Vems är betygen?

Ett av de första inläggen i den här bloggen kom att handla om betyg. En fråga som idag blev aktuell på nytt i och med rapporteringen i media om att betygen i gymnasiet inte är rättvisa.

Problemet, som det framställs i media, är att betygen skiljer sig från resultaten på de nationella proven. Men det är en förenkling och dessutom en förvanskning av vad rapporten faktiskt säger. Förvisso skiljer sig betygen från provresultaten, men ”de nationella proven är inga examensprov och det är helt naturligt att slutbetyget inte alltid är det samma som resultaten på kursprovet för enskilda elever” (Skolverkets pressmeddelande, min kursivering).

Problemet är den bristande likvärdigheten, eller för att konkretisera det ytterligare; den orehörda komplexiteten i själva betygssättningen. I ett annat inlägg redogör vi varför den likvärdiga betygssättningen mer eller mindre är en utopi, så jag vill passa på att hänvisa dit för den som vill fördjupa sig ytterligare i vår flumpedagogiska syn på likvärdighet.

Ett betyg är att betrakta som en abstraktion av lärandeprocessen som helhet. Ditt slutbetyg i grundskolan förvandlar din utveckling under det senaste decenniet till en siffra eller bokstav(skombination). En liten symbol. Det påminner mig lite om en strävan efter en ”theory of everything” (att beskriva universum i en enda matematisk formel). I skapandet av den här abstraktionen måste man, för att betyget skall bli så rättvist som möjligt, ta in så många relevanta variabler som möjligt. Socioekonomisk status (i hemmet och i skolan/närområdet), lärstil (hur eleven lär sig) och ledarstil (hur läraren arbetar) är bara tre variabler som måste läggas till de förvärvande kunskaperna i en rättvis och likvärdig bedömning.

Jag förnekar inte att skolan – vare sig vi talar om grundskolan eller gymnasiet – brottas med ett svårt problem när vi kommer till betygsfrågan. Betygen är samhällets – mer än skolans eller individens – avkastning på den satsning i tid och pengar som gjorts på eleven. Desto bättre betyg, desto bättre avkastning i form av framtida skatteintäkter och andra samhälleliga vinster som kommer sig av en välutbildad befolkning. Det ligger helt enkelt i statens intresse att slutbetygen från grundskola och gymnasium är både höga och rätt satta.

Men hur väl stämmer samhällets intressen överens med skolans? Är läroplanen, kursplanerna, skollagen, de lokala skolplanerna m.m. ett korrekt återgivande av samhällets önskemål/behov, eller skildrar de något annat? Och ifall de nu skildrar något annat, vilket jag misstänker att de åtminstone delvis gör, är det då inte självklart att skolan sätter betyg som inte ses som rättvisa i samhällets ögon eftersom de mäter och värderar för samhället irrelevanta förmågor?

Jag tror att lärare generellt försöker sätta så rättvisande betyg de kan, utifrån de gällande styrdokumenten och att denna strävan i sig självt leder till en bristande likvärdighet (återigen, för en genomgång av vår syn på likvärdighet, läs HÄR) i samhällets ögon.

Jag är t.ex. säker på att mina lärare i grundskolan och gymnasiet gav mig de betyg jag förtjänade. Men det är långt ifrån samma sak som att mina betyg – i jämförelse med mina jämnåriga kamraters i landet betyg – var likvärdiga.

Vad tror du är själva problemet med betygsättningen? Är jag inne på rätt spår eller snubblade jag av banan redan vid start? Har du själv skrivit om den här problematiken eller reagerat på Skolverkets rapport? Dela i så fall med dig av detta i en kommentar och bifoga gärna en länk till ditt inlägg. ”Normala” kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkommet!

Uppdatering:DN nyanserar bilden något i en ledare dagen efter.

Ambitionen att försöka

Lite raljant och med en nypa självdistans kommenterade jag Christers rapportering om Anne-Marie Körlings nya bloggkategori (ja, nu petar vi verkligen i detaljerna) ”Hinder för lärande” med att ”vi tar den positiva approachen för en gångs skull”.

Det hör tyvärr till ovanligheterna att vi skolbloggare fokuserar på lösningarna istället för problemen. Det spelar förstås in att vi inte alltid sitter med facit i hand, men även utan en lösning inom räckhåll borde man kunna dela med sig av ambitionen att försöka hitta en lösning. Istället för att ”gnälla”, alltså.

Nu tror jag förstås inte att Anne-Marie Körling är en gnällspik som bara letar fel överallt (ett besök på hennes blogg torde övertyga vem som helst om motsatsen), utan mer att det här är en allmän tendens.

Vi ser något som inte fungerar och vi reagerar på det – vi ser något som fungerar bra och vi tar det för givet.

Nu låter Mats meddela att en ny nättidning/sajt förväntas se dagens ljus någon gång under 2010. S.O.S. – Skola och Samhälle skall den heta och tanken är att den skall sätta ”skola och lärarutbildning i ett samhällsperspektiv”. Utgångspunkten är samma ambition att försöka vara konstruktiva samtidigt som man fyller ett upplevt tomrum i skoldebatten.

