Den flumpedagogiska skolan i Nossebro

Det var som en motreaktion till Jan Björklunds hårdföra skolpolitik. Jag tänkte att ”jamen, allt som står i opposition till det utbildningsministern vill står ju jag för – och allt som står i opposition till det utbildningsministern vill, kallar han flummigt”.

Ergo: Jag är en flumpedagog.

På den vägen var det. Och är. Och idag beskriver Sydsvenskan en skola som arbetat medvetet flumpedagogiskt sedan 2007 och uppnått resultat som de flesta grundskolor bara fantiserar om. På tre år har de gått från att ha den näst högsta andelen icke godkända avgångselever, till att i somras släppa iväg 100% godkända niondeklassare. Etthundra procent. Varenda en. Till och med killgänget som spelar allan (och de utgår jag ifrån att de också fanns/finns där, som i alla högstadieskolor) lämnade grundskolan med godkända betyg.

Och de har gjort allt på fel sätt, sett till vad Jan Björklund strävar mot. De har – främst av allt – lutat sig mot den forskning som han och hans supporters konsekvent avfärdat som subjektiv och politiskt färgad. Forskning som – om han läser artikeln – bl.a. kommer att visa honom att ”ordning & reda” går att uppnå utan att ta till auktoritära styrmedel som sanktioner och bestraffning.

Andra tvärtomgrepp man tagit har inneburit att man istället för att lyfta ut ”krångliga” (i ordets vidaste bemärkelse) elever i behov av stöd, har man lyft in stödpersonal i form av specialpedagoger (inte speciallärare – mer om det en annan gång, kanske). Allt av respekt och till vinning för den enskilde eleven såväl som gruppen. Och – som nämnt – tväremot vad vår utbildningsminister förespråkar.

Nu hade jag inte som avsikt att formulera det här inlägget som en kampanj riktat mot en enskild person, men faktum är att Jan Björklund sedan han klev upp på sin ministerpost 2006 gång på gång med bestämdhet har uttalat sig om hur den svenska skolan skall bli bättre genom att nonchalera och smutskasta aktuell forskning, framhäva auktoritära styrmedel i from av straff och sanktioner och i varje förslag och beslut söka forma skolan till Nossebros motsats.

Därför gläder det mig att en dagstidning äntligen publicerar en positiv motbild. Kanske är det fortfarande liv i flumpedagogiken, trots allt…

Andra som bloggat om detta är Christer och Mats. Fler tillkommer under dagen, hoppas jag.

Ekot av en nationell prövning

Skolverket utvärderar vårens historiska nationella provomgång i år tre och det uppmärksammas lite här och var. Dock får jag en bestämd känsla av att nästan alla gör en ansträngning för att läsa ut något mer ur rapporten, än bara de fakta – svart på vitt – som presenteras.

Två huvudspår stavas klass och kön, medan någon enstaka linje tittar närmre på inlärning och kunskap.

Klassaspekten handlar om den generella sanning vi alla redan känner till; att barn från studieovana miljöer överlag har det svårare att anamma kunskaper. I rapporten framgår det tydligt hur föräldrarnas utbildning påverkar elevens möjlighet att nå önskat resultat (på det nationella provet, bör tilläggas) och vi kan konstatera det uppenbara: Man tillhör sin samhällsklass även som tredjeklassare.

Jag kan inte tycka att det här är något att höja på ögonbrynen åt, mer än i betydelsen att ”nu har vi ytterligare bevis för det vi sagt hela tiden” och förhoppningsvis kan det här i ett längre perspektiv påverka resursfördelningen i form av t.ex. pengar, utbildad personal och strukturella förändringar som gör det möjligt att ytterligare kompensera för den här klyftan, som delar den statistiska elevgruppen ungefär på mitten (om man drar gränsen mellan föräldrar med gymnasial eller eftergymnasial utbildning). Att Maj Götefelt på Skolverket lite förvånat(?) konstaterar att ”tydligen finns de här skillnaderna helt från början,” tolkar jag välvilligt som en klantig fomulering.

Det andra huvudspåret, som handlar om kön, säger även det, vad vi alla mer eller mindre redan vet. Att det finns de facto skillnader mellan pojkar och flickor. I det här fallet visar det sig i språkdelen av testen, där flickorna dominerar. Men är det ett problem, eller skapar vi ett?

