The fragile elite

Jag vet inte om han har för vana att skicka ut sina nyhetsbrev på fredagar, men när det händer är det i alla fall oerhört irriterande och förödande för helgfriden. Felstavat är det också – det heter ”annat”, inte ”anant”. Och man bör helst inte läsa skiten för noga heller. För då riskerar man att fastna i konstig meningsbyggnad och otydliga budskap. Vad menar han t.ex. när han skriver att ”(m)ycket behöver fortfarande göras för att höja resultaten i den svenska skolan, bland anant för att få ännu bättre lärare och öka likvärdigheten”?

Att om vi höjer resultaten i skolan får vi bättre lärare?

Textmässigt ligger det på Sean Banan-nivå. Jag förstår väl att han menar tvärtom mot vad han skriver, men hallå?! Det är utbildningsministern vi snackar om. Han som sägs ha gått i skolan när den fortfarande fungerade.

Det är för lätt att komma in på lärarutbildningarna. För få söker, vilket innebär att en för stor andel av de som vill bli lärare får en möjlighet att bli det. Det är för jävligt, tycker Jan Banan och vill sätta högre krav på de som kvoteras in via högskoleprovet. Otroligt nog tycker jag att han har en poäng där någonstans. Resultatet – som systemet fungerar idag – är oväsentligt. Det räcker i princip att ha gjort högskoleprovet så har man en rätt stor chans att komma in på vilken utbildning som helst med tillräckligt lågt söktryck. Som på lärarutbildningarna, alltså.

Själv fick jag 2.0 när jag sist gjorde högskoleprovet och det är för mig en lätt hisnande tanke att någon kan få under 0.5 och fortfarande nära illusionen om att klara av att läsa en högre utbildning. Själv hade jag nog haft självinsikten att inte ens söka. Överlag tycker jag t.o.m. att ett resultat under 1 borde resultera i att provet blir ogiltigförklarat. Högskoleprovet ska inte vara en genväg.

Men samtidigt ligger ett stort ansvar på lärosätena att faktiskt våga underkänna studenter som inte håller måtten. Klarar man inte kraven får man väl gå? Och vi VFU-handledare har förstås samma ansvar. Det är kanske främst vi som har förmåga att se om de här oslipade stenarna kan bli diamanter. Och delta i urvalsprocessen genom att vara ärliga mot såväl oss själva som våra studenter. ”Nej, du har inte vad som krävs.”

Det finns dock problem med att höja ribban för antagning till en i allmänhetens ögon oattraktiv utbildning. Antalet sökande kommer att minska ytterligare, eftersom de man sållar bort inte har tagit sina platser av några andra. Man plockar helt enkelt bara bort en viss andel av de potentiella sökande. Därtill kommer insikten (vilken Jan Banan saknar) om att höga betyg från gymnasiet eller ett högt resultat på högskoleprovet inte är en garant för att personen i fråga är ett lärarämne.

Läraryrket är såpass svårt att kunskaper de facto inte räcker till. Man måste, som jag skrev ovan, även ha ”vad som krävs”. Relationell kompetens. Emotionell kompetens. Ett slags driv, ungefär som det du kan hitta på Twitter (fast inte nödvändigtvis så självhävdande helylle). En fallenhet. Och en insikt om att kunskap är färskvara och att förmågan att omskapa gårdagens kunskap till morgondagens är det som skiljer dig från andra yrkesutövare. T.ex. utbildningsministrar.

Att försvåra rekryteringen av nya lärare stärker inte yrket. Tvärtom.

En bred genomgång av skolpolitiken visar…

Det krävdes ett förslag om betyg i år tre innan bägaren rann över och lärarkollegiet äntligen tog bort bladet för munnen och började dela med sig av vad de verkligen tycker (och länge har tyckt) om alliansens skolpolitik och de sätt den driver igenom opinionen i media.

