Påskmeditation i elfte timmen

Under de första skolåren kan det vara viktigt att undvika att elever upplever skolmisslyckanden. Möjliga insatser i detta syfte kan vara färre elever i de lägre årskurser, säkerställd hög kompetens kring läsinlärning och matematik för lärare, samt god tillgång till lärarresurser och specialpedagogiskt stöd under de första skolåren. Det är samtidigt viktigt att organisera det specialpedagogiska stödet på sätt som inte upplevs som stigmatiserande av eleverna. Det är också viktigt att de individuella utvecklingplanerna utformas på ett sådant sätt att de ger reella möjligheter för en positiv utveckling av skolprestationerna, och inte helt lämnar över ansvaret för detta till eleven och föräldrarna. Betygen i slutet av grundskolan och betygen i gymnasieskola behöver utformas på ett sätt som inte innebär underkännande av eleven, med de allvarliga konsekvenser för elevernas fortsatta yrkes- och utbildningssituation som detta kan medföra.

Många sanningar i ett svep. De kommer från Hälsoutskottet på Kungliga Vetenskapsakademin, som mellan 2008 och 2009 genomförde en systematisk översikt av forskning om skola, lärande och barns psykiska hälsa. Ovanstående är några av de implikationer utskottet anser bör påverka utformningen av det svenska skolsystemet.

Något att meditera över såhär under de sista skälvande timmarna av påsklovet.

Bara en flumpedagog…

…kunde ha förutsett att det kunde bli nåt tjall med lärarlegitimationsreformen. Jag antar att det är därför statssekreterare Bertil Östberg (Jan Björklunds vänstra hand) inte utan viss förundran i rösten konstaterar att tjallet var just omöjligt att förutsäga.

”Vi har utrett och förberett det här så noggrant som man rimligtvis kan göra. De svårigheter som uppstått var inte sådana som hade kunnat förutses.”

Dumheter, säger flumpedagogen. Hade legitimationsreformen verkligen varit utredd, förberedd och genomtänkt skulle man både ha lyckats förutsett och förbyggt de nu uppkomna svårigheterna. Huruvida det handlar om inkompetens eller skitsnack får dock de lärde tvista om. Jag nöjer mig med att konstatera att den forcerade reformen nu inte längre får forceras eftersom – hör och häpna – reformer tar tid att in- och genomföra. Jag lägger till alternativet ”aningslöshet” till de två tidigare.

Hela reformen skjuts alltså upp på obestämd tid. Samtliga lag- och förordningsändringar – SAMTLIGA – har nu lagts i malpåse tillsvidare.

Samtidigt, i artikeln bredvid (om man läser om allt detta i pappersversionen av Lärarnas Tidning) konstateras att ”det kan vara fördelaktigare att vänta med att söka legitimationen eftersom den än så länge bara innebär skyldigheter”. Även detta redan konstaterat sedan länge av flumpedagogen och många andra med honom.

Det är så man får hybris.

Luftslottet är punkterat och liknar mest en sacco-säck.

Leka skola

Funderingarna om övningsskolor kontra verksamhetsförlagd utbildning (VFU) fortsätter.

Johannes Åman (DN) tolkar Jan Björklunds tal om övningsskolor med den goda tanken att ”kompetens ska finnas samlad så att alla lärarstudenter kan garanteras aktivt stöd från en äldre lärare som inte bara själv är duktig på att undervisa utan också har utvecklat sin förmåga som handledare”.

Ja, han syftar på övningsskolor. Men det är ju liksom också tanken med VFU.

VFU när den inte fungerar är antagligen en ren katastrof. Det kan bero på en undermålig handledare, men även på en student som plötsligt inser att hen är på fel plats. Kanske fel stadium, kanske fel yrke. En insikt som sällan kommer förrän man står där. I verkligheten. Mitt i skiten. Med bajsblöjor upp till öronen eller grabbgäng som spelar allan och driver runt i korridorerna utanför klassrummen.

