Flumpebloggens litteraturkanon, del 1

”Bland de egenskaper, som en lärare nödvändigtvis måste äga, är saktmodighet en av de viktigaste; om han inte är utrustad med ett tålamod av järn, kommer han nämligen trots hela sitt förråd av kunskaper att vara mycket olämplig för lärarämbetet, som måste utövas utan stränghet och vredesmod för att inte genom opassande utskällningar och prygel göra de unga hårdnackade.”

(Ludvig Holbergs Niels Klims underjordiska resa gavs ut första gången 1741.)

Den som äger orden…

Jag har följt den nya skoldebatten på Twitter (#merkateder och #skollyftet) och även deltagit i den lite av och till i form av Lancefestivalen. Men trots att diskussionen på Twitter stundtals är både intensiv och givande, så består den mest av arga eller glada tillrop och missförstånden – såväl de medvetna som de ärliga – har många gånger dominerat. 140 tecken är inte så mycket när ämnet är så komplext. Till exempel skulle detta blogginlägg kräva sammanlagt 37 tweets. Färre tweets än så och jag är otydlig.

Jag har inte bloggat nämnvärt under den här tiden, annat än ett och annat inlägg i egenskap av Skäggig Dagisfröken. Jag har nämligen inte vetat vad jag skall skriva om. Andra har skrivit det jag tänkt antingen snabbare eller bättre än jag. Ofta både och. Och jag har funderat på vad diskussionen egentligen handlar om. Vad försöker den där Zaremba säga med sina till reportage förklädda debattartiklar i DN? Varför försöker vissa debattdeltagare piska upp en fiendskap mellan de två fackförbunden? Hur kommer det sig att vi – som borde veta bättre – gör oss delaktiga i skapandet av en polarisering som på sin höjd existerar i marginalerna? Jag talar nu om den ”stora” frågan om katederundervisningens vara eller inte vara.

Det är det där sistnämnda jag och några andra har gått och funderat på på sistone.

Jan Björklund må vara utbildningsminister, men det ger honom varken rätten att välja vilken terminologi som skall användas eller hur de aktuella orden skall definieras. När han inledde katederdebatten och så att säga ”kickstartade” ett smärre läraruppror på nätet, var det bara hans senaste försök att ockupera ytterligare en del av skolverkligheten i form av en retorisk attack. Han har ju tidigare lagt beslag på bl.a. begreppen ”ordning & reda”, ”kunskap” och ”auktoritet”.

Så sent som idag bekräftar Lärarnas Riksförbund denna attack genom att likställa ”katederundervisning” med ”lärarledd undervisning”. Från deras blogg på mynewsdesk.com:

…katederundervisning är en, om än väsentlig, del i undervisningen och den kallas också ibland för ”seminarieundervisning” eller just ”lärarledd undervisning”. (I motsats till den ”inte lärarledda undervisningen” får man förmoda – och jag är väl inte ensam om att undra vad den ”undervisningen” består av?)

Det började alltså med Björklunds lite auktoritärt doftande skildring av katedern som en slags kommandobrygga, varifrån läraren förmedlar kunskap till de stillasittande och lyssnande eleverna. När den initierade kritiken dock blev för häftig, fick han hjälp av Metta Fjelkner (LR) att nyansera katedern till en symbol för lärarens centrala roll i klassrummet. Kritiken höll dock i sig och Maciej Zaremba gjorde då ett försök att beskriva katederundervisning i form av ett exempel från Minervaskolan i Umeå. Men knappt hade tryckpressarna (man använder väl fortfarande tryckpressar?) svalnat, så ropade kritikerna med enad röst att ”vad i hel-ete?! Du beskriver ju elevaktivt lärande och kallar det motsatsen! WTF?”. Jo, vi blev och är fortfarande arga på Zarembas fula metoder, eftersom vi – i egenskap av initierade – genomskådade honom. Och det är nu ovanstående citat och ny definition dyker upp.

Katederundervisning innebär att en lärare leder arbetet i klassrummet.

Och liksom den bloggens författare (Zoran, är det du?) undrar jag självklart vad motsatsen är. Och var den typen av undervisning skulle bedrivas. Tills jag kommer på mig själv med att inse att nu är Björklund farligt nära att muta in den lärarledda undervisningen som ytterligare en beståndsdel i hans bild av vad som saknas i svensk skola idag.