Devisen ”en bred genomgång av forskning visar…” lyfts fram som ett ohederligt och respektlöst sätt att övertyga media och allmänhet om det riktiga och giltiga i den skolpolitik som förs och den reformation av skolan som iscensattes runt 2006. Det är en grupp om 17 lärare och rektorer som i DN nu kräver att de skolpolitiska talesmännen faktiskt redovisar den forskning man så vanemässigt hänvisar till. Det kan tyckas vara så dags och jag undrar varför journalister och granskare därute inte redan gjort det.

Det är ju inte så att förslaget om betyg från år tre skiljer sig nämnvärt från redan genomförda betygs-, bedömnings- och kontrollreformer. Det var bara droppen.

Det är samma ”breda genomgång av forskning” man hänvisar till nu som då. Och som fortfarande inte lyckats grävas fram av andra än just de skolpolitiska talesmännen i Alliansen. Även om tydligen resten av det politiska etablissemanget också verkar ha hittat denna vetenskapliga källa. De skolpolitiska förslagen från S skiljer sig nämligen inte nämnvärt från motståndarna, sett till den ”breda genomgång av forskning” man även här verkar bygga sin politik på.

Ytterligare en grupp om fem rektorer och en fil dr. i Utvecklings- och utbildningspsykologi skriver samtidigt (även de i DN) och ifrågasätter även de den vetenskapliga basen i Moderaternas senaste utspel. De gör också en enkel, jämförande analys och frågar sig i vilken typ av samhälle betyg i tidig ålder ger resultat – talar Borg/Tobé om en framtidsvision av ett uppkopplat och informationsbaserat samhälle eller bygger de vidare på samma nostalgiska tillbakablick på industrisamhället som Jan Björklund och den ”breda genomgång av forskning” som hans skolpolitik bygger på?

”De väljare som har sitt förtroende för moderaterna och som fortsättningsvis kommer att lägga sin röst på dem ska vara medvetna om att den inriktning som moderaterna väljer för skolan innebär att Sverige och det svenska skolsystemet kommer att punkteras än mer.” -DN

Sex års skolpolitik och reform av skolan har genomförts med en ”bred genomgång av forskning” och resulterat i ingenting, om man inte räknar de sjunkande resultaten. Det här är något som inte kan åtgärdas, utan bara konstateras av allt tidigare betyg och kontroller. Men man löser inga problem genom att sätta betyg. Det är för övrigt en läxa som även den rödgröna oppositionen bör ta till sig.

Jag har väntat sedan 2006 på att den här snöbollen skall komma i rullning. Flumpebloggen är ett barn av den kampen. Och vi är fler – några, men inte alla, kan du hitta i högerspalten under rubriken ”Flumpedagoger på nätet”. Sociala medier, kanske främst Twitter, har den senaste tiden sett en förändring av den pågående skoldiskussionen. Flera röster har gjort sig hörda, bl.a. fritidspedagoger, som markant drabbats av skolreformerna i det att deras värde som pedagoger gått från lågt till närmast obefintligt i den nuvarande skolpolitiken. Och alltfler lärare uttrycker kritik. Det är inget organiserat motstånd, utan mer en löst sammansatt och ständigt växande rörelse av pedagoger som inte längre accepterar den riktning som stakades ut av Jan Björklund den där ödesdigra hösten 2006 och som nu alltmer blivit en skolpolitisk norm, anammad av både höger och vänster.

Tyvärr är jag inte odelat positiv till att snöbollen nu rullar – om den ens gör det. Det blåser upp till snöstorm varje gång den här typen av utspel görs, men har hittills mattas av efter någon vecka. Skolfrågan är fortfarande politisk. Och någonstans känner jag att det är en av rötterna till varför skolan är ett ”problem”.

Skolan skulle behöva vara partipolitiskt autonom. Den skulle behöva förvaltas av lärarkollegiet – av oss vars lojalitet ligger hos eleverna, snarare än opinionen och väljarna. Först då tror jag vi skulle kunna röra oss framåt, snarare än bakåt eller i sidled.

