Björklund -72%

Jan Björklund presenterar ett förslag om två förändringar för att minska den administrativa bördan för lärare, så att vi kan fokusera på ”kärnuppdraget”.

Bra där! Det har faktiskt samma positiva klang som ”ordning & reda” (vem vill inte ha det, liksom?) eller ”Kunskap framför flum” (nej, det där är ingen riktig slogan, men det är det han brukar säga på ett ungefär).

Och vem vill inte slippa administration? Det är ju faktiskt något vi länge försökt få folk i Jan Björklunds ställning att förstå, men utan resultat.

Men å andra sidan. Om vi läser hans nyhetsbrev…

Tack vare Jan Björklund har kunskapsskolan återupprättats. ”Fler och tidigare nationella prov, tydligare kunskapskrav, skriftliga omdömen varje termin från årskurs 1, betyg från årskurs 6 och en betygsskala med fler steg; allt bidrar till att kunskapsuppföljningen blir bättre och att föräldrarna får tydligare information om hur eleverna klarar sig i skolan.” Och allt är Alliansens förtjänst, menar Björklund och slår sig därmed på bröstet. Men det är samtidigt detta han nu vill montera ner igen.

Antalet skriftliga omdömen från år 1 till 5 skall halveras enligt Björklunds förslag. Liksom antalet IUP – Individuella UtvecklingsPlaner. Och följande fyra år slopas dessa helt eftersom utvecklingssamtalen (som han i samma informationsbrev beskriver som att ”föräldrar fick veta hur deras barn trivdes i skolan, men inte hur det faktiskt gick för barnet”) nu plötsligt räcker gott i kombination med en betygsbokstav.

Summa summarum: Under elevens tid i grundskolan vill Jan Björklund – den tydliga informationens förkämpe – minska antalet skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner från 36 till 10. Han vill alltså minska dokumentationen av elevernas kunskapsutveckling med 72%. Samma dokumentation som från 2006 och fram till alldeles nyss framhölls av samma politiker som en viktig del i återupprättandet av kunskapsskolan.

Var det kanske inte så viktigt ändå, när allt kom omkring?

Eller är det månne röstfiske?

Hur jag än vrider och vänder på det saknar jag idag mer förtroende för Jan Björklund än jag trodde var möjligt.

När demokratin går överstyr?

Oj, oj oj! Skandalen blev ett faktum i det ögonblick nyheten publicerades i NA. Mio, 10 år, fick inte vara pepparkaksgubbe med en motivering som verkade handla om den så kallade ”politiska korrekthet” SD-anhängare ofta kritiserar som traditionsdödande och hotande (mot den s.k. ”svenskheten”).

Dock visade det sig ganska snart handla om något helt annat. Expressen och Aftonbladet publicerade förklarande artiklar om hur pepparkakssången plockats bort efter en demokratisk process där lärare och elever tillsammans valt (och inte valt) ut sånger som skulle ingå i årets luciatåg. Och att läraren dragit den logiska slutsatsen att om man inte sjunger pepparkakssången, så kan det rimligtvis inte heller vara med några pepparkaksgubbar i luciatåget.

Att man som 10-åring inte riktigt uppfattat den nyansen, eller ens reflekterat över de ”grava konsekvenserna” av att plocka bort pepparkakssången ur repertoaren, är förståeligt. Och kanske borde läraren ha varit tydligare med den biten. Hen borde dessutom ha varit tydligare när det ringer en upprörd förälder (och upprörd med rätta, bör tilläggas. Inga pepparkaksgubbar!? Död och förstörelse! Undergången är här!) och ifrågasätter detta demokratiska beslut. Förklarat processen och barnens delaktighet i den och inte bara den avgörande faktorn.

För jag kan mycket väl tänka mig att det där om att ”inte stöta sig” var en – om inte avgörande, så i alla fall tungt vägande – faktor i beslutet. Det är nämligen sjukt enkelt att dra paralleller mellan pepparkaksgubbar och mörkhyade. Liksom det är enkelt att göra sig en bild av ”att komma från Pepparkakeland” som vore detta en kontinent någonstans söder om Europa. Jag gör det varje gång. Och synliggör man den parallellen. Och problematiserar den. Och är 10 år gammal. Då väger de medmänskliga aspekterna större än traditionen. Man vill ju inte göra någon ledsen.

Sedan är det en helt annan diskussion huruvida pepparkaksgubbar bör upplevas som stötande eller inte. Men i det här fallet rådde viss konsensus om att de gjorde det, och man agerade utifrån det.

Det är något som skall bejublas, inte ifrågasättas eller misstänkliggöras.

Bra jobbat av berörda lärare och elever på Kanalskolan. Hoppas fler följer ert exempel och ser värdet i att implementera demokrati i klassrummet.

jag tror det behövs.