I den bild som redan innehåller: Ordning & reda, (lärar-)auktoritet och kunskap.

För att bota en skola som består av: Flum, anarki och okunskap.

På grund av ”inte lärarledd undervisning”.

Ordinerar dr. Björklund (med god hjälp av Zaremba och Fjelkner) en rejäl dos lärarledd undervisning.

Det handlar om ordens makt. Skolan saknade inte ordning & reda förrän Jan Björklund krävde ordning & reda och eftersom han sade det på det sätt han sade det förstod alla att skolan saknade ordning & reda för varför skulle han annars kräva det? Och i en så upprörd ton, därtill?

Jag har anammat flum-epitetet. Och jag gillar om skolan/förskolan har ett stänk av anarki i verksamhetens utförande. Men för den skull är jag inte oberoende av ordning och reda i mitt arbete, lika lite som jag kan få något av värde gjort utan att vara rummets auktoritet. Jag hävdar envist att mitt arbete leder till kunskap och det är min mest grundläggande uppgift i yrket att leda den undervisning jag är satt att bedriva!

Jag tror inte någon vill säga emot Jan Björklund när han kräver ordning & reda, (lärar-)auktoritet, kunskap och lärarledd undervisning. Det är precis det vi alla vill ha. Det många av oss däremot vänder sig emot är att hans krav implicerar att dessa faktorer är något som generellt sett saknas i skolan idag och att det finns en liten liten kärna skol-lobbyister som är något slags kaosdyrkande anarkistiska kunskapsmotståndare som mest vill sitta och se på när eleverna lär sig på egen hand – och som dessutom styr skolsverige med järnhand.

Den utgångspunkten är fel, förolämpande och förfärligt flummig. Faktiskt.

Inte besvärliga människor

Jag läser Birgitta Kennedys bok Glasfåglar i molnen och fastnar tillfälligt i ett avsnitt om konsten att ställa frågor.

Kunskapsfrågandet, skriver hon, ”är den enklaste vägen”. Raka frågor som helst kan besvaras med ett ja eller nej. Som handlar om det svartvita ”rättet” eller ”felet”. Hon associerar det till ett samhälle som sluter sig, där rädslan för att avvika, sticka ut och ifrågasätta hotar att växa sig starkare är modet göra tvärtom. Där man slutar tycka. Att ifrågasätta, inte för ifrågasättandets egen skull, utan för att det bara är genom att stöta och blöta det vi tror är självklart som demokratiska värden kan bibehållas.

Hyllningen av den mätbara kunskapen blir i det här sammanhanget en hyllning till den enkla vägen. På kort sikt kan det t.o.m. tyckas att fördelarna överskuggar eventuella nackdelar och betygen blir högre. Men vad händer på lång sikt? Om vi – skolan – i vår ålagda förmedling av ”den enkla vägen” också socialiserar eleverna till enkla människor? Inte enkla i det att de kan lite, utan enkla i det att de nöjer sig med sin kunskap.

Enkla. Att de accepterar tingens ordning. Auktoritetens makt. Sin upplevda maktlöshet.

Enkla. I betydelsen ”inte besvärliga”.

Inställningen till kunskap i skolan handlar inte bara om ”flum” eller ”ordning & reda”. Den definierar skolan på djupet. Men hur? Och vilka blir konsekvenserna?

Form och innehåll

”Universitetet hade grundats under medeltiden inte i första rummet för att få fram ny kunskap utan för att bevara gammal kunskap. Detta innebar att kunskap, per definition, kom från böcker. Vadhelst man såg med egna ögon räknades inte. Även om det var sant så var det inte kunskap. Krukmakare lärde sig om lera från leran själv; gruv- och stenbrytare lärde sig om sten från stenar. /…/ Att smutsa ned sin händer med tingen själva var otänkbart för akademiker.”

Kan man bevara kunskap? Går den att lagra?

Även om citatet ovan, taget från Björn Sundquists översättning av Alan Cutlers ”Snäckan i berget”, kanske inte i första hand handlar om att ta ställning för en empiriskt grundad kunskapssyn går det att dra paralleller till dagens diskussioner om kunskapens inre kärna. Om vad kunskap är.