Björklund -72%

Jan Björklund presenterar ett förslag om två förändringar för att minska den administrativa bördan för lärare, så att vi kan fokusera på ”kärnuppdraget”.

Bra där! Det har faktiskt samma positiva klang som ”ordning & reda” (vem vill inte ha det, liksom?) eller ”Kunskap framför flum” (nej, det där är ingen riktig slogan, men det är det han brukar säga på ett ungefär).

Och vem vill inte slippa administration? Det är ju faktiskt något vi länge försökt få folk i Jan Björklunds ställning att förstå, men utan resultat.

Men å andra sidan. Om vi läser hans nyhetsbrev…

Tack vare Jan Björklund har kunskapsskolan återupprättats. ”Fler och tidigare nationella prov, tydligare kunskapskrav, skriftliga omdömen varje termin från årskurs 1, betyg från årskurs 6 och en betygsskala med fler steg; allt bidrar till att kunskapsuppföljningen blir bättre och att föräldrarna får tydligare information om hur eleverna klarar sig i skolan.” Och allt är Alliansens förtjänst, menar Björklund och slår sig därmed på bröstet. Men det är samtidigt detta han nu vill montera ner igen.

Antalet skriftliga omdömen från år 1 till 5 skall halveras enligt Björklunds förslag. Liksom antalet IUP – Individuella UtvecklingsPlaner. Och följande fyra år slopas dessa helt eftersom utvecklingssamtalen (som han i samma informationsbrev beskriver som att ”föräldrar fick veta hur deras barn trivdes i skolan, men inte hur det faktiskt gick för barnet”) nu plötsligt räcker gott i kombination med en betygsbokstav.

Summa summarum: Under elevens tid i grundskolan vill Jan Björklund – den tydliga informationens förkämpe – minska antalet skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner från 36 till 10. Han vill alltså minska dokumentationen av elevernas kunskapsutveckling med 72%. Samma dokumentation som från 2006 och fram till alldeles nyss framhölls av samma politiker som en viktig del i återupprättandet av kunskapsskolan.

Var det kanske inte så viktigt ändå, när allt kom omkring?

Eller är det månne röstfiske?

Hur jag än vrider och vänder på det saknar jag idag mer förtroende för Jan Björklund än jag trodde var möjligt.

När demokratin går överstyr?

Oj, oj oj! Skandalen blev ett faktum i det ögonblick nyheten publicerades i NA. Mio, 10 år, fick inte vara pepparkaksgubbe med en motivering som verkade handla om den så kallade ”politiska korrekthet” SD-anhängare ofta kritiserar som traditionsdödande och hotande (mot den s.k. ”svenskheten”).

Dock visade det sig ganska snart handla om något helt annat. Expressen och Aftonbladet publicerade förklarande artiklar om hur pepparkakssången plockats bort efter en demokratisk process där lärare och elever tillsammans valt (och inte valt) ut sånger som skulle ingå i årets luciatåg. Och att läraren dragit den logiska slutsatsen att om man inte sjunger pepparkakssången, så kan det rimligtvis inte heller vara med några pepparkaksgubbar i luciatåget.

Att man som 10-åring inte riktigt uppfattat den nyansen, eller ens reflekterat över de ”grava konsekvenserna” av att plocka bort pepparkakssången ur repertoaren, är förståeligt. Och kanske borde läraren ha varit tydligare med den biten. Hen borde dessutom ha varit tydligare när det ringer en upprörd förälder (och upprörd med rätta, bör tilläggas. Inga pepparkaksgubbar!? Död och förstörelse! Undergången är här!) och ifrågasätter detta demokratiska beslut. Förklarat processen och barnens delaktighet i den och inte bara den avgörande faktorn.

