Barn och elever – som att jämföra äpplen med päron?

”För att barnen ska kunna ta till sig nya erfarenheter och utveckla nya kunskaper måste de vuxna i förskolan knyta an till barnens teorier och hypoteser och till deras förutsättningar, tidigare erfarenheter och intresse. Endast då upplever barnen verksamheten som meningsfull…”

Ovanstående är saxat ur Skolverkets slutrapport Förslag till förtydliganden i läroplanen för förskolan och såvitt jag vet håller Jan Björklund fullständigt med om ovanstående. Han förstår behovet av att behålla förskolan som en plats där barnet upptäcker och utvecklar sin inneboende kraft att lära.

Därför är heller inte Skolverkets förslag särskilt dramatiska. Tvärtom är de på det stora hela taget en välkommen uppgradering av Läroplanen; lite tydligare ansvarsfördelning, omformulerade mål och ny struktur för att lättare kunna passa in de tillagda målen med det underliggande syftet att höja den pedagogoiska ambitionsnivån i förskolan.

Det är egentligen bara det där sista som sticker lite i mina ögon. Uppdragsformuleringen. Men jag är beredd att svälja stoltheten och mina invändningar mot principen ”allt kan bli bättre” till förmån för det sansade förslaget till förändring.

Och så låter jag mina tankar flyga fritt en liten stund och ser dem landa på citatet jag inledde med. Byter ut några ord, och vips! ser det ut såhär:

”För att eleverna ska kunna ta till sig nya erfarenheter och utveckla nya kunskaper måste lärarna i skolan knyta an till elevernas teorier och hypoteser och till deras förutsättningar, tidigare erfarenheter och intresse. Endast då upplever eleverna verksamheten som meningsfull…”

Och det är konstigt. För den där sommaren mellan mellan förskola och skola. De där tre månaderna innan ”barnet” blir en ”elev”. Förändrar de verkligen så mycket att ovanstående inte längre är giltigt?

Av retoriken att döma. Av politiken. Av de betygsliknande omdömena, ordningen och redan med mera får jag intrycket att Jan Björklund inte längre tror på barnets behov av att uppleva mening i det h*n gör. Eller på den vuxnes behov av att skapa ”professionellt personliga” relationer till varje elev. Elever behöver tydligen inte känna lust eller motivation – det räcker med (själv)disciplin. Men varför denna förändring i synsätt? Bara för att vi nu börjar tala om elever och lärare istället?

Jag menar att vi – oavsett om vi är lärare i förskola eller skola – behöver lära känna varje barn/elev såpass att vi kan använda vår pedagogiska fingertoppskänsla för att lura fram varenda litet korn av lärande ur barnet/eleven och hjälpa honom/henne att odla det till den bildning som är vårt gemensamma mål.

Eller har jag fel? Förändras lärandeprocessen verkligen så mycket mellan förskola och skola att det är motiverat att arbeta på så skilda sätt?

Spegel, spegel…

Föregående inlägg om ”lärarkompetens och resurser” hinner knappt börja diskuteras förrän Skolverket presenterar fyra faktorer som förklarar delar av försämringen av skolan i Sverige. Jag tänker att Skolverkets rapport tangerar frågan om lärarkompetens (och resurser) och redovisar därför min tolkning av de fyra faktorerna, vilka är som följer: Segregering, decentralisering, differentiering och individualisering.