Runt mitten av 1600-talet var en ny kunskapssyn på frammarch. Plötsligt började nytänkande vetenskapsmän utmana den rådande ordningen som sade (lite generaliserat) att all kunskap fanns i böcker och att det endast genom att läsa dessa böcker och tolka deras innehåll gick att finna ny kunskap. Så kom de här rebellerna och utförde praktiska experiment som antingen bekräftade eller omkullkastade tidigare sanningar. T.ex. genomförde Francesco Redi ett av världshistoriens första kontrollerade experiment när han, sommaren 1666, placerade ut klumpar av oxbajs och härsket kött från allehanda djur för att låta detta ruttna i solen och se om självalstring (alltså den spontana uppkomsten av liv) var möjligt. Det var det inte, visade det sig.

Idag står vi inte inför en lika dramatisk förändring av vad vetenskap och kunskap är, men likväl kan jag känna hur den Rådande Ordningen tornar upp sig över mig och gräver fram svar i skrifterna på de frågor PISA och andra instanser ställer oss inför. Liksom all (erkänd) vetenskap var förenlig med Bibelns innehåll i mitten av 1600-talet, antingen genom bokstavsläsning eller tolkning, så hittar den Rådande Ordningen svaren i böckerna – i historien. I det som redan varit. Det är den Rådande Ordningen som gäller, nu som då:

”Förändringar kunde ju bara medföra ett förfall av Guds ursprungligen perfekta skapelse – de var definitionsmässigt av ondo och därmed inte värda kristna funderingar. Dessutom fanns ju alla viktiga händelser under de sextusen åren sedan världens skapelse återgivna i Bibeln. Det fanns inget behov av ytterligare efterforskningar.”

Hur mycket kan man luta sig på gammal kunskap i sökandet efter ny? Är svaret på PISA’s frågor att läsa om förra kapitlet eller ska vi våga vända blad istället?

Nej, det är ingen antingen-eller fråga. I den här ”boken” tror jag inte man kan hoppa över några kapitel och ibland måste man också läsa om ett kapitel. Men jag kan inte undvika att tänka att det där universitetet i det första citatet. Det där som bevarar snarare än skapar kunskap. Att det påminner mig en del om hur många vill att skolan ska se ut.

Och att det i sin tur säger en del om hur lite den generella diskussionen – den i stugorna och på politikerdebatterna – egentligen handlar om just kunskapens väsen.

Att man hanterar kunskap som form istället för innehåll.

Dagens citat

”He was so learned that he could name a horse in nine languages; so ignorant that he bought a cow to ride on.” -Ben Franklin

Jag vet inte om Benjamin Franklin, bland allt annat han kunde titulera sig som, hade känt sig bekväm som flumpedagog. Han påminner oss i alla fall, i sitt citat, om vikten av en nyanserad syn på kunskap.

Elever skall inte lämna skolan proppade med kunskaper de inte har någon nytta av. Det skulle vara slöseri med tid och resurser. Samtidigt är det svårt att på förhand avgöra vilka kunskaper som kommer att vara nyttiga – både generellt och individuellt. Kunskap är sällan objektiv och förmågan att benämna en häst på nio språk kan vara oerhört värdefull i min situation, men samtidigt totalt meningslös i din.

En av de kanske allra första skolsituationer, där kunskap skulle överföras från en generation till nästa, gick ut på att lära eleverna göra upp eld. Det ansågs (med rätta) av den vuxenvärlden som A och O för överlevnad. Idag lever vi i en något mer komplex verklighet. Så komplex att ingen av oss riktigt vet vilken kunskap som idag motsvarar den ursprungliga elden. Ändå framhåller vi Kunskap som om det i sig hade ett egenvärde.

Och köper en ko i tron att det är en häst/horse/perd/hevonen/cavallo/kalë/cheval/kuda/konj…

Den flumpedagogiska skolan i Nossebro

Det var som en motreaktion till Jan Björklunds hårdföra skolpolitik. Jag tänkte att ”jamen, allt som står i opposition till det utbildningsministern vill står ju jag för – och allt som står i opposition till det utbildningsministern vill, kallar han flummigt”.

Ergo: Jag är en flumpedagog.