Ett tomrum som egentligen redan är fyllt av ett antal skolbloggare som agerar lite var för sig. En deltanke är säkert att samla oss till – jag vet knappt om jag vågar säga det – ett grupparbete i flumpedagogisk anda. Inlägg och diskussioner på både bredd och djup. Allt skrivet med utgångspunkt i ”att det på allvar försöker komma under ytan, schablonerna, det gängse talet”. Som att ta det där blogginlägget man filade på lite mer än vanligt och fila på det lite till.

Jag gillar tanken. Inte minst eftersom den tar vår grupparbetsfilosofi till nästa nivå och dessutom ger den lite mer stuns i och med den intima kopplingen till högskolevärlden (malmö Högskola skall stå värd för sajten och initiativtagarna står med de flesta av sina fötter djupt begravda i den akademiska myllan). Som det står i presentationen ”Att en högskola på det här sättet tar ansvar för att det finns en kritisk offentlighet, när det gäller viktiga samhällsfrågor som skola och lärarutbildning, borgar för kvalitet och saklighet.” Jag gillar tanken och ser S.O.S. som ett komplement (och en möjlig inspirationskälla) till vårt arbete här på Flumpebloggen.

Vill du veta mer om S.O.S. kan du läsa hela deras presentation på Mats blogg.

Det känns som att vi är på väg in i en skoldebatt med en tydligare positiv klang. Chocken över Jan Björklunds bryska skolpolitik har lagt sig. Vi kan i större utsträckning lämna hans utspel om saker som ”ordning & reda” obesvarade för att istället börja synliggöra våra egna visioner.

Det är i alla fall dags att försöka…

Förberedande av god pedagogisk miljö

”Det är svårt att visa rutten attityd på lektionen mot den lärare som på rasten innan lagt handen på ens axel och frågat om ens lillasyster frisknat till från influensan. Det kallas förebyggande ['förberedande' skall det förstås vara -Janne] av god pedagogisk miljö om du frågar mig. Men då måste man känna till att lillasyster varit sjuk, och då måste man ha pratat med gossen innan och det på ett sätt som öppnat för honom att vara en smula personlig. Sån’t händer aldrig den som begränsar kommunikationen med eleverna till order om att hålla tyst eller frågor om huruvida läxorna är gjorda. Den läraren bygger inga goda relationer med eleverna och står därför utan det bästa verktyg som finns för att kunna utstråla äkta ledarskap. Man får istället famla sig fram med sanktioner, hot och höjd röst.” – Fin Akademisk Tradition

Förberedande av god pedagogisk miljö. Smaka på orden. Ovanstående citat tillhör signaturen ”God Akademisk Tradition” och är plockat från en kommentar till inlägget ”Lärarens ansvar och kompetens”.

En av flumpedagogikens (och egentligen hela skolvärldens) stora utmaningar är att beskriva sin verksamhet så att andra förstås den. De flesta av oss som är aktiva i diskussionerna här, fösöker oavbrutet beskriva vår verklighet – med olika resultat. Själv satt jag och fikade med en gammal kurskamrat i eftermiddags och vi konstaterade båda att just oförmågan att på djupet få folk att förstå vad det är vi egentligen gör på jobbet är ett av de största hindren då det gäller att skapa förståelse för vår situation.

Ekonomer tillåts uttala sig i media som om de inte bara förstår verksamheten, utan därtill kan hjälpa oss bli bättre på det vi gör. Folk som gått nio år i grundskolan ser det som en utbildning i skolkunskap och både uttalar sig och tycker därefter. Och vår högste chef, skolminister Jan Björklund, ser sina kunskaper från sin tidigare karriär som yrkesmilitär som fullt tillräckliga för sin position. Jag vet att jag raljerar nu, men jag hoppas det må vara förlåtet. Skall försöka hålla det till en engångshändelse.

Problemet jag försöker illustrera är den närmast obefintliga förståelsen för vad vår branch egentligen handlar om. Och att jag tror att formaliseringen av de olika moment vi genomför i vårt yrke kan bidra till en lite större förståelse.

När så ”Fin Akademisk Tradition” bjuder på terminologin, definitionen och ett första exempel, ja, då är det bara att hänga på. Därför efterlyser jag nu fler exempel på det flumpedagogiska momentet ”förebyggande av god pedagogisk miljö”.

Och som vanligt kan ni antingen skriva ert exempel i form av en kommentar här nedanför, eller så länkar ni till er egen blogg, ifall ni hellre skriver där…

Omröstning!

Signaturen ”Fin Akademisk Tradition” skriver i ett lång och läsvärd kommentar till inlägget ”Lärarens ansvar och kompetens” om problemet med att skolans brister ofta förnekas eller åtminstone tonas ner rejält när man ifrågasätts utifrån.