UPPDATERING:

…Sedan är det förstås synd att Kanalskolan backar och nu tillåter pepparkaksgubbar i tåget (om det nu var av ovanstående anledning man plockade bort sången). En viktig aspekt av demokrati(sk fostran) är ju att varje val man gör, varje beslut man fattar, får konsekvenser.

De som absolut vill klä ut sig till bakverk ändå kanske kunde klä ut sig till lussebullar istället?

UPPDATERING 2 (11/12):

Jag vill rekommendera hugade läsare att även ge sig i kast med Johannes Anyurus utmärkta debattartikel om ”det rasistiska spåret” i pepparkaks- och tintingate. Den fiskar på djupet och drar upp några obekväma frågor (och sanningar?) om drivkrafterna bakom de upprörda känslorna i dessa två likartade fall.

Jan Björklunds outbildning

Vad är det egentligen för skillnad mellan att läsa en kort utbildning utan teoretiska inslag och att hoppa av en utbildning? (DN)

Jag kände en kille som läste en ettårig svetsutbildning på gymnasiet efter grundskolan och sedan började jobba rätt omgående på den lokala fabriken. Sedan pajade kroppen p.g.a. det hårda arbetet när han var runt tjugo och eftersom han inte hade någon egentlig utbildning varvade han under mycket lång tid arbetslösheten med en rad olika arbetslöshetsåtgärder som inte tjänade till mycket annat än att dra ut på arbetslöshetstiden och ”boota om” hans a-kassa. Risken är att han är kvar i det där ekorrhjulet än idag, vi har inte så mycket kontakt längre.

Jag antar att det här inte är den enda historien i sitt slag och jag antar vidare att Jan Björklund är lyckligt ovetande om att det här är framtiden för många av de ungdomar han avser rädda genom sitt förslag om en ettårig gymnasieutbildning med möjlighet att välja bort alla teoretiska ämnen.

Varför inte istället införa möjligheten till ett sabbatsår mellan grundskola och gymnasium? Eller ett förlängt sommarlov? Måste gymnasieskolans läsårstider följa grundskolans? Kanske man kunde börja i mitten eller slutet av september istället? Så man hinner både varva ner efter nio (tio) intensiva grundskoleår och ladda upp efter tre nya intensiva år i en faktiskt helt annan skolform med helt andra förutsättningar. Nä, nu spånar jag väl. Men det är en tanke värd att tänka.

Och som alternativ till att skapa en underklass- eller o-utbildning är alla förslag bättre. Bara tanken på att Folkpartiet och Alliansen är på väg att manuellt återskapa ett nästan helt raserat klassamhälle är hisnande i sin obehaglighet.

Logiken i det Jan Björklund säger är förstås osviklig. Tio till tjugo tusen ungdomar hoppar av efter grundskolan. Och självklart är skoltrötthet en tungt vägande faktor. Men har han brytt sig om att ta reda på hur många som förblir avhoppade? Är det kanske så att många av de här ungdomarna återvänder till skolan efter ett års vila? Och är det vidare kanske så att de här utvilade ungdomarna gör bättre ifrån sig än den stora massan av ungdomar som plikttroget nöter på i oavbrutet tempo? Jag vet förstås inte. Men det gör inte Björklund heller.

Han har inte en susning.

(Christermagister skriver också om detta med lite mer verklighetsförankrade motförslag.)

Leka skola

Funderingarna om övningsskolor kontra verksamhetsförlagd utbildning (VFU) fortsätter.

Johannes Åman (DN) tolkar Jan Björklunds tal om övningsskolor med den goda tanken att ”kompetens ska finnas samlad så att alla lärarstudenter kan garanteras aktivt stöd från en äldre lärare som inte bara själv är duktig på att undervisa utan också har utvecklat sin förmåga som handledare”.

Ja, han syftar på övningsskolor. Men det är ju liksom också tanken med VFU.

VFU när den inte fungerar är antagligen en ren katastrof. Det kan bero på en undermålig handledare, men även på en student som plötsligt inser att hen är på fel plats. Kanske fel stadium, kanske fel yrke. En insikt som sällan kommer förrän man står där. I verkligheten. Mitt i skiten. Med bajsblöjor upp till öronen eller grabbgäng som spelar allan och driver runt i korridorerna utanför klassrummen.

Jag frågar mig om den insikten går att uppnå i de ordnade och välfungerande skolsimulatorer Björklund förordar?

VFU när den inte fungerar är som sagt en katastrof. Och det stora felet med VFU – det som kan och bör kritiseras – är att kvalitén hänger till stor del på var i landet du läser. På vilket lärosäte. Och i vilken kommun du hamnar.