Jag frågar mig om den insikten går att uppnå i de ordnade och välfungerande skolsimulatorer Björklund förordar?

VFU när den inte fungerar är som sagt en katastrof. Och det stora felet med VFU – det som kan och bör kritiseras – är att kvalitén hänger till stor del på var i landet du läser. På vilket lärosäte. Och i vilken kommun du hamnar.

Mina egna VFU-erfarenheter har lyckligtvis bara bestått av personer som är erfarna lärare, drivna pedagoger och för uppdraget av lärosätet utbildade handledare. Inget tjall på kompetensen här, inte. De har tagit sig an sina studenter och varit måna både om att skapa en god relation till dessa och stötta dem i deras lärande. I de fall det blivit tjall på linjen har man nästan alltid lyckats lösa det i dialog mellan handledare, student och lärosäte. Ibland har det lett till en fördjupad relation, ibland har man gått skilda vägar till nya handledare och studenter. (Och jag själv är relativt nybakad VFU-handledare med min andra student på ingång till veckan. Jag hoppas de uppfattar mig på samma sätt som jag beskriver ovan.) Jag gör delvis den här uppräkningen av positiva VFU-erfarenheter för att väga upp http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/nuvarande-vfu-ovningsskolor-eller-annat.html lite dystrare bild och för att fylla på med några fler bollar att jonglera med vid morgondagens #skolchatt på Twitter. Hoppas ni deltar!

Studenten och hens lärande är alltid i fokus när VFU fungerar som det är tänkt. Jag antar att detsamma gäller de tilltänkta övningsskolorna också.

Men hur är det tänkt med verklighetsförankringen i dessa?

Hur stora ska klasserna/barngrupperna vara – verklighetsstora eller enligt skolverkets rekommendationer? Kommer de att ha ett statistiskt urval av barn i behov av särskilt stöd? Invandrare? Våld i hemmet? Kommer lärarkollegiet att arbeta som i TV (”Klass 9A”) eller som det går till i verkligheten? Och så vidare… Kommer det att finnas en ”dålig” och en ”bra” övningsskola att tillgå, så att lärarstudenten får en chans att uppleva myntets båda sidor?

Jag tror inte att det är konstruktivt att helt förkasta idén om övningsskolor. Men vill man öka kvalitén på lärarutbildningens verksamhetsförlagda del finns det bättre sätt att göra det på. T.ex. ta de regioner där VFU’n fungerar bra, lista ut hur och varför det fungerar så mycket bättre och hitta ett sätt att applicera detta på övriga regioner i landet.

Jag kan förstå (även om jag inte sympatiserar med) att det finns ett behov av att ytterligare kontrollera lärarutbildningen och i förlängningen skolan. Lärarlegitimationer och nationella prov kommer några steg försent – man måste ju smida medan järnet är varmt. Övningsskolor låter detta göras på ett mycket enklare sätt än vad VFU’n gör. VFU’n är såpass anarkistisk att den ger mig – en uttalad flumpedagog – möjlighet att ta emot och indoktrinera unga, lättledda lärarstudenter i den flumpedagogiska irrläran i lönndom, mitt framför nosen på Björklundarn. Jag skulle antagligen inte släppas in ens på gården till en av folkpartiets övningsskolor.

Men kontroll är inte allt. Det här handlar om kvalitet och en förberedelse inför steget ut i verkligheten. Något som inte låter sig göras i en simulator.

Du kan inte lära dig simma på torra land, lika lite som du kan bli läkare av att leka doktor.

Inte heller kan du bli lärare genom att leka skola.

Leg. Dålig Förebild

Det är ingen större hemlighet att jag ofta undrar hur Jan Björklund tänker. Som när han blandar ihop ”auktoritet” och ”auktoritär”. Eller när han talar om kunskap som vore det ett statiskt begrepp. Eller när han lyckas hasta fram dåligt underbyggda förslag om lärarlegitimationer i en fart där ingen hinner börja lufta kritik förrän det är försent och bara att gilla läget (om man inte är en obstinat flumpedagog eller nåt).