För jag kan mycket väl tänka mig att det där om att ”inte stöta sig” var en – om inte avgörande, så i alla fall tungt vägande – faktor i beslutet. Det är nämligen sjukt enkelt att dra paralleller mellan pepparkaksgubbar och mörkhyade. Liksom det är enkelt att göra sig en bild av ”att komma från Pepparkakeland” som vore detta en kontinent någonstans söder om Europa. Jag gör det varje gång. Och synliggör man den parallellen. Och problematiserar den. Och är 10 år gammal. Då väger de medmänskliga aspekterna större än traditionen. Man vill ju inte göra någon ledsen.

Sedan är det en helt annan diskussion huruvida pepparkaksgubbar bör upplevas som stötande eller inte. Men i det här fallet rådde viss konsensus om att de gjorde det, och man agerade utifrån det.

Det är något som skall bejublas, inte ifrågasättas eller misstänkliggöras.

Bra jobbat av berörda lärare och elever på Kanalskolan. Hoppas fler följer ert exempel och ser värdet i att implementera demokrati i klassrummet.

jag tror det behövs.

UPPDATERING:

…Sedan är det förstås synd att Kanalskolan backar och nu tillåter pepparkaksgubbar i tåget (om det nu var av ovanstående anledning man plockade bort sången). En viktig aspekt av demokrati(sk fostran) är ju att varje val man gör, varje beslut man fattar, får konsekvenser.

De som absolut vill klä ut sig till bakverk ändå kanske kunde klä ut sig till lussebullar istället?

UPPDATERING 2 (11/12):

Jag vill rekommendera hugade läsare att även ge sig i kast med Johannes Anyurus utmärkta debattartikel om ”det rasistiska spåret” i pepparkaks- och tintingate. Den fiskar på djupet och drar upp några obekväma frågor (och sanningar?) om drivkrafterna bakom de upprörda känslorna i dessa två likartade fall.

Ein Volk, Ein Reich?!

Zoran Alagic – han som envisas med att kalla förskola för dagis enbart i syfte att provocera – kan ha trampat med båda fötterna i klaveret när han dels besvarar en tweet om ett enat fackförbund för alla lärare (istället för som idag, två ofta konkurrerande förbund) med orden ”Ein Volk, Ein Reich”, och dels råkar göra det från Lärarnas Riksförbunds officiella Twitter-konto, @lararnas.

Tweeten plockades snabbt bort från Twitter, men hann lyckligtvis fastna på åtminstone ett screenshot. Och Zoran har gjort sitt bästa för att släta över det inträffade:

@LolaBolmstedt Det var som sagt inte en tweet från lärarnas, utan en provocerande tweet från mig som gick ut fel.—
Zoran Alagic (@ZoranAlagic) November 30, 2012

Men hjälper det? Kan presschefen på Lärarnas Riksförbund försvara att han i det privata, men samtidigt offentliga, besvarar en tanke på ett lärarförbund istället för två med orden och associationen ”Ein Volk, Ein Reich”?

@TorbjoStromberg @marcusfriberg Der finns en brist på respekt i den ständigt återkommande diskussionen om enhetsfack.—
Zoran Alagic (@ZoranAlagic) November 30, 2012

Och kan privatpersonen Zoran verkligen tala om en ”brist på respekt” i skenet av vad han själv skrev?

Nu återstår att se om Zoran lyckas hålla sig kvar på sin plats som Presschef på Lärarnas Riksförbund efter detta, eller om vi får hålla tillgodo med hans privata twittrande? ”Tweets är mina egna och speglar bara mina åsikter”, skriver han på sin Twitter-sida.

Inte så ”bara”, om du frågar mig.

Ein Volk, Ein Zoran.

Såatte…

De kallar oss flumpedagoger

Fick en kommentar av Michael som förtjänar ett längre svar än vad som känns försvarbart att göra i form av en annan kommentar.