Mina egna VFU-erfarenheter har lyckligtvis bara bestått av personer som är erfarna lärare, drivna pedagoger och för uppdraget av lärosätet utbildade handledare. Inget tjall på kompetensen här, inte. De har tagit sig an sina studenter och varit måna både om att skapa en god relation till dessa och stötta dem i deras lärande. I de fall det blivit tjall på linjen har man nästan alltid lyckats lösa det i dialog mellan handledare, student och lärosäte. Ibland har det lett till en fördjupad relation, ibland har man gått skilda vägar till nya handledare och studenter. (Och jag själv är relativt nybakad VFU-handledare med min andra student på ingång till veckan. Jag hoppas de uppfattar mig på samma sätt som jag beskriver ovan.) Jag gör delvis den här uppräkningen av positiva VFU-erfarenheter för att väga upp http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/nuvarande-vfu-ovningsskolor-eller-annat.html lite dystrare bild och för att fylla på med några fler bollar att jonglera med vid morgondagens #skolchatt på Twitter. Hoppas ni deltar!

Studenten och hens lärande är alltid i fokus när VFU fungerar som det är tänkt. Jag antar att detsamma gäller de tilltänkta övningsskolorna också.

Men hur är det tänkt med verklighetsförankringen i dessa?

Hur stora ska klasserna/barngrupperna vara – verklighetsstora eller enligt skolverkets rekommendationer? Kommer de att ha ett statistiskt urval av barn i behov av särskilt stöd? Invandrare? Våld i hemmet? Kommer lärarkollegiet att arbeta som i TV (”Klass 9A”) eller som det går till i verkligheten? Och så vidare… Kommer det att finnas en ”dålig” och en ”bra” övningsskola att tillgå, så att lärarstudenten får en chans att uppleva myntets båda sidor?

Jag tror inte att det är konstruktivt att helt förkasta idén om övningsskolor. Men vill man öka kvalitén på lärarutbildningens verksamhetsförlagda del finns det bättre sätt att göra det på. T.ex. ta de regioner där VFU’n fungerar bra, lista ut hur och varför det fungerar så mycket bättre och hitta ett sätt att applicera detta på övriga regioner i landet.

Jag kan förstå (även om jag inte sympatiserar med) att det finns ett behov av att ytterligare kontrollera lärarutbildningen och i förlängningen skolan. Lärarlegitimationer och nationella prov kommer några steg försent – man måste ju smida medan järnet är varmt. Övningsskolor låter detta göras på ett mycket enklare sätt än vad VFU’n gör. VFU’n är såpass anarkistisk att den ger mig – en uttalad flumpedagog – möjlighet att ta emot och indoktrinera unga, lättledda lärarstudenter i den flumpedagogiska irrläran i lönndom, mitt framför nosen på Björklundarn. Jag skulle antagligen inte släppas in ens på gården till en av folkpartiets övningsskolor.

Men kontroll är inte allt. Det här handlar om kvalitet och en förberedelse inför steget ut i verkligheten. Något som inte låter sig göras i en simulator.

Du kan inte lära dig simma på torra land, lika lite som du kan bli läkare av att leka doktor.

Inte heller kan du bli lärare genom att leka skola.

Den som äger orden…

Jag har följt den nya skoldebatten på Twitter (#merkateder och #skollyftet) och även deltagit i den lite av och till i form av Lancefestivalen. Men trots att diskussionen på Twitter stundtals är både intensiv och givande, så består den mest av arga eller glada tillrop och missförstånden – såväl de medvetna som de ärliga – har många gånger dominerat. 140 tecken är inte så mycket när ämnet är så komplext. Till exempel skulle detta blogginlägg kräva sammanlagt 37 tweets. Färre tweets än så och jag är otydlig.

Jag har inte bloggat nämnvärt under den här tiden, annat än ett och annat inlägg i egenskap av Skäggig Dagisfröken. Jag har nämligen inte vetat vad jag skall skriva om. Andra har skrivit det jag tänkt antingen snabbare eller bättre än jag. Ofta både och. Och jag har funderat på vad diskussionen egentligen handlar om. Vad försöker den där Zaremba säga med sina till reportage förklädda debattartiklar i DN? Varför försöker vissa debattdeltagare piska upp en fiendskap mellan de två fackförbunden? Hur kommer det sig att vi – som borde veta bättre – gör oss delaktiga i skapandet av en polarisering som på sin höjd existerar i marginalerna? Jag talar nu om den ”stora” frågan om katederundervisningens vara eller inte vara.

Det är det där sistnämnda jag och några andra har gått och funderat på på sistone.

Jan Björklund må vara utbildningsminister, men det ger honom varken rätten att välja vilken terminologi som skall användas eller hur de aktuella orden skall definieras. När han inledde katederdebatten och så att säga ”kickstartade” ett smärre läraruppror på nätet, var det bara hans senaste försök att ockupera ytterligare en del av skolverkligheten i form av en retorisk attack. Han har ju tidigare lagt beslag på bl.a. begreppen ”ordning & reda”, ”kunskap” och ”auktoritet”.