Han skriver också om dåliga lärare som får hållas, trots att de snarare motverkar än bidrar till skolans och undervisningens kvalitet, och menar att detta till stor del beror på traditionen att varje lärare tillåts utveckla sin unika ”lärarstil”. Skolan blir heterogen till det spretigas gräns och det blir helt enkelt lite ”hur som helst”. Ifrågasättanden av enskilda lärares metoder blir till ifrågasättanden av lärarna själva, eftersom det inte finns några definierade ramar att hålla sig inom. Dessutom gäller samma sak här, som i frågan om utomståendes kritik mot skolan – de ”dåliga” lärarna hålls om ryggen. Kanske för att upprätthålla fasaden utåt, kanske för att man är rädd att själv bli ifrågasatt – men främst för att, som det skrivs i kommentaren, professionaliteten ersätts av godtycklighet. Möjligheten till kritik elimineras av rätten att göra ”lite som man vill”.

Jag tror att det här sätter fingret på ett av skolans problem. Men hur stort problem är det? Rösta och bli en del av statistiken! Men glöm inte att det går att diskutera frågan också!

Hur många timmar går det på en arbetsvecka?

Egentigen gör sig frågan bättre hos de av er som faktiskt har ferieanställning – själv har jag en vanlig semesteranställning. Det handlar alltså om förslaget från SKL att införa 40-timmarsvecka (semesteranställning) för lärare.

Jag hade gärna haft ferieanställning. Inte minst för de extra timmarna varje vecka jag då skulle kunna lägga på den planering som i nuläget sällan hinns med, eller som det naggas på när den för stora barngruppen kräver min närvaro även under de timmar jag egentligen skulle ha haft min enskilda tid. Och under lovmånaderna, då förskolan i alla fall går på tomgång, skulle jag slippa sitta av just den tid som jag hade behövt under terminerna på ett sommardagis, på en bänk i skuggan, med en kopp kaffe, medan fem för mig okända barn, ihopskramlade från lika många förskolor, leker i sandlådan tillsammans. (I och för sig är det lättförtjänta pengar, men det är, för att använda en aktuell term, resursslöseri. Tänk om den här tiden kunnat användas till fortbildning istället!)

Å andra sidan har jag förstås mina 40 timmar/vecka. Punkt slut. Inga ofrivilliga kvällspass vid köksbordet med planering eller uppföljning medan resten av familjen umgås i vardagsrummet. Inga syrliga kommentarer från folk som inte förstår vad jag jobbar med om alla långa och många ledigheter jag avnjuter hela tiden. Jag har ett jobb med arbetstider som alla andra.

Men pedagogiskt sett ser jag få fördelar med 40-timmarsveckorna. Jag tror att de skulle kräva ännu mer ”engagemang” i form av obetald övertid. Något som i DN förvisso beskrivs som en dygd och det som skiljer en bra lärare från en dålig, men som trots allt, i verkligheten, skapar en utbränd lärarkår och ett än mer oattraktivt yrkesval.

Men det här säger jag från mitt förskoleperspektiv, där jag längtansfullt ser upp till skolan och dess lärare, vars ferieanställningar är mer anpassade till den pedagogiska verksamhetens art än min semesteranställning.

Jag vill veta vad ni lärare säger. Ni som har ferieanställning. Hur går era tankar kring det här? Skriv en kommentar eller länka till ert egna blogginlägg!

(Christer har som vanligt redan gjort det….)

Resurser rakt på sak

Jag har haft lite höstlov och när jag kommer tillbaka ser jag att diskussionerna har kretsat mycket kring frågan om resurser. Det där vi skriker om så fort vi känner på oss att kritik är på väg.

Kristoffer kastar ut den intressanta och utmanande frågan om vi egentligen vet vilka resurser och vilken kompetens vi faktiskt behöver, och Morrica instämmer i frågan när hon efterlyser att vi slutar mumla ur skägget och istället ”skärper till vår kommunikation”; vad behöver vi, varför, och vilka blir konsekvenserna om vi inte får det vi behöver?

Jag tror att vi vet både vad vi behöver och varför i de specifika resursfrågor som rör sig i och kring klassrummet. Jag tror också att vi känner till vilka konsekvenserna kommer att bli, eller har möjlighet att skapa en mycket sannolik prognos över dessa, ifall vi inte kan få de där specifika resurserna vi behöver. Men… Har vi den trygghet det krävs för att beskriva konsekvenserna och verkligen mena det?

I professionalitetens namn borde vi det, liksom i empirismens. Vi uttalar oss i egenskap av praktiker, med relevanta erfarenheter och specifikt kunnande som vida överstiger de flesta andras. Ändå tvekar vi.

Varför?

Är det prestationsrelaterat? Att vi vill vara så duktiga att vi inte vågar utsätta oss för möjligheten att vi kanske har fel, trots allt? Eller känns det som att ljuga, när vi vet att det handlar om en sannolik och kvalificerad gissning? Är det en fråga om makt? Eller något helt annat?

Jag vet faktiskt inte. Men jag känner igen mig i Morricas tal om att mumla ur skägget. Jag vet för det mesta vad jag behöver och varför. Men jag svajar och blir otydlig och så står jag där med skägget i brevlådan. Igen. Både inför min chef och i den stora debatten.

Så varför blir det så? Varför är det så svårt att vara tydlig när det handlar om resurser?