Michael skriver:

Ja är det detta Jan Björklund, som jag känner sedan många år, menar: http://sv.wiktionary.org/wiki/flummig då är begreppet “Flumpedagogik” helt ute och cyklar om man nu vill ta denna pedagogik på allvar!
Personligen står jag med s.a.s. en fot i båda läger… Jag är uppfostrad i Waldorfskolan som barn. Jag är utbildad officer (där av vänskapen med Jan). Jag har alltså upplevt pedagogik där vi sätter människan i centrum i båda fallen, där vi tar ansvar för varandra och har bra relationer, även under svåra förhållanden… Att få andra människor, unga som lite äldre att lära in och tillämpa kunskaper när det behövs, i livet, det är väl det vi strävar efter? Eller? Är det så att dessa båda läger “Kunskapsskolan” och Flumpedagogerna” har grävt ner sig i sina skyttegravar och vägrar att se att de båda söker efter samma sak?

Vi börjar från början.

Tack för din kommentar! Jag måste faktiskt ge dig rätt i vissa aspekter av det du skriver, men jag måste förstås också visa på ett par saker som du missuppfattat. På det stora hela inser jag också att Flumpebloggen har en historia som borde sammanfattas (inte minst på ”om”-sidan, vilken är den sida du skriver din kommentar på). Jag ska därför omgående och genast sätta upp en revidering av ”om”-sidan på min att-göra-lista.

Den definition av ”flummig” som wiktionary presenterar har egentligen inget med vare sig den pedagogiska huvudfåra den s.k. ”flumpedagogiken” representerar, eller den omdöme Jan Björklund delar ut till allt som inte omfattas av hans s.k. ”kunskapsskola”. Begreppet har använts flitigt av utbildningsministern om hans meningsmotståndare, och inte sällan i kombination med okunniga uttalanden om de ståndpunkter eller åsikter dessa meningsmotståndare uttryckt. Han har kallat oss flumpedagoger och våra pedagogiska ideal för flumpedagogik. Och eftersom han vet bäst – han är ju vår utbildningsminister, vår ställföreträdare i regeringen – så valde vi att gå med strömmen och acceptera och bejaka detta.

De inlägg du kan läsa på den här bloggen – särskilt de tidigaste – beskriver väl min och andras syn på begrepp som kunskap och lärande, de gör upp med idéer om ”ordning & reda” och hela den syn på skolan och läraryrket som präglar Jan Björklunds skolpolitik. De är dessutom skrivna mitt under brinnande debatt, vilket gör dem till mer polarisera(n)de är de skulle kunna vara. Det är viktigt att tänka på. Jag målar upp en motbild till den som förmedlas av utbildningsministern, men utan tillgång till stormedier och utan den pondus som förstås följer med en folkvald representant. Så tro på faen att jag måste vara övertydlig emellanåt. För att överhuvudtaget kunna göra mig hörd. Skyttegravarna blir en – tyvärr – god metafor för den kontext texterna skrivits inom.

Jag är ganska säker på att det i något av alla inlägg står skrivet att vi (flumpedagogiken och kunskapsskolan) strävar mot samma mål. Det är en viktig utgångspunkt och något jag länge trott på. Att vi alla ville att våra barn och elever skulle lämna grundskolan med ett gediget bagage bestående av känslomässig mognad och laddade kunskapsbatterier som i kombination skapar en människa med oändlig potential att bli och göra i princip vad som helst. Att det bara var vägen dit vi inte var överens om.

Men Jan Björklunds skola är inte till för alla.

Den erbjuder bl.a. okvalificerade utbildningar till okvalificerade elever (barn? människor?). Den bortser helt och hållet från det faktum att människors känslomässiga utveckling har betydelse långt upp i åldrarna och att angrepp på det känslomässiga planet kan få följder under mycket, mycket lång tid efteråt. På det stora hela är det en konstruktion som – liksom i det militära, vilket du nog känner väl till – går ut på att lära människor lyda order per automatik. Inte ifrågasätta, inte göra ungefär som det var tänkt. Exakthet. Raka linjer. Lydnad.

Tanken kanske är god någonstans därinne, men så länge skolan befolkas av lärare och elever som är människor, kommer den inte att bli som det var tänkt.