Så sent som idag bekräftar Lärarnas Riksförbund denna attack genom att likställa ”katederundervisning” med ”lärarledd undervisning”. Från deras blogg på mynewsdesk.com:

…katederundervisning är en, om än väsentlig, del i undervisningen och den kallas också ibland för ”seminarieundervisning” eller just ”lärarledd undervisning”. (I motsats till den ”inte lärarledda undervisningen” får man förmoda – och jag är väl inte ensam om att undra vad den ”undervisningen” består av?)

Det började alltså med Björklunds lite auktoritärt doftande skildring av katedern som en slags kommandobrygga, varifrån läraren förmedlar kunskap till de stillasittande och lyssnande eleverna. När den initierade kritiken dock blev för häftig, fick han hjälp av Metta Fjelkner (LR) att nyansera katedern till en symbol för lärarens centrala roll i klassrummet. Kritiken höll dock i sig och Maciej Zaremba gjorde då ett försök att beskriva katederundervisning i form av ett exempel från Minervaskolan i Umeå. Men knappt hade tryckpressarna (man använder väl fortfarande tryckpressar?) svalnat, så ropade kritikerna med enad röst att ”vad i hel-ete?! Du beskriver ju elevaktivt lärande och kallar det motsatsen! WTF?”. Jo, vi blev och är fortfarande arga på Zarembas fula metoder, eftersom vi – i egenskap av initierade – genomskådade honom. Och det är nu ovanstående citat och ny definition dyker upp.

Katederundervisning innebär att en lärare leder arbetet i klassrummet.

Och liksom den bloggens författare (Zoran, är det du?) undrar jag självklart vad motsatsen är. Och var den typen av undervisning skulle bedrivas. Tills jag kommer på mig själv med att inse att nu är Björklund farligt nära att muta in den lärarledda undervisningen som ytterligare en beståndsdel i hans bild av vad som saknas i svensk skola idag.

I den bild som redan innehåller: Ordning & reda, (lärar-)auktoritet och kunskap.

För att bota en skola som består av: Flum, anarki och okunskap.

På grund av ”inte lärarledd undervisning”.

Ordinerar dr. Björklund (med god hjälp av Zaremba och Fjelkner) en rejäl dos lärarledd undervisning.

Det handlar om ordens makt. Skolan saknade inte ordning & reda förrän Jan Björklund krävde ordning & reda och eftersom han sade det på det sätt han sade det förstod alla att skolan saknade ordning & reda för varför skulle han annars kräva det? Och i en så upprörd ton, därtill?

Jag har anammat flum-epitetet. Och jag gillar om skolan/förskolan har ett stänk av anarki i verksamhetens utförande. Men för den skull är jag inte oberoende av ordning och reda i mitt arbete, lika lite som jag kan få något av värde gjort utan att vara rummets auktoritet. Jag hävdar envist att mitt arbete leder till kunskap och det är min mest grundläggande uppgift i yrket att leda den undervisning jag är satt att bedriva!

Jag tror inte någon vill säga emot Jan Björklund när han kräver ordning & reda, (lärar-)auktoritet, kunskap och lärarledd undervisning. Det är precis det vi alla vill ha. Det många av oss däremot vänder sig emot är att hans krav implicerar att dessa faktorer är något som generellt sett saknas i skolan idag och att det finns en liten liten kärna skol-lobbyister som är något slags kaosdyrkande anarkistiska kunskapsmotståndare som mest vill sitta och se på när eleverna lär sig på egen hand – och som dessutom styr skolsverige med järnhand.

Den utgångspunkten är fel, förolämpande och förfärligt flummig. Faktiskt.

Internationell flumpedagogik

Nä, det handlar nog mer om den generella utvecklingen i skolan än om uttalat flumpedagogiska värderingar. Men skribenten till inlägget på Daily Kos, som skriver om utvecklingen i amerikansk skola de senaste 10-15 åren och som jag citerar i sin helhet nedan, uttrycker ändå mycket av det som oroar mig och många andra, gällande den riktning vår svenska skola rört sig i under de senaste åren.

Med ständigt ekonomiska argument i bakgrunden har klasserna blivit större, organisationen ”effektiviserats” genom att flytta över allt fler administrativa och lokalvårdande uppgifter till lärarna och man har dragit ned på materialkostnader genom att allt mer sällan uppdatera eller förnya olika former av undervisningsmaterial. Allt detta faktorer som på ett ganska självklart sätt kan förklara en nedgång i elevernas kunskapsnivåer. Ett resultat som skulle kunna kompenseras för genom att ge tillbaka lärarna den tid man tagit från dem genom att lägga på dem andra uppgifter, men som istället förväntas bli löst genom fler och tätare mätningar av kunskapsnivåerna. Som att bli av med en böld i arslet genom att stirra stint på den. Det enda som verkar hända är att lärarna, som redan ”effektiviserats”, i sin tur ”effektiviserar” sin undervisning att i allt större utsträckning fokusera mer på de ämnen och frågor som de nationella proven fokuserar på och mindre på de andra ämnena, i en desperat (men antagligen tyvärr riktig) förhoppning om att det är det politikerna vill ha. Inte för att politikerna är elaka eller cyniska, utan för att de inte vet bättre. De är bara inte pedagoger.

