förskolan och såvitt jag vet håller Jan Björklund fullständigt med om ovanstående. Han förstår behovet av att behålla förskolan som en plats där barnet upptäcker och utvecklar sin inneboende kraft att lära.

Därför är heller inte Skolverkets förslag särskilt dramatiska. Tvärtom är de på det stora hela taget en välkommen uppgradering av Läroplanen; lite tydligare ansvarsfördelning, omformulerade mål och ny struktur för att lättare kunna passa in de tillagda målen med det underliggande syftet att höja den pedagogoiska ambitionsnivån i förskolan.

Det är egentligen bara det där sista som sticker lite i mina ögon. Uppdragsformuleringen. Men jag är beredd att svälja stoltheten och mina invändningar mot principen ”allt kan bli bättre” till förmån för det sansade förslaget till förändring.

Och så låter jag mina tankar flyga fritt en liten stund och ser dem landa på citatet jag inledde med. Byter ut några ord, och vips! ser det ut såhär:

”För att eleverna ska kunna ta till sig nya erfarenheter och utveckla nya kunskaper måste lärarna i skolan knyta an till elevernas teorier och hypoteser och till deras förutsättningar, tidigare erfarenheter och intresse. Endast då upplever eleverna verksamheten som meningsfull…”

Och det är konstigt. För den där sommaren mellan mellan förskola och skola. De där tre månaderna innan ”barnet” blir en ”elev”. Förändrar de verkligen så mycket att ovanstående inte längre är giltigt?

Av retoriken att döma. Av politiken. Av de betygsliknande omdömena, ordningen och redan med mera får jag intrycket att Jan Björklund inte längre tror på barnets behov av att uppleva mening i det h*n gör. Eller på den vuxnes behov av att skapa ”professionellt personliga” relationer till varje elev. Elever behöver tydligen inte känna lust eller motivation – det räcker med (själv)disciplin. Men varför denna förändring i synsätt? Bara för att vi nu börjar tala om elever och lärare istället?

Jag menar att vi – oavsett om vi är lärare i förskola eller skola – behöver lära känna varje barn/elev såpass att vi kan använda vår pedagogiska fingertoppskänsla för att lura fram varenda litet korn av lärande ur barnet/eleven och hjälpa honom/henne att odla det till den bildning som är vårt gemensamma mål.

Eller har jag fel? Förändras lärandeprocessen verkligen så mycket mellan förskola och skola att det är motiverat att arbeta på så skilda sätt?

Klassrummets dynamik

Jag läser om ”De Tusen Knuffarnas Pedagogik” på Magisterns blogg. Han beskriver i sitt inlägg kortfattat och rakt på sak hur man – rent konkret – kan gå till väga för att bli en auktoritet i klassrummet utan att vara auktoritär (vilket han även skrivit om tidigare).

Jag tror förstås inte på att det finns ett rätt sätt att göra det på. En metodik som fungerar på alla. Ett förhållningssätt, en ledarstil. De flesta med erfarenhet från skolans värld är medvetna om detta och som lärare – oavsett ålder/nivå på eleverna – måste du vara konstant uppmärksam på vilka sätt som fungerar i just den här gruppen just nu.

Alltså, det finns inga konstanter att haka upp sig på, annat än de yttre, strukturella förutsättningarna, och inte ens förhållandet auktoritet-auktoritär är sådant att man kan låsa sig ideellt vid en position och tro att man därigenom kan förflytta berg.

Det är bland annat den dynamiken jag tycker synliggörs bra i Magisterns inlägg.

Har du själv några exempel på hur man kan arbeta i klassrummet, som synliggör den här dynamiken mellan auktoritet och auktoritär? Har du kanske redan skrivit om det på din hemsida/blogg? Berätta i så fall gärna om det i en kommentar eller bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås – som vanligt – också välkomna!