Segregeringen. Möjligheten att välja skola – fri såväl som kommunal – tillsammans med en ökad bostadssegregering är den första faktorn. Vi har alltså en situation där föräldrar (och elever, men främst föräldrarna) å ena sidan blivit medvetna om möjligheten att göra ett aktivt val och – förstås – välja den i deras ögon bästa av de skolor som är tillgängliga. Den som signalerar vad de vill att deras barn skall kunna bli. Samtidigt ökar kontrasten i samhällsbilden och ditt bostadsområde berättar förmodligen mer om dig och dina barn än du kanske vill att det skall göra. Och även om du väljer skola med största omsorg, så tvingas ändå ditt barn bära stigmatat av att komma från den eller den stadsdelen – ett stigmata som det fria skolvalet inte förmår bortse från. Vänder vi på den delen av pannkakan handlar det också om situationen utanför skolan. Hur påverkar det eleven att gå i en ”fin” skola på andra sidan stan, när alla kompisar går på den ”vanliga” skolan ett stenkast från hemmet? Även det blir ju en form av segregation i och med att man skapar ett utanförskap på hemmaplan. Sammantaget bidrar segregeringen av skolan till att skapa en social situation där såväl lärare, föräldrar som eleverna själva tenderar att tillskriva andra elevgrupper brister och dåliga egenskaper som sedan föreverkligas enligt principen för självuppfyllande profetior.

Decentraliseringen. Frågan om vem som – i likvärdighetens namn – bäst ser den enskilda skolans behov är invecklad. Det nuvarande systemet ter sig logiskt i teorin; det är lättare för kommunerna att se de lokala behoven, än det är för en central myndighet som på sin höjd kan skapa sig en generell överblick. Men i praktiken lämnades skolfrågan i händerna på en instans som saknade (och i alltför stor utsträckning fortfarande saknar) tillräcklig insikt i skolans komplexa uppdrag och istället måste förlita sig helt på ekonomi och kvantitet (mätbarhet) – med en oundviklig försämring av skolans likvärdighet och ökad segregation som följd.

Differentiering. Jag tror den här frågan behöver svaras i skenet av det jag skriver om decentraliseringen. När en skola tilldelas resurser i form av ekonomiska medel, och det sker utan den hänsyn till respektive skolas behov som jag talar om ovan, minskar också möjligheterna att handskas med svårigheter i elevgruppen. ”Lilla Gruppen” blir en enda utväg. Det får till effekt att elever som inte är betjänta av att vara i en liten undervisningsgrupp ändå hamnar där, eftersom den hjälp de borde få i klassrummet inte går att få.

Individualisering. Jag citerar Christermagister:”Tanken är ju att undervisningen ska anpassas efter individerna, men med fortsatt stöd av lärarna”. Det har alltså skett ett missförstånd i övergången till Lpo 94 – antagligen tack vare bristen på tydliga riktlinjer om hur läro- och kursplanerna skulle implementeras – och detta har resulterat i en ond spiral av otydligt ledarskap kombinerat med effekterna av decentraliseringen som försvårat möjligheten att skapa en mer homogen tolkning av de nya direktiven. Jag har svårt att se individualiseringen som en negativ faktor, när det problemet egentligen är misstolkningen av ordet i fråga.

Det känns som om de sista två faktorerna är avhängiga de första två, vilka råkar vara stora samhälleliga strömningar. Segregera och decentralisera. Att skolan påverkas av detta är egentligen inga konstigheter. På sätt och vis skall det kanske vara så – skolan som spegelbild av det omgivande samhället. Kanske är det t.o.m. så att skolans kris egentligen är samhällets kris. Att det är samhället som förändrar skolan. Inte tvärtom. Det tål att tänkas på i skenet av det omfattande förändringsarbete som pågår inom skolans alla väggar.

Vi blir inte vackrare för att vi putsar spegeln oftare.

Hur har du reagerat på Skolverkets rapport? Förutom Christermagister har även flumpebloggarna Ny i svenska skolan och Tysta tankar skrivit om detta. Har du själv också skrivit om detta skulle vi uppskatta om du ville berätta om det i en kommentar och bifoga en eventuell länk till ditt inlägg. ”Normala” kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!

Lärarkompetens och resurser

Några vill förändra den, andra vill bevara den och ytterligare några vill backa tillbaka den till en utopisk dåtid. Vi som jobbar i den fördelar oss på dessa alternativ och jobbar inifrån för att åtminstone färga verksamheten i den föredragna färgen. Men oavsett vad vi vill uppnå med skolan på det stora hela, är vi alla beroende av att få vardagen att fungera. Lektioner skall hållas och det skall degas med play-doo.