Vilket jag i och för sig tycker är bra, för det skulle inte vara en skola jag ville sätta mina barn i.

Men varför invänta katastrofen?

Det vore alltför oansvarigt.

Så ja, jag kallar mig flumpedagog. Och jag skriver här, på min blogg, för att visa att det finns alternativa vägar att gå. Och om någon av Jannes gamla militärkompisar råkar läsa det här och tänka att ”men jag gick ju i Waldorfskola och det tyckte jag var bra” – då kanske hen tar med sig den idén till sin gamla kompis och så hittar de tillsammans en väg som kombinerar de här ”motsatserna”. Som leder till att vi får människor som tar ansvar för varandra och har bra relationer och inhämtar massor med kunskaper som de dessutom förstår att tillämpa.

Då har vi kanske snart en flummig kunskapsskola. Det bästa av två världar.

Kanske dags att ringa upp din gamle kompis, Michael?

Misfits

På bloggen ”Samtider” skriver Klalin den tidiga höstterminens roligaste inlägg när han sätter Spotify-grundaren Daniel Ek i en skolpolitisk kontext. Ett misslyckande är det. Enligt all formalia, från läroplan till skollag till skolpolitiska utspel. Daniel Ek är – i teorin – helt misslyckad i egenskap av produkt av det svenska skolsystemet. Eller, om man vänder på det; Daniel Ek är den han är idag trots det svenska skolsystemet. Och han är inte ensam. Det är ganska lätt att plocka fram lyckade exempel på personer som misslyckats i skolan, men lyckats i livet och/eller karriären.

Men egentligen är det kanske inte poängen? Kanske pekar Klalin i sitt inlägg på en mycket viktigare faktor. Att på varje Daniel Ek går det ett större antal verkligt misslyckade skolhaverister. Personer som inte bara misslyckats med att inordna sig i den givna skol-ordningen, utan därtill – som ett direkt resultat därav – råkat riktigt illa ut i livet.

Jag tror inte för ett ögonblick på att dessa människor kunde blivit hjälpta av den typ av stramare tyglar och teknokratiska tankesätt som dominerar skolpolitiken idag. Tvärtom hade de behövt en större frihet att kunna ge uttryck för vad det är de behöver och på vilket sätt de behöver det. En mer formbar skola, helt enkelt.

Individanpassning betyder att skolan ska anpassa sig till individen. Inte att anpassa individen till skolan. Även om ordet, till sig form och klang, antyder det senare…

Leka skola

Funderingarna om övningsskolor kontra verksamhetsförlagd utbildning (VFU) fortsätter.

Johannes Åman (DN) tolkar Jan Björklunds tal om övningsskolor med den goda tanken att ”kompetens ska finnas samlad så att alla lärarstudenter kan garanteras aktivt stöd från en äldre lärare som inte bara själv är duktig på att undervisa utan också har utvecklat sin förmåga som handledare”.

Ja, han syftar på övningsskolor. Men det är ju liksom också tanken med VFU.

VFU när den inte fungerar är antagligen en ren katastrof. Det kan bero på en undermålig handledare, men även på en student som plötsligt inser att hen är på fel plats. Kanske fel stadium, kanske fel yrke. En insikt som sällan kommer förrän man står där. I verkligheten. Mitt i skiten. Med bajsblöjor upp till öronen eller grabbgäng som spelar allan och driver runt i korridorerna utanför klassrummen.

Jag frågar mig om den insikten går att uppnå i de ordnade och välfungerande skolsimulatorer Björklund förordar?

VFU när den inte fungerar är som sagt en katastrof. Och det stora felet med VFU – det som kan och bör kritiseras – är att kvalitén hänger till stor del på var i landet du läser. På vilket lärosäte. Och i vilken kommun du hamnar.