Den här förändringen är på väg att förvandla skolan och läraryrket från en kreativ och levande lärandemiljö där själva varandet hade en poäng till en standardiserad process med en given produkt som mål. En produkt utan de flexibla egenskaper den ”gamla” skolan (och med ”gamla” menar jag den skola vi strävade efter innan kunskapsskolan blev vår fyrbåk i ett stormande hav) kunde stoltsera med, men med en standardiserad form som passar standardiserade mallar. Det är också en produkt som innebär en snävare norm för eleverna att passas in i, med fler utanförskapade som resultat. En skola för många, men inte alla.

Jag vill inte påstå att allt i Den Nya Skolan är förkastligt. Men jag vill ställa frågan om det verkligen måste vara så att vi kastar ut barnet med badvattnet, bara för att vi bara är näst bäst i PISA någon enstaka gång?

Och nu, inlägget jag bara tänkte presentera lite kort (där ser man hur det kan gå om man inte håller sig innanför ramarna):

I’ve always been a teacher. Even before I received my teaching credentials 34 years ago, I was the one who Mr. Wells asked to help Kim Hull learn how to do his story problems. I always knew I’d become a real teacher some day because Kim told me I was the first one who ever explained it to him in a way he could actually understand.
Now, I wasn’t ever one of “those who can’t, who teach,” and I always knew it. My high-school guidance counselors had advised me not to go into education because I would be “wasting my brain.” They suggested that due to my 98th percentile math scores, I should go into engineering. But I was undaunted, because I knew that in reality I already was a teacher. I just needed to go to school to get a piece of paper to make it official so I could get paid for it. I was very clearly told that I wasn’t making the best financial choice that I could, but that didn’t matter in the least—I was out to change the world—one student at a time.
I finished college in three years, and began teaching third grade in 1976 at the age of 21, and I’ve never looked back. I found what all who become teachers know, that being a teacher is so much more than a job. It’s always been my passion, my mission, even my identity.
Being a great teacher came naturally to me. Now that doesn’t mean it’s ever been an easy job. I’ve always found it exhausting, challenging, frustrating, and very rewarding—in other words, a perfect job for somebody who needs their brain to be challenged in ways they could never imagine. I went from being able to focus on only one or two things at a time, to being able to easily manage twenty or thirty on-going projects or ideas. Over the years I’ve improved my creativity, flexibility, problem solving skills, and sense of humor.
I’ve taught grades three through six, and felt very lucky that I never felt I was in a rut. I knew people who got burned out, but it honestly never happened to me. I knew I was very blessed to find the perfect occupation. I’ve changed how I do things in my classroom many times, incorporating new ideas, trying new things, always learning, always changing, and loving every minute of it. I’ve always been told in every way that I’m a great teacher, but I honestly didn’t need to be told, because I could feel it. That is, until recently.