Eller som nu; när han avfärdar verkligheten som arena för lärande.

Den sparsmakade artikeln i DN säger lite för lite för att det skall vara värt att fördjupa sig för mycket i. Men kontentan är att den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen – den s.k. VFU’n – brister i kvalitet på grund av att de yrkesverksamma lärarna och de autentiska skolmiljöerna är ”dåliga förebilder”. Allt enligt Jan Björklund.

Jag ser inget fel i att man skapar skolsimulatorer där man som blivande lärare kan utsättas för prövningar i en kontrollerad miljö, och att dessa s.k. övningsskolor blir en del i utbildningen. Men att anse/tro att dessa kan ersätta värdet i att faktiskt komma ut och möta verkligheten – och att försöka jobba i den här verkligheten med ett projekt, tema eller annat uppdrag – är naivt.

Lärarutbildningarna förmedlar en högst teoretisk idealbild av hur lärande fungerar. De utelämnar ofta faktorer som gruppstorlekar, kommunalt huvudmannaskap, individuella behov hos barn/elever m.m. Faktorer som ofta kommer som en mindre chock för lärarstudenterna när de kommer ut på sin VFU. Jag vill påstå att en eventuell brist i förhållandet mellan utbildning och praktik ligger i just detta. Kontrasten mellan teori och praktik.

Och när Jan Björklund med stab presenterar övningsskolor som ett sätt att höja kvalitén på lärarutbildningen är detta perspektiv okänt för honom. Han lever ju som bekant i en bubbla där skolan suger. Och det fett. Här drar de ökända grabbgängen omkring i korridorerna och spelar allan och här har lärare kapitulerat och avsagt sig auktoriteten i klassrummet med mera, med mera. Där det är de dåliga lärarnas fel att skolan är i ”kris” – varför vi nu får bära lärarlegitimationen i en kedja runt halsen som en slags dumstrut.

Då är det logiskt att anta att om det existerar en diskrepans mellan teori och praktik, så är det till praktikens nackdel. På grund av ovanstående. Så att Björklund ser lösningen att samla alla ”bra” lärare i övningsskolor, förlägga huvuddelen av VFU’n till dessa och utöver detta låta lärarstudenterna göra små utflykter till verkligheten (med det i minne att de nu besöker en ”dålig” skola med ”dåliga lärare”)… Ja, det är ju logiskt. Jag skulle antagligen ha tänkt likadant om jag inte visste bättre.

Jag har nyligen utbildat mig till dålig förebild och har alltså rätt att ta emot och handleda VFU-studenter. Jag har för närvarande två i mitt lilla stall av studenter. För dem är det väl kört, kantänkas?

Jag är inte säker på att Jan Björklund förstår hur hans förmedlade syn på mig och mina kollegor påverkas hur andra ser på oss. Vad det gör med den status han samtidigt påstår sig vilja ge oss. Vilken betydelse det har att han – vår egen minister – öppet avfärdar oss som så dåliga förebilder att vi inte ens duger till att handleda våra framtida kollegor eller ersättare. Han kanske inte förstår det.

För att vara utbildningsminister hyser han en förvånansvärt låg tilltro till oss som jobbar med just utbildning.

Jag vill inte skriva mer om lärarlegitimationen…

…men det är nog omöjligt att undvika, även om artiklar som den om Proffice gör det åt mig genom att bekräfta det jag sagt hela tiden; att lärarleget är en ganska oseriös historia.

Det är förstås synd om de som sökt legitimationen och nu får en klump i magen av den oseriösa behandlingen av ansökningarna. Tänk att få sin status bekräftad närmast på måfå. Som att bli stämplad i pannan av en tränad apa.