En sidodiskussion har i dagarna uppstått i kommentarerna till inlägget om skoldebatten. Den handlar om lärarkritik, mål- och resultatstyrning samt resurser.

Inledningsvis var det Pluras och Kristoffers diskussion om varför lärare har så svårt att ta kritik och det tabubelagda i att tala om kompetensbristen hos lärare, som ledde mig till att följa upp med en bild av hur bristande resurser kan vara en bov i dramat – det är svårt att ta kritik när man upplever att den har sin grund i en begränsad rörelseförmåga. Sedan var diskussionen i full gång.

Det är klart att det finns dåliga lärare. Det är lika klart att det finns bra lärare som blir dåliga under vissa förutsättningar. Och så finns det de som fortsätter vara bra, trots förutsättningarna.

Det är här detta med resurser kommer in. Plura gör en försiktig definition av begreppet när han i en av kommentarerna undrar om inte resurser är ”frågan om hur man skapar en pedagogisk verksamhet som ser till elevernas och barnens perspektiv med de krav som ställs i styrdokumenten”.

Den definitionen är för mig mitt i prick och jag fyller genast i med ”gruppstorlek”, ”lärartäthet” och ”planeringstid”. För det är frågan för mig. Jag behöver beakta dessa tre punkter när jag skapar min pedagogiska verksamhet.

Gruppstorleken för att den påverkar mina möjligheter att nå varje individ varje dag, varje lektion. Ju större grupp, desto svårare att nå alla. Ju mindre grupp, desto svårare att skapa ett levande lärandeklimat.

Lärartätheten för att den påverkar mitt behov av att nå varje individ varje dag, varje lektion. Ju högre lärartäthet, desto större chans att någon annan ser den jag missar. Ju lägre lärartäthet, desto större möjlighet för just mig att se och lära känna varje elev.

Planeringstiden för att den påverkar mina möjligheter att sätta en ribba för undervisningens kvalitet. Ju mindre planeringstid, desto mer skolboksundervisning. Ju mer planeringstid, desto mindre tid i gruppen.

Jag behöver ges möjligheten att skapa en balans där dessa tre faktorer anpassas till den aktuella gruppens behov. Det är den möjligheten jag ser framför mig när jag talar om resurser. Och jag tror att resurserna har en stor del i frågan om huruvida man blir en bra eller dålig lärare.

Men vad tror du?

Hur ser du själv på frågan om lärarkompetens och resurser? Har du själv skrivit om detta eller funderar du också på den här frågan? Berätta i så fall gärna kortfattat i en kommentar och bifoga en eventuell länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!

Klassrummets dynamik

Jag läser om ”De Tusen Knuffarnas Pedagogik” på Magisterns blogg. Han beskriver i sitt inlägg kortfattat och rakt på sak hur man – rent konkret – kan gå till väga för att bli en auktoritet i klassrummet utan att vara auktoritär (vilket han även skrivit om tidigare).

Jag tror förstås inte på att det finns ett rätt sätt att göra det på. En metodik som fungerar på alla. Ett förhållningssätt, en ledarstil. De flesta med erfarenhet från skolans värld är medvetna om detta och som lärare – oavsett ålder/nivå på eleverna – måste du vara konstant uppmärksam på vilka sätt som fungerar i just den här gruppen just nu.

Alltså, det finns inga konstanter att haka upp sig på, annat än de yttre, strukturella förutsättningarna, och inte ens förhållandet auktoritet-auktoritär är sådant att man kan låsa sig ideellt vid en position och tro att man därigenom kan förflytta berg.

Det är bland annat den dynamiken jag tycker synliggörs bra i Magisterns inlägg.

Har du själv några exempel på hur man kan arbeta i klassrummet, som synliggör den här dynamiken mellan auktoritet och auktoritär? Har du kanske redan skrivit om det på din hemsida/blogg? Berätta i så fall gärna om det i en kommentar eller bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås – som vanligt – också välkomna!