Things started to change in education in Oregon about ten or fifteen years ago with a number of tax measures that created huge budget cuts. I noticed programs such a band, art, and drug-abuse prevention being cut for lack of funds along with enrichment programs, swimming class, and all kinds of little things that we used to offer that could no longer be afforded. Class sizes began to grow, and my class size averages went from the low to high twenties and then eventually into the thirties.
All these things were sad and annoying, but they didn’t change how I felt about my job in the least. I just worked harder to make my lessons even more creative, and added in as much enrichment as I possibly could on my own to make up for the cuts. I spent thousands of dollars out of my own pocket to buy materials my school could no longer afford to buy. I wasn’t about to let a little thing like budget cuts stop me from my mission. The first time we cut school days in Oregon, and I had to take a several thousand dollar pay cut in the middle of a school year, it was a definite setback, but I never really thought it would become the norm.
As my class sizes increased, so did the needs of my students. Normally when I would teach something, I would have a handful of students who didn’t get it. I rarely had kids I couldn’t get to make progress. But as the classes got bigger, that began to change. More students with special needs were being mainstreamed into my classroom. I was getting kids in class who had been in America less than six months who spoke no English, with very little help or support. I crazily began to take all kinds of classes, do research on how to reach kids with autism, ADD, emotional disturbances, limited English proficiency—you name it, I studied the best ways to overcome disadvantages. I’ve always had a never-say-die attitude, so I worked my butt off to reach everyone in this increasingly diverse classroom with fewer and fewer resources.
I also began to notice that lots of things that never had been my job before were suddenly added to my list of responsibilities. A silly example, but very time consuming, was janitorial work. Due to limited resources and constant budget cuts, I now had to devote my time to things like cleaning my own classroom, doing clerical work that used to be done for me by the front office, planning my curriculum instead of just my lessons, so many things I began to have trouble keeping up. One year I started a list I called “Jobs Other People Gave Me,” but after adding 57 things to my list in less than a single year, I decided that it wasn’t really healthy for me to continue the list.
Now mind you, that through all of this I still actually loved closing my door and teaching. I continued telling myself that I had wanted a challenge, although at times I privately admitted to myself that maybe I would have liked a little less of a challenge. But I still loved my job, I still got glowing reports from principals, parents, and especially kids. That was what sustained me as things began to change.
When No Child Left Behind came into effect, it didn’t affect me that much at first. My class averages were always above where they needed to be, and I was still having good results, so I didn’t really worry about it much. Philosophically, I knew I didn’t agree with focusing so much on test scores, but I could still keep my students’ scores where they needed to be by focusing on what my experience as a teacher had taught me was best. I pretty much just worked on reaching each kid, pushing, encouraging, helping, inspiring, prodding, and let the test scores take care of themselves. I believed that great teaching overcame the over-emphasis on test scores, so I concentrated on great teaching instead.
One thing that did bother me during that time was that it became acceptable to bash teachers, schools, and education in the media. I wasn’t hearing it personally, but I didn’t like the way people were so ready to berate my passion. Maybe because I was hearing good things on a personal level, I didn’t worry too much about it. I just closed my door and taught my kids.
Then the past few years a few of the buildings in our district didn’t meet their AYP (adequate yearly progress.) The district began to look for ways to help these building to succeed. The focus on test scores escalated to a crazy level. The teachers in one of the elementary buildings in my district were told they could no longer teach anything besides reading, math, and science because those were the subjects that were tested. Our building wasn’t ever told that specifically, but it was understood that we were to focus on practices that would improve our students’ test-taking skills.
The district decided to implement required core instructional materials that were mandated to everyone. Suddenly, the creativity of the job was being removed. They wanted everybody to teach the same materials, the same way. I’ve never been one to buck the system, so I began to wrack my brain for how to use these new materials and still keep the lessons interesting for my students.
At the same time, class sizes and special needs were growing. The behavior classroom was closed and its students were mainstreamed into the regular classroom. I tried to become an expert on dealing with anger issues. I tried to learn how to help fifth graders with severe disabilities, limited mobility, and cognitive levels of very young children, all in my regular classroom now filled with 30-35 students. My job became an even greater challenge than it had always been before, but still my attitude was to think “bring it on!” I just couldn’t fathom the idea that my natural teaching ability wasn’t exactly what was needed to solve any and all challenges that came my way.
Never once in the past 34 years of teaching did I ever want to quit. I even told my husband that if we won the lottery, I’d keep teaching. My students would just have all their own computers, art supplies galore, and any book we wanted to read as a class.
So now I’m into my 35th year of teaching. Last July my district had offered a $20,000 bonus to any teacher who could retire, in order to save money. It struck me as odd that they’d want to get rid of experienced teachers. I didn’t take it because I felt I’m not ready to retire. It’s been such a big part of me forever, and I’m not ready to give it up yet. Besides I’m only 55, and even though I’ve been teaching so long, I’m just barely old enough to retire.
But then one Thursday, on the eighth day of my 35th year of teaching, I suddenly thought for the very first time ever, “I don’t want to be a teacher anymore.” It’s so weird how it just came over me like that. I don’t know if it’s like the challenges in Survivor where they keep adding water until the bucket finally tips over and the slow leak of problems finally made my bucket tip over. Or maybe this is how it happens for all older teachers.
It wasn’t a single thing that gave me this feeling. I’m hoping it doesn’t last. Maybe it was the severely autistic boy who showed up at my door the first day with no notice, but I don’t really think so. Maybe it was the rigid schedule the principal passed out for everybody to be doing the same subject at the same time of day, or the new basal reader we have to use that we aren’t allowed to call a basal reader. Maybe it’s the look in my student’s eyes when we’re reading the newly required dry textbook when I’m used to wild and crazy discussions about amazing novels.
Maybe it’s that for the first time, our school didn’t meet AYP because two few English Language Developing students in the entire school didn’t pass their reading benchmarks.
When I heard this, I instantly thought of the two English Language Learners in my class who hadn’t passed their reading tests last year and how unfair I thought it was that they even counted on our test scores when they came to our school in January and were absent at least twice a week from that point on. I was wondering how I could possibly have gotten them to benchmark level in three days a week for three months. I was thinking how if only those two students hadn’t counted on our scores, we would’ve met AYP as a school. When I mentioned it to my principal, she just said there are no excuses. We aren’t allowed to have any excuses. We have to get kids to the level they need to be no matter what the circumstances. I thought of the little boy I had with an IQ of 87 who could barely read. I thought of the little girl in a wheelchair who’d had 23 operations on tumors on her body in her eleven years, and the girl who moved from Mexico straight into my class and learned to speak English before my eyes, but couldn’t pass the state test. Somehow it doesn’t feel like making excuses to acknowledge that they had good reason not to pass their benchmarks.
Maybe it was the e-mail I got saying that the department of education in Oregon has raised the cut scores again this year by six or seven points per grade level, even though they just raised them a couple of years ago. I found out that if they would have used these new cut scores last year, over half of the students in grades 3-8 who passed their benchmarks wouldn’t have passed. That led to a realization that as a school we have very little chance of meeting our adequate yearly progress this year, but of course I’m not allowed to say that because there are no excuses. It’s hard not to feel discouraged.
Maybe it was one of the two parents who contacted me in the first few days of school to tell me that their child doesn’t particularly love my program this year. I’m so not used to that. I’ve always had kids achieving highly and loving my class. I’m just not sure how I can use the mandated materials in the required time periods, focusing on the required skills and still get kids to really love it.
Maybe it’s the fact that I lost a third of my retirement when they reformed our Public Employee Retirement System a few years back and now I keep reading about how they want to slash it even more because of the greedy teacher unions and how this is the main reason for the budget problems in our state.
Maybe it’s that I haven’t gotten a real raise in a really really long time, or that we had to cut eight days again this year to solve our state’s budget problems. So I’m taking a big hit again, and nobody seems to notice or care.
Anyway, whatever the reason, for the first time in 34 years it hit me, I don’t want to be a teacher any more. I want to sit on a rocking chair on my porch and drink tea instead. Maybe if they offer $20,000 for me to retire next year, I’ll take it. It’s so weird because never in my wildest imagination did I think I’d feel this way. I wonder if I’ll still feel this way when I close my classroom door tomorrow. I sure hope not because it makes me really sad.