Det DN skriver är alltså att jag i praktiken skulle ha kunnat skicka in min ansökan i två exemplar och fått två olika svar, beroende på i vilken av postbackarna respektive ansökan råkat hamna. Jag visste förstås inte att det skulle bli såhär, men å andra sidan stämmer det ganska bra överens med mina tankar och åsikter om legitimationen och dess eventuella validitet.

Å andra sidan. I dagsläget är ju legitimationen gratis för de som söker den. Kanske får man en bättre (och säkrare) behandling av sin ansökan om man väntar tills den kostar pengar? Då kanske Skolverket kan byta upp sig från Proffice till Manpower. Eller nåt.

Att skiljas är att dö en smula

Under hösten 2011 var jag mer eller mindre inaktiv på båda mina bloggar. Jobbet begravde mig levande med alla dessa barn, administrativa uppgifter, förväntningar, möten, fler möten, kollegor, nedskärningar, särskilda behov, möten, krav, fler förväntningar, insikt och insiktslöshet. Den tid som inte spenderades på eller med jobbet var jag tvungen att lägga på annat för att överleva mentalt.

Samtidigt åtnjöt jag ändå ett visst erkännande – som att mina gamla inlägg låg och lyfte ränta, eller mognade som vin eller ost. Artikeln i Lärarnas Tidning lyser förstås som en fyrbåk, men jag tänker också på de sporadiska kommentarer och pingbacks till gamla inlägg som ramlade in lite då och då under hösten. Tack för dessa – de påminde mig om det positiva med att göra det här.

Jag hann också fundera över syftet med bloggarna. Jag började alltmer se på Flumpebloggen en som företrädesvis politisk arena. Oppositionell i sitt anslag. ”Upp till kamp!” Nu senast med ett ensidigt fokus på lärarlegitimationen. På gränsen till att bli en tråkig plats att besöka. Och hade jag mot förmodan något att skriva handlade det om jobbet (Skäggig Dagisfröken) eller förskolan (Skäggig Dagisfröken). Skolan i allmänhet varken orkade eller ville jag engagera mig i. Och med ”skolan i allmänhet” som något slags ledord för det jag skriver här, är det klart att det blev ännu svårare att producera något flumpedagogiskt.

Flumpedagogen började helt enkelt stå i opposition till den skäggige dagisfröken. Och tappade mark på grund av det. Som att jag blev mer skäggig (dagisfröken) än flummig (lärare i förskolan).

I nuläget trivs jag med den perspektivförskjutningen. Min arbetssituation kräver dessutom detta av mig.

Skolan i allmänhet behöver dessutom inte mig på samma sätt som när jag startade Flumpebloggen.

Förskolan i synnerhet, däremot. Där finns det saker att göra.

Räkna med mer aktivitet (än här) på Skäggig Dagisfröken framledes.

/Janne

Julpyssel: Gör ditt eget lärarleg

Recept:

1 Google+ konto
1 Färgskrivare
1 Lamineringsapparat
sax

Logga in på ditt G+ konto och redigera din profil som önskat. Klicka dig sedan till den här sidan och följ instruktionerna. Skriv ut bilden. Laminera och klipp ut den. Klart!

Du är nu en (inofficiellt) legitimerad lärare.

Monty Python and the holy lärarleg

Sekvens ur en kommande dokumentär. Skolverkets delegation har kommit till en skola någonstans i Sverige på jakt efter den mytomspunna lärarlegitimationen:

En lång eller flera korta

Jag fick en kommentar från Andreas för en tid sedan. Jag tycker den är intressant och citerar den här i sin helhet:

Jag är benägen att hålla med att legget bara kommer krångla till det, speciellt med det focus att man under sina första år inte är superbra. Men jag skulle gärna se dig reflektera över någonting som jag funderat på och det är att: det vore mer logiskt att lärarutbildningarna krävde ett år i yrket FÖRE studier, eftersom man i yrkessituationen kan se om personen är ”lämplig” som lärare, det finns ju en massa kassa lärare som verkligen inte passar, o de ska numer kanske även fungera som legitimationsgodkännare. Nä in med krav på ett års praktik (mån-fred, 8-5, sundsvallsmodellen) år ett på lärarutbildningen, och använd kompetenta lärare/rektoer att sätta kollegiala omdämen och LÖN. /Kram Andreas