I DN spekulerar Maj Götefelt i om det kan ligga biologiska orsaker bakom de här skillnaderna, medan hon i SvD föreslår kompensatorisk undervisning för att hjälpa pojkarna att komma ikapp. Men varför? Pojkarna må vara 13 procentenheter sämre än flickorna på ”stavning och interpunktion genom skrivning av en berättande text” (Skolverkets rapport) och generellt sämre på hela språktesten, men…

…98% – jag upprepar: Nittioåtta procent – av eleverna uppnådde kravnivån på det här delprovet (jämfört med 93% i delprovet i matematik). Endast två statistiska procent drog ett kort språkstrå vid det här provtillfället och presterade sämre än tillåtet, och då ingår elever med utländsk bakgrund i det underlaget. (Dock inte elever med svenska som andraspråk.) Visst är det två procent för många, men är det skäl nog för att göra det till ett Problem? Kanske de hade en dålig dag?

Jag skrev att det förutom ovanstående huvudspår fanns de som tittade lite närmre på inlärnings- och kunskapsaspekten. Jag tänkte inte själv gå in på den biten just nu, men kan ju ställa en retorisk fråga ur just den aspekten istället:

När i en människas liv är det rimligt att börja tala om tillräckliga respektive otillräckliga baskunskaper?

Barn och elever – som att jämföra äpplen med päron?

”För att barnen ska kunna ta till sig nya erfarenheter och utveckla nya kunskaper måste de vuxna i förskolan knyta an till barnens teorier och hypoteser och till deras förutsättningar, tidigare erfarenheter och intresse. Endast då upplever barnen verksamheten som meningsfull…”

Ovanstående är saxat ur Skolverkets slutrapport Förslag till förtydliganden i läroplanen för förskolan och såvitt jag vet håller Jan Björklund fullständigt med om ovanstående. Han förstår behovet av att behålla förskolan som en plats där barnet upptäcker och utvecklar sin inneboende kraft att lära.

Därför är heller inte Skolverkets förslag särskilt dramatiska. Tvärtom är de på det stora hela taget en välkommen uppgradering av Läroplanen; lite tydligare ansvarsfördelning, omformulerade mål och ny struktur för att lättare kunna passa in de tillagda målen med det underliggande syftet att höja den pedagogoiska ambitionsnivån i förskolan.

Det är egentligen bara det där sista som sticker lite i mina ögon. Uppdragsformuleringen. Men jag är beredd att svälja stoltheten och mina invändningar mot principen ”allt kan bli bättre” till förmån för det sansade förslaget till förändring.

Och så låter jag mina tankar flyga fritt en liten stund och ser dem landa på citatet jag inledde med. Byter ut några ord, och vips! ser det ut såhär:

”För att eleverna ska kunna ta till sig nya erfarenheter och utveckla nya kunskaper måste lärarna i skolan knyta an till elevernas teorier och hypoteser och till deras förutsättningar, tidigare erfarenheter och intresse. Endast då upplever eleverna verksamheten som meningsfull…”

Och det är konstigt. För den där sommaren mellan mellan förskola och skola. De där tre månaderna innan ”barnet” blir en ”elev”. Förändrar de verkligen så mycket att ovanstående inte längre är giltigt?

Av retoriken att döma. Av politiken. Av de betygsliknande omdömena, ordningen och redan med mera får jag intrycket att Jan Björklund inte längre tror på barnets behov av att uppleva mening i det h*n gör. Eller på den vuxnes behov av att skapa ”professionellt personliga” relationer till varje elev. Elever behöver tydligen inte känna lust eller motivation – det räcker med (själv)disciplin. Men varför denna förändring i synsätt? Bara för att vi nu börjar tala om elever och lärare istället?

Jag menar att vi – oavsett om vi är lärare i förskola eller skola – behöver lära känna varje barn/elev såpass att vi kan använda vår pedagogiska fingertoppskänsla för att lura fram varenda litet korn av lärande ur barnet/eleven och hjälpa honom/henne att odla det till den bildning som är vårt gemensamma mål.

Eller har jag fel? Förändras lärandeprocessen verkligen så mycket mellan förskola och skola att det är motiverat att arbeta på så skilda sätt?