Vems är debatten?

Nu har Flumpebloggen varit aktiv i tre veckor, ungefär. Vi har diskuterat och problematiserat lärarrollen, kunskapsbegreppet, ”ordning & reda” och betyg. Vi har också hunnit med att kika lite närmare på Jan Björklunds inflytande i skolpolitiken (men vi har ännu inte pratat om betydelsen av hans lite hemliga övertagande av ansvaret för lärarutbildningarna) och hans retorik.

Gemensamt för ovanstående diskussioner har varit ”diskutörernas” beredvillighet att hålla ett öppet sinne och ta in flera aspekter av frågan. Vi försöker (och nu talar jag helt fräckt för oss alla) undvika att måla oss i motsatspar – svart mot vitt – eftersom det är en av de underliggande problemen med den nu förda skolpolitiken; den förenklar och polariserar. En återblick:

Lärarrollen: Vi beskrivs som förmedlare av kunskap, vilket medvetet eller omedvetet utesluter en mängd andra uppgifter som på olika sätt ingår i yrket. Jag själv förväntas t.ex. byta blöjor och servera mat dagligen, bara för att ge två självklara exempel på uppgifter utöver kunskapsuppdraget. Vissa delar i uppdraget kan förstås ifrågasättas, medan andra är självskrivna. Men utan att se till dessa ”andra uppgifter” går det inte att föra en på djupet konstruktiv diskussion om lärarrollen. Det blir fragmentariskt och missvisande.

Kunskapsbegreppet: Kunskap blir mer eller mindre likställt med fakta i debatten, vilket medvetet eller omedvetet utesluter en mängd andra aspekter på och av den ”kunskap” vi vill att våra elever skall bära med sig när de lämnar förskolan, grundskolan, gymnasiet eller högskolan. Jag syftar på innehållet i termer som exempelvis ”bildning”, ”erfarenhet” och ”förståelse”. Det är klart att man i den levande diskussionen kan välja att lägga större fokus på en specifik aspekt av kunskapsbegreppet, men det får inte ske på bekostnad av helheten. Kunskap är större än fakta, vilket inte nödvändigtvis blir uppenbart för alla som följer debatten.

Ordning & reda: Behovet av en fungerande arbetsmiljö erkänns förstås av alla, oavsett politisk ståndpunkt. Det här är egentligen mer en fråga om retorik än om flumpedagogik, men den har länge varit central i skoldebatten och väcker fortfarande frågor och skapar missuppfattningar. Och i likhet med ovanstående punkter måste man alltså förstå begreppet i sin kontext. Innebörden av ”ordning & reda” kan inte regleras på central nivå med gränsvärden för buller, placering av skolbänkar m.m. utan hänger istället intimt ihop med hur den individuella läraren arbetar för att nå fram till sina elever (och – förstås – hur väl han/hon lyckas med det).

Betyg: Betygs- och nationella prov-debatten är intressant, eftersom den bygger på den snäva/retoriska beskrivningen av kunskap. Det skruvar till diskussionen ytterligare ett varv. Men för att försöka bibehålla min röda tråd måste man alltså först problematisera att betygen endast mäter en snäv aspekt av kunskapsbegreppet, och därefter ifrågasätta värdet av detta i skenet av den ofantliga massa av erfarenheter som utgör skoltiden. Varför mäter vi och värderar bara en bråkdel av det jobb som utförs i skolan – och varför just denna bråkdel?

Jan Björklund: Han får en egen punkt på listan på grund av sitt inflytande i skoldebatten och -politken. Genom sin retorik bär han det största ansvaret för de begränsade bilder av skolan som dominerar debatten. Självklart är det en ohållbar förväntan att alla aspekter alltid adresseras i debatten, men regelbundna erkännanden från ministerns håll om att ”frågan är mer komplicerad än såhär” skulle vara en välkommen förändring och ett första steg mot en verklig och konstruktiv dialog om skolan.