Jag har faktiskt pratat med en kollega om det där, och vi var också inne på det där spåret att man skulle tidigarelägga samt förlänga den första VFU-perioden. Jag tar emot en förstaårs-student om ett par veckor och det är hennes första ”riktiga” VFU sedan hon började förskollärarutbildningen i slutet av augusti. Man bör förstås ha förståelse för att lärarutbildningarna är förlagda till det teoretiskas högborgar högskolorna (och ett par universitet), men ändå. Läraryrket är sådant att det inte räcker med att vara teoretiskt behörig via en examen för att vara en fullfjädrad lärare.

Jag tycker Andreas idé om ett introduktionsår före studierna är intressant. Åtminstone skulle det sålla bort en hel del mindre lämpade kandidater till yrket. Och det skulle bespara mången sådan person ett dyrt och poänglöst studielån. Dessutom kunde den lämplighetsbedömning som nu skall ske efter genomgången utbildning och erhållen behörighet till yrkestitlarna, istället ske i förväg och bli ett mer renodlat lämplighetstest. Så har man försökt filtrera fram ”lärarämnen” att utbilda, istället för att sila de redan utbildade genom samma filter.

Jag har tänkt mer i banor om en halv termins – som mest en termins – VFU som inledning på utbildningen. Det är förstås i princip samma sak. Kanske tänker sig även Andreas att introduktionsåret skulle vara införlivat med utbildningen? Det är i alla fall så jag tänker.

Lärares lämplighet är en svår fråga och en varm potatis. Där kan legitimationen bli oss en hjälp, trots allt. Men jag skulle tro mer på legitmationen/lämplighetsutredningen om den vore införlivad i utbildningen och lagd med tyngdpunkten på tidig intervention. Inte när den, som nu, mest liknar ett överflödigt kontrollverktyg som ska ge skenet av att vara behövt.

Skulle du hellre gå en lite längre lärarutbildning, eller föredrar du att gå ett introduktionsår efter genomförd utbildning?

Vi behovsprövar lärarleget

Jag har fått många positiva reaktioner på mitt gästspel i Lärarnas Tidning och det har fått mig att fundera. Kanske är det fler än någon enskaka obstinat flumpedagog som känner skepsis inför lärarlegitimationen?

Uppenbarligen är det i alla fall fler än jag som sitter med frågor om lärarleget som är av annan sort än ”kan jag räkna den här kursen?” eller ”det står si och så i mitt examensbevis. Betyder det att jag är behörig för både ditt och datt?” och det är värt att ta fasta på. runt 20% av landets lärare (förskollärare inräknat) har redan ansökt och vi andra kommer förr eller senare att mer eller mindre tvingas ansöka vi också.

Jag är nybliven verksamhetsförlagd lärarutbildare och jag kommer inom kort inte att få utöva det ansvaret utan legitimation. Och jag kommer inte att kunna byta jobb. Och löneförhandlingarna kan bli kniviga (även om jag pratade helt kort med en lärarkollega häromdagen som sade att egentligen borde det inte bli så svårt, för man har ju samma kompetens både med och utan legitimation), liksom jobbläget på det stora hela, ifall SKL verkligen gör verklighet av sitt hot om att se på olegitmerad personal som fredlös. Kort sagt räknar jag med att behöva bita i det sura äpplet förr eller senare, men att jag hellre låter bli senare för att – om inte annat – markera mitt missnöje med reformen.

20 procent pratade jag om, och den siffran stoltserar även Skolverket med. Men det kan ju faktiskt innebära att upp till 80 procent av lärarkollektivet är skeptiska.

Så nu har ni chansen att visa vad ni tycker (och kommentarsfältet är förstås öppet som vanligt):