Inte besvärliga människor

Jag läser Birgitta Kennedys bok Glasfåglar i molnen och fastnar tillfälligt i ett avsnitt om konsten att ställa frågor.

Kunskapsfrågandet, skriver hon, ”är den enklaste vägen”. Raka frågor som helst kan besvaras med ett ja eller nej. Som handlar om det svartvita ”rättet” eller ”felet”. Hon associerar det till ett samhälle som sluter sig, där rädslan för att avvika, sticka ut och ifrågasätta hotar att växa sig starkare är modet göra tvärtom. Där man slutar tycka. Att ifrågasätta, inte för ifrågasättandets egen skull, utan för att det bara är genom att stöta och blöta det vi tror är självklart som demokratiska värden kan bibehållas.

Hyllningen av den mätbara kunskapen blir i det här sammanhanget en hyllning till den enkla vägen. På kort sikt kan det t.o.m. tyckas att fördelarna överskuggar eventuella nackdelar och betygen blir högre. Men vad händer på lång sikt? Om vi – skolan – i vår ålagda förmedling av ”den enkla vägen” också socialiserar eleverna till enkla människor? Inte enkla i det att de kan lite, utan enkla i det att de nöjer sig med sin kunskap.

Enkla. Att de accepterar tingens ordning. Auktoritetens makt. Sin upplevda maktlöshet.

Enkla. I betydelsen ”inte besvärliga”.

Inställningen till kunskap i skolan handlar inte bara om ”flum” eller ”ordning & reda”. Den definierar skolan på djupet. Men hur? Och vilka blir konsekvenserna?

Förskollagen 2010, kapitel 6

Här går det undan – inte. Jag får be om ursäkt för det oförberedda bloggavbrottet mitt i min sammanfattning av Förskollagen. Andra åtaganden har fått ta prioritet under den senaste månaden eller så. Jobbet tar förstås sin beskärda del, liksom en kurs i/om Reggio Emilia-inspirerad pedagogik. Jag har också tagit det första steget mot att bli en verksamhetsförlagd lärarutbildare, d.v.s en i folkmun kallad VFU-handledare. Min cirkel sluts lite på det sättet, eftersom min lärarutbildarutbildning handlar om den lärarutbildning jag själv gick, men som fr.o.m. nästa läsår kommer att vara historia. (Kan bli mer skrivet om det framöver, gissar jag.)

Här kommer i alla fall, sent omsider, min sammanfattning av kapitel 6 i det jag kallar Förskollagen 2010. (Kapitel 5 hoppade jag över, eftersom det inte rörde förskolans verksamhet.) Och med det avslutar jag också första delen av tre i mitt sammanfattningsprojekt. Andra delen är en sammanfattning av kapitel 8, ”Förskolan”, och den tredje delen behandlar tillsyn, överklaganden m.m. – den kanske jag t.o.m. hoppar över att sammanfatta.

Men nu handlar det alltså om kapitel 6: ”Åtgärder mot kränkande behandling”:

”Kränkande behandling” innebär ett uppträdande som utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen (2008:567) kränker ett barns värdighet. Varken huvudmannen eller personalen får utsätta ett barn för kränkande behandling. Alla eventuella avtalsvillkor som inskränker rättigheter eller skyldigheter i detta kapitel är verkningslösa och det är huvudmannens ansvar att personalen fullgör sina skyldigheter inom detta område när de är i tjänst eller agerar inom ramen för sitt uppdrag.