Mina egna VFU-erfarenheter har lyckligtvis bara bestått av personer som är erfarna lärare, drivna pedagoger och för uppdraget av lärosätet utbildade handledare. Inget tjall på kompetensen här, inte. De har tagit sig an sina studenter och varit måna både om att skapa en god relation till dessa och stötta dem i deras lärande. I de fall det blivit tjall på linjen har man nästan alltid lyckats lösa det i dialog mellan handledare, student och lärosäte. Ibland har det lett till en fördjupad relation, ibland har man gått skilda vägar till nya handledare och studenter. (Och jag själv är relativt nybakad VFU-handledare med min andra student på ingång till veckan. Jag hoppas de uppfattar mig på samma sätt som jag beskriver ovan.) Jag gör delvis den här uppräkningen av positiva VFU-erfarenheter för att väga upp http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/nuvarande-vfu-ovningsskolor-eller-annat.html lite dystrare bild och för att fylla på med några fler bollar att jonglera med vid morgondagens #skolchatt på Twitter. Hoppas ni deltar!

Studenten och hens lärande är alltid i fokus när VFU fungerar som det är tänkt. Jag antar att detsamma gäller de tilltänkta övningsskolorna också.

Men hur är det tänkt med verklighetsförankringen i dessa?

Hur stora ska klasserna/barngrupperna vara – verklighetsstora eller enligt skolverkets rekommendationer? Kommer de att ha ett statistiskt urval av barn i behov av särskilt stöd? Invandrare? Våld i hemmet? Kommer lärarkollegiet att arbeta som i TV (”Klass 9A”) eller som det går till i verkligheten? Och så vidare… Kommer det att finnas en ”dålig” och en ”bra” övningsskola att tillgå, så att lärarstudenten får en chans att uppleva myntets båda sidor?

Jag tror inte att det är konstruktivt att helt förkasta idén om övningsskolor. Men vill man öka kvalitén på lärarutbildningens verksamhetsförlagda del finns det bättre sätt att göra det på. T.ex. ta de regioner där VFU’n fungerar bra, lista ut hur och varför det fungerar så mycket bättre och hitta ett sätt att applicera detta på övriga regioner i landet.

Jag kan förstå (även om jag inte sympatiserar med) att det finns ett behov av att ytterligare kontrollera lärarutbildningen och i förlängningen skolan. Lärarlegitimationer och nationella prov kommer några steg försent – man måste ju smida medan järnet är varmt. Övningsskolor låter detta göras på ett mycket enklare sätt än vad VFU’n gör. VFU’n är såpass anarkistisk att den ger mig – en uttalad flumpedagog – möjlighet att ta emot och indoktrinera unga, lättledda lärarstudenter i den flumpedagogiska irrläran i lönndom, mitt framför nosen på Björklundarn. Jag skulle antagligen inte släppas in ens på gården till en av folkpartiets övningsskolor.

Men kontroll är inte allt. Det här handlar om kvalitet och en förberedelse inför steget ut i verkligheten. Något som inte låter sig göras i en simulator.

Du kan inte lära dig simma på torra land, lika lite som du kan bli läkare av att leka doktor.

Inte heller kan du bli lärare genom att leka skola.

Leg. Dålig Förebild

Det är ingen större hemlighet att jag ofta undrar hur Jan Björklund tänker. Som när han blandar ihop ”auktoritet” och ”auktoritär”. Eller när han talar om kunskap som vore det ett statiskt begrepp. Eller när han lyckas hasta fram dåligt underbyggda förslag om lärarlegitimationer i en fart där ingen hinner börja lufta kritik förrän det är försent och bara att gilla läget (om man inte är en obstinat flumpedagog eller nåt).

Eller som nu; när han avfärdar verkligheten som arena för lärande.

Den sparsmakade artikeln i DN säger lite för lite för att det skall vara värt att fördjupa sig för mycket i. Men kontentan är att den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen – den s.k. VFU’n – brister i kvalitet på grund av att de yrkesverksamma lärarna och de autentiska skolmiljöerna är ”dåliga förebilder”. Allt enligt Jan Björklund.

Jag ser inget fel i att man skapar skolsimulatorer där man som blivande lärare kan utsättas för prövningar i en kontrollerad miljö, och att dessa s.k. övningsskolor blir en del i utbildningen. Men att anse/tro att dessa kan ersätta värdet i att faktiskt komma ut och möta verkligheten – och att försöka jobba i den här verkligheten med ett projekt, tema eller annat uppdrag – är naivt.

Lärarutbildningarna förmedlar en högst teoretisk idealbild av hur lärande fungerar. De utelämnar ofta faktorer som gruppstorlekar, kommunalt huvudmannaskap, individuella behov hos barn/elever m.m. Faktorer som ofta kommer som en mindre chock för lärarstudenterna när de kommer ut på sin VFU. Jag vill påstå att en eventuell brist i förhållandet mellan utbildning och praktik ligger i just detta. Kontrasten mellan teori och praktik.

Och när Jan Björklund med stab presenterar övningsskolor som ett sätt att höja kvalitén på lärarutbildningen är detta perspektiv okänt för honom. Han lever ju som bekant i en bubbla där skolan suger. Och det fett. Här drar de ökända grabbgängen omkring i korridorerna och spelar allan och här har lärare kapitulerat och avsagt sig auktoriteten i klassrummet med mera, med mera. Där det är de dåliga lärarnas fel att skolan är i ”kris” – varför vi nu får bära lärarlegitimationen i en kedja runt halsen som en slags dumstrut.

Då är det logiskt att anta att om det existerar en diskrepans mellan teori och praktik, så är det till praktikens nackdel. På grund av ovanstående. Så att Björklund ser lösningen att samla alla ”bra” lärare i övningsskolor, förlägga huvuddelen av VFU’n till dessa och utöver detta låta lärarstudenterna göra små utflykter till verkligheten (med det i minne att de nu besöker en ”dålig” skola med ”dåliga lärare”)… Ja, det är ju logiskt. Jag skulle antagligen ha tänkt likadant om jag inte visste bättre.

Jag har nyligen utbildat mig till dålig förebild och har alltså rätt att ta emot och handleda VFU-studenter. Jag har för närvarande två i mitt lilla stall av studenter. För dem är det väl kört, kantänkas?

Jag är inte säker på att Jan Björklund förstår hur hans förmedlade syn på mig och mina kollegor påverkas hur andra ser på oss. Vad det gör med den status han samtidigt påstår sig vilja ge oss. Vilken betydelse det har att han – vår egen minister – öppet avfärdar oss som så dåliga förebilder att vi inte ens duger till att handleda våra framtida kollegor eller ersättare. Han kanske inte förstår det.

För att vara utbildningsminister hyser han en förvånansvärt låg tilltro till oss som jobbar med just utbildning.

Jag vill inte skriva mer om lärarlegitimationen…

…men det är nog omöjligt att undvika, även om artiklar som den om Proffice gör det åt mig genom att bekräfta det jag sagt hela tiden; att lärarleget är en ganska oseriös historia.

Det är förstås synd om de som sökt legitimationen och nu får en klump i magen av den oseriösa behandlingen av ansökningarna. Tänk att få sin status bekräftad närmast på måfå. Som att bli stämplad i pannan av en tränad apa.

Det DN skriver är alltså att jag i praktiken skulle ha kunnat skicka in min ansökan i två exemplar och fått två olika svar, beroende på i vilken av postbackarna respektive ansökan råkat hamna. Jag visste förstås inte att det skulle bli såhär, men å andra sidan stämmer det ganska bra överens med mina tankar och åsikter om legitimationen och dess eventuella validitet.

Å andra sidan. I dagsläget är ju legitimationen gratis för de som söker den. Kanske får man en bättre (och säkrare) behandling av sin ansökan om man väntar tills den kostar pengar? Då kanske Skolverket kan byta upp sig från Proffice till Manpower. Eller nåt.