Nyanserad bild av ett barn?

I alla dessa förenklingar till förmån för debatten skapas onyanserade bilder av skolan som inte helt överensstämmer med verkligheten, men som ändå får representera den. Och när vi som flumpedagoger går in i debatten vågar jag påstå att det är de här bilderna vi ifrågasätter mer än vi ifrågasätter frågorna i sig.

Om skoldebatten vore konstruktiv, skulle vi snart bli varse att våra individuella åsikter antagligen går isär på både den ena och andra punkten. Men än så länge letar vi fortfarande efter den gemensamma plattform en konstruktiv diskussion måste utgå från. En plattform som inte enbart kan utgöras av detaljer ryckta ur sitt sammanhang.

Det ligger på den som styr debatten att skapa denna gemensamma plattform.

Värdet av det osynliga

Idag skriver Filippa Mannerheim intressant om betyg och värdering på sajten Dagens skola. Det handlar om Trelleborgs kommun som tänker införa något slags bonussystem där lärare vars elever presterar bra får högre lön.

Som vanligt låter det bra, rent generellt. Duktiga lärare belönas.

Men för att det ska bli så bra som det låter måste prestationsbedömningen av eleverna göras på ett oerhört omfattande, resurskrävande och opraktiskt sätt. Och man måste – förutom att mäta inhämtad kunskap – också värdera det ur mätbarhetssynpunkt osynliga. Mannerheim exemplifierar detta med Elin, Sanna och Tomas, som alla tre utvecklats enormt under sin gymnasietid, men utanför betygskriterierna i kursplanen. (Ellin har, med lärarens hjälp, utvecklat självförtroendet så att hon nu vågar tala inför grupp, Sanna har lärt sig samarbete och Tomas förstår äntligen textbindning.)

Dessa aspekter på en god lärargärning finns överhuvudtaget inte med i debatten, där det mest framställs som att vi lärare uteslutande skall jobba med Kunskap. Och därmed tenderar dessa värden också att försvinna ur vår praktik.

Det är främst det Trelleborgsexemplet kommunicerar till mig – en alliansstyrd kommun som vill visa att de minsann följer regeringens skolpolitiska linje och därtill är initiativrika och handlingskraftiga skapar ett belöningssystem som skall främja kunskapsaspekten av läraryrket. Men utan djupare insikt om hur det här kan komma att påverka helheten. Det kommunicerar faran med en för enkel och tydlig retorik. Man kan tolka den bokstavligt, och då blir det lätt fel.

Så inför helgen tänkte jag försöka utmana oss med frågeställningen ”Hur kan vi förmedla läraryrkets komplexitet på ett sätt som kompletterar den dominerande bilden av oss som kunskapsförmedlare?”

Lycka till och ha en bra helg!

Bilden av Jan Björklund

Mats vill belöna Eva-Lotta Hultén med en flumpetröja efter hennes kritiska artikel i Aftonbladet, angående Jan Björklund och hans skolpolitik/-retorik.

Jag blir också uppspelt när jag läser hennes artikel och vill kommentera den här på Flumpebloggen. Men det är svårt att göra det utan att hemfalla åt föga konstruktiv Björklund-bashing. Hans kejserliga utstyrsel blir nämligen tämligen transparent efterhand man läser artikeln.

Hennes argumentation är flumpedagogisk rakt av. Hon lyfter fram komplexitet där Björklund hävdar enkelhet. Hon talar om sammanhang när Björklund dekontextualiserar. Hon förvandlar Björklunds endimensionella och statiska kunskapsbegrepp till en avancerad och dynamisk treenighet. Och hon ersätter den konkreta kunskapsinlärning Björklund förespråkar med abstrakta värden som ”självständigt tänkande, initiativkraft, förmåga att ifrågasätta auktoriteter och att på egen hand hantera och sålla i enorma mängder fakta och påståenden”.

Kort sagt envisas hon med att hävda att (skol)frågan inte är så enkel som Jan Björklund vill få den att verka vara.

Men samtidigt som jag lockas av hennes uppskissade spelplan, där Jan Björklund spelar i vårt motståndarlag, känner jag också en oro. Att placera sig i opposition är att hemfalla åt det förenklande och det missriktat tydliga. Det är klart att Jan Björklund – genom sättet han gör det på – utgör en slags flumpedagogikens antites. Men det betyder inte att det han vill automatiskt står i direkt motsats till det vi vill.

Eller gör det det?

Stämmer verkligen bilden av Jan Björklund som skolans (och barnens) fiende #1?

Likvärdiga betyg?

Minns ni Barnuppropet? Det var i våras som Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp och Bengt-Erik Andersson inledde sin kampanj för att problematisera skolministeriets ”ordning & reda”-linje.

Man talade om ”en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling” och utmanade genom påståenden om utbildningsprogram som ”lanseras för skola och barnomsorg där personal tränas att disciplinera genom auktoritär avstängning och förnedrande behandling.”

Med anledning av att 8 000 personer skrivit under fick man i mars till stånd ett TV-sänt samtal mellan Mats Ekholm och Jan Björklund, vilket dock urartade rejält. Istället för att bemöta kritiken, valde Björklund att håna sin motståndare till tysthet genom att anklaga honom för att vara emot nationella prov och betyg.

Jag säger inte att Björklund har fel i sak i sitt påhopp på Ekholm. Det vet jag nämligen inget om. (Jag känner inte Mats.) Men jag kan med säkerhet säga vi flumpedagoger inte är rädda för att problematisera den komplexa frågan om betygens syfte, funktion och praktiska nytta. Det var förstås viktigt att göra det redan innan Jan Björklund i en handvändning pekade ut oss flumpedagoger som onyanserade betygshatare, men nu är det ännu viktigare att vi börjar nysta upp den här härvan – både för vår egen skull, som för våra motståndares.

Första frågan får handla om Likvärdiga betyg: Är det överhuvudtaget möjligt?

Det finns, enligt det mystiska ”fråga vad som helst”-numret 118100 7 888 skolor i Sverige. Ett likvärdigt betyg skulle kräva att varje betygsättande lärare på vilken som helst av dessa 7 888 skolor skulle göra exakt samma bedömning av en specifik elev som vem som helst av lärarens kollegor på någon annan av landets skolor. Och det handlar förstås inte bara om en samsyn i hur man bedömer, det skulle också kräva att varenda betygsättande lärare skulle jobba på exakt samma sätt och använda exakt samma pedagogiska knep på varenda elev. Identiskt.

I förlängningen skulle det kräva att man uteslöt alla individuella hänsyn och behandlade alla elever och elevgrupper likadant, oavsett förkunskaper, behov, socioekonomisk bakgrund eller vad du vill. Formulera en mall och robotisera lärarkåren – och ändå skulle man inte kunna utesluta det faktum att varje lärare, hur mycket vi än skulle försöka att inte vara det, är olika personer. Individer.

Det enda eventuellt möjliga sättet att göra betyget likvärdigt, som jag kan tänka mig, vore att utesluta alla variabler utom resultatet på de nationella proven (som för övrigt skulle behöva bestå av enbart kryssfrågor, eftersom ett formulerat svar kräver tolkning). Men det skulle å andra sidan göra betyget oanvändbart, eftersom det i praktiken skulle vara intetsägande. Det skulle bara mäta dekontextualiserad kunskap – utantillrabblet – och inte ge några fingervisningar om den egentliga kompetensen i ämnet.

Så, nej, jag tror inte att likvärdiga betyg går att uppnå. Betygen i sig själva är inte konstruerade för att vara det.

Hur ser du själv på frågan om likvärdiga betyg och hur begreppet används i debatten? Har du själv skrivit om likvärdiga betyg ur ett flumpedagogiskt perspektiv eller kanske du hyllar ett länge saknat fokus på just likvärdiga betyg? Berätta i så fall gärna kortfattat i en kommentar och bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!