Huvudmannen skall därför se till att det inom ramen för varje särskild verksamhet bedrivs ett målinriktat arbete för att motverka kränkande behandling av barn. Detta skall ske genom aktiva åtgärder för att förebygga och förhindra att barn utsätts för kränkande behandling och genom upprättandet av en årlig plan med en översikt över de åtgärder som behövs för detta. Planen skall innehålla en redogörelse för vilka av dessa åtgärder som avses att påbörjas eller genomföras under det kommande året, samt en återkoppling/utvärdering av föregående års åtgärder.

En förskollärare eller annan personal som får kännedom om att ett barn anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten är skyldig att anmäla detta till förskolechefen. En förskolechef som får kännedom om att ett barn anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten är skyldig att anmäla detta till huvudmannen. Huvudmannen är skyldig att skyndsamt utreda omständigheterna kring de uppgivna kränkningarna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden. På motsvarande sätt skall trakasserier eller sexuella trakasserier på sätt som avses i diskrimineringslagen (2008:567) behandlas.

Huvudmannen eller personalen får heller inte utsätta ett barn för repressalier på grund av att barnet medverkat i en utredning enligt ovanstående anmält eller påtalat att någon handlat i strid med bestämmelserna i ovanstående.

Om ett barn som anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling eller repressalier, visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit utsatt för sådan behandling, ligger bevisbördan hos huvudmannen, som skall visa att kränkande behandling eller repressalier inte har förekommit.

Förskollagen 2010, kapitel 4

Kapitel 4 handlar om det systematiska kvalitetsarbetet samt inflytande och annat samråd med barn och vårdnadshavare. Det var lite lurigt att sammanfatta – eller om jag har blivit lite ringrostig – men borde fungera någorlunda i alla fall. Varsågoda:

Varje huvudman inom förskolan ska på huvudmannanivå systematiskt och kontinuerligt planera, följa upp och utveckla utbildningen. Detta skall även ske på enhetsnivå, där förskolechefen ansvarar för att kvalitetsarbetet vid enheten genomförs under medverkan av förskollärare och övrig personal. Inriktningen på kvalitetsarbetet ska vara att utbildningens mål (enligt skollagen och andra föreskrifter) uppfylls och detta ska dokumenteras på både huvudmanna- och enhetsnivå.

Det är förskolechefens ansvar att barnen och deras vårdnadshavare informeras om huvuddragen i de bestämmelser som gäller för utbildningen, vad som gäller i fråga om inflytande och samråd, samt fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem. Barnen och vårdnadshavarna ska därför ges möjlighet att delta i enhetens kvalitetsarbete, samt erbjudas möjlighet till inflytande över utbildningen via ett eller flera forum för samråd. I forumen för samråd ska sådana frågor behandlas som är viktiga för enhetens verksamhet och som kan ha betydelse för barnen och vårdnadshavarna. Inom ramen för ett eller flera sådana forum ska barnen och vårdnadshavarna informeras om förslag till beslut i sådana frågor som ska behandlas där och ges tillfälle att komma med synpunkter innan beslut fattas. Informationen och formerna för barnens inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad.

Om det vid uppföljning, genom klagomål eller på annat sätt kommer fram att det finns brister i verksamheten, ska huvudmannen se till att nödvändiga åtgärder vidtas genom de befintliga skriftliga rutiner som ska finnas för att ta emot och utreda klagomål mot utbildningen.

En kommun eller ett landsting får inrätta lokala styrelser inom den del av skolväsendet som kommunen eller landstinget är huvudman för enligt bestämmelserna om självförvaltningsorgan i 7 kap. 18–22 §§ kommunallagen (1991:900). I en lokal styrelse för en förskoleenhet ska företrädare för barnens vårdnadshavare och företrädare för de anställda ingå som ledamöter. Företrädarna för vårdnadshavarna får inte vara fler än övriga ledamöter. Förskolechefen får uppdra åt den lokala styrelsen att besluta i frågor som förskolechefen får uppdra åt en anställd eller en uppdragstagare att besluta i (2 kap. 10 §). Förskolechefen får dock inte uppdra åt den lokala styrelsen att besluta i frågor som rör enskilda barn.

Förskollagen 2010, kapitel 3

Kapitel 3 i skollagen avser barns och elevers utveckling mot målen. Det är faktiskt bara paragraf 3 och 4 (av totalt 21) som direkt berör förskolan, vilket är snabbt sammanfattat (fattar faktiskt inte varför jag skjutit så länge på det):

Alla barn i förskolan ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Barnets vårdnadshavare ska fortlöpande informeras om barnets utveckling.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: