Leg. Dålig Förebild

Det är ingen större hemlighet att jag ofta undrar hur Jan Björklund tänker. Som när han blandar ihop ”auktoritet” och ”auktoritär”. Eller när han talar om kunskap som vore det ett statiskt begrepp. Eller när han lyckas hasta fram dåligt underbyggda förslag om lärarlegitimationer i en fart där ingen hinner börja lufta kritik förrän det är försent och bara att gilla läget (om man inte är en obstinat flumpedagog eller nåt).

Eller som nu; när han avfärdar verkligheten som arena för lärande.

Den sparsmakade artikeln i DN säger lite för lite för att det skall vara värt att fördjupa sig för mycket i. Men kontentan är att den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen – den s.k. VFU’n – brister i kvalitet på grund av att de yrkesverksamma lärarna och de autentiska skolmiljöerna är ”dåliga förebilder”. Allt enligt Jan Björklund.

Jag ser inget fel i att man skapar skolsimulatorer där man som blivande lärare kan utsättas för prövningar i en kontrollerad miljö, och att dessa s.k. övningsskolor blir en del i utbildningen. Men att anse/tro att dessa kan ersätta värdet i att faktiskt komma ut och möta verkligheten – och att försöka jobba i den här verkligheten med ett projekt, tema eller annat uppdrag – är naivt.

Lärarutbildningarna förmedlar en högst teoretisk idealbild av hur lärande fungerar. De utelämnar ofta faktorer som gruppstorlekar, kommunalt huvudmannaskap, individuella behov hos barn/elever m.m. Faktorer som ofta kommer som en mindre chock för lärarstudenterna när de kommer ut på sin VFU. Jag vill påstå att en eventuell brist i förhållandet mellan utbildning och praktik ligger i just detta. Kontrasten mellan teori och praktik.

Och när Jan Björklund med stab presenterar övningsskolor som ett sätt att höja kvalitén på lärarutbildningen är detta perspektiv okänt för honom. Han lever ju som bekant i en bubbla där skolan suger. Och det fett. Här drar de ökända grabbgängen omkring i korridorerna och spelar allan och här har lärare kapitulerat och avsagt sig auktoriteten i klassrummet med mera, med mera. Där det är de dåliga lärarnas fel att skolan är i ”kris” – varför vi nu får bära lärarlegitimationen i en kedja runt halsen som en slags dumstrut.

Då är det logiskt att anta att om det existerar en diskrepans mellan teori och praktik, så är det till praktikens nackdel. På grund av ovanstående. Så att Björklund ser lösningen att samla alla ”bra” lärare i övningsskolor, förlägga huvuddelen av VFU’n till dessa och utöver detta låta lärarstudenterna göra små utflykter till verkligheten (med det i minne att de nu besöker en ”dålig” skola med ”dåliga lärare”)… Ja, det är ju logiskt. Jag skulle antagligen ha tänkt likadant om jag inte visste bättre.

Jag har nyligen utbildat mig till dålig förebild och har alltså rätt att ta emot och handleda VFU-studenter. Jag har för närvarande två i mitt lilla stall av studenter. För dem är det väl kört, kantänkas?

Jag är inte säker på att Jan Björklund förstår hur hans förmedlade syn på mig och mina kollegor påverkas hur andra ser på oss. Vad det gör med den status han samtidigt påstår sig vilja ge oss. Vilken betydelse det har att han – vår egen minister – öppet avfärdar oss som så dåliga förebilder att vi inte ens duger till att handleda våra framtida kollegor eller ersättare. Han kanske inte förstår det.

För att vara utbildningsminister hyser han en förvånansvärt låg tilltro till oss som jobbar med just utbildning.

Jag vill inte skriva mer om lärarlegitimationen…

…men det är nog omöjligt att undvika, även om artiklar som den om Proffice gör det åt mig genom att bekräfta det jag sagt hela tiden; att lärarleget är en ganska oseriös historia.

Det är förstås synd om de som sökt legitimationen och nu får en klump i magen av den oseriösa behandlingen av ansökningarna. Tänk att få sin status bekräftad närmast på måfå. Som att bli stämplad i pannan av en tränad apa.

Det DN skriver är alltså att jag i praktiken skulle ha kunnat skicka in min ansökan i två exemplar och fått två olika svar, beroende på i vilken av postbackarna respektive ansökan råkat hamna. Jag visste förstås inte att det skulle bli såhär, men å andra sidan stämmer det ganska bra överens med mina tankar och åsikter om legitimationen och dess eventuella validitet.

Å andra sidan. I dagsläget är ju legitimationen gratis för de som söker den. Kanske får man en bättre (och säkrare) behandling av sin ansökan om man väntar tills den kostar pengar? Då kanske Skolverket kan byta upp sig från Proffice till Manpower. Eller nåt.

Att skiljas är att dö en smula

Under hösten 2011 var jag mer eller mindre inaktiv på båda mina bloggar. Jobbet begravde mig levande med alla dessa barn, administrativa uppgifter, förväntningar, möten, fler möten, kollegor, nedskärningar, särskilda behov, möten, krav, fler förväntningar, insikt och insiktslöshet. Den tid som inte spenderades på eller med jobbet var jag tvungen att lägga på annat för att överleva mentalt.

Samtidigt åtnjöt jag ändå ett visst erkännande – som att mina gamla inlägg låg och lyfte ränta, eller mognade som vin eller ost. Artikeln i Lärarnas Tidning lyser förstås som en fyrbåk, men jag tänker också på de sporadiska kommentarer och pingbacks till gamla inlägg som ramlade in lite då och då under hösten. Tack för dessa – de påminde mig om det positiva med att göra det här.

Jag hann också fundera över syftet med bloggarna. Jag började alltmer se på Flumpebloggen en som företrädesvis politisk arena. Oppositionell i sitt anslag. ”Upp till kamp!” Nu senast med ett ensidigt fokus på lärarlegitimationen. På gränsen till att bli en tråkig plats att besöka. Och hade jag mot förmodan något att skriva handlade det om jobbet (Skäggig Dagisfröken) eller förskolan (Skäggig Dagisfröken). Skolan i allmänhet varken orkade eller ville jag engagera mig i. Och med ”skolan i allmänhet” som något slags ledord för det jag skriver här, är det klart att det blev ännu svårare att producera något flumpedagogiskt.

Flumpedagogen började helt enkelt stå i opposition till den skäggige dagisfröken. Och tappade mark på grund av det. Som att jag blev mer skäggig (dagisfröken) än flummig (lärare i förskolan).

I nuläget trivs jag med den perspektivförskjutningen. Min arbetssituation kräver dessutom detta av mig.

Skolan i allmänhet behöver dessutom inte mig på samma sätt som när jag startade Flumpebloggen.

Förskolan i synnerhet, däremot. Där finns det saker att göra.

Räkna med mer aktivitet (än här) på Skäggig Dagisfröken framledes.

/Janne