På den vägen var det. Och är. Och idag beskriver Sydsvenskan en skola som arbetat medvetet flumpedagogiskt sedan 2007 och uppnått resultat som de flesta grundskolor bara fantiserar om. På tre år har de gått från att ha den näst högsta andelen icke godkända avgångselever, till att i somras släppa iväg 100% godkända niondeklassare. Etthundra procent. Varenda en. Till och med killgänget som spelar allan (och de utgår jag ifrån att de också fanns/finns där, som i alla högstadieskolor) lämnade grundskolan med godkända betyg.

Och de har gjort allt på fel sätt, sett till vad Jan Björklund strävar mot. De har – främst av allt – lutat sig mot den forskning som han och hans supporters konsekvent avfärdat som subjektiv och politiskt färgad. Forskning som – om han läser artikeln – bl.a. kommer att visa honom att ”ordning & reda” går att uppnå utan att ta till auktoritära styrmedel som sanktioner och bestraffning.

Andra tvärtomgrepp man tagit har inneburit att man istället för att lyfta ut ”krångliga” (i ordets vidaste bemärkelse) elever i behov av stöd, har man lyft in stödpersonal i form av specialpedagoger (inte speciallärare – mer om det en annan gång, kanske). Allt av respekt och till vinning för den enskilde eleven såväl som gruppen. Och – som nämnt – tväremot vad vår utbildningsminister förespråkar.

Nu hade jag inte som avsikt att formulera det här inlägget som en kampanj riktat mot en enskild person, men faktum är att Jan Björklund sedan han klev upp på sin ministerpost 2006 gång på gång med bestämdhet har uttalat sig om hur den svenska skolan skall bli bättre genom att nonchalera och smutskasta aktuell forskning, framhäva auktoritära styrmedel i from av straff och sanktioner och i varje förslag och beslut söka forma skolan till Nossebros motsats.

Därför gläder det mig att en dagstidning äntligen publicerar en positiv motbild. Kanske är det fortfarande liv i flumpedagogiken, trots allt…

Andra som bloggat om detta är Christer och Mats. Fler tillkommer under dagen, hoppas jag.

Ett citat och en tanke

Jag snubblade på citatet nedan och medan jag reste mig upp och borstade av mig gruset från vägrenen tänkte jag att kanske är det såhär en skola som fokuserar enbart på kunskap kan se ut? Eller… Vad är det förresten som säger att nedanstående inte också kvalificerar sig som kunskap?

”I’ve been making a list of the things they don’t teach you at school. They don’t teach you how to love somebody. They don’t teach you how to be famous. They don’t teach you how to be rich or how to be poor. They don’t teach you how to walk away from someone you don’t love any longer. They don’t teach you how to know what’s going on in someone else’s mind. They don’t teach you what to say to someone who’s dying. They don’t teach you anything worth knowing.”
— Neil Gaiman (The Kindly Ones)”

All kunskap måste förstås i en balansakt, där fakta hela tiden väger sig mot dess förmåga att växa individen. Om jag som lärare misslyckas med den balansakten, dödar jag kunskapen och kväver mina elever med en faktaplastpåse över huvudet.

Våra barn tillbringar större delen av sina första 20 år i någon form av intitutionell skolmiljö; från förskola till skola till gymnasium – and then some! Bara det torde vara skäl nog att avkräva alla med inflytande över skolans form och innehåll ett gediget helhetsperspektiv.

Det ensidiga fokus på kunskap vissa krafter visar upp är i jämförelse detsamma som att blunda, vända ryggen till och sticka huvudet i sanden.

Elak kunskap och ful politik

Det kom ett mail från Jan Björklund (angående förslaget om betyg från år sex). Han citerade först SOU 1977:9 (”Betygen [.] medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter”), därefter tolkade han detta som att ”vänsteridéerna på 1970-talet” gjorde betygen till något elakt och kunskap till något fult.

Om vi nonchalerar hans retoriska svada; de svepande generaliseringarna om vänsteridéer (i opposition mot ”högersanningar”), elaka betyg och ful kunskap, så dyker istället frågan om tolkning upp:

Menar Jan Björklund att det ökade incitamentet att meddela kunskap går i linje med att förvärva kunskap? I så fall, hur?

Eller menar kanske Jan Björklund till och med att meddelad kunskap är detsamma som förvärvad kunskap?! Varför formulerade man sig då så konstigt i SOU?

Vi jämför:

”Betygen [.] medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter”

”Betygen [.] medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot kunskaper och färdigheter”

Jag tycker det verkar osannolikt att de två orden – ”att meddela” – skulle vara betydelselösa i SOU’s skrivelse och att ovanstående två exempel har samma innebörd. I mina ögon är det faktiskt bara det andra av citaten som ligger i linje med Jan Björklunds tolkning, eftersom det tydligt kopplar samman betyg och kunskap. Men det är ju å andra sidan ett manipulerat citat och varken sanning eller fakta. Hmm… Nåja, det är väl så det fungerar i (skol-)politiken nuförtiden?

Sammanfattningsvis: Om mitt betyg hänger på att jag kan meddela min kunskap blir det viktigare än att förvärva den, varför ordbajseri och ”kommer det här på provet” blir viktigare komponenter i min utveckling än frågorna ”varför” och ”hur”.

Betyg är inte nödvändigtvis elaka, men de förfular kunskapen.

Definitionen av ”flum”

Mats tipsar om Olle Holmbergs utmärkta djupdykning i begreppet ”flum” i nystartade digitala tidskriften Skola och Samhälle.

Jag tror vi har hittat vår definition.

Lärarens ansvar och kompetens

En trend – om man kan kalla den det – har upstått bland några av de skolbloggar jag följer. Den lägger fokus på lärarens ansvar för elevernas resultat framför andra förklaringar, som resurser eller struktur.

Läraren är en viktig aspekt av skolan och skolans problem. H*n är den som leder undervisningen och den länk som skall förena eleven och kunskapen. Om en elev lämnar skolan utan godkända betyg är det ett bevis på att läraren/-arna misslyckats med sitt uppdrag. Likaså ger de nationella proven fingervisningar om hur väl läraren/-arna sköter sitt jobb, beroende på i hur hög grad eleverna klarar de här testerna.

Men som lärare är jag känslig för kritik. Inte minst har det visat sig i mina reaktioner på olika inlägg om lärarens ansvar, vare sig jag hoppat in i diskussionerna eller bara följt dem på avstånd. Jag vill gärna framhäva de andra aspekterna och hävdar ofta med en dåres envishet vikten av en fungerande grundstruktur för att kunna göra mitt jobb. Det blir nästan som att jag försöker vifta bort kritiken som handlade det om en irriterande insekt framför ansiktet, men jag framhärdar: Ingen lärare är bättre än de verktyg h*n har att tillgå.

En jämförelse kunde vara läkaren som måste operera med flintaverktyg från stenåldern, eller kocken som bara har slöa knivar i sitt kök. Kan dessa verkligen hållas ansvariga för de skador deras undermåliga verktyg orsakar?

Njäe, förutom att det vore omdömeslöst av läkaren, skulle man inte kunna kalla honom inkompetent, eftersom han säkerligen både vet hur man genomför den aktuella sortens operation och kan det – med rätt instrument i händerna.

Man får göra sitt bästa med det man har. Det gör jag alltid och det var också det mantra som min rektor överförde till mig när barngruppen för förtioelfte gången blivit ett barn större, och när personalgruppen för förtiotolfte skars ner ytterligare. När barnen blev för många att lämna förskolans gård med på egen hand, när planeringstiden försvann helt från schemat och våra lagstadgade raster inte längre gick att ta ut, eftersom vi behövdes i barngruppen. När blöjorna byttes enligt löpandebandprincipen istället för vid behov och när vi inte längre kunde samla hela barngruppen eftersom de var för många och vi för få. Och så vidare…

Vi gjorde vårt bästa med det vi hade, men inte sjutton är det synonymt med att vi uppnådde ett bra resultat. Det gör t.o.m. ont att som lärare göra sitt bästa och samtidigt vara medveten om att ”jag skulle kunna göra så mycket bättre, om jag bara gavs möjligheten”.

Det finns en balans mellan lärarens kompetens och de strukturella förutsättningar h*n ges. Var eller hur den balansen ser ut är oklart, men den finns där. Och kan inte kompenseras bort med fortbildning allena. Eller genom att pumpa in resurser tills klassrummet är proppat.

Jag skulle vilja ringa in den här balansen. Så jag lättare vet i vilken hörna jag skall ställa mig nästa gång min kompetens ifrågasätts.